Foto: Josefin Gäfvert

 

Mitt namn är Ia Centerhall. Jag är en konstvävare baserad i Stockholm. I Utställningen “Vävgruppen Studio Supersju” på Västernorrlands Museum, visar jag en serie Rölakans-vävar. De bildar en berättelse om tid och frihet genom två kapitel, förord och slut.

En vävd självbiografi.

 

Frågorna i det här inlägget är tidigare ställda till en författare om skrivande. Nu omskrivna för att passa mig – en vävare om vävning.

Jag ser text och skrivande nära besläktat med mitt medium, vävning. När jag inte kan formulera mig i ord, formulerar jag mig i väv.

 

När började du väva?
-Ganska sent, jag var nog 20år första gången som jag vävde. Ofta när jag berättar att jag väver får jag svaret ”åh jag minns när jag vävde en halsduk i slöjden i mellanstadiet” eller ”jag brukade sitta under vävstolen som barn när farmor vävde trasmattor”. Jag har inga vävminnen från barndomen, däremot har skapande i olika former alltid varit närvarande.

 

Vad var det som väckte ditt vävintresse?
– Jag var ung tonåring när min moster visade mig ett svartvitt fotografi föreställande henne och hennes vänner på Östra Grevie folkhögskolas skolgård i slutet av 1970-talet. Hon berättade hur kul hon hade det där och om den fina gemenskapen. Jag tänkte då att – där ska jag också plugga en dag. Östra Grevie var min väg in i vävning. Jag gick textillinjen år 2012-2014 och det var där jag hade mitt första möte med vävstolen. En förälskelse.

 

Har du gått någon form av vävutbildning?
Ja, efter Östra Grevie folkhögskola studerade jag vidare på Handarbetets Vänners skola, erhöll gesällbrev i konstvävaryrket och reste till Japan för att gå kurser i vävtekniken Kasuri på Kawashima Textile School.

-Vävkunskapen från de skolor som jag gått på ser jag som en av dom finaste presenterna jag fått.

T.v. skiss och vävprov till gesällprov foto: Angelica Elliott. T.h. gesällprov “Mina hem”.

 

Hur upplevde du den japanska vävskolan?

-Att allt var millimeternoga. Att väven var högt värderad och att synen på vävning som yrke sågs som något helt självklart.

-Första mötet med Kawashima Textile School var en kontrast till den svenska vävskola som jag var van vid. På Kawashima blev jag ombedd att stänga porten ordentligt ”så att aporna inte skulle ta sig in”.

Kawashima är en skola med hög disciplin, noggrannhet och tystnad. Ingen musik, ens i hörlurar var tillåtet. Jag upplevde det strikt till en början, men allt eftersom började jag fascineras av viljan att kunna lyssna till väven om något gick snett.

-Likheterna mellan de svenska skolorna och den japanska skolan fann jag i hantverket. Med mina vävkunskaper kunde jag snabbt sätta mig in i och börja arbeta i de japanska vävsalarna. Där användes välbekanta verktyg så som svenska skyttlar och utöver de japanska kimonovävstolarna stod vävstolar av sorterna Glimmåkra och Öxabäck uppradade.

Kawashima Textile School

 

Har du någon särskild vävrutin?
–Jag är ganska segstartad. Målet är att vara i ateljén senast vid lunchtid, så jag börjar vävdagen med att äta. Utan mat funkar inget.

Sedan väver jag och lyssnar på poddar eller musik som jag blir pepp av.

 

Hur ser din skaparprocess ut när du skapar en väv?
– Inspiration hittar jag i organiska mönster som jag ser omkring mig. Mönster som får mig att stanna upp och tänka. Det kan vara konturer av en kropp, ett virrvarr av elkablar eller en spricka i asfalten. Mina förlagor målar jag i akvarell (några finns att se på Västernorrlands Länsmuseum) och jag njuter av att se den lilla skissen växa fram i stort vävt format. Mina färger är jordiga, murriga och dova. Garnerna växtfärgas, ofta med henna av samma sort som jag färgar mitt hår. Ibland fungerar väven som min dagbok – funderingar vävs in i en abstrakt yta.

Varje väv blir ett slags självporträtt.

-”Om jag vetat att den var en man hade jag både smekt den mer OCH slagit hårdare” sa den tidigare ägaren om min vävstol, när jag berättade att jag nu namngivit den Esse efter min morfar. Likt båtar som brukar ha flicknamn har vävstolar pojknamn, sades det när jag gick på Östra Grevie.

Vissa dagar väver jag bara några ynka centimetrar för att sedan riva upp allt igen och gå hem. Andra dagar flyter det och jag kan inte stå still/vill inte sluta.

I vävstolen slår jag hårt och smeker mjukt.

 

Men hur känns det egentligen att klippa ner en ny väv ur vävstolen? 
– Det är ett spänt ögonblick. Jag brukar först se till att jag är själv i rummet så ingen annan ser. Sen klipper jag av varptrådarna och rullar snabbt ihop väven. Gärna låter jag den vara ihoprullad några dagar innan jag rullar ut och tittar. Både jag och väven brukar behöva tid att mjukas upp innan vi möts.

 

Har din medverkan i Studio Supersju påverkat dig som vävare?
– Absolut. Att vara medlem i en vävgrupp har gett motivation, möjligheter och ibland begränsningar som jag troligen inte fått uppleva ensam. Att dessutom dela ateljé med några av supersjuorna och därmed kunna bolla tankar, dela verktyg och kunskap är guld värt.

 

Har du någon favoritteknik?
-Rölakan.

En slätvävd matt-teknik där handen är främsta verktyget. Det är den teknik jag föll hårt för när jag vävde mitt gesällprov år 2016. Det är den teknik jag väver främst idag.

 

Vilka är dina bästa tips för att motverka vävkramp?
–Skissa mycket. Väv och tillåt dig att riva upp.

Fortsätt väva.

Foto: Campher image

Instagram @iacenterhall