…Olav, den helige Kungen och Martyren, medla för oss så att vi kunna nå frälsning till liv och själ.

Olav Haraldsson var kung i Norge men landsförvisades. År 1030 återvände han för att återta makten, men stupade vid slaget i Sticklestad den 29 juli. Flera under ska ha skett kring den döde kungen. Från att ha varit en kung som ingen ville ha, blev han nu hela Norges skyddshelgon och gravlades i Trondheim. Inom några år spred sig Olavskulten i Norden och vidare ut i Europa.

Enligt legenden sägs det att Olav steg i land i Selånger, Medelpad, där han påbörjade sin färd mot Norge. Denna väg blev en av de populäraste lederna för dem som pilgrimsvandrade till helgonets grav i Nidaros.

Väl framme vid målet kunde pilgrimerna köpa ett Olavsmärke som bevis på genomförd färd. Märket på bilden är hittat i ett skåp i Sånga kyrka, Ångermanland. För dem som var sjuka eller inte kunde vandra själva hämtades heligt vatten från den källa som finns intill helgonets grav i Nidarosdomen. Vattnet förvarades i små så kallade pilgrimskrus.

Kruset på bilden är hittat i Själevad, Ångermanland och är inlånat från Själevads hembygdsförening. Märket är en kopia, originalet finns på Historiska museet i Stockholm.

Ett hemlighetsfullt skrin
Relikskrinet från Skog i Ångermanland är unikt i den bemärkelsen att det enbart är gjort i trä. Sådana skrin är sällsynta och det finns bara ett till i Sverige, från Frösön i Jämtland.
Det sägs att skrinet från Frösön gjordes som en avbild av det skrin som förvarade Olav den heliges ben i Trondheim.
I vanliga fall brukar reliksskrin vara klädda med förgylld och dekorerad kopparplåt. Det här skrinet har istället varit målat med guld. Skrinet har formen av ett litet hus med en dekorativ takkam samt krön på gavlarna i form av kors. Till formen liknar det de tidiga stavkyrkorna som byggdes på 1100-talet i Sverige och Norge och detta skrin dateras till 1150-1200-talet.
Vi vet idag inte vad just detta skrin har haft för innehåll. Men om det liknar Frösöskrinet som var tillägnat Olav den helige, så kan det kanske ha varit en benbit från Olav själv.
Skrinet är deponerat till museet från Skogs församling och har nr D93 i museets samling.

En glimt av himmelriket
När de första stenkyrkorna började byggas på 1200-talet måste de ha framstått som ett Guds under för människorna.
Här fanns färger och former som ingen sett tidigare i form av skulpturer och målade glasfönster. När kyrkorna dessutom valvslogs på 1400- och 1500-talet och väggarna pryddes med mängder av målningar var det nog som att kliva in i himmelriket.
En liten glasskärva kommer från Gudmundrå gamla kyrka i Ångermanland. Den är en del av ett krucifixmotiv och dateras till omkring 1500-talets början. Gudmundrå gamla kyrka förföll under 1600-talet och låg helt i ruiner när den nya kyrkan började byggas 1801. 1938 genomfördes en arkeologisk undersökning av ruinen. Då hittades flera fragment av fönsterglas, medeltida mynt, pilgrimsmärken från Vadstena med mera.
Glasfragmentet är ett lån från Historiska museet i Stockholm, nr SHM 22846:10

En skottsäker väst

Det här är ett bröstharnesk, smitt av Johan Menlös i Arboga 1685. Här låg den kungliga vapensmedjan och som mest smiddes upp till 20 harnesk per vecka.

På harneskets högra sida finns ett märke efter en muskötkula. Hur spännande det nu än skulle vara, så har det inte uppkommit i krig. När ett harnesk var färdigt provsköt man mot det för att testa kvalitén. Att märket sitter på högra sidan visar även att detta var smitt för en menig soldat. Om det var tänkt för ett högre befäl provsköts det alltid på vänster sida, över hjärtat. I utställningen är harnesket en symbol för stormaktstiden. En tid då järn som borde ha blivit till plogar smiddes till vapen, och män som borde bruka sin jord sändes ut i Europa som soldater.

Harnesket har nr M10526 i museets samling.

