Hur sår man egentligen en ärta? Kan jorden vara kall, eller måste jag vänta tills den värms upp en smula? Är det kanske olika för olika ärtor? Det finns ju både sockerärtor, spritärtor och andra ärtor. Hur tätt ska de sås och hur djupt? Kan de kanske sås i förväg inomhus och sedan planteras ut, eller är rötterna för känsliga för det? Går det att skynda på dem på något sätt? Hur vet för övrigt en ärta att den ska bli just en ärta? Frågorna är många.

Det är en konst att så. Sådderna måste ske en viss tid och på ett visst sätt; olika för olika arter. De måste passas och hanteras med varsamhet, i vissa skeden som små barn. Mycket kan gå snett.  Glöms vattningen bort torkar de ut på en alltför kort stund; får de för mycket vatten pyser de ihop på ett ögonblick, och det händer inte alltför sällan att osynliga svampar angriper de späda plantorna.

Så varför håller vi egentligen på?

Kanske är det för att spara en slant, och kanske är det för att vi vill garantera att grönsakerna är odlade utan gifter. Men ärligt talat är grönsaker, även ekologiska, relativt billiga. Den lilla vinsten kräver mycket tid och engagemang; den har trots allt ett pris.

Om jag sår mina grönsaker på rätt datum, i rätt jord och på rätt djup, och om jag sedan sköter plantorna med största noggrannhet, så ger det till slut resultat. Jag har med mina insatser fått ett frö att gro och utvecklas. Jag är delaktig och rentav nödvändig i en levande process! DET tror jag är en viktig anledning till vårt val och till vår längtan att odla. Växterna klarar sig inte utan mig. Erfarenheter visar att trasiga ungdomar som får odla grönsaker, gärna sådana som utvecklas fort, får större självförtroende.

Sen är det något annat. Släpper jag upplevelsen av den viktiga roll jag har och låter jag tankarna om den lämpligaste såtiden och övriga praktiska ting vila och i stället börjar betrakta fröerna som ligger i min hand, öppnas en vacker värld, fylld av mångfald. Vissa frön är knottriga och runda, andra är släta och spetsiga. Vissa är mörkaste svarta, andra är ljusa så de knappt syns. Vissa är stora, andra är pyttepyttepyttesmå. Jag blir förundrad!

En kokosnöt, som också är ett frö, kan väga ett kilo. Ett frö från dofttobaken däremot väger bara 0,000045 gram. Det behövs 22 miljoner dofttobaksfrön på ett kokosnötfrö! Varför är det så? Varför är vissa frön så små och andra så stora? Varför är vissa knottriga och andra spetsiga, mörkaste mörka eller ljusaste ljusa?

Vi återgår till det praktiska och sår våra frön efter alla konstens regler. Men det händer inte allt för sällan att det inte går som vi förväntat. Varför tar det så lång tid? Varför gror det inte? Det visar sig att vi trots allt inte har gjort som vi trodde var det rätta. Fröna skulle visst slipas först. Sådden skulle köldbehandlas, och fröna skulle inte täckas med jord. Varför är det så olika?

Svaren på alla frågor är många, men de går alla ut på att växter helt enkelt vill kunna överleva. I konkurrensen med alla andra växter, som också vill överleva, hittar de på olika knep för att kunna vinna kampen. Det gäller också att på smartaste sätt hushålla med sin energi. En tobaksplanta är kortlivad och kan satsa nästan all sin energi på att producera mängder av frön. Det får bära eller brista. Många hamnar helt fel och kommer aldrig att gro, men tillräckligt många kommer att hamna rätt för att arten ska kunna överleva. En kokospalm däremot lever länge och har många tillfällen att föröka sig. Det räcker att den tillverkar några stora, feta, fullspäckade frön som med all sannolikhet kommer att gro när de sköljs upp på en ny strand.

Detta väcker om något en förundran! Hur kom de på det där? Och vilken mångfald av strategier det finns! Strategier som drabbar oss när vi står där vid sålådan och inte förstår varför det inte gror –   förrän någon berättar det för oss. Ett frö från en växt från norden, till exempel, bör inte alls gro på hösten då det är moget, för då dör den nykläckta lilla plantan under vintern. Nej, ett sådant frö har en kod inbyggd i sig som säger att en lång köldperiod måste uthärdas innan det kan gro.

Det finns mycket att lära, och det är det värt. Jag tror, och för mig personligen är det definitivt så, att den förundran och fascination som väcks över naturens strategier att bevara sig själv är en stark drivkraft till att odla egna grönsaker. Detta i kombination med upplevelsen och stolheten över att vara behövd för att det vi sår över huvud taget skall kunna skördas. Och det finns alltid kvar att lära.

För visste människor inte heller allt. Varför blev linet så högt ett år och så lågt ett annat, eller varför blev det högt hos grannen men inte hos mig fast vädret varit precis detsamma? Naturligtvis fanns kunskap och erfarenhet, men en del förklarades med det vi idag kallar skrock: ska linet bli högt och ljust måste en kvinna med långt, ljust hår sköta sådden och detta helst på en dag då namnsdagen är ett flicknamn, helst ett långt. Om en man mot förmodan sår bör han ha skägg. Så kunde missväxt och misslyckanden förekommas.

Mirjam Åkerblom heter jag som har skrivit detta. Jag jobbar som trädgårdsmästare och föreläsare på friluftsmuséet i sommar. Jag är landskapsarkitekt och har under de senaste åren med små steg utvecklat flera av gårdsmiljöerna på museet och också föreläst om odling och trädgård, nästan alltid med historiska förtecken. Jag tycker kunskapen om sammanhangen kring växter är spännande och den fördjupar definitivt glädjen att odla. Nästa föreläsning kommer att handla om ogräs.

Om dessa finns mycket värdefullt att berätta, och de är definitivt värda den största förundran!