Som vävare är jag intresserad av teknik: bindningslära, gesällprov, anmärkningsfri spänning och händernas precision. Jag väljer inte sällan projekt utifrån ett intresse för hur tekniken fungerar, och formgivningen präglas av tekniken.

Jag vill inte bryta vävningens många begränsningar utan drar nytta av dem. Inget oväntat att jag då ofta använder mig av grafiska former, av vävnings rutig natur eller av den knutna mattans pixelerad uppbyggnad. Jag har ytterst sällan vävt föreställande–min hjärna är inte byggt för att skapa så.

Mina självbestämda, tydliga ramar för mitt arbete har till och med blivit synliga, som i merparten av verken jag visar här. Jag inspirerades av gamla finska ryor, där “ramar” förekommer som ett vanligt motiv genom seklerna, men valde att blicka inåt och framåt med färgställningen.

Jag jobbar ganska olik mina kollegor, mina skisser skulle nog anses av många vara tråkiga och svårtydda. Om de finns över huvud taget–jag skisser inte när jag väver bruksföremål, som utgör en stor del av mitt skapande–är de svartvita på rutpapper med siffror och krumelurer som syftar på tabeller och formler, färgningsrecept med mängder som anges i tiondels procentenheter.

Det finns alltså en anledning till att det var Miriam som skrev kapitlet om formgivningen i vävboken vi släppte i mars i år, Att väva, även om det är säkerligen några som känner igen sig mer i min process. Vissa delar verkar visa en rejäl brist på information samtidigt som andra delar bjuder på alldeles för mycket och för torrt. Detta är inte landskap i pastellkritor eller akvarell; ibland sträcker jag mig till kollage. Men när jag har min enkla svartvita skiss på rutpapper kan jag skapa hur många olika verk som helst utifrån en skiss. Variationen i färgerna, ibland subtila, ibland helt omkastad när det gäller ljus/mörk, varm/kall, kommer helt ur mitt huvud och mitt garnförråd. Jag undersöker färg och avsaknaden av färg, jag definierar och suddar ut.

Processen, lika egendomlig som den är uppbyggd på gamla metoder, är det jag lever för. Det måste inte vara synlig i verken sedan–är kanske att jag vill osynliggör just den delen som är mest dyrbar? Alla timmar som jag har spenderat med att öva, att precisera, att rätta till så att resultatet i teori skulle kunna godkännas av gesällkommittén också denna gång. I gruppen diskuterar vi väldigt ofta vad det betyder att väva för hand, varför vi gör det och hur vi kan bidra med att skapa värde i textil när så mycket av det textila vi omger oss med är massproducerat? Ett svar kan vara det mänskliga som skiner igenom det som är handvävt. Det besjälade objektet som hänger på en museivägg eller ligger på badrumsgolvet.

De mer skulpturala verken som jag visar i denna utställning var två steg mot en undersökning av vävningens förmåga att förmedla en process. I En syrelös göl/ett snårigt parti ville jag använda en hel väv som råmaterial, att knyta en knut inte bara med garn, utan med något “färdigt”. Den stora knutens form visar baksidan av väven, avslöjar knutarna som strukturen bygger på. Detta tema tar mig framåt.

Arianna Funk

Instagram: @clothingformoderns

Areclothesmodern.com