Porträttsamlingen består av dels stora tavlor föreställande kända präster och biskopar och deras fruar från 1600- och 1700-talen dels små porträtt av barn, kvinnor och män från städer och byar i norrländska trakter. Gunnar Wiberg som oftast kallas Norrlands van Gogh målade porträtt av sin mor.

En mindre samling av akvarellmålningar presenterar  ögonblicksbilder av människomöten på stan, vid arbete eller på en fest. Tack vore dessa bilder får vi mer kunskap om livet från sekelskiftet 1800-1900-talet i Härnösand.

Det finns en liten samling av porträtt i form av byst i gips och brons skapade av Konstnär Carl Frisendahl (1887-1948)  från Näsåker i Ådals-liden socken. Dessa otroligt vackra verk är samlingens finaste mästerverk.

I denna samling ingår också porträtt av kända svenskar både kungar och drottningar, författare och kända politiker målade av Bengt Lindström.

Det vackra och så omväxlande landskap i Medelpad och Ångermanland blir ett kärt motiv bland konstnärer i alla tider. I otåliga gånger bearbetar de landskapen på sitt eget sätt med användning av olika stilar och tekniker.

Mest kända för sitt otroligt vackra landskapsmåleri är Carl Johansson och Helmer Osslund. Båda konstnärerna verkade i slutet av 1800-talet och tillbringade många timmar på vandring efter sina motiv.  Hampe Svanberg och May Hildegard Söderström (1919-2005) var kända konstnärsprofiler i Härnösand. Hon föddes i Ulvvik utanför Härnösand. Hampe Svanberg (1883-1961), Noras främste målare genom tiderna.

En okänd konstnärinna idag är Alma Arnell (1857-1934). Hon bodde i Härnösand men tillbringa många år utomlands och i Stockholm. Hennes måleri återger både det italienska och norrländska landskapet. Hon var verksam i konstnärslivet i Paris samtidigt som hon deltog i utställningar för kvinnliga konstnärer i Konstnärshuset i Stockholm. Gunnar Wiberg (1894 – 1961 ), kallad Norrlands van Gogh var knuten till Örnsköldsviks område. Hans väldigt dramatiska penseldrag och färgval samt motiv föreställning påminner om den kända konstnären Vincent van Gogh.

En kaptenstavla eller skeppsporträtt, som de också kallas, är ett fartygsporträtt av ett bestämt namngivet fartyg, som antingen målats på beställning eller med avsikt att säljas. I sin mest typiska form visas centralt i bildfältet ett fartyg sett i profil från antingen styrbords eller babords sida.

Länsmuseet har nästan 100 kaptenstavlor i sin konstsamling.

Porträttet är en starkt traditionsbunden företeelse för alla västerländska sjöfartsnationer med en levnadstid på cirka 200 år från omkring 1750 och följer sjöfartens stora expansion under 1800-talet fram till andra världskriget. Därefter förlorade porträttet snabbt sin betydelse.

Beställaren ville ha en i minsta detalj korrekt avbildning av sitt fartyg, som vanligen för ett antal flaggor vilka är tydligt avläsbara, till exempel nationsflagga, rederiflagga och namnvimpel. Kanske också nummerflagg och flaggor som anger signalbokstäver.

De skeppsporträtt som målades på 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet föreställer både segelfartyg och ångfartyg.

Redan i början av 1800-talet är dessa porträtt starkt utvecklade. Tavlan tillkom för en bestämd publik med särskild anknytning till sjöfart. Målarna var verksamma i de flesta hamnstäder vid Medelhavet, nordsjökusten, England, Frankrike, Öresund och vid norska kusten. Även i Sydafrika, Australien och i Kina förekom porträttmålare. Dessutom var ett flertal målare verksamma i USA. Målarens viktigaste uppgift var att beskriva fartygets utseende. Därför kan porträtten också ge våra tiders forskare mycket värdefull information om sjöfartsutvecklingen under en tid då fotograferingsmöjligheten ännu inte existerade eller var speciellt utbredd.

Skeppsporträttören uppsökte vanligtvis fartygets befälhavare och erbjöd sig att avporträttera hans fartyg till ett visst pris. Om ett anbud accepterades skissades fartyget av i hamnen med mycket stor noggrannhet – allt för att få rätta proportioner. Skissen användes sedan som underlag vid renritning och färgsättning i ateljén. Porträtten som målades under uppehåll i främmande hamn köptes främst av befälet, vanligen också för redarens räkning. Det var kanske en statussymbol att bland långreseminnen även föra med sig hem en målad bild av sitt fartyg.

