Hej.

Jag heter Josefin Gäfvert och kommer från Gotland. Jag var fram till i april en av medlemmarna i Studio Supersju, men valde att gå ur för att ha mer tid till andra projekt. I höst börjar jag mitt andra år på masterprogrammet CRAFT! på Konstfack. Jag har min ateljé i Västertorp där jag sedan ett år tillbaka väver på en damastvävstol.

”Ett klassiskt och smärtsamt vackert drama” och ”You say it’s forever (Inferno)” 2019

När jag först började väva på Nyckelviksskolan, 2009, kändes det som att jag fläkte ut mitt inre genom mina vävar. Ganska snart förstod jag att i stort sett ingen kunde tolka vad de handlade om, att ingen ens förväntade sig att väven skulle ha något innehåll. Under min kandidat på Konstfack började jag jobba med mattan som konstnärligt uttryck och det retade det mig att mina vävar blev betraktade som teknik och tradition, istället för formulerade tankar och känslor. Jag ville få frågor om varför, istället för hur.

I mitt examensarbete ”En matta som liknar mig” (2016) utforskade jag hur väven har påverkats av att vara en kvinnlig praktik. Efter Konstfack fortsatte jag att arbeta med mattan och vävde mattor till några stockholmares hem. Jag ville placera det handvävda i staden istället för på landet och visa att det finns en berättelse kring varje matta.

”Kandidatutställning ”En matta som liknar mig” 2016, Foto Ulrika Lovén.  och ”Jag mår illa av hantverk, men vill spy av konst” 2016.

 

”Road to baby” 2017 och ”No blue without orange” 2017, Foto Dennis Liljebäck

 

Under de här åren drev jag under somrarna en butik i Fide på Gotland tillsammans med min syster Anna Gäfvert som är keramiker. Även om jag alltid eftersträvade att göra en matta så blev de snarare idéer om, eller porträtt av mattor än brukbara mattor. De som köpte mattorna hängde dem på väggen som konst. Jag bestämde mig för att befria mig från mattans begränsningar och har de senaste åren jobbat med vägghängd textil. Men nu har jag börjat längta tillbaka till mattan. Kanske för att begränsningen gör den tekniska utmaningen mer intressant, men också för att jag tycker att en av vävens starkaste egenskaper är dess funktionalitet. Kan jag skapa något funktionellt som för mig som vävare är tekniskt och estetiskt intressant, och samtidigt kommunicera vävens språklighet?

 Pågående projekt där jag gör eget garn från gotlandsull.

 

”Den röda bokhyllan” Foto: Campher Image. 2019 och detalj från ”Om jag lever än, Undrar du?”

 

Jag har alltid upplevt vävningen som en slags kommunikation. Kommunikation med mig själv, i bästa fall som ett eget rum där ingen annan tar sig in. Tankar är lättöversatta till väv, men väven går inte att formulera i ord. När jag berättar om dem, vävarna, förenklar jag dem till idéer, utelämnar vad som hände, processen. Idén är mest där för att möjliggöra en intressant process, inte som budskap. Vad är värt att väva? Vad kan intressera mig tillräckligt länge? (Väver vi de tankar som aldrig försvinner, som behöver repeteras om och om igen? De ord som inte kunde formuleras?) Jag tror inte jag kan stå för något som jag sagt eller skrivit om vad det är att väva, förutom det att en vävd sanning aldrig kan ifrågasättas. Att väva sanningar är riskfritt.

”Om jag lever än, Undrar du?” 2018 och ”Skadade av rörelse” 2018

”Försöka bli” soloutställning på HV Galleri 2017

 Under mina år som uttalad vävare (2012-) har jag varit gravid och föräldraledig, alltid småbarnsförälder. Jag säger inte att alla mina vävar har påverkats av det, men det har varit svårt att lämna något som tar så stor del av ens tid utanför vävningen. När jag i våras flyttade från en 50-talslägenhet till en modern lägenhet med parkettgolv, balkonger och diskmaskin så kändes det som att en ny era skulle börja i min vävning. Jag vävde en sista moderskapsväv.

 

”Rising (Den sista moderskapsväven)” 2020

 

”Nu allongé sur le canapé (With her eyes shot)” 2019

Vävens koppling till kvinnan i kombination med ärlighet, ett språk för det osagda, hur skulle det kunna resultera i något enkelt och fint?

Några dagar innan den här fantastiska kommentaren delades i vår Studio Supersju- chatt skrev jag så här i mitt arbetsdokument:

Vävens skönhet är viktigt, men den finns i det som är direkt och intuitivt och kan inte planeras eller konstrueras. Det är inte en skönhet för alla. Kanske lika kopplad till obehag, att konfronteras med något som man finner obehagligt, som ruckar på vad som är bekvämt och förväntat. I ett rum bland modern konst och designföremål ser mina vävar ut som grottmänniskor. De fungerar som en kontrast till dagens samhälle, perfektion, funktion, efterfrågan och effektivitet…Det verkar som att det handvävda för ett annat samtal än allt annat i rummet.

                      Ett mål är att betraktaren ska skämmas över att den gillar min väv. Men kanske är det bara vävaren själv som känner så här inför sina vävar..?

 

För mer väv kolla in min hemsida josefingafvert.com eller instagram @craft_star

Utställningen om Vävgruppen Studio Supersju visas fram till och med 30/8 2020.

Foto: Dennis Liljebäck.