I Vega Määttä Siltbergs ryor och vävar syns tiden inte bara i det återbrukade materialet, också i hennes vassvävar blir årstiden synlig. Den höga och ståtliga vassen som skördas vintertid styr inte bara formatet, också färgernas stillhet och organiska yta står i stark kontrast till ryorna av färgsprakande brukat material. Vävarna blir till en slags nutidsarkeologi, en kartläggning av vår tid.

Arianna E. Funks små flossor är likt pH-papperet en indikator på sin miljö. Färgernas temperatur avslöjar en sinnesstämning, likt en mätare av de känslor och tankar de skapades ur. Det lilla formatet och den förhållandevis snabba produktionstiden höjer tempot som återspeglas i väven.

Miriam Parkmans ryor i utställningen, visas tillsammans med en installation där fragment, skisser och filmer har samlats och landskap framträder. Hennes ryor är stora, tunga och lika vibrerande som de minnen vi kan bära med oss från platser vi älskat.

Ia Centerhalls vävar i en serie om sex rölakan låter hennes berättelse genom två kapitel, förord och slut, ta form. Berättelsen som vuxit fram handlar om tid och frihet men också om hur varpens material, inslag, täthet och snärjningar tillsammans skapar berättelser.

Siri Pettersson väver i två tempon. Det ena ett professionellt beställningsjobb och det andra, hennes eget som växer fram genom ett konkret samarbete med vävstolen, mönstrets form och rytm.

Dubbelvävarna i utställningen ser till en början ut följa en förutbestämd logik men bryts plötsligt upp och tar oväntade språng. Lekfullt bryter de mot sina egna förutsättningar.

Josefin Gäfverts dubbelvävar och bildvävar har ett tydligt textuell men också ett poetiskt tilltag. Hennes vävar, som bär namn som ”Om jag lever än, Undrar du” eller ”No blue without orange”, vilket förstärker tolkningen och leder betraktaren in i en annan relation, en läsning bortom det rationella.

Mirjam Hemström arbetar med textil arkitektur, tredimensionella maskinvävda egenheter, för så måste man nästan kalla dem. Hennes unika sätt att hantera väven som teknik, de sätt med vilka hon tämjer maskinens hastighet ger hennes vävar en säregen form. Hennes tuskaft i flera lager snärjer in betraktaren och vrider runt perspektivet. Det finns varken en början eller slut.