Det är klart att den konstnärliga kvaliteten kan variera avsevärt. Men en del är faktiskt tekniskt avancerade, där porträttören behärskar perspektiv och färglära till fullo.

Bilderna är ofta framställda med staffage – sådana önskemål kunde föreligga men vanligen tillkom de ändå. Dessa topografiska detaljer var karaktäristiska för en bestämd miljö. Kända sjöfartssilhuetter kunde vara Dovers klippor, Queentowns redd, Château d’lf vid Marseille och vanligen Kronborgs slott bland nordeuropeiska porträttörer.

Staffaget påminner oss om de miljöer i vilka porträttet har sitt ursprung. Många tavlor skildrar också sjömanskap och sjömansliv. Där fartyget är svagt lutande mot betraktaren kan man se vad besättningen är sysselsatt med och räkna dess antal. En analys av porträttet kan bidra med att belysa den tekniska utvecklingen.

Äldre framställningar från främst medelhavsområdet kunde vid sidan av huvudmotivet visa samma fartyg avporträtterat en gång till, betydligt mindre och vanligen sett akterifrån. En så kallad tvillingbild eller ett biporträtt.

Alla dessa porträttörer har utfört en, hittills underskattad, kulturgärning. Utan deras insats har vi varit betydligt fattigare på tidsenliga avbildningar av fartyg. Kaptenstavlorna har blivit oersättliga för vår kunskap om gången sjöfart och dess skepp.

Länsmuseets samling har länge varit liten med drygt 500 konstverk av konstnärer som verkade i Norrland. Flera av dem har blivit världsberömda men de flesta är fortfarande okända i den stora världen. Trots det är denna samling väldigt viktig för den presenetar vår läns kulturhistoria på ett konstnärligt sätt.

Den lilla samlingen blev betydligt större när museet fick donation av konst från Bengt Lindströms stiftelse 2006 och en samling av Arne Jones konst och konstmaterial 2016. Dessa två stora donationerna presenterar två stora konstnärer som var knutna till Västernorrland. Bengt Lindströms konst är känd i hela världen. Arne Jones stora skulpturer och många utsmyckningar finns i nästa varje svensk stad.

Bland mest kända konstnärer finns det Axel Bäckman, Alma Arnell, Carl Hellström, Gunnar Wiberg, Atti Johansson, Helmer Osslund, Ragnvald Wenzel, Hampe Svanberg, May Hildegard, Dolly Liden, Lea Ahlborn.

Carl Hellström 1841-1916 .Bildkonstnär, tecknare, grafiker, född 1841 i Stockholm, död 1916. Studerade vid Konstakademien i Düsseldorf, även grafik. Han målade genremotiv i Fagerlins stil.
Offentlig utsmyckning: dekorativa väggmålningar i restaurang Tattersall i Stockholm. Carl Hellström blev batterichef mellan åren 1879-1890. Från den tiden kommer en akvarellsamling av drygt 100 verk.

Representerad: i Stockholms högskola, Nordiska muséet, Nationalmuseum i Stockholm med 6 teckningar och med etsningar i Kungliga biblioteket i Stockholm och i Uppsala Universitetsbibliotek. Länsmuséet Västernorrland.

Axel Bäckman, 1868-1941, Härnösand och Södermanland. Han studerade vid Tekniska skolan och konstakademin i Stockholm. Han var mest känd för sina kritiska teckningar som presenterades i många svenska tidningar, men även i de övriga skandinaviska länderna. Hans figurer i serien ”Påhittiga Johansson” var kända av många. Han var mindre känd för sitt figur- och landskapsmåleri.

Alma Constantina Arnell, 1857-1934 i Härnösand. Alma Arnell hade fått en gedigen utbildning hos flera svenska konstnärer som Cederström och Zorn, samt genom studier utomlands på konstskolan i Paris. Hon gjorde fleråriga konstresor i Italien.Alma Arnells måleri återger både det italienska och norrländska landskapet.

Hon var verksam i konstnärslivet i Paris samtidigt som hon deltog i utställningar för kvinnliga konstnärer i Konstnärshuset i Stockholm.

Gunnar Wiberg, 1894-1969 i Överhörnäs utanför Örnsköldsvik. Redan vid 10 års ålder ritade han och målade. 27 år gammal började han på konstakademin i Stockholm. Som andra konstnärer reste han många gånger till Frankrike, Italien och Spanien för att studera konst och måla. Han återvände till hembygden där han ägnade all sin tid åt att fånga de ögonblick som naturen och människoliv ger. Han sökte enkla motiv från människors arbete och vardag.

