Minnen och berättelser
Här kan du lyssna till personer, som berättar om allt mellan himmel och jord. En del berättar om hur det var förr. Andra berättar om hur det är nu, men ett nu blir alltid ett förr. En inspelning är en spegling av människan, händelsen och platsen vid ett speciellt tillfälle – ett unikt ögonblick.
Här berättar Lisa Åhlström, Ångermanlandsgårdens första lill-piga, för Inger Stenman om hur hon och skolkompisarna funderade över ”Svarta Madame” och Gamla rådhuset på Murberget.
Det är en gåva och ett förtroende att få lyssna till en annan människas ”värld”. Om det är 1918 eller 2018 har ingen betydelse. Berättelsen och anekdoten finns där. Rösten finns där. Sant eller falskt spelar ingen roll. Det är någon som fångat den med papper och penna eller med inspelningsapparat. Det är någon som lyssnat – kanske Levi Johansson i en uppteckning från 1918, kanske någon av museets medarbetare i en inspelning från 2018. Vi spelar in människors minnen och berättelser för att få färg och must till historien – inte enbart för fakta och hårdvara. I en inspelning får vi höra om hur saker och ting varit, men vi får också dialekten, känslan och röstavtrycket; det som är unikt för varje person.
Skillnad på röster från olika tidsperioder?
En människa, som i hela sitt liv har levt nära många människor, inom fyra väggar, kanske tätt i en stad, den människan får en annan klang och ett annat uttryck än den som levt nära naturen och använt sin röst för höras över långa sträckor. En person, som är van att använda mikrofon och förstärkare för att höras, får en annan röst än den som sjungit långa berättande visor till borrstålets klang utomhus. Filmskådespelaren eller scenkonstnären med vana av mikrofonförstärkning använder rösten på ett annat sätt än teatermänniskan, som klarar sig utan förstärkning. Det kanske är något att fundera över och det gäller oss alla. Om det vittnar också våra ljudinspelningar. Dialekten och det personliga uttrycket finns där oavsett om det är i Anundsjö eller Njurunda, Jansjö eller Haverö, Sundsvall, Örnsköldsvik eller Härnösand. Berättelserna har en plats i våra samlingar.
Arbete pågår med att göra delar av Ljudsamlingen lyssningsbar på internet. Du ska exempelvis kunna lyssna till Musikminnen, Sjömansminnen, Julminnen, Flottningsminnen och gamla lokalradioprogram
Under hundratals år har de samiska, svenska och finska traditionerna varit starka i Sverige. Längst i norr lever de fortfarande intill varandra. I Västernorrlands län, liksom längre söderut, finns inte många ”spår” kvar, men även här har de samiska, svenska och finska kulturtraditionerna levt sida vid sida. Inom sig har de olika kulturerna haft olika språk/dialekter och kulturtraditioner.
Liksom på andra håll inom de samiska bosättningsområdena, Sápmi, har samer rört sig i Västernorrland. Fjällsamer från t.ex. Frostvikens södra sameby, Vilhelmina södra med flera samebyar, men här har också skogssamer funnits och de samer som livnärt sig av kustfiske, försäljning av slöjd eller försörjning genom tiggeri. En del gjorde moriskvastar, broderade barmkläden och bälten och annat som man sålde. För ett barn, som Anny Söderkvist, vid sekelskiftet 1900 så var det spännande och roligt att hälsa på i den samiska familj, som bodde i Bölen.
För ett barn, som Anny, så kunde ordet ”kusten” vara lika märkvärdigt och hemlighetsfullt som ordet ”Amerrrka”.
Museet har en rad inspelningar med samer bosatta i Västernorrland. De flesta inspelningar har gjorts inom det mångåriga samiska projektet ”Ljusminne”. Den här inspelningen gjordes med anledning av de småvisor, som Anny Söderkvist mindes från sin barndom. Hennes berättelse ger ett barnperspektiv, men också en känsla för de samer, som hon och de andra barnen trivdes hos i början av 1900-talet. Inom Ljusminne-projektet har man senare identifierat personerna
Anders Sandkvist berättar från sin svenska uppväxt med finska traditioner. Det som tydligt finns kvar av ett gammalt finskt kulturarv i Västernorrland är framför allt ortsnamn och områdesnamn. Finnmarker talar man om i olika delar av länet. Byanamn som Villola, Tappelä, Pontisimma, Pallovara, Käckelbäcksmon är bara några av de platser som är kopplade till såväl svensk som finsk historia.
Att det finns människor med starka finska traditioner och berättelser från århundraden tillbaka i tiden, det fick vi uppleva på Murberget en fredag 1999, då Anders Sandkvist stannade till för att sjunga gråtsånger och berätta om gamla traditioner i hans släkt och hemby på gränsen till Medelpad.
Anders hade en kraftfull stämma. Den var stark och den bar långt. Han kaukade, sjöng visor, koraler och gråtsånger. Hans farmor och hans fastrar var hans förebilder. Han värnade om allt som han lärt efter sin farmor som barn. Hon dog när han var åtta år gammal, men fastrarna och farbröderna fanns kvar med sina berättelser.
Vi satt i Åvike södra flygel och pratade. Det var något av en högtidsdag. Periodvis var det som att förflytta sig hundratals år tillbaka i tiden. Men det var också som att få en glimt av samtiden och traditioner, som kanske inte är synliga för gemene man. Det var i samband med att Anders hade sjungit på en rysk-ortodox begravning som han stannade till i Härnösand. Gråtsånger kunde han sjunga på såväl svenska som finska och det var rena uppvisningen samtidigt som det var lektioner i en verklighet, som många av oss inte kände till – annat än från böckerna. Här får han frågan om han vill sjunga en koral – ”Finnkoralen”, som han sa.
I Anders Sandkvists röst finns det drag av många kulturtraditioner, av tidigare århundraden, av milsvida skogar, av finskt, svenskt och ryskt, av djurhållning, av arbete inom åldringsvården, av brandmannajobb och mycket annat. Året var 1999