Fotografier: (2)

Arkeologi

Titel: Arkeologi

Fotograf: Authors are not specified

Plats: The area is not specified

Arkeologi

Inventarienummer: SE_MURBERGET_PHO_88S_106_21

Titel: Arkeologi

Fotograf: Authors are not specified

Plats: The area is not specified

Beskrivning: Grav 3 färgning i jorden väst-östlig riktning

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Gravfältet vid Holm hög nr 3

Titel: Gravfältet vid Holm hög nr 3

Fotograf: Carl Cullberg

Plats: Holm, Sollefteå, Västernorrlands län, Överlännäs

Gravfältet vid Holm hög nr 3

Inventarienummer: SE_MURBERGET_PHO_A3204

Titel: Gravfältet vid Holm hög nr 3

Fotograf: Carl Cullberg

Plats: Holm, Sollefteå, Västernorrlands län, Överlännäs

Beskrivning: från V. Färgning i jorden under "kistan" i inre delen av sektion 2.

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Föremål: (185)

Garnfärgprov Limsvamp

Titel: Garnfärgprov Limsvamp

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Limsvamp. Viktiga kännetecken: En liten svamp man lätt springer förbi, om man inte har turen att stöta på en "bok-timmerbröt", som "blommar" av limsvamp. När man fått ögonen på den skådar man en brunsvart, glänsande, skålliknande svamp. Svampen har fått sitt namn av den tidigare har använts vid limtillverkning. Färg/färgning: Mycket bra färgsvamp som ger en mörk, brungrön färg med ljushärdighet 5 i förstabadet (70 g torkad svamp per 1 hg -betat ullgarn). Andrabadet blir ljusare med ljushärdighet 3. Förhöjt pH (9( i båda baden. Innehåller bland annat flera grön- och rödaktiga färgämnen, t.ex perylenkinon (olivgrönt) och bulgarhodin (rödaktigt) vilka lätt polymeriseras till svarta färgämnen.

(Ur boken "färgsvampar & svampfärgning " Skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Limsvamp

Inventarienummer: M29161

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Limsvamp. Viktiga kännetecken: En liten svamp man lätt springer förbi, om man inte har turen att stöta på en "bok-timmerbröt", som "blommar" av limsvamp. När man fått ögonen på den skådar man en brunsvart, glänsande, skålliknande svamp. Svampen har fått sitt namn av den tidigare har använts vid limtillverkning. Färg/färgning: Mycket bra färgsvamp som ger en mörk, brungrön färg med ljushärdighet 5 i förstabadet (70 g torkad svamp per 1 hg -betat ullgarn). Andrabadet blir ljusare med ljushärdighet 3. Förhöjt pH (9( i båda baden. Innehåller bland annat flera grön- och rödaktiga färgämnen, t.ex perylenkinon (olivgrönt) och bulgarhodin (rödaktigt) vilka lätt polymeriseras till svarta färgämnen.

(Ur boken "färgsvampar & svampfärgning " Skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Ärtröksvamp

Titel: Garnfärgprov Ärtröksvamp

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Ärtröksvamp. "Viktiga kännetecken: Ärtröksvamp har i något sammanhang utnämnts till "världens fulaste svamp", och vi är redo att hålla med om detta. Samtidigt är vi benägna att utse den till en av världens bästa färgsvampar. Det är dessutom den svamp som man vet har använts längsta tiden i Europa till färgning av textilier (se vidare s. 20). Färg och färgning: Innehåller mycket hög koncentration ( 25% av torrvikten) av en gulbrun pulvinsyra dimer (vilket betyder att två pulvinsyror har kopplats ihop), norbadion A, som ger en brungul (guld) till mycket mörkt brun (svart) färg på ullgarn och silke. Ett mycket starkt bad (100g svamp/ 1 hg garn) ger upp till sex bad med mörk brun färg vid lågt, svampstyrt pH (5). Först därefter framträder de gula nyanserna. För att få gula nyanser från början räcker det med 30- 50 g torkad svamp. Ärtröksvamp lämpar sig ypperligt väl för sidenfärgning (se s. 278).

(Ur boken Färgsvampar och svampfärgning skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Ärtröksvamp

Inventarienummer: M29139

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Ärtröksvamp. "Viktiga kännetecken: Ärtröksvamp har i något sammanhang utnämnts till "världens fulaste svamp", och vi är redo att hålla med om detta. Samtidigt är vi benägna att utse den till en av världens bästa färgsvampar. Det är dessutom den svamp som man vet har använts längsta tiden i Europa till färgning av textilier (se vidare s. 20). Färg och färgning: Innehåller mycket hög koncentration ( 25% av torrvikten) av en gulbrun pulvinsyra dimer (vilket betyder att två pulvinsyror har kopplats ihop), norbadion A, som ger en brungul (guld) till mycket mörkt brun (svart) färg på ullgarn och silke. Ett mycket starkt bad (100g svamp/ 1 hg garn) ger upp till sex bad med mörk brun färg vid lågt, svampstyrt pH (5). Först därefter framträder de gula nyanserna. För att få gula nyanser från början räcker det med 30- 50 g torkad svamp. Ärtröksvamp lämpar sig ypperligt väl för sidenfärgning (se s. 278).

(Ur boken Färgsvampar och svampfärgning skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Ärtröksvamp

Titel: Garnfärgprov Ärtröksvamp

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Ärtröksvamp. "Viktiga kännetecken: Ärtröksvamp har i något sammanhang utnämnts till "världens fulaste svamp", och vi är redo att hålla med om detta. Samtidigt är vi benägna att utse den till en av världens bästa färgsvampar. Det är dessutom den svamp som man vet har använts längsta tiden i Europa till färgning av textilier (se vidare s. 20). Färg och färgning: Innehåller mycket hög koncentration ( 25% av torrvikten) av en gulbrun pulvinsyra dimer (vilket betyder att två pulvinsyror har kopplats ihop), norbadion A, som ger en brungul (guld) till mycket mörkt brun (svart) färg på ullgarn och silke. Ett mycket starkt bad (100g svamp/ 1 hg garn) ger upp till sex bad med mörk brun färg vid lågt, svampstyrt pH (5). Först därefter framträder de gula nyanserna. För att få gula nyanser från början räcker det med 30- 50 g torkad svamp. Ärtröksvamp lämpar sig ypperligt väl för sidenfärgning (se s. 278).

(Ur boken Färgsvampar och svampfärgning skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Ärtröksvamp

Inventarienummer: M29138

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Ärtröksvamp. "Viktiga kännetecken: Ärtröksvamp har i något sammanhang utnämnts till "världens fulaste svamp", och vi är redo att hålla med om detta. Samtidigt är vi benägna att utse den till en av världens bästa färgsvampar. Det är dessutom den svamp som man vet har använts längsta tiden i Europa till färgning av textilier (se vidare s. 20). Färg och färgning: Innehåller mycket hög koncentration ( 25% av torrvikten) av en gulbrun pulvinsyra dimer (vilket betyder att två pulvinsyror har kopplats ihop), norbadion A, som ger en brungul (guld) till mycket mörkt brun (svart) färg på ullgarn och silke. Ett mycket starkt bad (100g svamp/ 1 hg garn) ger upp till sex bad med mörk brun färg vid lågt, svampstyrt pH (5). Först därefter framträder de gula nyanserna. För att få gula nyanser från början räcker det med 30- 50 g torkad svamp. Ärtröksvamp lämpar sig ypperligt väl för sidenfärgning (se s. 278).

(Ur boken Färgsvampar och svampfärgning skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Sammetsfotad pluggskivling

Titel: Garnfärgprov Sammetsfotad pluggskivling

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Sammetsfotad pluggskivling. Viktiga kännetecken: En brunaktig svamp som uppifrån liknar ett fler andra arter, och som man av den anledningen lätt går förbi. Vilket är synd, då denna svamp är en av de förnämsta färgsvampar vi har i vår natur. Färg/färgning: En mycket bra färgsvamp eftersom den är ganska vanlig, innehåller mycket färg (bl.a det bruna färgämnet atromentin och närbesläktadde orange och violetta föreningar som flavomentiner och spiromentiner) och ger en stor skala mycket ljushärdiga (från 6 och neråt) och eftertraktade färger på ullgarn. Ett kraftigt färgbad (200 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn) ger i förstabadet mörkt grafitgrå till grågrönsvart färg som svampen fått koka ur ca 60 min, och pH är neutralt (7). Om garnet läggs i efter halva urkokningstiden blir garnet mer blå(violett)- svart (se bild på nästa sida). Mindre mängd svamp i förstabadet och efterbad ger rent allmänt ljusare färger på garnet. Sammetsfotad pluggskivling är en mycket intressant färgsvamp, som kan ge olika resultat beroende på flera faktorer, tex färgbadets pH, oxidation, garnets betning, urkokningstiden och nummer på efterbadet. Den innehåller flera närbesläktade färgämnen (terfenylkinoner) i höga koncentrationer: förutom atromentin ( och dess närbesäktade ämnen enl ovan) även cykloleukomelon och teleforsyra. Vid basiskt pH sker en övergång från brunt till violett (atromentin), till grönt (cykloleukomelon) och till blått (teleforsyra). Dessutom kan omvandlingar ske med hjälp av oxidation till det blåaktiga dehydrogyrocyanin och liknande färgämnen. Att man med en enkel och miljövänlig färgningsmetod kan få ljushärdiga, mycket mörka (nästan svarta), plommonlila till gråa färger är mycket intressant. Vi har exerimenterat lite med sammetsfotad pluggskivling, färgat både med neuralt pH (7) och förhöjt pH (9-10), och fått följande resultat: Provet nedan t.v visar hur garnet får en violett anstrykning vid kortare tid i färgbadet (ca 30 min). Övriga prover visar olika nyanser av brunt. Här avgör mängden svamp och betningen vilken nyans det blir. Obetat garn ger en gråbrun färg på minst tre bad (se nästa sida).

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Sammetsfotad pluggskivling

Inventarienummer: M29245

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Sammetsfotad pluggskivling. Viktiga kännetecken: En brunaktig svamp som uppifrån liknar ett fler andra arter, och som man av den anledningen lätt går förbi. Vilket är synd, då denna svamp är en av de förnämsta färgsvampar vi har i vår natur. Färg/färgning: En mycket bra färgsvamp eftersom den är ganska vanlig, innehåller mycket färg (bl.a det bruna färgämnet atromentin och närbesläktadde orange och violetta föreningar som flavomentiner och spiromentiner) och ger en stor skala mycket ljushärdiga (från 6 och neråt) och eftertraktade färger på ullgarn. Ett kraftigt färgbad (200 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn) ger i förstabadet mörkt grafitgrå till grågrönsvart färg som svampen fått koka ur ca 60 min, och pH är neutralt (7). Om garnet läggs i efter halva urkokningstiden blir garnet mer blå(violett)- svart (se bild på nästa sida). Mindre mängd svamp i förstabadet och efterbad ger rent allmänt ljusare färger på garnet. Sammetsfotad pluggskivling är en mycket intressant färgsvamp, som kan ge olika resultat beroende på flera faktorer, tex färgbadets pH, oxidation, garnets betning, urkokningstiden och nummer på efterbadet. Den innehåller flera närbesläktade färgämnen (terfenylkinoner) i höga koncentrationer: förutom atromentin ( och dess närbesäktade ämnen enl ovan) även cykloleukomelon och teleforsyra. Vid basiskt pH sker en övergång från brunt till violett (atromentin), till grönt (cykloleukomelon) och till blått (teleforsyra). Dessutom kan omvandlingar ske med hjälp av oxidation till det blåaktiga dehydrogyrocyanin och liknande färgämnen. Att man med en enkel och miljövänlig färgningsmetod kan få ljushärdiga, mycket mörka (nästan svarta), plommonlila till gråa färger är mycket intressant. Vi har exerimenterat lite med sammetsfotad pluggskivling, färgat både med neuralt pH (7) och förhöjt pH (9-10), och fått följande resultat: Provet nedan t.v visar hur garnet får en violett anstrykning vid kortare tid i färgbadet (ca 30 min). Övriga prover visar olika nyanser av brunt. Här avgör mängden svamp och betningen vilken nyans det blir. Obetat garn ger en gråbrun färg på minst tre bad (se nästa sida).

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Tallgråticka

Titel: Garnfärgprov Tallgråticka

Beskrivning: Namn på svampen som används till färgning av garn är: Tallgråticka. Viktiga kännetecken: Marklevande, ettårig. Hatten är 5-20 cm i diameter, och vi anser att den tillhör våra förnämsta färgsvampar. Färg/färgning: Tallgråtickan är en sensationellt bra färgsvamp. Den är nämligen rik på färgämnen. T.ex cykloleukomelon och teleforsyra. Vid förhöjt pH (8-9) övergår det bruna färgämnet cykloleukomelon till en grön, negativt laddad jon, som ger ullgarnet dess färg med bra ljushärdighet (4-3) på obetat garn. I ett kraftigt färgbad (minst 40 g torkad svamp/1 hg) med -betat ullgarn blir färgen i förstabadet något kallare grön, och med sämre ljushärdighet (3). Efterbaden ger ljusare grön färg (med 2 i ljushärdighet).

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Tallgråticka

Inventarienummer: M29145

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som används till färgning av garn är: Tallgråticka. Viktiga kännetecken: Marklevande, ettårig. Hatten är 5-20 cm i diameter, och vi anser att den tillhör våra förnämsta färgsvampar. Färg/färgning: Tallgråtickan är en sensationellt bra färgsvamp. Den är nämligen rik på färgämnen. T.ex cykloleukomelon och teleforsyra. Vid förhöjt pH (8-9) övergår det bruna färgämnet cykloleukomelon till en grön, negativt laddad jon, som ger ullgarnet dess färg med bra ljushärdighet (4-3) på obetat garn. I ett kraftigt färgbad (minst 40 g torkad svamp/1 hg) med -betat ullgarn blir färgen i förstabadet något kallare grön, och med sämre ljushärdighet (3). Efterbaden ger ljusare grön färg (med 2 i ljushärdighet).

