I maj är det 300 år sedan rysshärjningarna längs Västernorrlands kust. Rysshärjningarna var den ryska flottans terrorhandlingar längs Norrlandskusten då byar, bruk och städer plundrades och brändes. Det var en del av Det stora nordiska kriget, som pågick 1700–1721 och avsikten var att tvinga Sverige till eftergifter i fredsförhandlingarna. Slaget vid Selånger var den sista striden under rysshärjningarna 1721.

I åminnelse av detta har museet genomfört en liten slagfältsarkeologisk undersökning i Selånger. Men först lite bakgrundshistoria.

25 maj 1721, anfallet i Sundsvall startar

Bild: Den röda markeringen visar undersökningsområdet. Även delar av åkern sydväst om områdets sydvästra hörn söktes av.

Morgonen den 25 maj 1721 började delar av den ryska styrkan gå i land söder om Sundsvall vid Skönsmon. Övriga galärer åkte rakt in mot hamnen samtidigt som de lade an kraftig eld mot staden. På torget i Sundsvall fanns cirka 60 Jämtlandskavallerister som fick retirera ut ur staden till västra stadsbron över Selångersån. Samtidigt som de retirerade brände de ner stadens magasinhus och sänkte diverse fartyg, bland annat några av deras egna galärer. Men ett par galärer leddes upp för Selångersån, undan för ryssarna. Tanken var att man skulle ro upp alla galärerna i Ljungan undan ryssarna men det hanns inte med.

Bild: Kartöverlägg med rödmarkerat undersökningsområde.

Fieandts initiala plan var att försöka försvara staden, men efter att ha sett den ryska styrkan fick Fieandt ändra sin plan då hans egen styrka var mindre än förväntat. Den nya planen blev att överge staden och koncentrera sig på att rädda den flyende civilbefolkningen. Fieandt placerade därefter sin styrka vid Jämtlandsvägens utfart ur staden, där de var skyddade av Selångersån. Fieandt lät sina män riva stadsbroarna och grävde upp en försvarsmur av spanska ryttare tillverkade av kvistade granar. Här skulle det första försvaret ske. Men redan när ryssarna hade landstigit hade hälften av bönderna flytt och Fieandt var kvar med cirka 70 bönder och 7 personer ur borgargardet samt de 80 båtsmännen och 80 Jämtlandskavalleristerna.

Här lyckades Fieandt hålla tillbaka ryssarna i en timme tills ryska förstärkningar började anlända och Fieandt fick åter igen retirera och upprätta en ny försvarslinje. Men innan de retirerade beordrade Fieandt att man skulle sätta fyr på de sista galärerna. Vid detta tillfälle flydde de sista av bönderna. Kvar blev de jämtländska ryttarna och båtsmännen med Fieandt och löjtnant Lindstedt. Den nya försvarslinjen upprättades några kilometer väster om Sundsvall vid en skog vid den så kallade Holmbron. Här höll Fieandt tillbaka ryssarna under två motanfall innan de retirerade till slutstridens läge vid Nävsta och Valla byar.

Metalldetektorundersökning i Kungsnäs, Selånger

Bild: Pågående sökning på västra sidan av vägen.

Bild: Åkern mot söder.

I Kungsnäs, Selånger, där Holmbron enligt historiska kartor torde ha stått, har arkeologer från museet nu utfört en mindre metalldetektorundersökning under två dagar. Förhoppningen var att finna spår efter slaget, exempelvis i form av muskötkulor. Marken uppläts vänligen av markägare Birger Lindqvist. Historiska texter från Fieandt själv, berättar att tanken var att bönderna skulle placera sig vid en skog i närheten till Holmbron. Eftersom bönderna flydde innan dess, var båtsmännen tvungna att upprätta försvar i skogen. På historiska kartor från början till slutet av 1700-talet är det tydligt att det på den västra sidan av den gamla landsvägen mot Jämtland har legat en skog, medan resten av området omkring bron varit ängar. Detta område var huvudfokus för undersökningen, men man kan tänka sig att Fieandt fick ändra sina planer efter att bönderna flytt och därmed kan striden ha skett vid ett annat område kring Holmbron.

Bild: Kartöverlägg med tre historiska kartor från 1702–1775 och undersökningsområdena markerade med rött. D31 och 20 är skogsområden.

Till en början undersöktes området närmast ån, där man kan tänka sig att soldater borde haft bra syn över bron. Ett 20×40 meter stort område märktes ut och avsöktes. Efter att enbart ha hittat kapsyler, olika sentida järnföremål och ett fiskeredskap beslutades att undersöka en mindre skogsdunge och åker söderut. Vid dessa platser markerades ett antal 20×20 metersområden ut. Här framkom liknande fynd, men även ett par mynt. Två kollegor från länsstyrelsen kom ut och hjälpte till genom att undersöka den östra sidan av vägen. Det visade sig dock att delar av åkern använts som avfallstipp varför inga ytterligare insatser genomfördes där. Efter en hel dag med sentida skräp beslutades det nästa dag att i stället undersöka en större yta på den stora åkern väster om vägen där det tidigare legat en skog.  Den här gången gick alla tre arkeologer i raka sträckor över åkern med mellanrum på 5–10 meter.

Bild: Arkeologer från museet och länsstyrelsen

Tyvärr framkom inga spår från slaget under undersökningen. Däremot hittades mängder av sentida skräp och ett par gamla mynt från slutet av 1800-talet fram till 1990.

Sådan är ibland vardagen för arkeologer.

Bild: Samling av en del av fynden som påträffades