Sieidi, sjiele-gierkie, sejte
Sieidi, på svenska sejte, är ett nordsamiskt ord för en speciell sten där samerna offrat för att till exempel få bättre jakt- eller fiskelycka, eller en lyckad kalvning.
På sydsamiska kallades ett sådant föremål viero- eller sjiele-gierkie det vill säga tribut- eller gåvosten. Sejten hörde samman med en plats, en hel världsbild eller trosföreställningar och berättelser.
Sejten på bilden togs från Ryfjället i Tärna socken den 14 juli 1887. Den skrevs in i museets samling som Rieckskedke, ripsten.

Vem som tog sejten och varför vet vi inte.

I utställningen visas två sejtar för att påminna om att vårt län i alla tider varit en del av Sápmi (Sameland). Men de blir också  en konkret symbol för hur den svenska överheten på olika sätt förnekat samerna rätten till sin egen kultur. Till exempel när staten år 1685 bestämde att samer skulle kristnas med tvång. Och seitar och offerlavar revs och de heliga samiska platserna skändades.

Vill du läsa mer om ämnet:
I en den vetenskapliga antologin ”De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna” redovisar till exempel Svenska kyrkan de kränkningar och oförrätter man gjort sig skyldig till samt granskar sin skuld och sitt ansvar mot samerna i ett kolonialt förflutet.
https://www.svenskakyrkan.se/vitboken

Museet har tre samiska sejtar i samlingen varav två visas i utställningen.

Om du vill veta mer om samer och den samiska kulturen:
Besök Svenskt fjäll- och samemuseums hemsida, http://www.ajtte.com/. Fakta finns också på hemsidan: http://www.samer.se/ där det även finns råd och anvisningar för skolan. När det gäller det sydsamiska området finns Gaaltije – sydsamiskt kulturcentrum, som är ett resurscentrum med fokus på kultur, språk, näring och samhälle. http://www.gaaltije.se/ . På Umeå universitet finns Vaartoe – Centrum för samisk forskning, som samordnar och initierar forskning i och om Sápmi, med fokus på samiska och andra urfolks kulturer, samhällen, historia och språk. http://www.vaartoe.umu.se/.
Mer om samiska samlingar och dokumentation av samiskt språk och folkkultur, bl.a. OP Pettersson och hans dokumentationer, hittar du på Institutet för språk och folkminnens hemsida, http://www.sprakochfolkminnen.se/folkminnen/samlingar/samiska-samlingar.html
Du kan också söka efter föremål, bilder och dokumentation i Västernorrlands museums databas.
Olycka att flytta en sejte
Här följer en längre text som skrevs i samband med utställningen ”Från Sapmi till Murberget”, (utställningen pågick från 2008-2010), klicka på länken här nedan så hittar du information om utställningen.
Från Sápmi till Murberget

Vem som tog seiten från Ryfjället och varför vet vi inte. Men för dem som vandrat på Ryfjället, med eller utan renar, var det en etablerad sanning att det medförde olycka att flytta en sejte.

I en uppteckning av OP Pettersson, folkskolläraren, författaren, dialekt- och folkminnesforskaren (1859-1944), skriver han om en helig plats på Ryfjället (uppteckningen är redigerad och ordet lapp eller lappar har bytts ut mot samer):
”Inom Sjul Svenssons lappskatteland i Ryfjället fanns en urgammal helig plats, där samerna från uråldrig tid hade framburit sina offergåvor till en helig sten. Denna sten var av naturen danad så, att den till formen hade mycket stor likhet med en fågel. Den kallades därför av samerna gerkielattie, vilket namn betyder stenfågeln.” Till stenfågeln hade man bl a offrat mässingringar o dyl. ”För stenfågeln och offerstället vid den hade äldre samer ännu under Sjul Svenssons ungdomstid den mest stora vördnad och tillika den mest intensiva rädsla och de voro fullt fasta i den tron, att om någon rörde vid stenen eller något av det, som fanns på offerplatsen, och ofredade stenen och offren, så skulle han och hans renhjord drabbas av svår olycka. De gamla undveko helst att ens närma sig detta offerställe.” (77 DAUM, bd 291, Rönnbäck, Tärna sn, Sjul Johansson)