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Olivspindling

Titel: Garnfärgprov Olivspindling

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Olivspindling. Viktiga kännetecken: Medelstor art, hattdiameter 2-6 cm. Foten 3-8 cm. Tillhör sektionen leprocybe bland spindlingarna, vilket kännetecknas av att dess arter innehåller det grönaktiga, fluorescerande färgämnet leprocybin. Färg/färgning: (gäller även arterna på föregånde uppslag). Denna spindling ger en blekt gul - till grön-gul färg på -betat ullgarn med svampstyrt pH (5). Om det färgade materialet belyses med ett -för det mänskliga ögat osynligt -ultraviolett ljus lyser färgen intensivt gul-grön. Det är färgämnet leprocybin som på detta sätt är fluorescerande.Ljushärdigheten på detta garn är mycket hög (6 på bad 1, och 5 på bad 2 och tre). Det räcker med 10-20 g torkad svamp/ 1 hg garn för att få en kraftig fluorescens.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Olivspindling

Inventarienummer: M29219

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Olivspindling. Viktiga kännetecken: Medelstor art, hattdiameter 2-6 cm. Foten 3-8 cm. Tillhör sektionen leprocybe bland spindlingarna, vilket kännetecknas av att dess arter innehåller det grönaktiga, fluorescerande färgämnet leprocybin. Färg/färgning: (gäller även arterna på föregånde uppslag). Denna spindling ger en blekt gul - till grön-gul färg på -betat ullgarn med svampstyrt pH (5). Om det färgade materialet belyses med ett -för det mänskliga ögat osynligt -ultraviolett ljus lyser färgen intensivt gul-grön. Det är färgämnet leprocybin som på detta sätt är fluorescerande.Ljushärdigheten på detta garn är mycket hög (6 på bad 1, och 5 på bad 2 och tre). Det räcker med 10-20 g torkad svamp/ 1 hg garn för att få en kraftig fluorescens.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Ärtröksvamp

Titel: Garnfärgprov Ärtröksvamp

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Ärtröksvamp. "Viktiga kännetecken: Ärtröksvamp har i något sammanhang utnämnts till "världens fulaste svamp", och vi är redo att hålla med om detta. Samtidigt är vi benägna att utse den till en av världens bästa färgsvampar. Det är dessutom den svamp som man vet har använts längsta tiden i Europa till färgning av textilier (se vidare s. 20). Färg och färgning: Innehåller mycket hög koncentration ( 25% av torrvikten) av en gulbrun pulvinsyra dimer (vilket betyder att två pulvinsyror har kopplats ihop), norbadion A, som ger en brungul (guld) till mycket mörkt brun (svart) färg på ullgarn och silke. Ett mycket starkt bad (100g svamp/ 1 hg garn) ger upp till sex bad med mörk brun färg vid lågt, svampstyrt pH (5). Först därefter framträder de gula nyanserna. För att få gula nyanser från början räcker det med 30- 50 g torkad svamp. Ärtröksvamp lämpar sig ypperligt väl för sidenfärgning (se s. 278).

(Ur boken Färgsvampar och svampfärgning skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Ärtröksvamp

Inventarienummer: M29140

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Ärtröksvamp. "Viktiga kännetecken: Ärtröksvamp har i något sammanhang utnämnts till "världens fulaste svamp", och vi är redo att hålla med om detta. Samtidigt är vi benägna att utse den till en av världens bästa färgsvampar. Det är dessutom den svamp som man vet har använts längsta tiden i Europa till färgning av textilier (se vidare s. 20). Färg och färgning: Innehåller mycket hög koncentration ( 25% av torrvikten) av en gulbrun pulvinsyra dimer (vilket betyder att två pulvinsyror har kopplats ihop), norbadion A, som ger en brungul (guld) till mycket mörkt brun (svart) färg på ullgarn och silke. Ett mycket starkt bad (100g svamp/ 1 hg garn) ger upp till sex bad med mörk brun färg vid lågt, svampstyrt pH (5). Först därefter framträder de gula nyanserna. För att få gula nyanser från början räcker det med 30- 50 g torkad svamp. Ärtröksvamp lämpar sig ypperligt väl för sidenfärgning (se s. 278).

(Ur boken Färgsvampar och svampfärgning skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Karljohan

Titel: Garnfärgprov Karljohan

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: KarlJohan Viktiga kännetecken:Karljohan eller stensopp räknas som kungen bland våra matsvamp, men vad kanske inte så många känner till är, att framför allt gamla, klart gula till gröngula karljohanrör innehåller färgämnen, som är lämpliga att färga textila material med. Därför behandlar vi här alla karljohan - eller stensoppsarter som färgsvampar. Färg/färgning: Rören från stensoppar innehåller gula pulvinsyror, som på -betat ullgarn (svamp-styrt pH 4) ger en klar, gröngul färg med ljushärdighet 3-2.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Karljohan

Inventarienummer: M29252

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: KarlJohan Viktiga kännetecken:Karljohan eller stensopp räknas som kungen bland våra matsvamp, men vad kanske inte så många känner till är, att framför allt gamla, klart gula till gröngula karljohanrör innehåller färgämnen, som är lämpliga att färga textila material med. Därför behandlar vi här alla karljohan - eller stensoppsarter som färgsvampar. Färg/färgning: Rören från stensoppar innehåller gula pulvinsyror, som på -betat ullgarn (svamp-styrt pH 4) ger en klar, gröngul färg med ljushärdighet 3-2.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Sammetsfotadpluggskivlin

Titel: Garnfärgprov Sammetsfotadpluggskivlin

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Sammetsfotad pluggskivling. Viktiga kännetecken: En brunaktig svamp som uppifrån liknar ett fler andra arter, och som man av den anledningen lätt går förbi. Vilket är synd, då denna svamp är en av de förnämsta färgsvampar vi har i vår natur. Färg/färgning: En mycket bra färgsvamp eftersom den är ganska vanlig, innehåller mycket färg (bl.a det bruna färgämnet atromentin och närbesläktadde orange och violetta föreningar som flavomentiner och spiromentiner) och ger en stor skala mycket ljushärdiga (från 6 och neråt) och eftertraktade färger på ullgarn. Ett kraftigt färgbad (200 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn) ger i förstabadet mörkt grafitgrå till grågrönsvart färg som svampen fått koka ur ca 60 min, och pH är neutralt (7). Om garnet läggs i efter halva urkokningstiden blir garnet mer blå(violett)- svart (se bild på nästa sida). Mindre mängd svamp i förstabadet och efterbad ger rent allmänt ljusare färger på garnet. Sammetsfotad pluggskivling är en mycket intressant färgsvamp, som kan ge olika resultat beroende på flera faktorer, tex färgbadets pH, oxidation, garnets betning, urkokningstiden och nummer på efterbadet. Den innehåller flera närbesläktade färgämnen (terfenylkinoner) i höga koncentrationer: förutom atromentin ( och dess närbesäktade ämnen enl ovan) även cykloleukomelon och teleforsyra. Vid basiskt pH sker en övergång från brunt till violett (atromentin), till grönt (cykloleukomelon) och till blått (teleforsyra). Dessutom kan omvandlingar ske med hjälp av oxidation till det blåaktiga dehydrogyrocyanin och liknande färgämnen. Att man med en enkel och miljövänlig färgningsmetod kan få ljushärdiga, mycket mörka (nästan svarta), plommonlila till gråa färger är mycket intressant. Vi har exerimenterat lite med sammetsfotad pluggskivling, färgat både med neuralt pH (7) och förhöjt pH (9-10), och fått följande resultat: Provet nedan t.v visar hur garnet får en violett anstrykning vid kortare tid i färgbadet (ca 30 min). Övriga prover visar olika nyanser av brunt. Här avgör mängden svamp och betningen vilken nyans det blir. Obetat garn ger en gråbrun färg på minst tre bad (se nästa sida).

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Sammetsfotadpluggskivlin

Inventarienummer: M29243

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Sammetsfotad pluggskivling. Viktiga kännetecken: En brunaktig svamp som uppifrån liknar ett fler andra arter, och som man av den anledningen lätt går förbi. Vilket är synd, då denna svamp är en av de förnämsta färgsvampar vi har i vår natur. Färg/färgning: En mycket bra färgsvamp eftersom den är ganska vanlig, innehåller mycket färg (bl.a det bruna färgämnet atromentin och närbesläktadde orange och violetta föreningar som flavomentiner och spiromentiner) och ger en stor skala mycket ljushärdiga (från 6 och neråt) och eftertraktade färger på ullgarn. Ett kraftigt färgbad (200 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn) ger i förstabadet mörkt grafitgrå till grågrönsvart färg som svampen fått koka ur ca 60 min, och pH är neutralt (7). Om garnet läggs i efter halva urkokningstiden blir garnet mer blå(violett)- svart (se bild på nästa sida). Mindre mängd svamp i förstabadet och efterbad ger rent allmänt ljusare färger på garnet. Sammetsfotad pluggskivling är en mycket intressant färgsvamp, som kan ge olika resultat beroende på flera faktorer, tex färgbadets pH, oxidation, garnets betning, urkokningstiden och nummer på efterbadet. Den innehåller flera närbesläktade färgämnen (terfenylkinoner) i höga koncentrationer: förutom atromentin ( och dess närbesäktade ämnen enl ovan) även cykloleukomelon och teleforsyra. Vid basiskt pH sker en övergång från brunt till violett (atromentin), till grönt (cykloleukomelon) och till blått (teleforsyra). Dessutom kan omvandlingar ske med hjälp av oxidation till det blåaktiga dehydrogyrocyanin och liknande färgämnen. Att man med en enkel och miljövänlig färgningsmetod kan få ljushärdiga, mycket mörka (nästan svarta), plommonlila till gråa färger är mycket intressant. Vi har exerimenterat lite med sammetsfotad pluggskivling, färgat både med neuralt pH (7) och förhöjt pH (9-10), och fått följande resultat: Provet nedan t.v visar hur garnet får en violett anstrykning vid kortare tid i färgbadet (ca 30 min). Övriga prover visar olika nyanser av brunt. Här avgör mängden svamp och betningen vilken nyans det blir. Obetat garn ger en gråbrun färg på minst tre bad (se nästa sida).

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Svamp

Titel: Svamp

Beskrivning: Svamp? Vattenlevande, brunm rik på porer, 5 x 3 cm

Typ: Föremål

Svamp

Inventarienummer: MN63

Sacord: Not specified

Material: Not specified

Tecknik: Not specified

Svamp? Vattenlevande, brunm rik på porer, 5 x 3 cm

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Svartriska

Titel: Garnfärgprov Svartriska

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Svartriska. Viktiga kännetecken: Tillhör släktet Lactàrius, riskor, vilket innebär en skivsvamp, som har sprött kött och som avger en vätska, klar eller färgad, när den skadas.Svartriska betraktas idag som giftsvamp vid förtäring, då den misstänks vara kraftigt cancerogen. (Se vidare s. 58). Färg/färgning: Annorlunda och överraskande färgsvamp, eftersom riskor inte förväntas ge någon färg. Beroende på mängden svamp får man grågrön till ljusgrå färg på första- och andrabadet med 100 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn och pH 9 (se nere t.v.). Ännu högre pH (10-11) ger svagt violettbruna nyanser med blågrön ton. Bad med lågt pH (5) ger beigebruna nyanser på både första- och andrabadet (nere t.h.). Ljushärdigheten är relativt hög (3) på alla baden. Svartriska innehåller ett färgämne som heter necatoron. Detta reagerar med ammoniak som ger en violett färg. Det ger dock endast en svag färgreaktion vid färgning av ulgarn, eftersom vattenlösligheten är låg, och bindningsmöjligheterna är små. Bästa ljushärdigheten (4) och mesta färgen får man med rejält mycket ( ca 2 kg) färsk svamp (pH 8) per 1 hg ullgarn.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Svartriska

Inventarienummer: M29238

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Svartriska. Viktiga kännetecken: Tillhör släktet Lactàrius, riskor, vilket innebär en skivsvamp, som har sprött kött och som avger en vätska, klar eller färgad, när den skadas.Svartriska betraktas idag som giftsvamp vid förtäring, då den misstänks vara kraftigt cancerogen. (Se vidare s. 58). Färg/färgning: Annorlunda och överraskande färgsvamp, eftersom riskor inte förväntas ge någon färg. Beroende på mängden svamp får man grågrön till ljusgrå färg på första- och andrabadet med 100 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn och pH 9 (se nere t.v.). Ännu högre pH (10-11) ger svagt violettbruna nyanser med blågrön ton. Bad med lågt pH (5) ger beigebruna nyanser på både första- och andrabadet (nere t.h.). Ljushärdigheten är relativt hög (3) på alla baden. Svartriska innehåller ett färgämne som heter necatoron. Detta reagerar med ammoniak som ger en violett färg. Det ger dock endast en svag färgreaktion vid färgning av ulgarn, eftersom vattenlösligheten är låg, och bindningsmöjligheterna är små. Bästa ljushärdigheten (4) och mesta färgen får man med rejält mycket ( ca 2 kg) färsk svamp (pH 8) per 1 hg ullgarn.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Sammetsfotadpluggskivlin

Titel: Garnfärgprov Sammetsfotadpluggskivlin

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Sammetsfotad pluggskivling. Viktiga kännetecken: En brunaktig svamp som uppifrån liknar ett fler andra arter, och som man av den anledningen lätt går förbi. Vilket är synd, då denna svamp är en av de förnämsta färgsvampar vi har i vår natur. Färg/färgning: En mycket bra färgsvamp eftersom den är ganska vanlig, innehåller mycket färg (bl.a det bruna färgämnet atromentin och närbesläktadde orange och violetta föreningar som flavomentiner och spiromentiner) och ger en stor skala mycket ljushärdiga (från 6 och neråt) och eftertraktade färger på ullgarn. Ett kraftigt färgbad (200 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn) ger i förstabadet mörkt grafitgrå till grågrönsvart färg som svampen fått koka ur ca 60 min, och pH är neutralt (7). Om garnet läggs i efter halva urkokningstiden blir garnet mer blå(violett)- svart (se bild på nästa sida). Mindre mängd svamp i förstabadet och efterbad ger rent allmänt ljusare färger på garnet. Sammetsfotad pluggskivling är en mycket intressant färgsvamp, som kan ge olika resultat beroende på flera faktorer, tex färgbadets pH, oxidation, garnets betning, urkokningstiden och nummer på efterbadet. Den innehåller flera närbesläktade färgämnen (terfenylkinoner) i höga koncentrationer: förutom atromentin ( och dess närbesäktade ämnen enl ovan) även cykloleukomelon och teleforsyra. Vid basiskt pH sker en övergång från brunt till violett (atromentin), till grönt (cykloleukomelon) och till blått (teleforsyra). Dessutom kan omvandlingar ske med hjälp av oxidation till det blåaktiga dehydrogyrocyanin och liknande färgämnen. Att man med en enkel och miljövänlig färgningsmetod kan få ljushärdiga, mycket mörka (nästan svarta), plommonlila till gråa färger är mycket intressant. Vi har exerimenterat lite med sammetsfotad pluggskivling, färgat både med neuralt pH (7) och förhöjt pH (9-10), och fått följande resultat: Provet nedan t.v visar hur garnet får en violett anstrykning vid kortare tid i färgbadet (ca 30 min). Övriga prover visar olika nyanser av brunt. Här avgör mängden svamp och betningen vilken nyans det blir. Obetat garn ger en gråbrun färg på minst tre bad (se nästa sida).

