Erik O. Sjödin, numera boende i Kramfors men uppvuxen i Anundsjöbygden, minns sin julen 1949. Det är  en fantastiskt fin och detaljerad berättelse, därtill synnerligen välformulerad:

Året är 1949. Det här är rätt tidigt i mitt liv och även om det inte är de allra första minnena jag har från min barndom, så är det i alla fall det första minnet från julfirande i föräldrahemmet i byn Skalmsjö. När min syster Gudrun föddes 1941 och under hennes första år bodde mina föräldrar i ett rum uppe på övervåningen i min fars föräldrahem i Myckelgensjö. När jag var ett år, 1946, flyttade mina föräldrar Henry och Maria Sjödin, samt min storasyster Gudrun till ett eget hus, en mil därifrån, vid den s.k. Storforsen efter Södra Anundsjöån. Husets beteckning är Sörgård Skalmsjö 6:1.Till fastigheten hörde även förmånsstuga, där min morfar och mormor bodde, en stor maskinbyggnad med ladugård i bottenvåningen, en större kornhässja, samt åkermark.

Det sprakar i vedspisen och glimmar förföriskt, jag är fyra år och nyfiken. Tidigt har jag dock fått veta att spisen inte är att leka med. Enda gången när jag lyckas få komma lite närmare den värmande eldstaden är när jag just ätit slut på en tub av Kalles Kaviar. Då skruvar min mor igen hatten på tuben som är prydligt ihoprullad för att kunna tillgodogöra sig varenda millimeter av innehållet. Sedan öppnar hon den heta spisluckan med spiskroken och skyndar sig att slänga in den nu tomma kaviartuben genom eldluckan. Hon låter luckan vara öppen, men förmanar mig att inte gå för nära. Då ser jag plötsligt hur den hårt ihoprullade metalltuben plötsligt vecklar ut sig och fylls snabbt med luft. Strax exploderar den lilla tuben med en stark smäll. Min mor skrockar belåtet och hämtar sopen för att fånga upp glöd som hamnat på golvet vid smällen. Jag skrattar belåtet åt denna spännande föreställning.

Snön faller med stora flingor utanför fönstret, mor har värmt vatten på spisen, tömt det heta vattnet i skurhinken av zink, tagit en stor klick såpa som hon rör upp i vattnet, tar fram rotborsten och börjar knäskura köksgolvet. Jag får hålla mig borta, men känner allteftersom den friska doften av såpan sprida sig i rummet. När hela köksgolvet är skurat tar hon fram skaftet som har en klämanordning längst ner där en borste kan klämmas fast. På den borsten läggs en skurtrasa och så börjar hon att torka upp det kvarvarande skurvattnet från golvet. Med jämna mellanrum tar hon av trasan, vrider ur den kraftigt i hinken och är till slut klar med julstädningen av köksgolvet. Doften är för evigt införlivad i mig och bilden av julstädningen återkommer genom livet så snart jag känner en anings doft av grönsåpa.

Dagarna före jul plockas julsakerna fram ur skåpen. Juldukarna stryks med strykjärnet som fått sin värme på vedspisen. Den slamrande mangeln med det skorrande ljudet var en nymodighet som införskaffades långt senare. Som liten stod jag ofta i ett av fönstren i det stora köket och tittade på talgoxarna som ivrigt pickade på en fläsksvål som spikats upp utanför huset. Vi har nyss införskaffat den första radioapparaten, en stor AGA med tyg över högtalaren och stora bakelitreglage att skruva fram de mest exotiska platser tänkas kan. Var själv mycket imponerad av ”Bruxelles”, ”Toulouse” och ”Hilversum”…och fantiserade om dessa märkliga platser. Min far hade kommit hem för julledighet från skogsarbetet två mil bort där han tillbringade veckorna i en skogskoja tillsammans med några andra huggare och en skogskörare. Någon dag innan han kom hem meddelade min mor att hon måste gå iväg för att prata med tomten. Det var mycket hemlighetsfullt och hon gav inga precisa svar på mina nyfikna frågor. Min fyra år äldre syster fick lova att se efter att inga oegentligheter förekom under tiden hon var borta. Hon tog på sig varma kläder och försvann in i skogen till dess att vi inte kunde se henne längre. Nog funderade vi åtskilligt på vad den där tomten var för märklig figur som gav sig till känna först på julafton och var bodde han? ”Bort i berget” var det enda knapphändiga svar som gavs när frågan fördes på tal. Någon timme senare återkom mor, rödblommig om kinderna och glatt förklarande att ”nu har jag pratat med tomten och var det snälla barn i stugan så skulle han nog ha några julklappar med också.” Det lät lovande. Kunde för mitt liv inte komma på något ofog jag gjort som kunde riskera att bli utan paket…

