Dorotea Salomonsson
Dorotea Salomonsson, Snickar Dea, föddes 1853 i Vallen, Junsele och dog 1928.
Hon började snida redan är hon var 7 år gammal. När hon var 13 år gammal fick hon arbete hos en kyrkvärd som hette Östlund. Han hade en dotter som också tyckte om att tälja och flickorna tävlade med varandra och tillverkade en rad djurfigurer och andra föremål.
När Dorotea var 22 år gammal gifte hon sig med arbetaren Elias Salomonsson. De arrenderade ett torp och försörjde sig genom att han tillverkade skor och hon snidade olika föremål. De klarade tyvärr inte av att betala arrendet, hyran.Utan måste sedan gå från gård till gård för att få bostad, arbete och försörjning, till sig och sina barn. Under drygt 20 år flyttar familjen runt mellan olika byar. Under alla dessa år föder Dorotea tio barn och bara ett dör som litet.
Snickar Dea är känd för sina välgjorda dockor och grupper av samer på skidor eller sittande i ackjor samt renar och gråhundar. Föremålen är tillverkade med stor noggrannhet och skicklighet. Inspirationen hämtade hon bland det som fanns runt omkring henne, djur, natur och människor. Djuren är tillverkade i trä men detaljer som horn, man, svans eller kläder är gjorda av annat material. Hon målade nästan alltid hundar med runda fläckar och renens kropp vit. Med hjälp av sot från en fotogenlampa skapade hon egna mönster på renens kropp. Hon brukade handla mat i butiker där hon kunde betala med sina snidade leksaker och husgeråd i stället för pengar
Snickar Deas föremål blev uppmärksammade av Hemslöjdsföreningen i Sollefteå, i samband med en utställning 1910. Ett av Snickar Deas verk, som kallas Renrajden, skickades till baltiska utställningen i Malmö 1914 och där fick hon ett diplom.
Efter åratal av hemlöshet bestämmer paret sig för att bygga ett enkelt hus på statens, kronans mark. Tre gånger river kronofogden huset och tre gånger bygger de upp det igen. Det berättas att Snickar Dea bjuder kronofogdens män på kaffe efter att de rivit ner huset. Hon lägger en duk på en sten och ställer kaffekoppar på duken och välkomnar männen att stiga in i hennes nya kök. År 1913 går maken ner till Stockholm och berättar för riksdagsmän hur en nybyggaree i Junsele har det. Han kommer sedan hem med både rätten att bygga ett hus på kronans mark samt pengar som riksdagmännen samlat in. Snickar Dea bor sedan kvar i Tarasjönäs till sin död 1928. Hon beskrivs som en renhårig gumma med en god portion humor. Hon dör i kolosförgiftning, när hon bär ner en gryta med glödande kol i källaren, för att värma upp den lite. Hon blev 75 år gammal.
Konservatorn berättar – Den rökmarmorerade renen
Konservator Lennart Kristiansson berättar om rökmarmorering, en teknik som användes på Snickar Deas renar.
Djursniderskan i Tarasjönäs
”Då och då förnimma vi i folksjälen en inneboende längtan att få ge uttryck åt vad den finner för sig tilltalande eller vad vi i dagligt tal kalla ”vackert”.
En skrift av Erik Modin. Klicka på länken för att ladda ner Djursniderskan i Tarasjönäs >>