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Sammetsfotadpluggskivlin

Inventarienummer: M29244

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Sammetsfotad pluggskivling. Viktiga kännetecken: En brunaktig svamp som uppifrån liknar ett fler andra arter, och som man av den anledningen lätt går förbi. Vilket är synd, då denna svamp är en av de förnämsta färgsvampar vi har i vår natur. Färg/färgning: En mycket bra färgsvamp eftersom den är ganska vanlig, innehåller mycket färg (bl.a det bruna färgämnet atromentin och närbesläktadde orange och violetta föreningar som flavomentiner och spiromentiner) och ger en stor skala mycket ljushärdiga (från 6 och neråt) och eftertraktade färger på ullgarn. Ett kraftigt färgbad (200 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn) ger i förstabadet mörkt grafitgrå till grågrönsvart färg som svampen fått koka ur ca 60 min, och pH är neutralt (7). Om garnet läggs i efter halva urkokningstiden blir garnet mer blå(violett)- svart (se bild på nästa sida). Mindre mängd svamp i förstabadet och efterbad ger rent allmänt ljusare färger på garnet. Sammetsfotad pluggskivling är en mycket intressant färgsvamp, som kan ge olika resultat beroende på flera faktorer, tex färgbadets pH, oxidation, garnets betning, urkokningstiden och nummer på efterbadet. Den innehåller flera närbesläktade färgämnen (terfenylkinoner) i höga koncentrationer: förutom atromentin ( och dess närbesäktade ämnen enl ovan) även cykloleukomelon och teleforsyra. Vid basiskt pH sker en övergång från brunt till violett (atromentin), till grönt (cykloleukomelon) och till blått (teleforsyra). Dessutom kan omvandlingar ske med hjälp av oxidation till det blåaktiga dehydrogyrocyanin och liknande färgämnen. Att man med en enkel och miljövänlig färgningsmetod kan få ljushärdiga, mycket mörka (nästan svarta), plommonlila till gråa färger är mycket intressant. Vi har exerimenterat lite med sammetsfotad pluggskivling, färgat både med neuralt pH (7) och förhöjt pH (9-10), och fått följande resultat: Provet nedan t.v visar hur garnet får en violett anstrykning vid kortare tid i färgbadet (ca 30 min). Övriga prover visar olika nyanser av brunt. Här avgör mängden svamp och betningen vilken nyans det blir. Obetat garn ger en gråbrun färg på minst tre bad (se nästa sida).

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Svartriska

Titel: Garnfärgprov Svartriska

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Svartriska. Viktiga kännetecken: Tillhör släktet Lactàrius, riskor, vilket innebär en skivsvamp, som har sprött kött och som avger en vätska, klar eller färgad, när den skadas.Svartriska betraktas idag som giftsvamp vid förtäring, då den misstänks vara kraftigt cancerogen. (Se vidare s. 58). Färg/färgning: Annorlunda och överraskande färgsvamp, eftersom riskor inte förväntas ge någon färg. Beroende på mängden svamp får man grågrön till ljusgrå färg på första- och andrabadet med 100 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn och pH 9 (se nere t.v.). Ännu högre pH (10-11) ger svagt violettbruna nyanser med blågrön ton. Bad med lågt pH (5) ger beigebruna nyanser på både första- och andrabadet (nere t.h.). Ljushärdigheten är relativt hög (3) på alla baden. Svartriska innehåller ett färgämne som heter necatoron. Detta reagerar med ammoniak som ger en violett färg. Det ger dock endast en svag färgreaktion vid färgning av ulgarn, eftersom vattenlösligheten är låg, och bindningsmöjligheterna är små. Bästa ljushärdigheten (4) och mesta färgen får man med rejält mycket ( ca 2 kg) färsk svamp (pH 8) per 1 hg ullgarn.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Svartriska

Inventarienummer: M29239

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Svartriska. Viktiga kännetecken: Tillhör släktet Lactàrius, riskor, vilket innebär en skivsvamp, som har sprött kött och som avger en vätska, klar eller färgad, när den skadas.Svartriska betraktas idag som giftsvamp vid förtäring, då den misstänks vara kraftigt cancerogen. (Se vidare s. 58). Färg/färgning: Annorlunda och överraskande färgsvamp, eftersom riskor inte förväntas ge någon färg. Beroende på mängden svamp får man grågrön till ljusgrå färg på första- och andrabadet med 100 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn och pH 9 (se nere t.v.). Ännu högre pH (10-11) ger svagt violettbruna nyanser med blågrön ton. Bad med lågt pH (5) ger beigebruna nyanser på både första- och andrabadet (nere t.h.). Ljushärdigheten är relativt hög (3) på alla baden. Svartriska innehåller ett färgämne som heter necatoron. Detta reagerar med ammoniak som ger en violett färg. Det ger dock endast en svag färgreaktion vid färgning av ulgarn, eftersom vattenlösligheten är låg, och bindningsmöjligheterna är små. Bästa ljushärdigheten (4) och mesta färgen får man med rejält mycket ( ca 2 kg) färsk svamp (pH 8) per 1 hg ullgarn.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Svartriska

Titel: Garnfärgprov Svartriska

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Svartriska. Viktiga kännetecken: Tillhör släktet Lactàrius, riskor, vilket innebär en skivsvamp, som har sprött kött och som avger en vätska, klar eller färgad, när den skadas.Svartriska betraktas idag som giftsvamp vid förtäring, då den misstänks vara kraftigt cancerogen. (Se vidare s. 58). Färg/färgning: Annorlunda och överraskande färgsvamp, eftersom riskor inte förväntas ge någon färg. Beroende på mängden svamp får man grågrön till ljusgrå färg på första- och andrabadet med 100 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn och pH 9 (se nere t.v.). Ännu högre pH (10-11) ger svagt violettbruna nyanser med blågrön ton. Bad med lågt pH (5) ger beigebruna nyanser på både första- och andrabadet (nere t.h.). Ljushärdigheten är relativt hög (3) på alla baden. Svartriska innehåller ett färgämne som heter necatoron. Detta reagerar med ammoniak som ger en violett färg. Det ger dock endast en svag färgreaktion vid färgning av ulgarn, eftersom vattenlösligheten är låg, och bindningsmöjligheterna är små. Bästa ljushärdigheten (4) och mesta färgen får man med rejält mycket ( ca 2 kg) färsk svamp (pH 8) per 1 hg ullgarn.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Svartriska

Inventarienummer: M29240

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Svartriska. Viktiga kännetecken: Tillhör släktet Lactàrius, riskor, vilket innebär en skivsvamp, som har sprött kött och som avger en vätska, klar eller färgad, när den skadas.Svartriska betraktas idag som giftsvamp vid förtäring, då den misstänks vara kraftigt cancerogen. (Se vidare s. 58). Färg/färgning: Annorlunda och överraskande färgsvamp, eftersom riskor inte förväntas ge någon färg. Beroende på mängden svamp får man grågrön till ljusgrå färg på första- och andrabadet med 100 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn och pH 9 (se nere t.v.). Ännu högre pH (10-11) ger svagt violettbruna nyanser med blågrön ton. Bad med lågt pH (5) ger beigebruna nyanser på både första- och andrabadet (nere t.h.). Ljushärdigheten är relativt hög (3) på alla baden. Svartriska innehåller ett färgämne som heter necatoron. Detta reagerar med ammoniak som ger en violett färg. Det ger dock endast en svag färgreaktion vid färgning av ulgarn, eftersom vattenlösligheten är låg, och bindningsmöjligheterna är små. Bästa ljushärdigheten (4) och mesta färgen får man med rejält mycket ( ca 2 kg) färsk svamp (pH 8) per 1 hg ullgarn.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Svartriska

Titel: Garnfärgprov Svartriska

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Svartriska. Viktiga kännetecken: Tillhör släktet Lactàrius, riskor, vilket innebär en skivsvamp, som har sprött kött och som avger en vätska, klar eller färgad, när den skadas.Svartriska betraktas idag som giftsvamp vid förtäring, då den misstänks vara kraftigt cancerogen. (Se vidare s. 58). Färg/färgning: Annorlunda och överraskande färgsvamp, eftersom riskor inte förväntas ge någon färg. Beroende på mängden svamp får man grågrön till ljusgrå färg på första- och andrabadet med 100 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn och pH 9 (se nere t.v.). Ännu högre pH (10-11) ger svagt violettbruna nyanser med blågrön ton. Bad med lågt pH (5) ger beigebruna nyanser på både första- och andrabadet (nere t.h.). Ljushärdigheten är relativt hög (3) på alla baden. Svartriska innehåller ett färgämne som heter necatoron. Detta reagerar med ammoniak som ger en violett färg. Det ger dock endast en svag färgreaktion vid färgning av ulgarn, eftersom vattenlösligheten är låg, och bindningsmöjligheterna är små. Bästa ljushärdigheten (4) och mesta färgen får man med rejält mycket ( ca 2 kg) färsk svamp (pH 8) per 1 hg ullgarn.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Svartriska

Inventarienummer: M29241

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Svartriska. Viktiga kännetecken: Tillhör släktet Lactàrius, riskor, vilket innebär en skivsvamp, som har sprött kött och som avger en vätska, klar eller färgad, när den skadas.Svartriska betraktas idag som giftsvamp vid förtäring, då den misstänks vara kraftigt cancerogen. (Se vidare s. 58). Färg/färgning: Annorlunda och överraskande färgsvamp, eftersom riskor inte förväntas ge någon färg. Beroende på mängden svamp får man grågrön till ljusgrå färg på första- och andrabadet med 100 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn och pH 9 (se nere t.v.). Ännu högre pH (10-11) ger svagt violettbruna nyanser med blågrön ton. Bad med lågt pH (5) ger beigebruna nyanser på både första- och andrabadet (nere t.h.). Ljushärdigheten är relativt hög (3) på alla baden. Svartriska innehåller ett färgämne som heter necatoron. Detta reagerar med ammoniak som ger en violett färg. Det ger dock endast en svag färgreaktion vid färgning av ulgarn, eftersom vattenlösligheten är låg, och bindningsmöjligheterna är små. Bästa ljushärdigheten (4) och mesta färgen får man med rejält mycket ( ca 2 kg) färsk svamp (pH 8) per 1 hg ullgarn.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Zontaggsvamp

Titel: Garnfärgprov Zontaggsvamp

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Zontaggsvamp. Viktiga kännetecken: De tunna, sega och läderartade fruktkropparna är 4-7 cm breda, ofta svagt trattformade och hopväxta till störee sammanhängande " kakor". Färg/färgning:Mycket bra färgsvamp. Anledningen är att den ger mycket eftertraktade, mörkt bruna till nästan svarta färgar på -betat ullgarn och silke. Ett kraftigt färgbad (120 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn) ger med både svampstyrt pH (ca 5) och förhöjt pH (9) otroligt mörk färg på förstabadet. I efterbaden minskar efter hand både den bruna färgen( atromentin) vid pH 5 och den blågröna (teleforsyra) vid pH 9.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Zontaggsvamp

Inventarienummer: M29226

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Zontaggsvamp. Viktiga kännetecken: De tunna, sega och läderartade fruktkropparna är 4-7 cm breda, ofta svagt trattformade och hopväxta till störee sammanhängande " kakor". Färg/färgning:Mycket bra färgsvamp. Anledningen är att den ger mycket eftertraktade, mörkt bruna till nästan svarta färgar på -betat ullgarn och silke. Ett kraftigt färgbad (120 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn) ger med både svampstyrt pH (ca 5) och förhöjt pH (9) otroligt mörk färg på förstabadet. I efterbaden minskar efter hand både den bruna färgen( atromentin) vid pH 5 och den blågröna (teleforsyra) vid pH 9.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Grovticka

Titel: Garnfärgprov Grovticka

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Grovticka. Viktiga kännetecken: Storväxt, upp till 30 cm bred,vedlevande ticka. Den heter på norska gulrandkjuke, vilket säger mycket om dess utseende. Färg/färgning:Mycket bra färgsvamp eftersom den är extremt rik på gula färgämnen, tex hispidin. Grovtickan är visserligen ganska ovanlig, men ett enda fynd av en medelstor fruktkropp räcker till att färga fler hg garn. Ett kraftigt färgbad (ca 60 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn) ger med surt pH (5) i förstabadet måttad, mörkt guldgul färg på garnet. Vid lägre färgstyrka och i efterbaden blir färgen ljusare guldgul. I grovtickans gula färger kan man ana en mycket svag, olivgrön ton. Fjolårsexemplar ger en murrigare, brungul färg. Ljushärdigheten är ganska hög (4) på kraftigt färgat garn men lägre (3-2) på ljusare gulfärgat garn (som fallet är hos de flesta gulgivande svampar). Den gula färgen är svagt fluorescerande i UV-ljus.

(Ur boken "färgsvampar & svampfärgning " Skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Grovticka

Inventarienummer: M29158

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Grovticka. Viktiga kännetecken: Storväxt, upp till 30 cm bred,vedlevande ticka. Den heter på norska gulrandkjuke, vilket säger mycket om dess utseende. Färg/färgning:Mycket bra färgsvamp eftersom den är extremt rik på gula färgämnen, tex hispidin. Grovtickan är visserligen ganska ovanlig, men ett enda fynd av en medelstor fruktkropp räcker till att färga fler hg garn. Ett kraftigt färgbad (ca 60 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn) ger med surt pH (5) i förstabadet måttad, mörkt guldgul färg på garnet. Vid lägre färgstyrka och i efterbaden blir färgen ljusare guldgul. I grovtickans gula färger kan man ana en mycket svag, olivgrön ton. Fjolårsexemplar ger en murrigare, brungul färg. Ljushärdigheten är ganska hög (4) på kraftigt färgat garn men lägre (3-2) på ljusare gulfärgat garn (som fallet är hos de flesta gulgivande svampar). Den gula färgen är svagt fluorescerande i UV-ljus.

