Märta Stina Abrahamsdotter (1825 – 1903) kallades för pellri, som betyder annorlunda, men fick samtidigt förtroendet att vara fadder för två barn.

Sigrid Mårtensdotter (1836 – 1923) visade sina barn hur en person både kunde konsten att laga klockor och nät, samt skapa konst.

Dorotea Salomonsson (1853 – 1928) eller Snickar Dea som hon kallades, försörjde en familj och barnaskara med sina unika snidade figurer.

Hennes systerson Bror Rosin (1907 – 1988) följde i hennes fotspår som hantverkare. Han blev en arbetets och vardagens skildrare genom sitt snidande.

Brita Kajsa Karlsdotter (1816 – 1915) hade erfarenhet av mobbing och sjukdom som barn, lärde sig brodera och lät det bli en inkomstkälla på äldre dar. Hon gav barnen i bygden en viktig roll, när hon bjöd in dem på nålkalas, för att få hjälp och glädje.

Zachris Persson (1793 – 1871) skapade i sorgen efter en ungdomskärlek som dog och i glädje; kyrklig inredning, klockfodral, dörrar och musik. Han och hans hustru adopterade en pojke när de inte kunde få barn.

Emma Wiberg (1901 – 1990) visade hur en ung målmedveten flicka kan bli en framgångsrik företagare och vävare. Men också hur samarbete mellan olika kunskapsbärare höjer värdet för alla parter.

Erik Andersson (1844 – 1924) var döv. Det var även hans bröder/bror. Han såg dansen, glädjen och virvlandet på dansbanan när han var 14 år. Hemma snickrade och konstruerade han en avancerad modell, som visar hur paren dansar runt, runt, om man vevar så att kugghjulen rörde sig.

I Byn Kubbe bodde två bröder, Pehr Pehrsson (1795 – 1878) och Zachris Pehrsson (1808 – 1861). De uppfann en egen vävteknik och sålde unika täcken genom ett samarbete med Sörkörarna som körde till Stockholm med varor.

Anna-Maria Såthe teckentolkar berättelsen om Erik Andersson och hans fantastiska dansbana i trä.

”Erik Andersson, föddes 1844 och dog 1924. Han bodde i Björna by i Björna socken och hade två syskon, Katarina och Per. Eriks pappa var en ”hög betrodd person”. Pappan dog 1850 då Erik var 6 år. Mamman gifter om sig 1851med en bonde som var kyrkvärd.

År 1920 skänker Erik Andersson en modell han gjort av en dansbana, till museet. Han är då 76 år gammal. I museets katalog skriver man: M3613. Dockdans i trä. Täljda figurer som roterar och cirkulerar kring varandra. Utförd av 14-årig dövstum pojke i Björna by, Björna socken. Gåva av dövstumma Erik Andersson.

Äldre personer I Björna minns ännu familjen som kallades för Stummes. För den som inte talade teckenspråk verkade det som att syskonen hade ett eget språk. Idag används inte begreppet dövstum längre, idag säger vi döva. Och döva och hörselskadade har svenskt teckenspråk som modersmål.

Erik är 14 år 1858, när han tillverkar modellen av dansbanan. Då fanns inte Kristinaskolan. En skola för döva har funnits i Härnösand sedan 1868. Men vi vet att Erik var med på husförhör och att både han och hans syskon kunde läsa och räkna. Hans modell visar att han var en skicklig träsnidare och konstruktör. Under en period på 1800-talet saknas Erik i kyrkboken. – Erik Andersson var inte med på ett enda husförhör på hela året, berättar släktforskaren Eivor Grundström.

Roger med rötter i området, som är intresserad av släktforskning säger att Erik kanske gick på Manillaskolan i Stockholm. Där fanns undervisning för döva sedan 1800-talets början. Här provades olika former av undervisning. Lärarna fick använda den metod de trodde var bäst för barnen. Målet var att ge dem en praktisk yrkesutbildning, där fanns utbildning till bl. a skräddare, smed, sadelmakare, skomakare, snickare och sömmerska, de s.k. s-yrkena. Teoretisk utbildning ansågs inte meningsfull. Viktigare var att lära sig ett yrke så att man kunde försörja sig.

Under merparten av 1800-talet undervisades döva barn på teckenspråk. 1880 beslutade en europeisk dövlärarkongress att dövskolorna inte längre fick undervisa på teckenspråk. I hundra år drev döva kampen för ett eget språk. 1981 erkände riksdagen teckenspråket som dövas första språk.

I Björna bodde syskonen bodde kvar i huset när styvpappan och mamman var borta. – ”De hade förmån att vara där”. Det bodde fler döva i byar runtomkring. Och det hände att döva hamnade på en lista över personer som getts benämningar som ”Fånig, Idiot och Sinnesslö”, inte minst i husförhörslängderna; I gamla arkivhandlingar kan man bli en smula förskräckt över terminologin. Men de tre syskonen har inte hamnat på en sådan lista. – De kunde läsa och räkna och klara sig själva.”

Märta-Stina Abrahamsdotters pälsband.

På filmen får vi höra konservator Linnéa Sverkersson berätta om ett pälsband som är vävt av Märta-Stina Abrahamsdotter, en av personerna som representeras i utställningen ”Händers verk”. Vi får även lära oss om DDT och skadedjur.

Den rökmarmorerade renen.

På filmen berättar konservator Lennart Kristiansson om rökmarmorering, en teknik som används för att dekorera föremål med. Vi får ta del av hur Dorotea Salomonsson, eller ”Snickar-Deas”, fina snidade ren fick sin dekoration.

Zachris Pehrssons dörrdekorationer.

På filmen berättar konservator Anne Braun om hur hon konserverar ett par dörrdekorationer i trä, tillverkade av Zachris Pehrsson.