Vävgruppen Studio Supersju del 2 av 7 – Miriam Parkman
”Mitt syfte med väven är att skapa portaler av färg; att locka betraktaren till inre känslor och drömmar”
Citatet kommer från min hemsida och är det närmsta jag hittills kunnat formulera vad väven är för mig, utöver ett blankt papper med inslagen som färgerna och penslarna. Väven är mitt medium, den form där jag bäst kan uttrycka mig utöver vad jag säger, hur jag ser ut, vad jag gör. Jag målar, ritar och skissar mycket – men inte nödvändigtvis direkt till det som ska bli en väv – men aldrig har jag tålamod att öva och precisionsmåla så det ser verkligt ut, bli ett stilleben att se vad det föreställer. Att under två månader knyta 20.000 knutar i en rya är dock inga problem.
Jag heter Miriam Parkman, är född i Sundsvall, delvis uppvuxen i Rättvik och delvis i Härnösand, bor sen 11 år tillbaka i Stockholm men känner mig ändå som mest hemma i Nordingrå, där jag alltid varit på somrarna. Att ställa ut på Murberget är fantastiskt kul, inte bara för att det är en plats där jag så många gånger själv tittat på utställningar i högstadiet och gymnasiet, utan även i den aspekten att med budget, producent och institution få de möjligheter som lyfter ens verk till en ny nivå.
I vår utställning, ”Vävgruppen Studio Supersju” på Västernorrlands museum, ställer jag ut ett antal ryor och bildvävar tillverkade mellan ca 2015-2020. De har kommit till under min studietid på Handarbetets Vänner, där jag gick mellan 2013-2106, och efter, där jag sen förra våren jobbar heltid med mitt eget utifrån ateljén i Årsta.
Min inspiration kommer huvudsakligen från tre fasta områden: 1940-1960-talsestetik, natur/landskap och aktuella händelser/känslor. Jag reser gärna och skapar ofta en väv efter en resa. Helst reser jag till USA’s ökenlandskap, men längtar också alltid efter blåbergen, klipplavarna och havet i Höga Kusten.
Gamla annonser, modefoton och grafisk form från 1940-1960-talen är typisk inspiration för mig.
På Orbit Inn hotell i Palm Springs 2018. Foto: Mira Svanered.
T.v. På resande fot genom New Mexico med en liten vävram som skissblock T.h. På ett galleri i Santa Fe, New Mexico, USA, fanns denna magiska Eye Dazzler.
I ateljén i Årsta.
I ateljén i Årsta.
”Hemma igen” i vävstolen.
Blixtrölakan i vävstolen.
Efter min examen på HV spenderade jag också tre månader som design intern hos företaget MZ Fairtrade i Oaxaca, Mexiko – ett amerikanskt företag som samarbetar med traditionella vävare och säljer väskor, mattor och kuddar. Den som får reda på detta vill ofta direkt konstatera att jaha därifrån kommer dina färger och mönster men för mig är detta formspråk från alla platser, vart som helst. Vävning är globalt, teknikens förutsättningar har alltid varit samma och det som i Skåne kallas blixtrölakan i vattenmönster kallas i Navajo-kulturen i USA för en Eye dazzler. Mina älsklingsfärger, orange, turkos och rosa, hittas i Nordingrågranit och en kall skymmande vinterhimmel likaväl som i Palm Springs pooler och New Mexicos rostfärgade berg. Jag älskar färg, där är utgångspunkten. Till det kommer musik, dans, möten med olika människor, mat, dryck och allt annat som hör till livet. Vävning är så himla ursprungligt, det är ingen idé att låtsas som något annat. Trots det är jag dock ganska ointresserad av handknutna solv och gammeldagsa vävstolar – jag vill ha min Öxabäck Kontramarsch och har absolut noll tålamod med dragrustningar. Men jag växtfärgar gärna, och i sommar letar jag pigment i mineralrik jord i bäckar och älvar, som jag kan ta med till hösten, måla med och på så vis fånga in färgen som sen kan inspirera garnet och handen.