(Ur boken "färgsvampar & svampfärgning " Skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Citronslemskivling

Titel: Garnfärgprov Citronslemskivling

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Citronslemskivling. Viktiga kännetecken: Unga exemplar är mycket lämpliga som matsvamp, men ofta hittar man gamla svampar som redan blivit mer eller mindre svarta. Sådana kan man med fördel använda till att färga med, dels färska, dels torkade. Färg/färgning: Bra färgsvamp som ger olika färg, brunröd till grågul, beroende på mängden svamp och om den är färsk eller torkad. En mycket trevlig svamp att färga med. Man kan gärna använda mycket svamp vid färgningen. Ljushärdighet från 3 till 2. Citronslemskivling innehåller olika färgämnen i hatt och fot. I hatten finns de röd-bruna terfenylkinonerna leukoatromentin och atromentinsyra och i foten de gula pulvinsyrorna gomphid- och xerocomsyra. Gamla torkade ex tycks förlora den röd-bruna färgen, både vid förhöjt pH (9) och surt pH (5). (jfr lindningarna t.v med dem här nedan). Vid lågt pH(5, svampstyrt) t.v framhävs den gula färgen som finns i fötterna. Värd att ytterligare utforskas.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Citronslemskivling

Inventarienummer: M29263

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Citronslemskivling. Viktiga kännetecken: Unga exemplar är mycket lämpliga som matsvamp, men ofta hittar man gamla svampar som redan blivit mer eller mindre svarta. Sådana kan man med fördel använda till att färga med, dels färska, dels torkade. Färg/färgning: Bra färgsvamp som ger olika färg, brunröd till grågul, beroende på mängden svamp och om den är färsk eller torkad. En mycket trevlig svamp att färga med. Man kan gärna använda mycket svamp vid färgningen. Ljushärdighet från 3 till 2. Citronslemskivling innehåller olika färgämnen i hatt och fot. I hatten finns de röd-bruna terfenylkinonerna leukoatromentin och atromentinsyra och i foten de gula pulvinsyrorna gomphid- och xerocomsyra. Gamla torkade ex tycks förlora den röd-bruna färgen, både vid förhöjt pH (9) och surt pH (5). (jfr lindningarna t.v med dem här nedan). Vid lågt pH(5, svampstyrt) t.v framhävs den gula färgen som finns i fötterna. Värd att ytterligare utforskas.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Sandsopp

Titel: Garnfärgprov Sandsopp

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Sandsopp. Viktiga kännetecken: Sandsopp är en av vårt lands vanligaste storsvampar och räknas idag till en av våra bästa matsvampar. Det har också visat sig att den är lämplig som färgsvamp, speciellt då äldre fruktkroppar som inte är lämpliga till mat. Färg/färgning: Bra färgsvamp eftersom den är mycket vanlig och att den på -betat ullgarn (100 g torkad svamp/ 1 hg garn) ger en mörkt citrongul färg åt förstabadet och något ljusare färg i andrabadet, båda med ljushärdighet 2 ( se nedan t.v.). Om man däremot ökar mängden torkad svamp till det tredubbla , dvs 300 g torkad svamp/ 1 hg garn, och låter pH vara opåverkat (svampstyrt pH 5), ökar ljushärdigheten till 3 i de två första baden, och man får dessutom ut minst ett bad till med en gröngul färg med ljushärdighet 2 (se nedan). Sandsopp innehåller det gula färgämnet variegatsyra, en pulvinsyra. Närsandsoppen blånar vid luftillträde är det variegatsyran som oxiderar. Tyvärr är den färgen inte användbar för textilfärgning. (Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Sandsopp

Inventarienummer: M29258

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Sandsopp. Viktiga kännetecken: Sandsopp är en av vårt lands vanligaste storsvampar och räknas idag till en av våra bästa matsvampar. Det har också visat sig att den är lämplig som färgsvamp, speciellt då äldre fruktkroppar som inte är lämpliga till mat. Färg/färgning: Bra färgsvamp eftersom den är mycket vanlig och att den på -betat ullgarn (100 g torkad svamp/ 1 hg garn) ger en mörkt citrongul färg åt förstabadet och något ljusare färg i andrabadet, båda med ljushärdighet 2 ( se nedan t.v.). Om man däremot ökar mängden torkad svamp till det tredubbla , dvs 300 g torkad svamp/ 1 hg garn, och låter pH vara opåverkat (svampstyrt pH 5), ökar ljushärdigheten till 3 i de två första baden, och man får dessutom ut minst ett bad till med en gröngul färg med ljushärdighet 2 (se nedan). Sandsopp innehåller det gula färgämnet variegatsyra, en pulvinsyra. Närsandsoppen blånar vid luftillträde är det variegatsyran som oxiderar. Tyvärr är den färgen inte användbar för textilfärgning. (Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Vedmussling

Titel: Garnfärgprov Vedmussling

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Vedmussling. Viktiga kännetecken: En mycket allmän, flerårig svamp på framför allt stubbar och stockar av barrträd på kalhyggen. Den tycker om soliga lägen och har sin optimala tillväxt vid +32 till +35 grader C. Färg/färgning: En bra färgsvamp eftersom den är mycket vanlig i hela landet. 100 g torkad och finfördelad svamp per 1 hg - betat ullgarn ger en gulbrun till ljusare beigebrun färg med ljushärdighet 3 på de två första baden (pH 7). Förhöjt pH (9) gör att detbruna färgämnet trametin utlöses mera..

(Ur boken "färgsvampar & svampfärgning " Skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Vedmussling

Inventarienummer: M29155

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Vedmussling. Viktiga kännetecken: En mycket allmän, flerårig svamp på framför allt stubbar och stockar av barrträd på kalhyggen. Den tycker om soliga lägen och har sin optimala tillväxt vid +32 till +35 grader C. Färg/färgning: En bra färgsvamp eftersom den är mycket vanlig i hela landet. 100 g torkad och finfördelad svamp per 1 hg - betat ullgarn ger en gulbrun till ljusare beigebrun färg med ljushärdighet 3 på de två första baden (pH 7). Förhöjt pH (9) gör att detbruna färgämnet trametin utlöses mera..

(Ur boken "färgsvampar & svampfärgning " Skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Stubbdyna

Titel: Garnfärgprov Stubbdyna

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Stubbdyna. Viktiga kännetecken: Svarta, mer eller mindre knottriga "knappar" tätt sittande på framför allt stubbar, men även på stammar och synliga rötter, av lövträd. Färg/färgning: Bra färgsvamp som är mycket lättanvänd, eftersom den är både lätt att känna igen och att plocka, och dessutom ger den fin och spännande, grå - till rödbrun färg på garnet. Liknande den man får av brunskål (s. 60-61), fast det behövs betydligt mer svamp ( 300 g torkad svamp/ 1 hg - betat ullgarn). Innehåller nog samma ämnen som föregående art.

(Ur boken "färgsvampar & svampfärgning " Skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Stubbdyna

Inventarienummer: M29167

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Stubbdyna. Viktiga kännetecken: Svarta, mer eller mindre knottriga "knappar" tätt sittande på framför allt stubbar, men även på stammar och synliga rötter, av lövträd. Färg/färgning: Bra färgsvamp som är mycket lättanvänd, eftersom den är både lätt att känna igen och att plocka, och dessutom ger den fin och spännande, grå - till rödbrun färg på garnet. Liknande den man får av brunskål (s. 60-61), fast det behövs betydligt mer svamp ( 300 g torkad svamp/ 1 hg - betat ullgarn). Innehåller nog samma ämnen som föregående art.

(Ur boken "färgsvampar & svampfärgning " Skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Sotticka

Titel: Garnfärgprov Sotticka

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Sotticka. Viktiga kännetecken: Vedlevande ticka, upp till 20 cm bred, platt och med en mycket säregen doft. Färg/färgning: En mycket bra färgsvamp. Den är allmän över hela landet, och den gr en ljushärdig (5-4), brun färg på - betat ullgarn. Ett kraftigt färgbad av sotticka (200 g torkad svamp/1 hg garn) gr en stark, brun färg (okänt färgämne) i förstabadet och ljusare brun färg i efterbaden. Det är glädjande att man, med en enkel och miljövänlig färgning, kan få en både ljushärdig (5) och vacker färg.

(Ur boken "färgsvampar & svampfärgning " Skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Sotticka

Inventarienummer: M29165

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Sotticka. Viktiga kännetecken: Vedlevande ticka, upp till 20 cm bred, platt och med en mycket säregen doft. Färg/färgning: En mycket bra färgsvamp. Den är allmän över hela landet, och den gr en ljushärdig (5-4), brun färg på - betat ullgarn. Ett kraftigt färgbad av sotticka (200 g torkad svamp/1 hg garn) gr en stark, brun färg (okänt färgämne) i förstabadet och ljusare brun färg i efterbaden. Det är glädjande att man, med en enkel och miljövänlig färgning, kan få en både ljushärdig (5) och vacker färg.

(Ur boken "färgsvampar & svampfärgning " Skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Vedmussling

Titel: Garnfärgprov Vedmussling

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Vedmussling. Viktiga kännetecken: En mycket allmän, flerårig svamp på framför allt stubbar och stockar av barrträd på kalhyggen. Den tycker om soliga lägen och har sin optimala tillväxt vid +32 till +35 grader C. Färg/färgning: En bra färgsvamp eftersom den är mycket vanlig i hela landet. 100 g torkad och finfördelad svamp per 1 hg - betat ullgarn ger en gulbrun till ljusare beigebrun färg med ljushärdighet 3 på de två första baden (pH 7). Förhöjt pH (9) gör att detbruna färgämnet trametin utlöses mera..

(Ur boken "färgsvampar & svampfärgning " Skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Vedmussling

Inventarienummer: M29154

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Vedmussling. Viktiga kännetecken: En mycket allmän, flerårig svamp på framför allt stubbar och stockar av barrträd på kalhyggen. Den tycker om soliga lägen och har sin optimala tillväxt vid +32 till +35 grader C. Färg/färgning: En bra färgsvamp eftersom den är mycket vanlig i hela landet. 100 g torkad och finfördelad svamp per 1 hg - betat ullgarn ger en gulbrun till ljusare beigebrun färg med ljushärdighet 3 på de två första baden (pH 7). Förhöjt pH (9) gör att detbruna färgämnet trametin utlöses mera..

(Ur boken "färgsvampar & svampfärgning " Skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Fläckig bitterskivling

Titel: Garnfärgprov Fläckig bitterskivling

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Fläckig bitterskivling. Viktiga kännetecken: En liten till medelstor skivsvamp med bruna sporer, som är bitter i smaken och har visat sig innehålla svagt fluorescerande ämnen. Färg/färgning: Bra färgsvamp som innehåller de gula och närbesläktade färgämnena bisnoryangonin och hispidin, vilka ger en jämn och fin, gul till rödgul färg på -betat ullgar, men med tyvärr ganska låg ljushärdhet (2). Har svag fluorescens.

(Ur boken " färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Fläckig bitterskivling

Inventarienummer: M29195

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Fläckig bitterskivling. Viktiga kännetecken: En liten till medelstor skivsvamp med bruna sporer, som är bitter i smaken och har visat sig innehålla svagt fluorescerande ämnen. Färg/färgning: Bra färgsvamp som innehåller de gula och närbesläktade färgämnena bisnoryangonin och hispidin, vilka ger en jämn och fin, gul till rödgul färg på -betat ullgar, men med tyvärr ganska låg ljushärdhet (2). Har svag fluorescens.

(Ur boken " färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Olivbrun spindling

Titel: Garnfärgprov Olivbrun spindling

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Olivbrun spindling. Viktiga kännetecken:Relativt storväxt art, hatt 4-8 (10) cm och fot upp till 10 cm hög och upp till 3 cm tjock. Påfallande regelbunden i formen och innehåller det i UV-ljus fluorescerande färgämnet leprocybin. Färg/färgning: En mycket bra färgsvamp som ger en vacker och användbar, grå - till gröngul och fluorescerande färg på -betat ullgarn och med surt, svampstyrt pH (5), som har mycket hög ljushärdighet (5). (Läs mera på nästa uppslag).

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Olivbrun spindling

Inventarienummer: M29220

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Olivbrun spindling. Viktiga kännetecken:Relativt storväxt art, hatt 4-8 (10) cm och fot upp till 10 cm hög och upp till 3 cm tjock. Påfallande regelbunden i formen och innehåller det i UV-ljus fluorescerande färgämnet leprocybin. Färg/färgning: En mycket bra färgsvamp som ger en vacker och användbar, grå - till gröngul och fluorescerande färg på -betat ullgarn och med surt, svampstyrt pH (5), som har mycket hög ljushärdighet (5). (Läs mera på nästa uppslag).

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Indian paint fungus

Titel: Garnfärgprov Indian paint fungus

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Indian paint fungus. Viktiga kännetecken: En nordamerikansk tickliknande "taggsvamp" på barrträd, vilken länge har använts av amerikanska urinnevånare till att krigsmåla sig med. Färg/färgning: Det röda färgämnet har ännu inte identifierats, men det ger endast en blekt orange till brungul färg på ullgarm, trots den starka röda färgen på svampens kött (se bild t.v). Ljushärdigheten är dock ganska hög (4-3) på de två första baden vid surt, svampstyrt pH. Förhöjt pH (till 10) tycks inte ändra färgen nämnvärt.

(Ur boken " färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Indian paint fungus

Inventarienummer: M29184

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Indian paint fungus. Viktiga kännetecken: En nordamerikansk tickliknande "taggsvamp" på barrträd, vilken länge har använts av amerikanska urinnevånare till att krigsmåla sig med. Färg/färgning: Det röda färgämnet har ännu inte identifierats, men det ger endast en blekt orange till brungul färg på ullgarm, trots den starka röda färgen på svampens kött (se bild t.v). Ljushärdigheten är dock ganska hög (4-3) på de två första baden vid surt, svampstyrt pH. Förhöjt pH (till 10) tycks inte ändra färgen nämnvärt.

(Ur boken " färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Lobstersvamp

Titel: Garnfärgprov Lobstersvamp

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Lobstersvamp. Viktiga kännetecken: En parasitsvamp som lever på fruktkroppar av riskor och kremlor, företrädesvis kortfotade, vita riskor och kremlor och används i Nordamerika både som färgsvamp och som uppskattad matsvamp. Färg/färgning: Innehåller en diantrakinon som heter skyrin eller diemodin. Skyrin har en orange färg i isolerad och koncentrerad form. Lobster ger en vackert orangebrun färg. Vid förhöjt pH går färgen åt violett.

(Ur boken " färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Lobstersvamp

Inventarienummer: M29186

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Lobstersvamp. Viktiga kännetecken: En parasitsvamp som lever på fruktkroppar av riskor och kremlor, företrädesvis kortfotade, vita riskor och kremlor och används i Nordamerika både som färgsvamp och som uppskattad matsvamp. Färg/färgning: Innehåller en diantrakinon som heter skyrin eller diemodin. Skyrin har en orange färg i isolerad och koncentrerad form. Lobster ger en vackert orangebrun färg. Vid förhöjt pH går färgen åt violett.