Gunnar Wibergs grova, snabba penseldrag påminner om van Goghs måleri och han har ibland kallats för Norrlands van Gogh.

Atti Johansson, 1916-2003 Österåsen, Sollefteå. Atti Johansson kom från en arbetarfamilj i Kiruna. Hon studerade vid konstfack i Köpenhamn och reste till Europa för vidare konststudier. Hon var engagerad i miljö- och fredsfrågor vilket återspeglas i hennes konst. Hon ansåg att målningarna bör vara tydliga och förankrade i lokala förhållanden. Hennes konst går att dela upp i två genrer. Den ena med figurativ offentlig och monumental konst, den andra sökande efter nya former i stafflimåleriet. ”Min form finns inte, min känsla söker en form, min tanke behöver en form.” skriver Atti.

Helmer Osslund, 1866- 1938, Sollefteå. Helmer Osslund hette från början Åslund, men under sin Amerikavistelse började han använda en för amerikaner enklare stavning. Han föddes i Tuna i Medelpad, men efter sin mors död flyttade han med far och syskon till Umeå. Efter studier på Tekniska högskolan i Stockholm började han sin konstnärliga verksamhet som formgivare för Gustavsbergs porslinsfabrik. Under resor till Amerika och europeiska länder fick han kontakter med konstnärslivet på kontinenten. Han studerade på egen hand och i olika privata skolor, bland annat hos Paul Gauguin som lärde honom att måla på smörpapper. Han gifte sig och bosatte sig med familj utanför Sollefteå. Helmer Osslund vandrade genom det norrländska landskapet och målade både naturen och människor. Hans bilder är dynamiska både i landskapsmålningar som i porträtt.

Carl Johansson, 1863-1944. Carl Johansson växte upp i Härnösand. När Carl var 14 år flyttade familjen till Stockholm. Läraren i den nya skolan upptäckte den unge mannens talang. Carl Johansson blev antagen till Konstakademin redan vid 19 års ålder. Som alla andra konstintresserade blev konstresor till Frankrike och Italien hans nästa steg i den utvecklingen. Han gifte sig med Marta Berglund från Sundsvall och paret bosatte sig i Fränsta. Där hade han ateljé och målade naturen i alla årstider. Att måla vintermotiv blev hans stora intresse och utmaning. Paret flyttade till Stockholm och Lidingö men åkte till Norrland varje år. Carl Johansson var en uppskattad målare som hade egna utställningar bland annat i Stockholm, Berlin, San Francisco och i Buenos Aires. Carl Johansson var tillsammans med Helmer Osslund och Leander Engström stora målare av norrländskt landskap. Var och en återgav det på sitt speciella sätt.

Hans Halvdan Hampe Svanberg, 1883-1961 från Lide by, Nora socken. Hampe Svanberg studerade i Stockholm och även utomlands i Tyskland, Österrike och Italien. Han var både skulptör och målare. Hans små skulpturer och reliefer föreställer vanliga människor vid sitt arbete.

Hans måleri visar det norrländska landskapet i olika årstider. Han var mycket känd för sina teckningar i den lokala tidningen.

May Hildegard (1919-2005) föddes och växte upp i Ulvvik och var en av fem syskon. I unga år flyttade hon till Stockholm, för att ta privatlektioner i sång samtidigt som hon arbetade som kontorist. Till följd av sjukdom avbröt hon studierna och efter sjukhusvistelse i Umeå återvände hon till hemtrakterna.

May hade sedan barnsben varit road av att rita och måla och tack vare en bekant kom hon i kontakt med Ångermanlandskonstnären Hampe Svanberg i Gådeå. Hon gick i lära hos honom och flyttade så småningom till hans hus i Gådeåby för att sköta hushållet. När han avled övertog hon huset och bodde där sedan fram till sin bortgång.

May Hildegard hade utställningar runt om i Sverige. Hennes första utställning var på KFUM och hennes sista var på Sambiblioteket i Härnösand, år 2002. Hon höll vernissage den 13 december 1941. Det var på dagen sextioett år efter att hon var Ångermanlands Lucia.

May Hildegard målade kraftfullt i olja och motiven var bland annat hämtade från det ångermanländska landskapet. Hon skildrade älven, bergen, niporna i Ådalen, men också från Lofoten i Norge.