”Rocío y los colores fuertes/Teotitlán”. Foto Ylva Sundgren.
Foto: Ylva Sundgren.
Blixtrölakan.
Nyligen beställda kuddar i blixtrölakan.
Jag har fyra konstnärer som jag ofta lutar mig mot när jag känner mig tveksam eller osäker; Mary Blair, Tove Jansson, Veronica Nygren och Georgia O´Keeffe. Tre målande, en vävande. Alla har de väldigt olika uttryck från varandra, med ett för mig unikt färgseende som den gemensamma nämnararen. I ateljén har jag böcker om dem allihopa, att bläddra i när jag inte kommer igång eller bara inte har lust. Deras arbeten – såväl snabba skisser som monumentala verk – påminner mig om skapandets poäng och hur det alltid, alltid lönar sig att vara sig själv.
Veronica Nygren.
Tove Jansson.
Mary Blair.
Georgia O’Keeffe.
”Sage” i vävstolen, efter resan genom Kalifornien, Arizona och New Mexico 2018.
I skrivande stund har jag semester i sommarstugan i Sörle efter att under april och maj ha arbetat med min första stora beställning, en rya. Det är ett arikitektkontor som under flera år renoverat och nu inrett en privat villa åt en förmögen kund med en stor samling exklusiv konst. Ryan har under så många år haft ett så taskigt rykte – precis som handvävning – och det är så jävla gött tycker jag att nu, med ett konkret bevis, kunna säga att det inte bara är ”trendigt” igen, utan även värderat, aktat, beundrat med rya, handväv – textil konst.
T.v. Ny ryamatta i vävstolen. T.h. Som ofta när jag arbetar med ett längre projekt hittar jag de färger jag arbetar med även utomhus, i min närmiljö, där jag befinner mig. När ett färgseende är påslaget ser jag det överallt. Körsbärsblomningen var extrem i år!
Ny ryamatta.
Ny ryamatta.
Just det, jag har även gett ut en ny handbok i vävning i vår på Natur och Kultur med min kollega Arianna Funk. Vi har gått samma utbildning och arbetar ofta i samma tekniker, men får ändå helt olika resultat. Där hon vill räkna ut, planera och sen bara väva vill jag planera så lite som möjligt i förväg och låta allt hända under vävens gång. Med dessa två olika filosofier utifrån samma utgångspunkt – och med ny form på gamla projekt – hoppas vi kunna inspirera såväl nya som redan erfarna vävare till vävstolen.
Foto: Campher Image.
Foto: Campher Image.
Foto: Campher Image.
Foto: Campher Image.
I höst släpps en kollektion från det svenska märket Indigofera i samarbete med mig där jag formgivit två filtar och en liten kollektion damkläder utifrån mitt arbete i ateljén och min förkärlek för 50-talsplagg på en global marknad. Filtarna tillverkas i Norge och har en direkt inspiration från Höga Kusten; ”Midnight Dazzler” kommer från juninattens ljusa himmel i Sörleviken, där Ringkallens berg blir både upp och ner i vattnets spegelblanka yta. ”Treasure Trail” är en vandring med fingret över klippors lavmönster, eller en brant stig över solvarmt doftande tallbar och kustens knotiga träd, där havet snart skymtas mellan smala trädstammar. Så, den som undrar hur det går att leva som handvävare kan förstå att jag faktiskt har ganska fullt upp.
P.s Jag har sen något år tillbaka fått upp ögonen för Helmer Osslund, vilken känns relevant att nämna i just det här sammanhanget. Kanske kommer han snart komma med i gänget med Veronica, Tove, Mary och Georgia!
Måleri av konstnären Helmer Osslund.
Foto: Ylva Sundgren.
Instagram:
@miriamethel
Patreon:
https://www.patreon.com/miriamparkman