(Ur boken " färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Sammetssopp

Titel: Garnfärgprov Sammetssopp

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Sammetssopp. Viktiga kännetecken: En vacker sopp, som räknas till matsvamparna, men som samtidigt tillhör de bättre färgsopparna. Räknas ibland till släktet Xerocomus bland sopparna. Färg/färgning: Bra, färgstark färgsvamp. Ett kraftigt färgbad (100 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn) ger en senapsgul till ljusare gul färg i tre bad med ljushärdighet 3-2-2, (pH 6-7). Sammetssopp innehåller atromentin och gula pulvinsyror, och är en behaglig sopp att arbeta med. Som ger flera bad med mustig färg.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Sammetssopp

Inventarienummer: M29246

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Sammetssopp. Viktiga kännetecken: En vacker sopp, som räknas till matsvamparna, men som samtidigt tillhör de bättre färgsopparna. Räknas ibland till släktet Xerocomus bland sopparna. Färg/färgning: Bra, färgstark färgsvamp. Ett kraftigt färgbad (100 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn) ger en senapsgul till ljusare gul färg i tre bad med ljushärdighet 3-2-2, (pH 6-7). Sammetssopp innehåller atromentin och gula pulvinsyror, och är en behaglig sopp att arbeta med. Som ger flera bad med mustig färg.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Blå taggsvamp

Titel: Garnfärgprov Blå taggsvamp

Beskrivning: Namn på svampen som används till färgning av garn är: Blå taggsvamp. Viktiga kännetecken: Fruktkropparna är 4-10 cm breda, oftast växer de en och en, men ibland är några fruktkroppar hopväxta till en "kaka". Foten är 2-6 cm hög. Färg/färgning: Vacker och mycket bra färgsvamp. Har blivit uppmärksammad på grund av att den kan ge mycket eftertraktad smaradgrön färg på ullgarn. Ett kraftigt färgbad (200 g torkad svamp per 1 hg garn) ger i förstabadet på -betat ullgarn en ljust blågrön(smaragdgrön) färg. Eftersom den blåaktiga färgen fäller ut först vid förhöjt pH, ska man tillsätta några ml 25%-ig ammoniak, så att pH blir ca 8-9. Bad två får samma blågröna färg som bad 1. Utan tillsats av ammoniak. Dvs med svampstyrt pH, blir dock färgen på alla bad olika nyanser av brunt och med högre ljushärdighet (5-4). Blå taggsvamp innehåller teleforsyra (blått), atromentin (brunt) och aurantiacin (rött-orange). Den sista fäster dåligt på ullgarn.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Blå taggsvamp

Inventarienummer: M29151

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som används till färgning av garn är: Blå taggsvamp. Viktiga kännetecken: Fruktkropparna är 4-10 cm breda, oftast växer de en och en, men ibland är några fruktkroppar hopväxta till en "kaka". Foten är 2-6 cm hög. Färg/färgning: Vacker och mycket bra färgsvamp. Har blivit uppmärksammad på grund av att den kan ge mycket eftertraktad smaradgrön färg på ullgarn. Ett kraftigt färgbad (200 g torkad svamp per 1 hg garn) ger i förstabadet på -betat ullgarn en ljust blågrön(smaragdgrön) färg. Eftersom den blåaktiga färgen fäller ut först vid förhöjt pH, ska man tillsätta några ml 25%-ig ammoniak, så att pH blir ca 8-9. Bad två får samma blågröna färg som bad 1. Utan tillsats av ammoniak. Dvs med svampstyrt pH, blir dock färgen på alla bad olika nyanser av brunt och med högre ljushärdighet (5-4). Blå taggsvamp innehåller teleforsyra (blått), atromentin (brunt) och aurantiacin (rött-orange). Den sista fäster dåligt på ullgarn.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Rödbandad spindling

Titel: Garnfärgprov Rödbandad spindling

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Rödbandad spindling. Viktiga kännetecken:Storvuxen art, hatt 4-10 cm och fot 6-20 cm hög och upp till 1,5 cm tjock, som är mycket allmän i vårt land. T Färg/färgning: Bra färgsvamp som bla innehåller det röda antrakinon-färgämnet dermorubin-6-metyleter i ganska låga koncentrationer, vilket ger en svag till medelstark rosabrun färg på -betat ullgarn - en, av många svampfärgare, uppskattad färg. Ju mer svamp man kan använda i ett färgbad, desto mörkare rosa färg får man på garnet.

(Ur boken " färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Rödbandad spindling

Inventarienummer: M29199

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Rödbandad spindling. Viktiga kännetecken:Storvuxen art, hatt 4-10 cm och fot 6-20 cm hög och upp till 1,5 cm tjock, som är mycket allmän i vårt land. T Färg/färgning: Bra färgsvamp som bla innehåller det röda antrakinon-färgämnet dermorubin-6-metyleter i ganska låga koncentrationer, vilket ger en svag till medelstark rosabrun färg på -betat ullgarn - en, av många svampfärgare, uppskattad färg. Ju mer svamp man kan använda i ett färgbad, desto mörkare rosa färg får man på garnet.

(Ur boken " färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Pepparsopp

Titel: Garnfärgprov Pepparsopp

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Pepparsopp. Viktiga kännetecken:Pepparsopp räknas inte till matsvamparna, eftersom den har en brännande skarp smak. Däremot är det en mycket bra färgsvamp. Färg/färgning: Mycket bra färgsvamp eftersom den är ganska vanlig, och 100 gram svamp/ 1 hg -betat ullgarn ger två bad med en gulbrun ton med ljushärdighet 3-2, vid neutralt, svampstyrt pH (7) och vid sänkt pH (49. Den mesta färgen tas ut i förstabadet. Större mängd svamp(200 g torkad svamp per 1 hg garn) ger likaså två bad, men med en djupare, gulbrunare färg med ljushärdighet 3-2, vid förhöjt pH (9). Pepparsopp innehåller de gula pulvinsyrorna variegatsyra, xerocomsyra och sclerocitrin, som är en pulvinsyra dimer, vilken särskilt finns i den gula, spröda fotbasen, samt det gula atromentinsyra och det röda variegatorubin. Det sista är en oxidationsprodukt av variegatsyra som tyvärr inte duger att färga ullgarn med.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Pepparsopp

Inventarienummer: M29255

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Pepparsopp. Viktiga kännetecken:Pepparsopp räknas inte till matsvamparna, eftersom den har en brännande skarp smak. Däremot är det en mycket bra färgsvamp. Färg/färgning: Mycket bra färgsvamp eftersom den är ganska vanlig, och 100 gram svamp/ 1 hg -betat ullgarn ger två bad med en gulbrun ton med ljushärdighet 3-2, vid neutralt, svampstyrt pH (7) och vid sänkt pH (49. Den mesta färgen tas ut i förstabadet. Större mängd svamp(200 g torkad svamp per 1 hg garn) ger likaså två bad, men med en djupare, gulbrunare färg med ljushärdighet 3-2, vid förhöjt pH (9). Pepparsopp innehåller de gula pulvinsyrorna variegatsyra, xerocomsyra och sclerocitrin, som är en pulvinsyra dimer, vilken särskilt finns i den gula, spröda fotbasen, samt det gula atromentinsyra och det röda variegatorubin. Det sista är en oxidationsprodukt av variegatsyra som tyvärr inte duger att färga ullgarn med.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Citronslemskivling

Titel: Garnfärgprov Citronslemskivling

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Citronslemskivling. Viktiga kännetecken: Unga exemplar är mycket lämpliga som matsvamp, men ofta hittar man gamla svampar som redan blivit mer eller mindre svarta. Sådana kan man med fördel använda till att färga med, dels färska, dels torkade. Färg/färgning: Bra färgsvamp som ger olika färg, brunröd till grågul, beroende på mängden svamp och om den är färsk eller torkad. En mycket trevlig svamp att färga med. Man kan gärna använda mycket svamp vid färgningen. Ljushärdighet från 3 till 2. Citronslemskivling innehåller olika färgämnen i hatt och fot. I hatten finns de röd-bruna terfenylkinonerna leukoatromentin och atromentinsyra och i foten de gula pulvinsyrorna gomphid- och xerocomsyra. Gamla torkade ex tycks förlora den röd-bruna färgen, både vid förhöjt pH (9) och surt pH (5). (jfr lindningarna t.v med dem här nedan). Vid lågt pH(5, svampstyrt) t.v framhävs den gula färgen som finns i fötterna. Värd att ytterligare utforskas.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Citronslemskivling

Inventarienummer: M29262

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Citronslemskivling. Viktiga kännetecken: Unga exemplar är mycket lämpliga som matsvamp, men ofta hittar man gamla svampar som redan blivit mer eller mindre svarta. Sådana kan man med fördel använda till att färga med, dels färska, dels torkade. Färg/färgning: Bra färgsvamp som ger olika färg, brunröd till grågul, beroende på mängden svamp och om den är färsk eller torkad. En mycket trevlig svamp att färga med. Man kan gärna använda mycket svamp vid färgningen. Ljushärdighet från 3 till 2. Citronslemskivling innehåller olika färgämnen i hatt och fot. I hatten finns de röd-bruna terfenylkinonerna leukoatromentin och atromentinsyra och i foten de gula pulvinsyrorna gomphid- och xerocomsyra. Gamla torkade ex tycks förlora den röd-bruna färgen, både vid förhöjt pH (9) och surt pH (5). (jfr lindningarna t.v med dem här nedan). Vid lågt pH(5, svampstyrt) t.v framhävs den gula färgen som finns i fötterna. Värd att ytterligare utforskas.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Sandsopp

Titel: Garnfärgprov Sandsopp

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Sandsopp. Viktiga kännetecken: Sandsopp är en av vårt lands vanligaste storsvampar och räknas idag till en av våra bästa matsvampar. Det har också visat sig att den är lämplig som färgsvamp, speciellt då äldre fruktkroppar som inte är lämpliga till mat. Färg/färgning: Bra färgsvamp eftersom den är mycket vanlig och att den på -betat ullgarn (100 g torkad svamp/ 1 hg garn) ger en mörkt citrongul färg åt förstabadet och något ljusare färg i andrabadet, båda med ljushärdighet 2 ( se nedan t.v.). Om man däremot ökar mängden torkad svamp till det tredubbla , dvs 300 g torkad svamp/ 1 hg garn, och låter pH vara opåverkat (svampstyrt pH 5), ökar ljushärdigheten till 3 i de två första baden, och man får dessutom ut minst ett bad till med en gröngul färg med ljushärdighet 2 (se nedan). Sandsopp innehåller det gula färgämnet variegatsyra, en pulvinsyra. Närsandsoppen blånar vid luftillträde är det variegatsyran som oxiderar. Tyvärr är den färgen inte användbar för textilfärgning.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Sandsopp

Inventarienummer: M29259

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Sandsopp. Viktiga kännetecken: Sandsopp är en av vårt lands vanligaste storsvampar och räknas idag till en av våra bästa matsvampar. Det har också visat sig att den är lämplig som färgsvamp, speciellt då äldre fruktkroppar som inte är lämpliga till mat. Färg/färgning: Bra färgsvamp eftersom den är mycket vanlig och att den på -betat ullgarn (100 g torkad svamp/ 1 hg garn) ger en mörkt citrongul färg åt förstabadet och något ljusare färg i andrabadet, båda med ljushärdighet 2 ( se nedan t.v.). Om man däremot ökar mängden torkad svamp till det tredubbla , dvs 300 g torkad svamp/ 1 hg garn, och låter pH vara opåverkat (svampstyrt pH 5), ökar ljushärdigheten till 3 i de två första baden, och man får dessutom ut minst ett bad till med en gröngul färg med ljushärdighet 2 (se nedan). Sandsopp innehåller det gula färgämnet variegatsyra, en pulvinsyra. Närsandsoppen blånar vid luftillträde är det variegatsyran som oxiderar. Tyvärr är den färgen inte användbar för textilfärgning.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Citronslemskivling

Titel: Garnfärgprov Citronslemskivling

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Citronslemskivling. Viktiga kännetecken: Unga exemplar är mycket lämpliga som matsvamp, men ofta hittar man gamla svampar som redan blivit mer eller mindre svarta. Sådana kan man med fördel använda till att färga med, dels färska, dels torkade. Färg/färgning: Bra färgsvamp som ger olika färg, brunröd till grågul, beroende på mängden svamp och om den är färsk eller torkad. En mycket trevlig svamp att färga med. Man kan gärna använda mycket svamp vid färgningen. Ljushärdighet från 3 till 2. Citronslemskivling innehåller olika färgämnen i hatt och fot. I hatten finns de röd-bruna terfenylkinonerna leukoatromentin och atromentinsyra och i foten de gula pulvinsyrorna gomphid- och xerocomsyra. Gamla torkade ex tycks förlora den röd-bruna färgen, både vid förhöjt pH (9) och surt pH (5). (jfr lindningarna t.v med dem här nedan). Vid lågt pH(5, svampstyrt) t.v framhävs den gula färgen som finns i fötterna. Värd att ytterligare utforskas.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Citronslemskivling

Inventarienummer: M29260

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Citronslemskivling. Viktiga kännetecken: Unga exemplar är mycket lämpliga som matsvamp, men ofta hittar man gamla svampar som redan blivit mer eller mindre svarta. Sådana kan man med fördel använda till att färga med, dels färska, dels torkade. Färg/färgning: Bra färgsvamp som ger olika färg, brunröd till grågul, beroende på mängden svamp och om den är färsk eller torkad. En mycket trevlig svamp att färga med. Man kan gärna använda mycket svamp vid färgningen. Ljushärdighet från 3 till 2. Citronslemskivling innehåller olika färgämnen i hatt och fot. I hatten finns de röd-bruna terfenylkinonerna leukoatromentin och atromentinsyra och i foten de gula pulvinsyrorna gomphid- och xerocomsyra. Gamla torkade ex tycks förlora den röd-bruna färgen, både vid förhöjt pH (9) och surt pH (5). (jfr lindningarna t.v med dem här nedan). Vid lågt pH(5, svampstyrt) t.v framhävs den gula färgen som finns i fötterna. Värd att ytterligare utforskas.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Brunsopp

Titel: Garnfärgprov Brunsopp

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Brunsopp. Viktiga kännetecken:En mycket bra matsvamp i likhet med karljohan, men gamlarörlager och äldre hattar kan med fördel användas till färgning. Räknas ibland till släktet xerocomus. Färg/färgning: Färgsvamp som ger en smuts- till halmgul färg med 100 g torkade rör/ 1 hg -betat ullgarn och ett (1) bad med ljushärdighet 2. Rören innehåller gul variegatsyra, dvs samma som i sandsopp, och hatthuden innehåller atromentin, badion A och norbadion A, en gulbrun pulvinsyra dimer (= s.k dubbel pulvinsyra), som med amoniak går mot rosabrun.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Brunsopp

Inventarienummer: M29251

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Brunsopp. Viktiga kännetecken:En mycket bra matsvamp i likhet med karljohan, men gamlarörlager och äldre hattar kan med fördel användas till färgning. Räknas ibland till släktet xerocomus. Färg/färgning: Färgsvamp som ger en smuts- till halmgul färg med 100 g torkade rör/ 1 hg -betat ullgarn och ett (1) bad med ljushärdighet 2. Rören innehåller gul variegatsyra, dvs samma som i sandsopp, och hatthuden innehåller atromentin, badion A och norbadion A, en gulbrun pulvinsyra dimer (= s.k dubbel pulvinsyra), som med amoniak går mot rosabrun.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Citronslemskivling

