Krig och strategi
Innehåll
- Galärflottan
- Soldater
- Järnbruk
- Stadsbränder och krig
- Vårdkasar och kyrkklockor
<< Det stora nordiska kriget | Flykt till skog och inland >>
Galärflottan
En av anledningarna till att Ryssland kunde härja längst den svenska kusten utan större motstånd var Rysslands galärflotta.
Galärer är en typ av krigsfartyg som drevs med av segel och åror. Ett stort galärskepp kunde vara uppåt 50 meter långt, bära 240 man och drivas med 30 åror.
Galärskeppen var enkla att manövrera när land, till skillnad från större krigsskepp.
Den ryska galärflottan härjade kusterna under vår- och sommarmånaderna, när det inte fanns is. Under attackerna gick mycket av resurserna åt att skydda Stockholm och andra större städer. Stora delar av Norrlandskusten lämnades utan försvar. .
Vissa galärer fraktade hästar, som de ryska soldaterna kunde rida på under härjningarna.
Under 1721 sändes ungefär 90 fartyg (varav 30 galärer), 7500 ryska soldater och 500 hästar till Norrlandskusten.
Soldater
Det krävdes soldater till de många krigen under stormaktstiden. I början av stormaktstiden använde man dels yrkessoldater från andra länder och dels skrevs vanliga svenska bönder ut som soldater.
Yrkessoldaterna kostade mycket pengar och utskrivningarna väckte stort motstånd. Mångde rymde eller försökte lura myndigheterna, till exempel genom att ljuga om sin ålder. (Det var 15 års-gräns på att bli soldat.)
På 1680-talet infördes indelningsverket. Indelningsverket gick ut på att ett par hushåll gemensamt skulle bekosta en soldat. (En knekt, eller båtsman i kustområden.)
Soldaten fick en stuga där han kunde bo med hustru och eventuella barn. När det var fred levde han ett ganska vanligt liv, men han skulle alltid vara beredd att gå ut i krig om det behövdes. Fördelen med det systemet var att inte lika många behövde tvingas bli soldater. Indelningsverket fanns kvar ända till 1901 då värnplikten infördes i stället.
Under stora nordiska kriget behövdes det så många soldater att det inte räckte med indelningsverket. Staten krävde att fler skulle bli soldater och skickas till främmande länder för att kriga. De flesta som blev soldater kom aldrig hem igen.
I Härnösand utsågs fyra män till nya soldater 1716. Tre av dem rymde. En av dem försvann till Lövvik i Nora. Man lyckades aldrig hitta honom.
Järnbruk
Den svenska järnhanteringen utvecklades starkt under 1600-talet. Järn var den främsta exportvaran.
Staten gynnade järnbruken i Västernorrland på olika sätt. I Västernorrland fanns stora skogar och vattenkraft. Skogen behövdes för att göra träkol som användes på järnbruken. Däremot fanns det inte särskilt mycket järnmalm i Västernorrland. Den transporterades hit söderifrån.
Järnbruken längs Norrlandskusten drabbades hårt 1721. Teknisk utrustning fördes bort, träkolet brändes och ugnarna förstördes.
Galtström utanför Njurunda blev skövlat och plundrat av ryssarna den 25 maj. Masugnen förstördes och ryssarna brände också ner stora hammarsmedjan, hus, sjöbodar, spannmålslager och kolhögar. Ett svenskt fartyg med järn i lasten togs också av ryssarna. Men kyrkan, sågen och kvarnen lämnades orörda.
Järnbruket i Åvike (i Medelpad på gränsen till Ångermanland) plundrades och brändes ner den 28 maj.
Järnbruket i Lögdö (i nuvarande Timrå kommun) klarade sig däremot. Det var för svårt för de ryska skeppen att ta sig dit.
Efter härjningarna försökte man få igång bruken så snart som möjligt igen. Redan 1723 var de förstörda byggnaderna återuppbyggda. Ägarna till bruket fick 8 års skattefrihet, men många hamnade ändå i ekonomiska svårigheter.
Ödeläggelsen mot de svenska järnbruken var ett hårt slag mot den svenska ekonomin. Det var det som var meningen. Tsar Peter ville ställa till så stor ekonomisk skada som möjligt för Sverige. Dessutom ville ryssarna själva tjäna pengar på järnhandel. Efter kriget kunde Ryssland öka sin export kraftigt och konkurrera med Sverige om att sälja järn i Europa.
Stadsbränder
Västernorrland har drabbats av många stadsbränder genom tiderna, både stora och små. Särskilt under 1700-talet tycks många städer drabbas av bränder.
Precis som i vår tid startade många bränder förr i tiden ofta på grund av olyckor. Det var lätt hänt eftersom många hus var byggda i trä. Det kunde räcka med en gnista eller ett bortglömt ljus för att förödelsen skulle bli ett faktum.
Varje gång städerna brinner måste allt bygga upp igen, vilket är en av orsakerna till att många städer förändrar utseende över tiden.
Efter att både Sundsvall och Umeå drabbades av massiva bränder år 1888, valdes olika sätt att återuppbygga städerna. I Sundsvall byggde man upp stadskärnan i sten i stället för trä, medan de i Umeå planterade björkar längst gatorna. Tanken var att björkalléerna skulle fungera som brandgator. I dag kallas därför Sundsvalls centrala delar för Stenstan, och Umeå för Björkarnas stad.
Stadsbränder och krig
Alla stadsbränder som inträffade under 1700-talet var inte olyckor. Några av de mest kända och förödande för människor i Västernorrland inträffade år 1721 och skedde i samband med rysshärjningarna.
I början av 1700-talet startade ryska soldater bränder i Sverige för att stoppa Sveriges möjlighet att fortsätta kriget.
År 1721 brände Ryssland ner sex städer i Norrland: Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand, Umeå och Piteå. Förutom städer brändes också flera bruk och gårdar ner. I Medelpad brändes 242 gårdar och i Ångermanland 686 gårdar. Många människor fick fly sina hem.
När freden äntligen kommit, och befolkningen kunde gå hem igen fanns inte mycket kvar av ägodelarna som de lämnat bakom sig. Hus, gårdar, kläder, djur – det mesta hade försvunnit i lågorna.
Allt som brunnit ner måste byggas upp igen.
Vårdkasar och kyrkklockor
På 1700-talet fanns varken datorer, telefoner, radio eller tv. Hur visste man när man skulle fly? Vårdkasar och kyrkklockor användes för att varna för fara. När vårdkasen tändes visste man att något hade hänt.
På de flesta håll mötte den ryska flottan inte något motstånd. Det enda människor kunde göra var att fly från sina hem.
Källor:
Bucht, Gösta. Härnösands historia, s 200.
Lagergren, Jan, Den svenska järnhanteringen och rysshärjningarna 1719-1721, Lund (2008)
Molander, Bo, Ryska härjningar under nordiska kriget knäckte svensk järnindustri
Sundsvallsminnen.se, http://sok.sundsvallsminnen.se/dokument/info?AID=734&TES=Dtext (sett senast 2021-03-08)