Juldekorationerna togs fram. Främst var det förstås vackra bonader där jag själv fäste mig speciellt mycket med en, som visade fryntliga, glada tomtar och en tomtemor i en stuga med öppenspis. De var samlade för att slå in paket med de mest lockande leksaksbilar, tåg och annat i vackra färger. Några paket var redan klara och försedda med snören, lack och adresslappar. Jag kunde stå flera minuter och fantisera om innehållet. Mest stök blev det när julgirlanderna skulle fästas i taket. De låg i prydliga små förpackningar med ett tunt snöre genom de lövtunna silkespappersliknande girlanderna. Snörena skulle fästas i vart och ett av hörnen i köket och sedan fästas på ett par ställen på vardera sida från takets mittpunkt så att de hängde ner i fina böjar.

Det behövdes en stadig stol, häftstift och försiktighet så att inte girlanderna revs sönder. När de var uppsatta var det mäktigt vackert där de färgglatt hängde i böljande bågar från alla hörn in mot mitten av taket.

Innan mörkret föll hastade far iväg med storstövlarna, bågsåg och yxa till skogs för att leta rätt på en julgran. Det var han duktig på att göra och fick vad jag minns alltid beröm för att han hittat en fin gran. Granen togs in på den s.k. ”Skrapdagen” (skrap=skräp), när allt pyntande till julafton skulle vara klart. Granen kläddes och där fick vi barn vara med förstås. Min syster och jag väntade förväntansfullt medan min mor gick upp på övervåningen, som aldrig användes annat än som förvaringsplats för juldekorationer bland annat. Vi gav ifrån oss glada utrop allteftersom prydnaderna plockades upp. Spännande var det att hänga upp karamellerna med krusat papper, eftersom man visste att de faktiskt innehöll god kola som man kunde få när julen var över! Annars fanns små prydnader som hängdes upp som efterhand blev något av favoritpynt med en speciell känsla. Så minns jag främst ett par fåglar som alltid prydde granen. En med kropp av glas och en stjärt av nylonstrån och med en klämanordning som man kunde fästa på någon gren. En annan fågel var av stoppgarn, blå och satt i en krans i grönt med glitter, med en näbb av en liten vikt pappbit som målats röd.

Någon elektrisk julgransbelysning hade vi inte, utan det var julgransljus av stearin som fästes med en klämma på grenarna. Stor vikt fick läggas vid att sätta ljusen så lodrätt som möjligt och det var något som bara de vuxna kunde ordna med. När granen väl var på plats och det nyskurade köksgolvet sopats rent från barr, lades de nytvättade trasmattorna på plats, diagonalt på golvet. På köksbordet och skänken med radioapparaten fanns löpare med julmotiv och här och var en och annan ljusstake med stearinljus.

Grisslakten på gården som skedde i början av december var föremål för stor uppmärksamhet av mig som liten palt. Jag stod inne i sängkammaren vid fönstret som vette mot ladugården. En slaktare från byn hade kallats in och grisen som vuxit sig stor och stadig skulle nu slaktas. Jag hade fått förmaningar om att inte titta, men spänningen var för stor, så snart mor var utom synhåll så andades jag nertill på fönsterrutan så att jag fick ett litet titthål och kunde se när min far satte sig grensle över grisen och slaktaren tog slaktmasken och satte mot huvudet på grisen. Med en hammare slog han så baktill på slaktmasken och skottet dödade grisen, som låg och sprattlade en stund innan allt var över. Jag hade en påtaglig olustkänsla en lång tid efter att ha bevittnat detta grymma avlivande av grisen som jag tidigare på sommaren matat med groblad, mjölkört, fetgräs och andra godsaker…

När så julaftonsmorgonen inträdde var alla julförberedelser undanstökade i det stora köket. Min mor var noga med maten till oss barn, så några avsteg från de vanliga frukostrutinerna blev det inte julafton till trots. Det var tätmjölk med havregryn, lite socker och en limpsmörgås med ost, men framåt lunchtid togs det nygräddade tunnbrödet fram som bakats veckan före jul av mormor i förmånsstugans bakugn. Vi barn hade fått vara med och bära fram ved och titta på när mor och mormor elegant sköt in storfjälan under den tunna naggade degen, svingade sig runt till ugnen med degen på bakspaden och sköt in den i bakugnen. Hettan slog emot oss och det fräste om elden. Snart nog togs tunnbrödet ut rykande färskt. Det var underbart att få smaka en varm nygräddad bit.