Titel: Garnfärgprov Citronslemskivling

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Citronslemskivling. Viktiga kännetecken: Unga exemplar är mycket lämpliga som matsvamp, men ofta hittar man gamla svampar som redan blivit mer eller mindre svarta. Sådana kan man med fördel använda till att färga med, dels färska, dels torkade. Färg/färgning: Bra färgsvamp som ger olika färg, brunröd till grågul, beroende på mängden svamp och om den är färsk eller torkad. En mycket trevlig svamp att färga med. Man kan gärna använda mycket svamp vid färgningen. Ljushärdighet från 3 till 2. Citronslemskivling innehåller olika färgämnen i hatt och fot. I hatten finns de röd-bruna terfenylkinonerna leukoatromentin och atromentinsyra och i foten de gula pulvinsyrorna gomphid- och xerocomsyra. Gamla torkade ex tycks förlora den röd-bruna färgen, både vid förhöjt pH (9) och surt pH (5). (jfr lindningarna t.v med dem här nedan). Vid lågt pH(5, svampstyrt) t.v framhävs den gula färgen som finns i fötterna. Värd att ytterligare utforskas.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Citronslemskivling

Inventarienummer: M29261

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Citronslemskivling. Viktiga kännetecken: Unga exemplar är mycket lämpliga som matsvamp, men ofta hittar man gamla svampar som redan blivit mer eller mindre svarta. Sådana kan man med fördel använda till att färga med, dels färska, dels torkade. Färg/färgning: Bra färgsvamp som ger olika färg, brunröd till grågul, beroende på mängden svamp och om den är färsk eller torkad. En mycket trevlig svamp att färga med. Man kan gärna använda mycket svamp vid färgningen. Ljushärdighet från 3 till 2. Citronslemskivling innehåller olika färgämnen i hatt och fot. I hatten finns de röd-bruna terfenylkinonerna leukoatromentin och atromentinsyra och i foten de gula pulvinsyrorna gomphid- och xerocomsyra. Gamla torkade ex tycks förlora den röd-bruna färgen, både vid förhöjt pH (9) och surt pH (5). (jfr lindningarna t.v med dem här nedan). Vid lågt pH(5, svampstyrt) t.v framhävs den gula färgen som finns i fötterna. Värd att ytterligare utforskas.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Pepparsopp

Titel: Garnfärgprov Pepparsopp

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Pepparsopp. Viktiga kännetecken:Pepparsopp räknas inte till matsvamparna, eftersom den har en brännande skarp smak. Däremot är det en mycket bra färgsvamp. Färg/färgning: Mycket bra färgsvamp eftersom den är ganska vanlig, och 100 gram svamp/ 1 hg -betat ullgarn ger två bad med en gulbrun ton med ljushärdighet 3-2, vid neutralt, svampstyrt pH (7) och vid sänkt pH (49. Den mesta färgen tas ut i förstabadet. Större mängd svamp(200 g torkad svamp per 1 hg garn) ger likaså två bad, men med en djupare, gulbrunare färg med ljushärdighet 3-2, vid förhöjt pH (9). Pepparsopp innehåller de gula pulvinsyrorna variegatsyra, xerocomsyra och sclerocitrin, som är en pulvinsyra dimer, vilken särskilt finns i den gula, spröda fotbasen, samt det gula atromentinsyra och det röda variegatorubin. Det sista är en oxidationsprodukt av variegatsyra som tyvärr inte duger att färga ullgarn med.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Pepparsopp

Inventarienummer: M29254

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Pepparsopp. Viktiga kännetecken:Pepparsopp räknas inte till matsvamparna, eftersom den har en brännande skarp smak. Däremot är det en mycket bra färgsvamp. Färg/färgning: Mycket bra färgsvamp eftersom den är ganska vanlig, och 100 gram svamp/ 1 hg -betat ullgarn ger två bad med en gulbrun ton med ljushärdighet 3-2, vid neutralt, svampstyrt pH (7) och vid sänkt pH (49. Den mesta färgen tas ut i förstabadet. Större mängd svamp(200 g torkad svamp per 1 hg garn) ger likaså två bad, men med en djupare, gulbrunare färg med ljushärdighet 3-2, vid förhöjt pH (9). Pepparsopp innehåller de gula pulvinsyrorna variegatsyra, xerocomsyra och sclerocitrin, som är en pulvinsyra dimer, vilken särskilt finns i den gula, spröda fotbasen, samt det gula atromentinsyra och det röda variegatorubin. Det sista är en oxidationsprodukt av variegatsyra som tyvärr inte duger att färga ullgarn med.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Pepparsopp

Titel: Garnfärgprov Pepparsopp

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Pepparsopp. Viktiga kännetecken:Pepparsopp räknas inte till matsvamparna, eftersom den har en brännande skarp smak. Däremot är det en mycket bra färgsvamp. Färg/färgning: Mycket bra färgsvamp eftersom den är ganska vanlig, och 100 gram svamp/ 1 hg -betat ullgarn ger två bad med en gulbrun ton med ljushärdighet 3-2, vid neutralt, svampstyrt pH (7) och vid sänkt pH (49. Den mesta färgen tas ut i förstabadet. Större mängd svamp(200 g torkad svamp per 1 hg garn) ger likaså två bad, men med en djupare, gulbrunare färg med ljushärdighet 3-2, vid förhöjt pH (9). Pepparsopp innehåller de gula pulvinsyrorna variegatsyra, xerocomsyra och sclerocitrin, som är en pulvinsyra dimer, vilken särskilt finns i den gula, spröda fotbasen, samt det gula atromentinsyra och det röda variegatorubin. Det sista är en oxidationsprodukt av variegatsyra som tyvärr inte duger att färga ullgarn med.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Pepparsopp

Inventarienummer: M29256

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Pepparsopp. Viktiga kännetecken:Pepparsopp räknas inte till matsvamparna, eftersom den har en brännande skarp smak. Däremot är det en mycket bra färgsvamp. Färg/färgning: Mycket bra färgsvamp eftersom den är ganska vanlig, och 100 gram svamp/ 1 hg -betat ullgarn ger två bad med en gulbrun ton med ljushärdighet 3-2, vid neutralt, svampstyrt pH (7) och vid sänkt pH (49. Den mesta färgen tas ut i förstabadet. Större mängd svamp(200 g torkad svamp per 1 hg garn) ger likaså två bad, men med en djupare, gulbrunare färg med ljushärdighet 3-2, vid förhöjt pH (9). Pepparsopp innehåller de gula pulvinsyrorna variegatsyra, xerocomsyra och sclerocitrin, som är en pulvinsyra dimer, vilken särskilt finns i den gula, spröda fotbasen, samt det gula atromentinsyra och det röda variegatorubin. Det sista är en oxidationsprodukt av variegatsyra som tyvärr inte duger att färga ullgarn med.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Sammetsfotadpluggskivlin

Titel: Garnfärgprov Sammetsfotadpluggskivlin

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Sammetsfotad pluggskivling. Viktiga kännetecken: En brunaktig svamp som uppifrån liknar ett fler andra arter, och som man av den anledningen lätt går förbi. Vilket är synd, då denna svamp är en av de förnämsta färgsvampar vi har i vår natur. Färg/färgning: En mycket bra färgsvamp eftersom den är ganska vanlig, innehåller mycket färg (bl.a det bruna färgämnet atromentin och närbesläktadde orange och violetta föreningar som flavomentiner och spiromentiner) och ger en stor skala mycket ljushärdiga (från 6 och neråt) och eftertraktade färger på ullgarn. Ett kraftigt färgbad (200 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn) ger i förstabadet mörkt grafitgrå till grågrönsvart färg som svampen fått koka ur ca 60 min, och pH är neutralt (7). Om garnet läggs i efter halva urkokningstiden blir garnet mer blå(violett)- svart (se bild på nästa sida). Mindre mängd svamp i förstabadet och efterbad ger rent allmänt ljusare färger på garnet. Sammetsfotad pluggskivling är en mycket intressant färgsvamp, som kan ge olika resultat beroende på flera faktorer, tex färgbadets pH, oxidation, garnets betning, urkokningstiden och nummer på efterbadet. Den innehåller flera närbesläktade färgämnen (terfenylkinoner) i höga koncentrationer: förutom atromentin ( och dess närbesäktade ämnen enl ovan) även cykloleukomelon och teleforsyra. Vid basiskt pH sker en övergång från brunt till violett (atromentin), till grönt (cykloleukomelon) och till blått (teleforsyra). Dessutom kan omvandlingar ske med hjälp av oxidation till det blåaktiga dehydrogyrocyanin och liknande färgämnen. Att man med en enkel och miljövänlig färgningsmetod kan få ljushärdiga, mycket mörka (nästan svarta), plommonlila till gråa färger är mycket intressant. Vi har exerimenterat lite med sammetsfotad pluggskivling, färgat både med neuralt pH (7) och förhöjt pH (9-10), och fått följande resultat: Provet nedan t.v visar hur garnet får en violett anstrykning vid kortare tid i färgbadet (ca 30 min). Övriga prover visar olika nyanser av brunt. Här avgör mängden svamp och betningen vilken nyans det blir. Obetat garn ger en gråbrun färg på minst tre bad (se nästa sida).

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Sammetsfotadpluggskivlin

Inventarienummer: M29242

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Sammetsfotad pluggskivling. Viktiga kännetecken: En brunaktig svamp som uppifrån liknar ett fler andra arter, och som man av den anledningen lätt går förbi. Vilket är synd, då denna svamp är en av de förnämsta färgsvampar vi har i vår natur. Färg/färgning: En mycket bra färgsvamp eftersom den är ganska vanlig, innehåller mycket färg (bl.a det bruna färgämnet atromentin och närbesläktadde orange och violetta föreningar som flavomentiner och spiromentiner) och ger en stor skala mycket ljushärdiga (från 6 och neråt) och eftertraktade färger på ullgarn. Ett kraftigt färgbad (200 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn) ger i förstabadet mörkt grafitgrå till grågrönsvart färg som svampen fått koka ur ca 60 min, och pH är neutralt (7). Om garnet läggs i efter halva urkokningstiden blir garnet mer blå(violett)- svart (se bild på nästa sida). Mindre mängd svamp i förstabadet och efterbad ger rent allmänt ljusare färger på garnet. Sammetsfotad pluggskivling är en mycket intressant färgsvamp, som kan ge olika resultat beroende på flera faktorer, tex färgbadets pH, oxidation, garnets betning, urkokningstiden och nummer på efterbadet. Den innehåller flera närbesläktade färgämnen (terfenylkinoner) i höga koncentrationer: förutom atromentin ( och dess närbesäktade ämnen enl ovan) även cykloleukomelon och teleforsyra. Vid basiskt pH sker en övergång från brunt till violett (atromentin), till grönt (cykloleukomelon) och till blått (teleforsyra). Dessutom kan omvandlingar ske med hjälp av oxidation till det blåaktiga dehydrogyrocyanin och liknande färgämnen. Att man med en enkel och miljövänlig färgningsmetod kan få ljushärdiga, mycket mörka (nästan svarta), plommonlila till gråa färger är mycket intressant. Vi har exerimenterat lite med sammetsfotad pluggskivling, färgat både med neuralt pH (7) och förhöjt pH (9-10), och fått följande resultat: Provet nedan t.v visar hur garnet får en violett anstrykning vid kortare tid i färgbadet (ca 30 min). Övriga prover visar olika nyanser av brunt. Här avgör mängden svamp och betningen vilken nyans det blir. Obetat garn ger en gråbrun färg på minst tre bad (se nästa sida).

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Gul rottryffel

Titel: Garnfärgprov Gul rottryffel

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Gul rottryffel. "Viktiga kännetecken: Röksvampsliknande "bollar" med ett mer eller mindre kraftigt "rotsystem", som växer i bl.a gamla gräsmattor, längs vägrenar och sandtag samt vid stubbar och trädbaser. OBS! Svampen är giftig vid förtäring (se. 58). Färg och färgning: En bra färgsvamp som innehåller badion A scelerocitrin och norbadion A (ett gult färgäme) vilka även finns hos potatisrottyffel (s. 134) och hos ärtröksvamp (s. 136). Ett starkt färgbad (200 g torkad svamp/ 1 hg - betat ullgarn) ger en gulbrun färg på första och andra badet vid pH 5.

(Ur boken Färgsvampar och svampfärgning skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Gul rottryffel

Inventarienummer: M29137

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Gul rottryffel. "Viktiga kännetecken: Röksvampsliknande "bollar" med ett mer eller mindre kraftigt "rotsystem", som växer i bl.a gamla gräsmattor, längs vägrenar och sandtag samt vid stubbar och trädbaser. OBS! Svampen är giftig vid förtäring (se. 58). Färg och färgning: En bra färgsvamp som innehåller badion A scelerocitrin och norbadion A (ett gult färgäme) vilka även finns hos potatisrottyffel (s. 134) och hos ärtröksvamp (s. 136). Ett starkt färgbad (200 g torkad svamp/ 1 hg - betat ullgarn) ger en gulbrun färg på första och andra badet vid pH 5.