Lite senare i uppteckningen beskriver OP Pettersson de ohyggliga följderna när sejten flyttas från sin plats:
”I början av 1880-talet kom en ung same från Sorsele till Sjul och övertalade denne att mot ”hederlig vedergällning” ledsaga honom upp till offerplatsen på Ryfjället. Den främmande samen sade sig som uppgift ha att insamla ”allehanda gamla lapska saker, på det att dessa icke skulle få förstöras ”och tog därför stenfågeln och offergåvorna från platsen. När ryktet om detta nådde de äldre tärnasamerna blev de mycket upprörda och de utfor mot Sjul ”i mycket häftiga förebråelser” för hans tilltag att visa främlingen vägen. Nu menade man att han ”med all säkerhet skulle råka ut för någon mycket svår olycka”. När Sjul Svensson den följande vintern färdades med sin renhjord nere i skogslandet inträffade något märkligt med hans renar. De ”nästan allmänt angrepos av en svår sjukdom: de blevo svårt ofärdiga i fotlederna, kunde med möda hålla sig på fötter och kunde ej gräva undan snön, så att de kommo åt den föda de behövde. Djur efter djur blev liggande på snön hjälplöst och självdog. Renarna dogo ut i så stort antal, att Sjul Svensson hade blott en liten skock av djur, då han vände åter med sina renar till fjällen.”

”Samen som lade beslag på sejten blev sedemera folkskollärare och tog sig namnet Nordfjäll” (Moritz, Per 1990).

I utställningen visas sejtarna för att påminna om att vårt län i alla tider varit en del av Sápmi (Sameland) och som en konkret symbol för hur majoritetssamhället på olika sätt förnekat samerna rätten till sin egen kultur.
Museet har tre samiska sejtar i samlingen varav två visas i utställningen.
Sejten från Ryfjället har under åren blivit omregistrerad flera gånger, och är märk med både M712 samt M12428 i museets samling. Och om man tittar på själva stenen så syns också en stor vit märkning med No. 1.

I museets databas står det dessutom: No 526: Rieck-skedke, lapsk afgud, tagen från Ryfjället i Tärna den 14 juli 1887″
Dessutom nämns Nr. 527 skärfvor av flinta, utgörande offer till afguden. Idag har dessa ej kunna återfinnas.
Texten avslöjar i all sin enkelhet flera saker. Dels vikten av att den är samisk, kopplingen till etnisk tillhörighet. Dels den då rådande inställningen till samer, som benämns lappar, samt de samiska trosföreställningarna som beskrivs utifrån ett kristet begrepp, afgud. Men också hur det någon gång under tiden på museet har skett en förändring i den helhet den ingått i som objekt. Skärvorna som samlats in har på något sätt försvunnit.

En artikel i boken Tidsspår och ett brev från en läsare
För den intresserade finns en intressant artikel skriven av Ina Palm, i museets årsskrift, Tidsspår, 2004 (s 30-36), där hon beskriver alla turer kring att definiera vilken seite som är vilken och hur just den här sejten hamnat i museets samlingar. Hon försöker också svara på frågan vem som samlade in den. Ina Palm hittar under sina efterforskningar en notering om att en viss Nordfjell gett upplysningar om användningen av ett samiskt bälte från Sorsele. I artikeln visar hon på samband mellan Nordfjell, den samiska samlingen och föremål från Tärna och Sorsele.

Efter artikel i Tidsspår kommer ett brev. Brevskrivaren kopplar samman sejten i museets samlingar och OP Petterssons berättelse, som även finns i boken , Tärna – en förvandlad bygd. Platsen binder samman föremål och berättelse. Visserligen skulle sejten enligt berättelsen ha först bort i början av 1880-talet, och enligt museets katalog var den insamlad den 14 juli 1887. Men föremål och plats stämde överens. Och namnet Nordfjell hade också en koppling till museets samiska samling. I sin artikel visar Ina Palm på hur Nordfjell både fungerat som sakkunnig och köpt upp samiska föremål för museets räkning, bland annat i Tärna, där Ryfjället är beläget. Dessutom samlade han också in föremål till Nordiska museet i Stockholm; Nordfjell sålde år 1897 drygt hundra föremål till Nordiska museet. Men stenfågeln från Riovardo, Ryfjället, finns inte med.
– Hamnade den på Murberget?