Under 25 år levde hon tillsammans med framlidne författaren John R Sothe från Kramfors. Han avled i mitten av 1990-talet. May Hildegard skrev också dikter och många av dem publicerades i lokaltidningen.

Dolly Lindén, 1929- ?. Vi har ingen information om Dolly Lindén, mer än att vi vet att hon målade tillsammans med Hampe Svanberg. Han kallade henne sin konstnärsvän. Dolly Lindén skrev också artiklar om bygden kring Gränna.

Lea Ahlbom 1826-1897. I Murbergets samlingar finns ett 30-tal medaljer signerade Lea Ahlborn, Sveriges mynt- och medaljgravör under åren 1855 till 1896. Hon var även den första kvinnan i statlig tjänst. Trots motstånd från kritiker och manliga kollegor lyckades hon göra karriär i ett yrke som tidigare varit enbart för män.

Bengt Lindström 1925 – 2008. Han gick i skolan i Härnösand, studerade både i Stockholm, Köpenhamn, Chicago och i Paris där han bodde nästan hela sitt liv. Han var inte knuten till någon speciell konst grupp trots att han umgicks med konstnärer från Cobra gruppen. Han arbeta mycket med olika konstmaterial som mosaik, textiler, glas men är känd av sina konstverk i litografi och collage samt hans stora konstverk målade med stora penseldrag och tjocka färgytor.

Arne Jones 1914-1976, Han föddes i Borgsjö i Medelpad och gick på Ålsta Folkhögskolan. Åren på folkhögskolan var viktiga för Arne som flitigt studerade många ämnen och där han träffade Lars Ahlin som var en av Sveriges mest berömda författare. Jones studerade vidare vid Kungliga Konstkademien i Stockholm där han även var professor i skulptur. Arne Jones var en väldigt produktiv skulptör med stort intresse för samhällsfrågor.

Samlingen av äldre kyrklig konst består av depositioner av kyrkliga inventarier från olika kyrkor i länet. Samlingen består av ungefär 400 föremål som bland annat helgonbilder, rökelsekar, predikstolar, dopfuntar, altarskåp från tiden mellan 1200 -1700 talet.

Intresset för kyrklig konst blomstrade i mitten på 1800-talet i Sverige. Många kyrkans män insåg vikten att bevara även den medeltida kyrkoinventarier som kanske inte längre var användbara i kyrkorummet men var viktiga att bevara för framtiden. Gamla altarskåp med helgonbilder och andra inventarier som mässhakar, ljusstakar med mera samlades på säkra platser i kyrkor och en kunskapsinsamling påbörjades. Den resulterade i flera doktorsavhandlingar om den medeltida konsten i Sverige.

De äldsta kyrkliga skulpturerna kommer från 1200-talet och består av medeltida madonnor och kors samt rökelsekar och glasmålningar. BILD på Sånga madonna, rökelsekar och glasmålning från Gudmundrå (finns i utställningen) Ett relikskrin från andra hälften av 1100-talet är ett unikum i vårt land. Det är ett av de få trä relikskrinen som finns i Sverige. D93.En fin samling av senmedeltida altarskåp visar på den rikedom av konstnärlig verksamhet som bedrevs i våra trakter men som tyvärr är ganska så okänd. Arkivmaterialet som berör norrländska trakter är ganska så begränsat och det är svårt att hitta tydliga uppgifter om mästare verksamma här. Den enda mästaren känd vid namn är Haaken Gulleson från Fläcka by i Hälsingland. Bildmaterialet som visas här presenterar ganska så tydligt att det fanns många olika mästare med sina verkstäder i Norrland.

Tiden efter reformationen är rikt representerad av pyramider, korskrank, predikstolar och dopfuntar tillverkade av kända stormästare i länet. Här bör man nämna bröstvärn i enastående plattskärningsteknik av Gregorius Raaf från 1690-talet från Torps kyrka i Medelpad

D187.

Från samma tid kommer en altaruppsättning i det bästa plastiska utförandet av Erik Olofsson Bring från Anundsjö kyrka i Ångermanland. Det finns enastående arbeten av länets stormästare som arbetade med inredningar i många kyrkor i länet under befolkningsboomen på 1700-talet. Ett vacker och udda exempel på detta är en brudbänk som är signerad och daterad på bänkens sits ”AN:1765:D:2:NO:PPSIKI”. Den berättar om mästaren Per Persson från Käxed i Docksta, Vibyggerå socken som den 2 november 1765 tillverkade brudbänken.

D115.