(Ur boken Färgsvampar och svampfärgning skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Busksvamp

Titel: Garnfärgprov Busksvamp

Beskrivning: Namn på svampen som används till färgning av garn är: Busksvamp. Viktiga kännetecken: Busklik, upp till 10 cm hög och känns säkrast igen på sin mycket säregna lukt. Färg/färgning: Vi räknar busksvampen till de mycket bra färgsvamparna, eftersom den innehåller ett färgämne (teleforsyra) som kan ge en blå till blågrön färg på ullgarn och silke. Blått färgämne har i alla tider varit eftertraktat och mycket svårt att framställa ur naturen. Inga vilda, inhemska växter innehåller något blått färgämne som ger beständig färg. Vid växtfärgning används därför vanligtvis indigo, ett blått, importerat färgämne som köps i pulverform på apotek och färghandel. Indigo används också tillsammans med gula växtfärger för att erhålla grön färg (jfr tallgråticka s. 142). Färgningen kan lätt misslyckas om inte färgbadet har tillräckligt högt pH-värde. Därför tillsätts ammoniak i färgbadet, dvs man förhöjer pH(-värdet). Ett kraftigt färgbad med busksvamp (60-160 g torkad svamp/1 hg - betat ullgarn) ger en - visserligen ibland något ojämn men - vackert gråblå färg, och efterbaden blir ljusare blågröna till ljusgröna. Ljushärdigheten är 3. Obs! att busksvampens blå färg tar bra på både betad och obetad bomull.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Busksvamp

Inventarienummer: M29142

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som används till färgning av garn är: Busksvamp. Viktiga kännetecken: Busklik, upp till 10 cm hög och känns säkrast igen på sin mycket säregna lukt. Färg/färgning: Vi räknar busksvampen till de mycket bra färgsvamparna, eftersom den innehåller ett färgämne (teleforsyra) som kan ge en blå till blågrön färg på ullgarn och silke. Blått färgämne har i alla tider varit eftertraktat och mycket svårt att framställa ur naturen. Inga vilda, inhemska växter innehåller något blått färgämne som ger beständig färg. Vid växtfärgning används därför vanligtvis indigo, ett blått, importerat färgämne som köps i pulverform på apotek och färghandel. Indigo används också tillsammans med gula växtfärger för att erhålla grön färg (jfr tallgråticka s. 142). Färgningen kan lätt misslyckas om inte färgbadet har tillräckligt högt pH-värde. Därför tillsätts ammoniak i färgbadet, dvs man förhöjer pH(-värdet). Ett kraftigt färgbad med busksvamp (60-160 g torkad svamp/1 hg - betat ullgarn) ger en - visserligen ibland något ojämn men - vackert gråblå färg, och efterbaden blir ljusare blågröna till ljusgröna. Ljushärdigheten är 3. Obs! att busksvampens blå färg tar bra på både betad och obetad bomull.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Blodspindling

Titel: Garnfärgprov Blodspindling

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Blodspindling Viktiga kännetecken:En ganska liten men ändå mycket uppskattad spindling tillhörande gruppen kanelspindlingar, dermocybe, som av en del mykologer räknas som ett eget släkte. Färg/färgning: Mycket bra färgsvamp. Tillsammans med rödskivig spindling har blodspindlingen förmodligen blivit den mest uppmärksammade av alla färgsvampar. Andelningen är att den kan ge mycket eftertraktade, röda färger på ull, silke m.m. Ett kraftigt färgbad ( 40 g torkad svamp/ 1 hg garn) med svampstyrt pH (5) ger på -betat ull en blodröd till mörkt karminröd färg i förstabadet. I efterbaden minskar ganska snabbt det röda inslaget och i stället framträder allt tydligare en orange till gul färg. Blodspindling innehåller både röd (t.ex dermocybin) och gula (t.ex emodin) färgämnen (antrakinoner). De röda färgämnena har lättast för att fästa vid garnet, vilket förklarar varför den röda färgen dominerar i början. I senare bad blir garnet först mörkt rödorange, sedan orange till ljusare orange, och till sist blekt gult, när allt rött tagits upp. Detta märks tydligast på -betet ullgarn.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Blodspindling

Inventarienummer: M29214

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Blodspindling Viktiga kännetecken:En ganska liten men ändå mycket uppskattad spindling tillhörande gruppen kanelspindlingar, dermocybe, som av en del mykologer räknas som ett eget släkte. Färg/färgning: Mycket bra färgsvamp. Tillsammans med rödskivig spindling har blodspindlingen förmodligen blivit den mest uppmärksammade av alla färgsvampar. Andelningen är att den kan ge mycket eftertraktade, röda färger på ull, silke m.m. Ett kraftigt färgbad ( 40 g torkad svamp/ 1 hg garn) med svampstyrt pH (5) ger på -betat ull en blodröd till mörkt karminröd färg i förstabadet. I efterbaden minskar ganska snabbt det röda inslaget och i stället framträder allt tydligare en orange till gul färg. Blodspindling innehåller både röd (t.ex dermocybin) och gula (t.ex emodin) färgämnen (antrakinoner). De röda färgämnena har lättast för att fästa vid garnet, vilket förklarar varför den röda färgen dominerar i början. I senare bad blir garnet först mörkt rödorange, sedan orange till ljusare orange, och till sist blekt gult, när allt rött tagits upp. Detta märks tydligast på -betet ullgarn.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Blodspindling

Titel: Garnfärgprov Blodspindling

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Blodspindling Viktiga kännetecken:En ganska liten men ändå mycket uppskattad spindling tillhörande gruppen kanelspindlingar, dermocybe, som av en del mykologer räknas som ett eget släkte. Färg/färgning: Mycket bra färgsvamp. Tillsammans med rödskivig spindling har blodspindlingen förmodligen blivit den mest uppmärksammade av alla färgsvampar. Andelningen är att den kan ge mycket eftertraktade, röda färger på ull, silke m.m. Ett kraftigt färgbad ( 40 g torkad svamp/ 1 hg garn) med svampstyrt pH (5) ger på -betat ull en blodröd till mörkt karminröd färg i förstabadet. I efterbaden minskar ganska snabbt det röda inslaget och i stället framträder allt tydligare en orange till gul färg. Blodspindling innehåller både röd (t.ex dermocybin) och gula (t.ex emodin) färgämnen (antrakinoner). De röda färgämnena har lättast för att fästa vid garnet, vilket förklarar varför den röda färgen dominerar i början. I senare bad blir garnet först mörkt rödorange, sedan orange till ljusare orange, och till sist blekt gult, när allt rött tagits upp. Detta märks tydligast på -betet ullgarn.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Blodspindling

Inventarienummer: M29217

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Blodspindling Viktiga kännetecken:En ganska liten men ändå mycket uppskattad spindling tillhörande gruppen kanelspindlingar, dermocybe, som av en del mykologer räknas som ett eget släkte. Färg/färgning: Mycket bra färgsvamp. Tillsammans med rödskivig spindling har blodspindlingen förmodligen blivit den mest uppmärksammade av alla färgsvampar. Andelningen är att den kan ge mycket eftertraktade, röda färger på ull, silke m.m. Ett kraftigt färgbad ( 40 g torkad svamp/ 1 hg garn) med svampstyrt pH (5) ger på -betat ull en blodröd till mörkt karminröd färg i förstabadet. I efterbaden minskar ganska snabbt det röda inslaget och i stället framträder allt tydligare en orange till gul färg. Blodspindling innehåller både röd (t.ex dermocybin) och gula (t.ex emodin) färgämnen (antrakinoner). De röda färgämnena har lättast för att fästa vid garnet, vilket förklarar varför den röda färgen dominerar i början. I senare bad blir garnet först mörkt rödorange, sedan orange till ljusare orange, och till sist blekt gult, när allt rött tagits upp. Detta märks tydligast på -betet ullgarn.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Rödskivig spindling

Titel: Garnfärgprov Rödskivig spindling

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är:Rödskivig spindling. Viktiga kännetecken: Storvuxen kanelspindling. Hattdiameter upp till 7-8 cm och fot upp till 10 cm. En av våra bästa och tillika vanligaste färgsvampar. Färg/färgning: Mycket bra färgsvamp eftersom den lätt kan plockas i stora mängder och ger en stor skala eftertraktade, rödaktiga (dermocybin) och orange-gulaktiga (emodin) färger. Om hela svampar används (hatt + fot) får man i ett kraftigt färgbad (90 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn) blodröd till mörkt roströd färg i förstabadet (dock inte lika varm och djup färg som med blodspindling, (s. 176), beroende på att denna innehåller mer gult färgämne, emodin, än den rödskiviga spindlingen). Efterbaden ger - i likhet med blodspindlingen - mer orangeröd till orange färg. Förklaringen är att svampen innehåller både röda och gula antrakinonpigment, och de röda tas upp först. Om obetat ullgarn färgas i ett kraftigt (60-90 g) färgbad får man en mörkt gammelrosa färg (se även nästa sida). Om endast hattar används i färgbadet blir färgen kallare, mer karminröd med bra ljushärdighet (4,3). Använder man endast fötterna dominerar de gula färgämnena och garnet blir rödorange till gulorange med mycket bra ljushärdighet (6,6). Med förhöjt pH (8) får man en kraftig, mörkt rödlila färg på-betat ullgarn (t.v.). På nästa sida finns ytterligare några lindade prover, vilka visar på denna svamps stora variationsmöjligheter.

Typ: Föremål

Garnfärgprov Rödskivig spindling

Inventarienummer: M29210

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är:Rödskivig spindling. Viktiga kännetecken: Storvuxen kanelspindling. Hattdiameter upp till 7-8 cm och fot upp till 10 cm. En av våra bästa och tillika vanligaste färgsvampar. Färg/färgning: Mycket bra färgsvamp eftersom den lätt kan plockas i stora mängder och ger en stor skala eftertraktade, rödaktiga (dermocybin) och orange-gulaktiga (emodin) färger. Om hela svampar används (hatt + fot) får man i ett kraftigt färgbad (90 g torkad svamp/ 1 hg -betat ullgarn) blodröd till mörkt roströd färg i förstabadet (dock inte lika varm och djup färg som med blodspindling, (s. 176), beroende på att denna innehåller mer gult färgämne, emodin, än den rödskiviga spindlingen). Efterbaden ger - i likhet med blodspindlingen - mer orangeröd till orange färg. Förklaringen är att svampen innehåller både röda och gula antrakinonpigment, och de röda tas upp först. Om obetat ullgarn färgas i ett kraftigt (60-90 g) färgbad får man en mörkt gammelrosa färg (se även nästa sida). Om endast hattar används i färgbadet blir färgen kallare, mer karminröd med bra ljushärdighet (4,3). Använder man endast fötterna dominerar de gula färgämnena och garnet blir rödorange till gulorange med mycket bra ljushärdighet (6,6). Med förhöjt pH (8) får man en kraftig, mörkt rödlila färg på-betat ullgarn (t.v.). På nästa sida finns ytterligare några lindade prover, vilka visar på denna svamps stora variationsmöjligheter.

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Rabarbersvamp

Titel: Garnfärgprov Rabarbersvamp

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Rabarbersvamp. Viktiga kännetecken: Emellanåt finns rabarbersvampen i rikligare mängd, och anses av en del författare vara en matsvamp. Kan också användas till färgning, men har inte så bra färgningsegenskaper som den ser ut att lova. Färg/färgning: En bra färgsvamp som ger beige till brun färg med ljushärdighet 3-2, (pH 5). Innehåller liksom örsopp bovikinoner, vilka har ganska låg vattenlöslighet och därför är svår att nyttja till garnfärgning. Rabarbersvamp innehåller mycket färgämne, och blir något mer vattenlöslig då den joniseras vid högre pH (9-10). Då förändras även färgen från orangebrun till rödbrun, och ljushärdigheten sjunker till 2. Detta är en svamp som bör utforskas mera.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Rabarbersvamp

Inventarienummer: M29264

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Rabarbersvamp. Viktiga kännetecken: Emellanåt finns rabarbersvampen i rikligare mängd, och anses av en del författare vara en matsvamp. Kan också användas till färgning, men har inte så bra färgningsegenskaper som den ser ut att lova. Färg/färgning: En bra färgsvamp som ger beige till brun färg med ljushärdighet 3-2, (pH 5). Innehåller liksom örsopp bovikinoner, vilka har ganska låg vattenlöslighet och därför är svår att nyttja till garnfärgning. Rabarbersvamp innehåller mycket färgämne, och blir något mer vattenlöslig då den joniseras vid högre pH (9-10). Då förändras även färgen från orangebrun till rödbrun, och ljushärdigheten sjunker till 2. Detta är en svamp som bör utforskas mera.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Alticka

Titel: Garnfärgprov Alticka

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Alticka. Viktiga kännetecken: Vedlevande, liten till medelstor (upp till 10 cm bred) och ettårig ticka. Färg/färgning: Altickan innehåller gula färgämnen, t. Ex hispidin, som ger en något dämpad gul (ockragul) färg på ullgarn. För att få ett kraftigt förstabad behövs relativt mycket svamp(minst 200 g torkad eller ca 1,5 -2 kg färsk svamp/1 hg garn). Detta är dock vanligtvis inga problem. Arten är lätt att finna i stora mängder inom utbredningsområdet, om man känner till dess växtplats. Efterbaden ger ljusare gul färg. Altickan har inte så hög ljushärdighet (3-2) men får ändå betraktas som ett mycket bra " gulalternativ " till de färgstarkare, men ovanligare, arterna grönköttig spindling ( s. 178) och grovticka (s. 80). Fjolårsexemplar, som kan plockas på våren, innehåller också färg (nedan). Ger en något " murrigare ", dvs mörkare färg.

(Ur boken "färgsvampar & svampfärgning " Skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Alticka

Inventarienummer: M29172

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Alticka. Viktiga kännetecken: Vedlevande, liten till medelstor (upp till 10 cm bred) och ettårig ticka. Färg/färgning: Altickan innehåller gula färgämnen, t. Ex hispidin, som ger en något dämpad gul (ockragul) färg på ullgarn. För att få ett kraftigt förstabad behövs relativt mycket svamp(minst 200 g torkad eller ca 1,5 -2 kg färsk svamp/1 hg garn). Detta är dock vanligtvis inga problem. Arten är lätt att finna i stora mängder inom utbredningsområdet, om man känner till dess växtplats. Efterbaden ger ljusare gul färg. Altickan har inte så hög ljushärdighet (3-2) men får ändå betraktas som ett mycket bra " gulalternativ " till de färgstarkare, men ovanligare, arterna grönköttig spindling ( s. 178) och grovticka (s. 80). Fjolårsexemplar, som kan plockas på våren, innehåller också färg (nedan). Ger en något " murrigare ", dvs mörkare färg.

(Ur boken "färgsvampar & svampfärgning " Skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Brunsopp

Titel: Garnfärgprov Brunsopp

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Brunsopp. Viktiga kännetecken:En mycket bra matsvamp i likhet med karljohan, men gamlarörlager och äldre hattar kan med fördel användas till färgning. Räknas ibland till släktet xerocomus. Färg/färgning: Färgsvamp som ger en smuts- till halmgul färg med 100 g torkade rör/ 1 hg -betat ullgarn och ett (1) bad med ljushärdighet 2. Rören innehåller gul variegatsyra, dvs samma som i sandsopp, och hatthuden innehåller atromentin, badion A och norbadion A, en gulbrun pulvinsyra dimer (= s.k dubbel pulvinsyra), som med amoniak går mot rosabrun.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Brunsopp

Inventarienummer: M29250

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Brunsopp. Viktiga kännetecken:En mycket bra matsvamp i likhet med karljohan, men gamlarörlager och äldre hattar kan med fördel användas till färgning. Räknas ibland till släktet xerocomus. Färg/färgning: Färgsvamp som ger en smuts- till halmgul färg med 100 g torkade rör/ 1 hg -betat ullgarn och ett (1) bad med ljushärdighet 2. Rören innehåller gul variegatsyra, dvs samma som i sandsopp, och hatthuden innehåller atromentin, badion A och norbadion A, en gulbrun pulvinsyra dimer (= s.k dubbel pulvinsyra), som med amoniak går mot rosabrun.

(Ur boken " Färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Äggvaxing

Titel: Garnfärgprov Äggvaxing

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Äggvaxskivning. "Viktiga kännetecken: En matsvamp som det råder delade meningar om, ifall den är läcker eller osmakling. Tillhör man den senare kategorin kan man mycket väl ändå plocka den- för att färga med. Färg och färgning: En mycket bra färgsvamp som vissa år är mycket allmän, är lätt att känna igen, lätt att plocka, rensa och torka. Vidare ger den en varierande och relativt ljushärdig (3-2) och stark brun färg med en färgsvampsmängd på 60-200 g torkad svamp på 1 hg -betat ullgarn utan att behöva höja pH. Detta är en svamp som är väl värd att samla på ".