Källor:
Tärna – förvandlad bygd, Olof Isaksson och Lars Bergström, 1975.
Per Moritz, Fjällfolk: livsformer och kulturprocesser i Tärna socken under 1800-och 1900-talen, 1990.
Boken Tidsspår, Västernorrland Sameland. Om samisk närvaro i Ångermanland och Medelpad, redaktörer Margareta Bergvall och Peter Persson finns att köpa i museets butik.
Mer om samiska samlingar och dokumentation av samiskt språk och folkkultur, bl.a. OP Pettersson och hans dokumentationer, hittar du på Institutet för språk och folkminnens hemsida.
http://www.sprakochfolkminnen.se/folkminnen/samlingar/samiska-samlingar.html

Det stora oväsendet

Mellan åren 1668 till 1676 dömdes omkring 300 människor i Sverige till döden, anklagade för trolldom och samröre med Djävulen. Av dessa 300 avrättades nästan hälften i Ångermanland.

Rättegångarna, som hölls av en kringresande trolldomskommission, var stora och arbetskrävande. I Härnösand, där 100 personer stod anklagade, förhördes inte mindre än 400 vittnen och allt protokollfördes. Många av vittnena var barn, ända ner till 5-6 års ålder.

Barnen berättade livligt om häxornas färder till Blåkulla och vad som hände där. Flera barn vittnade om hur häxorna rövade med sig små, odöpta spädbarn som sedan, lades i en stor kittel med kokande vatten. Där fick de koka tills köttet lossnade från benen och fettet smälte. Fettet skrapades ihop och hälldes i kohorn av självaste Djävulen som delade ut hornen bland häxorna. Det var så kallade smörjhorn med flygsalva som gjorde det möjligt att flyga på en kvast eller en uppochned vänd ko till Blåkulla.

Barnarmarna, som kommer från förstörda kyrkoskulpturer, hänger i utställningens Blåkullaskåp, som en symbol för berättelserna som barnen vittande om i rättegångarna.

Den rättsliga processen
Antalet avrättade anges ofta som ungefärligt antal. För att förstå osäkerheten kring antalet dömda är det bra att känna till hur den rättsliga processen skedde.
Först rannsakades de anklagade av häradsrätten. Det fungerade ungefär som dagens förundersökningar. Häradsrätten dömde inte. När de gjort sitt arbete klart kom Trolldomskommissionen och det var den som dömde till döden.

Torsåker
I Torsåkers pastorat skriver häradsrätten i sitt utlåtande att 60 personer: kan inte frias från att mista livet, samt att elva personer kan de inte ta ställning till.

71 personer stod anklagade i Torsåker. Minst 60 personer avrättades. Släktforskare har hittat att vissa av de anklagade levde efter rättegången. Men eftersom Trolldomskommissionens protokoll inte finns kvar, och det är kommissionen som dömer, så vet vi inte hur många som verkligen avrättades.

I utställningen finns en gammal handskrift som du kan se ett uppslag av. Handskriften hittades i museets arkiv. Jessica Johansson, som gjort flera vetenskapliga arbeten om handskriften, har gått igenom den och kommit fram till att de två första delarna kommer från Trolldomskommissionen. Det går också att se att det finns fler namn i handskriften än i rannsakningsprotokollen. Vilket skulle kunna tyda på att antalet avrättade var betydligt fler.

Den tredje delen av texten är en mer berättande text. Och skulle eventuellt kunna kopplas till Jöns Horneus text som senare blev boken ”En sannfärdig berättelse”.

Emanuel Linderholm skrev av handskriften redan 1916, (där det dessutom står att dokumenten efter avskrift skall lämnas till Kulturhistoriska museet i Härnösand), och Sture Norberg renskrev i sin tur Lindholms avskrift och publicerade den i Linderholm 82 (UBB), C75 – Handlingar till häxprocesserna i Sverige.
Avskrifter 3 Norberg, Sture (red.) Trolldomsrannsakning i Torsåker, Dal och Ytterlännäs socknar 1674. vol. 32 häfte 4, 6, 7. Huddinge: Sture Norberg