Nu på julaftons morgon var det en efterlängtad stund när mor tog fram blandoströran från kallskafferiet, bredde ett tjockt lager på tunnbrödet och gav oss. Blandoströran gjordes så att mor tidigt köpte en norsk brun Gudbrandsdalsost som hon förvarade i skafferiet tills den torkade och blev hård. Sedan rev hon osten på rivjärn, vispade grädde och blandade ner den rivna osten. När röran därefter placerats i en vacker glasskål, strödde mor på kanel över ytan. Detta var något av det bästa vi visste och det hände nog mest för jämnan att vi tjatade till oss ytterligare en smörgås när den första tagit slut.

Fram på eftermiddagen samlades vi framför radioapparaten för att lyssna till Lille Viggs äventyr på julafton som sändes varje år vid den här tiden. Det vibrerade i tyget över högtalaren när uppläsningen började: ”Skarsnön låg skinande över heden, där man, så stor hon var, såg bara en enda människoboning, och det var en liten stuga, gammal och grå. De måtte leva ett ledsamt liv, stackarna, som bo därinne; tänkte väl mången resande, som färdades där fram om. Och ödsligt såg det ut på heden, även om sommaren, det kan inte nekas. Ljung och klappersten, buskris och martallar, det var allt som hon kunde fägna ögat med. Men själva stugan var god nog i sitt slag. De mosslupna väggstockarna hade frisk kärna och höll väl emot mot köld och blåst…”

Vi satt andäktigt lyssnande på soffan framför radioapparaten och fantiserade om den plats där Lille Vigg bodde. Berättelsen var en spännande resa när julvätten kom farande och tog med lille Vigg på en sedelärande resa alltmedan hans mor var borta för att handla julsaker hos lanthandlarn. Lille Vigg hade blivit trött och somnat av all väntan, men äventyren tillsammans med julvätten gav mycket att fundera över för oss som lyssnade.

Julaftonen sniglade sig fram mot kväll. Julsångerna avlöste varann från radioapparaten och fyllde det knapphändigt utsmyckade köket med stämningsfull musik. Vi lyssnade till många välbekanta julsånger och lekar, som Räven raskar över isen, Nu är det jul igen, Hej tomtegubbar, men även mer stämningsfulla som Stilla natt, Det strålar en stjärna, Nu tändas tusen juleljus… Far och mor tände så julgransljusen med stor försiktighet. Sedan fick vi barn stränga förhållningsorder om att sitta alldeles stilla på våra stolar för att inte riskera att ljuslågan skulle börja fladdra, eller något ljus tippa omkull och sätta eld på den torra granen. Det var vackert, granen som lyste upp köket, ute gnistrade snön och när man kisade med ögonen spred sig ljuspunkterna på granen till fantasifulla mönster, skuggorna från ljuslågorna spelade på väggarna i köket och allt kändes såväl underbart som magiskt…

Men tålamodet var på väg att ta slut när ljusen äntligen brunnit ned och släckningen var undanstökad. Nu måste ändå tomten snart vara på väg. Vi frågade föräldrarna om det inte var dags för honom att komma snart. Jodå, det tyckte de också, men berättade samtidigt att tomten säkert hade lång väg att färdas, många hem att besöka och eftersom han ju var en gammal man, så var han säkerligen trött.

Plötsligt hördes ett hasande ljud, ytterdörren öppnades, en kort stunds tystnad medan vi andlöst väntade, så stampade någon av sig snön mot golvet, bankade på köksdörren, mor ropade med hög röst ”kom in”, och där stod han nu i all sin prakt. Tomten. Han hade lite snö på ena axeln, satte tungt ner den medhavda säcken på köksgolvet och pustade, håhå, jaja, harklade sig och sa: ”Finns det några snälla barn här??” Min syster och jag utbrast på en gång ”Jaadå” och våra föräldrar instämde, samtidigt som min mor bar fram en stol för tomten att sätta sig på, varpå tomten började öppna sin medhavda säck.

Han läste högt och tydligt på paketen och än gick jag fram, tog emot paket, tog i hand och tackade och än var det min syster som kallades fram. Även mor och far fick några paket, men mest var det till Gudrun och mig. Tomten reste sig sedan, tog den tomma säcken, vände sig om i dörren och önskade God Jul och hoppades att barnen skulle vara snälla även till nästa jul, för i så fall hade han för avsikt att komma igen…

Snören och papper åkte av i en hast. Jag gick färgglada bilar av trä, en lastbil och en personbil med riktig ratt, handbroms, gummihjul och den kunde dras upp med nyckel och köra i stora cirklar på köksgolvet, röd var den dessutom! Min syster fick en docka och ett halsband. När vi ätit risgrynsgröten tog min far fram munspelet och spelade en låt, vi lekte med våra julklappar och allt var frid och fröjd denna julafton 1949.

 

Har du några minnen från din barndoms jular?

Berätta gärna om det här!

Jag heter Olof  Wigren, bor på Svanö i Ångermanälvens mynning och kommer under december att blogga på den här sidan om julen och julminnen.