Järnåldern

Järnåldern 500 f. Kr. – 1050 e. Kr.

Järnåldern omfattar endast 1 500 år, men det är en period som omfattar många viktiga förändringar och skeenden från introduktionen av järnet till de första skriftliga spåren i form av runstenarna. Under järnålderns inledande skede tycks samhället ha förändrats från bronsålderns markant stratifierade samhälle till ett mer egalitärt sådant. Kanske var det en bieffekt av järnframställningens introduktion och att råvaran till denna var tillgänglig för gemene man. Från romersk järnålder och framåt ser vi dock återigen en ökad stratifiering med centralbygder och rika hövdingagårdar. De senare kan ha varit ledande i att upprätthålla olika handelsnätverk mellan kust och inland. När importen och exporten ökade räckte det inte längre med byteshandel. Under järnåldern blev det vanligt att betala med silvermynt. Mynten vägdes, för att man skulle se hur mycket de var värda.

Järnålderns första 500 år kallas i Sverige för förromersk järnålder. De tidigaste spåren av järnframställning ser vi dock redan under bronsålder, men det är nu som teknologin tar fart på allvar. Klimatet blev under början på järnåldern något kyligare vilket skapade ett behov av att stalla in tamdjuren. Man höll sig med bland annat nöt, svin, får/getter och hästar. Hästarna var små, i storlek med dagens islandshästar och mestadels svarta, bruna eller fuxar.

Människorna bodde bland annat i långhus, som kunde delas in i en köks- och bostadsdel med en eller flera härdar, en fähusdel för tamdjuren samt förrådsutrymmen för exempelvis säd och foder. Man ägnade sig åt olika typer av hantverk som till exempel smide och vävning, varav det senare kunde utföras i grophus, små hus med nedsänkt golv. Bortanför bostäderna odlades olika grödor, såsom korn, havre och råg. Åkrarna plöjdes med årder, vilken kunde manövreras för hand eller med hjälp av dragdjur.

Det fanns många verktyg som användes för att göra tyg och kläder, till exempel sländtrissor av sten, saxar och knivar av järn och vävstolar. Kläderna ströks med glättstenar. Sådana redskap har ofta hittats i kvinnogravar. Det betyder antagligen att det mest var kvinnor som använde dem. Mantlar och klänningar hölls ihop med nålar och spännen. Spännena var av brons och ibland även förgyllda. De skulle inte bara vara praktiska, utan vackra också. I gravar från järnåldern hittar man ofta smycken. Både män och kvinnor hade ringar av guld och silver. Halsband med glaspärlor var också populärt. Redan under stenåldern och bronsåldern hade bärnsten och flinta importerats till Västernorrland. Men under järnåldern blev handeln med platser långt borta allt viktigare. Eftersom glaspärlor och andra fina smycken fraktades långt var de troligen exklusiva föremål, som framför allt bars av människor med höga positioner i samhället.

De efterföljande 400 åren (0-400 e. Kr. benämns som romersk järnålder och från denna period finns långt fler lämningar i länet, såväl gravar som boplatser. Flera av de senare är belägna kring sjön Marmen i länets södra delar. Vid denna tid ser vi en uppgång i rika fynd i form av exempelvis guldfynd (varav flera i Timrådalen), vapen, sköldar, Vestlandskittlar, ringspännen, fibulor och djurfigurer i brons. Det är också nu höggravarna börjar anläggas, och vi ser kammargravar och andra typer av gravläggningar. Ibland hittas björnfalanger i gravarna. Av boplatserna är kanske Gene mest känd. Här påträffades bland annat rester av flertalet långhus och smideslämningar. Även härd- och kokgropsområden tycks vara mer vanligt under romersk järnålder, ett exempel är den rituella våtmarken i Kaptensdalen.

Efter romersk järnålder vidtog folkvandringstid, en period på cirka 200 år. Det är en tid som kännetecknas av högstatusmiljöernas framväxt, många gånger vid platser med centrala ortsnamn. Lämningarna i Västernorrland från denna tid är många. Vi har ett antal storhögar med rika fynd varav de i Högom är mest kända. I de södra delarna av länet ser vi så kallade kittelgravar i Vestlandskittlar och järnkittlar och utmed kusterna förekommer rösebegravningar i liknande lägen som de tidigare bronsåldersrösena. En för Mellannorrland typisk fyndtyp från folkvandringstid är de spadformiga ämnesjärnen som bland annat har hittats i stora antal på en boplats med långhus i Valla, Selånger socken.

Nästföljande period (cirka 600-800 e. Kr.) kallas vendeltid och från denna tid är de undersökta lämningarna färre än tidigare. Vi ser förändringar i gravskick och föremålstyper. Såväl boplatser som gravar har undersökts och de senare varierar stort i typ. Exempel på fynd inkluderar betselhängen, föremål med djurornamentik, vapen, spännbucklor och järnkittlar.

Järnålderns sista period utgörs av vikingatiden. De undersökta lämningarna är relativt få i länet och endast ett litet antal bo- och aktivitetsplatser har undersökts. Det kan röra sig om treskeppiga hus, smideslämningar med mera. Vad gäller gravar har vi exempelvis gravfältet i Björkå i Överlännäs socken. Här finns ett antal mindre gravhögar, men även spår av hantverk. I Holm i samma socken har en kammargrav hittats innehållande en kvinna och en häst. Några typiska fyndtyper är ovala spännbucklor, karaktäristiska yxor, likarmade spännen, pärlor, vikter som kan kopplas till handel, Ångermanlands silverskatter och naturligtvis också de många runstenarna i Medelpad.  Mot slutet av järnåldern började man för första gången använda skriftspråk på minnesmonumenten. Kvar i landskapet står än idag de många runstenar som vittnar om långväga färder och saknade familjemedlemmar.