(Ur boken Färgsvampar och svampfärgning skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Äggvaxing

Inventarienummer: M29130

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Äggvaxskivning. "Viktiga kännetecken: En matsvamp som det råder delade meningar om, ifall den är läcker eller osmakling. Tillhör man den senare kategorin kan man mycket väl ändå plocka den- för att färga med. Färg och färgning: En mycket bra färgsvamp som vissa år är mycket allmän, är lätt att känna igen, lätt att plocka, rensa och torka. Vidare ger den en varierande och relativt ljushärdig (3-2) och stark brun färg med en färgsvampsmängd på 60-200 g torkad svamp på 1 hg -betat ullgarn utan att behöva höja pH. Detta är en svamp som är väl värd att samla på ".

(Ur boken Färgsvampar och svampfärgning skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Platticka

Titel: Garnfärgprov Platticka

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Platticka. Viktiga kännetecken: En stor elegant kanelbrun, platt, ticka med en framträdande vit kant (tillväxtzon) på yngre exemplar. Det rena vita porlagret på färska exemplar är ett fint underlag att göra teckningar på. Efter en tids torkning är resultatet bestående. Utmärkt svamp att göra svamppapper av. (se vidare s. 283.). Färg/färgning: Bra färgsvamp som tillhör den stora gruppen svampar som ger brun färg på ullgarn. 460 g torkad och pulvriserad svamp ger två gulbruna bad med ljushärdighet 3 och 2 på -betat ullgarn och med svampstyrt pH (4). Eftersom svampen är väldigt hård som torkad kan man förkoka den, för att göra den mjukare, och sedan mixa den.

(Ur boken "färgsvampar & svampfärgning " Skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Platticka

Inventarienummer: M29153

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Platticka. Viktiga kännetecken: En stor elegant kanelbrun, platt, ticka med en framträdande vit kant (tillväxtzon) på yngre exemplar. Det rena vita porlagret på färska exemplar är ett fint underlag att göra teckningar på. Efter en tids torkning är resultatet bestående. Utmärkt svamp att göra svamppapper av. (se vidare s. 283.). Färg/färgning: Bra färgsvamp som tillhör den stora gruppen svampar som ger brun färg på ullgarn. 460 g torkad och pulvriserad svamp ger två gulbruna bad med ljushärdighet 3 och 2 på -betat ullgarn och med svampstyrt pH (4). Eftersom svampen är väldigt hård som torkad kan man förkoka den, för att göra den mjukare, och sedan mixa den.

(Ur boken "färgsvampar & svampfärgning " Skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Garnfärgprov Grangråticka

Titel: Garnfärgprov Grangråticka

Beskrivning: Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Grangråticka. Viktiga kännetecken:Skiljer sig från den i norra sverige tämligen allmänna släktingen tallgråticka,Boletopsis grisea, genom att den är betydligt mörkare på hattovansidan. Förekommer sällsynt i södra och mellersta Sverige samt i Jämtland och längs Norrlandskusten. Tillhör våra rödlistade svampar. Färg/färning: Grangråtickan får betraktas som en sensationellt bra färgsvamp. Den är nämligen rik på färgämnen som ger gröna färger på ullgarn med bra ljushärdighet (4), även på obetat garn). I ett kraftigt färgbad (minst 40 g torkad svamp/1 hg -betat ullgarn) blir färgen i förstabadet mossgrön till olivgrön (den senare med obetat garn). Efterbaden ger ljusare grön färg. Men pH måste vara förhöjt (8-10). (Jfr tallgråticka s. 142). Det intressanta med grangråtickan ligger således däri, att man med förhållandevis liten mängd svamp får en spännande, mossgrön färg på både obetat och -betat ullgarn. Grangråticka innehåller cykloleukomelon och teleforsyra. Vid basiskt pH övergår det bruna färgämnet cykloleukomelon till en grön, negativt laddad jon, som ger garnet dess grön färg.

(Ur boken " färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Typ: Föremål

Garnfärgprov Grangråticka

Inventarienummer: M29179

Sacord: Not specified

Material: Ull, Svamp

Tecknik: Färgat

Namn på svampen som användes vid färgning av garn är: Grangråticka. Viktiga kännetecken:Skiljer sig från den i norra sverige tämligen allmänna släktingen tallgråticka,Boletopsis grisea, genom att den är betydligt mörkare på hattovansidan. Förekommer sällsynt i södra och mellersta Sverige samt i Jämtland och längs Norrlandskusten. Tillhör våra rödlistade svampar. Färg/färning: Grangråtickan får betraktas som en sensationellt bra färgsvamp. Den är nämligen rik på färgämnen som ger gröna färger på ullgarn med bra ljushärdighet (4), även på obetat garn). I ett kraftigt färgbad (minst 40 g torkad svamp/1 hg -betat ullgarn) blir färgen i förstabadet mossgrön till olivgrön (den senare med obetat garn). Efterbaden ger ljusare grön färg. Men pH måste vara förhöjt (8-10). (Jfr tallgråticka s. 142). Det intressanta med grangråtickan ligger således däri, att man med förhållandevis liten mängd svamp får en spännande, mossgrön färg på både obetat och -betat ullgarn. Grangråticka innehåller cykloleukomelon och teleforsyra. Vid basiskt pH övergår det bruna färgämnet cykloleukomelon till en grön, negativt laddad jon, som ger garnet dess grön färg.

(Ur boken " färgsvampar & svampfärgning " skriven av Hjördis Lundmark och Hans Marklund 2009).

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Dokument: (1)

Angående svamp och mögelbesiktning i Helgums kyrka, Helgum socken.

Titel: Angående svamp och mögelbesiktning i Helgums kyrka, Helgum socken.

Beskrivning: Angående svamp och mögelbesiktning i Helgums kyrka, Helgum socken.

Typ: Document

Angående svamp och mögelbesiktning i Helgums kyrka, Helgum socken.

Inventarienummer: SE_YLM_DOC_TOP_Dnr_0558_1996

Titel: Angående svamp och mögelbesiktning i Helgums kyrka, Helgum socken.

Beskrivning: Angående svamp och mögelbesiktning i Helgums kyrka, Helgum socken.

Har du information om detta objekt?
Maila oss så uppdaterar vi informationen.

Kulturmiljöer: (4)

Sunnansjö fäbodar

Titel: Sunnansjö fäbodar

Upptecknare: Birgitta Wedin

Meddelare:

År:

Socken/stad: Västernorrlands län, Sverige, EU

By/kvarter: Västernorrlands län, Sverige, EU

Sunnansjö fäbodar användes sista gången sommaren 1929, men sedan har fäbodvallen stått öde. Nu när nittonhundratalet går mot sitt slut, finns bara en fäbodstuga samt ett fritidshus kvar på vallen. Lite rester kan man ännu se av fähusen, men hallonriset har tagit överhand och det är bara en tidsfråga, när de ruttnat ner helt. Den kvarvarande stugan är ett dubbelkokhus med två dörrar, så pigorna som arbetade och bodde där, hade var sitt kokhus och var sin ostbod i samma stuga. Bara något hundratal meter bort ligger Lill-Västanå fäbodar, men det är ändå två helt skilda fäbodvallar. På 1940-talet användes fäbodstugan av skogsarbetare. Trots att de hade skogen in på knutarna, hade de dåligt med ved och eldade upp mellanväggen, så nu har det blivit ett stort rum av de båda kokhusen. Samtidigt satte de också in en vedspis, för att lättare kunna laga mat och för att det skulle bli bättre värme i stugan. En klar och kall höstdag i mitten av november 1995, besökte jag Elin och Simon Edström i Sunnansjö, för att få veta lite om byns fäbodställe. Jag fick då veta att det en gång funnits 2 fäbodstugor och fem ladugårdar där. Det ena kokhuset, det som fortfarande finns kvar, är ett dubbelkokhus, medan det andra var en enkelstuga. Det var bara bönderna i Norrsunnansjö som hade fäbodar. I Sörsunnansjö fanns 8 bönder men de hade sina kor på hemskogen liksom den del av byn som kallas Torparstan, de hade alltid korna på hemmamarkerna. År 1940 köpte Norberg i Västanå det mindre kokhuset från Sunnansjö fäbodvall och flyttade det till sin vall, där han byggde upp det igen. Norbergs nyttjade då fortfarande Lill-Västanå fäbodar, där Brita var fäbodpiga fram till år 1945. Där fanns bara en fäbodstuga tidigare, men hon skötte kor åt flera bönder i byn och för att de skulle ha någonstans att bo när de kom på besök, köptes grannstugan och placerades bredvid Norbergs fäbodstuga i stället. Den var rätt förfallen, skorstenen hade rasat in och taket var dåligt, men den reparerades i samband med flytten och nyttjas fortfarande, men nu som fritidshus. Värdefull insats Den kvarvarande stugan på Sunnansjövallen hade börjat förfalla, när Petrus Forsberg i Sunnansjö, tog initiativet till att rusta upp den. Det var någon gång på 1960-talet och man beslutade då, att laga till stugan och förse den med ett plåttak i stället för spåntaket, som var tämligen illa åtgånget. Allt eftersom åren gick, började stugan förfalla igen. Då var det Simon och Elin Edström, som fick idén att reparera den. Tillsammans med en av sina söner, gjorde de en tur upp till fäbodvallen, för att se vad som kunde göras. Gamla flaskor och annat bråte låg lite här och där, så de grävde en stor grop, dit allt skräp stoppades ner och grävdes över. Stugans nedersta stockar hade ruttnat, så den hade börjat sjunka ner i marken. Simon fraktade då upp några nya stockar och bytte ut de gamla, samtidigt som han gjorde nya brosteg. Elin fick idén att blanda pulver av rödfärg med spillolja, att måla de utbytta nya stockarna med. Av den blandningen fick de samma nyans, som stugan hade förut. Simon plockade ihop resterna av den nedrasade skorstenen och rensade de gamla tegelstenarna, innan han murade upp dem på nytt och vedspisen som sattes in när skogsarbetarna använde stugan togs bort. Även den grävdes ner och Edströms lagade till den öppna spisen, så den fick sitt gamla utseende. Ytterdörrarna hängde snett, men sedan man bytt ut gångjärn och lås, blev stugan en prydnad för fäbodvallen. Elin skurade upp trägolvet och lade på rena trasmattor, så nu är den hemtrevlig igen, både utvändigt och invändigt. Simon kunde berätta att Sunnansjö hade haft en fäbodvall på ett stycke samfälld mark närmare byn under 1700-talet. De kallades för Småboern och även den vallen tillhörde Norrsunnansjö by. Hon hade fått vara fjällpiga. Edit Nolén är nog den sista kvarvarande fäbodpigan som kan berätta om livet i Sunnansjö fäbodar. Jag hälsade på henne en mulen januaridag 1998, för att få höra lite av hennes minnen från den tiden. Hon härstammar från Sunnansjö, men flyttade i sin ungdom till Noraström och bodde i en liten lägenhet på Sunnebo servicehus, när jag träffade henne. Det var sommaren 1929 som hon var bopiga och det var sista året som Sunnansjö fäbodar var i bruk. Edit var då 24 år och delade stugan med Stina Uhlin. Vi va däri boern bara tre vecker i huvvela, vi va inte där på höstn. Längre tillbaka då hadde dom korna där på höstn å, men korna börje å bli så sen på kvälla, å de vart mörkt å besvärligt, så dom sluta ut höstfjälle. De båda flickorna hade var sina kor att ta hand om. Edits föräldrar var torpare, så de hade ingen fäbodstuga, men eftersom hon förutom sina föräldrars tre till fyra kor också tog hand om korna åt Vestins och Norells som var bönder, fick hon bo i deras stuga. Totalt hade hon tretton kor som skulle mjölkas morgon och kväll. Varje besättning stod i egen ladugård, så hon hade tre fähus att sköta. Å de va underligt de där, korna visste så väl va dom skulle, för då man kom ditte boern, då visste dom sina gamla platser i lagårn. Stina var lejd att sköta korna åt en av de andra bönderna i byn, så hon hade bara de djuren att ta hand om. På fäbodvallen var det på den tiden två fäbodstugor och fyra riktiga ladugårdar, dessutom fanns där en gammal ladugård, som hade börjat rasa samman. Inget fick bli kvarglömt Flytten till fjällskogen var ett litet äventyr för sig, för det var rätt lång väg att färdas med kreatur och bufferlass och det gällde att inte glömma något hemma. Man fick börja planera i god tid. Förutom mat, kläder, handdukar, sängkläder och sänglinne, måste man ju komma ihåg att ta med sig såpa och kritapulver till städningen när bufferlassen packades. Dessutom behövdes ostlöpe att sätte till mjölken med, när den skulle ystas. Skrädesmjöl och salt till korna, fick man heller inte glömma att ta med. Edits föräldrar hade gjort i ordning en säck med mjöl till sina kor, men även Vestins och Norells hade ordnat för sina kor. Korna skulle ha lite mjöl varje morgon och kväll, å salt skulle dom ha å, de va noga de. Diverse mjölkkärl togs också med och så var det naturligtvis halmsäckarna, för man behövde halm att fylla sängbolstren med. Edit minns att hon hade råghalm med sig, för den har längre strån, så den var bättre som sänghalm än den vanliga kornhalmen. Så stor variation i kosten för sitt lilla hushåll hade hon inte. Lite potatis i en påse lades bland flyttsakerna, men det var ju sommar och varmt, så hon kunde inte ha så mycket av den, för den blev snart mjuk och dålig. Några burkar ansjovis var bra att ha, för det var nästan det enda som passade att äta till potatisen i sommarvärmen. De hände ju att de kom nån å hälse på ibland, å då kunde dom ha nån mat me se å. Annars var e väl mest bara grötn å vällingen som man åt. De va många som tog bröd å åt tillsammans med mesen då han va varm, men de tyckte ja inte va nå gott. Att äta halvkokt vassle till smörgåsen, var inget som Edit upp-skattade. Flyktförsök Kreaturen hade inget emot att få flytta till fjällskogen. Där väntade orörda betesmarker, så det var inga svårigheter att få dem med sig. Men de hände att dom kunde göra sig en promenad hem å, emellanåt. De va liksom att då dom hadde vare en vecka eller så där, då kunde dom gå hem, men då fick dom tåga tebacks igen. De var knappast välkomna när de kom hem under fäbodperioden och när ljudet från koskällorna hördes i Sunnansjö, fick den som ägde korna ta dem med sig och gå tillbaka, hela den långa vägen. En fördel var dock att Edit aldrig behövde gå för att leta några kor på kvällen, de sökte sig alltid tillbaka till sin ladugård, antingen på fäbodvallen eller hemma. Ja hadde verkligen tur me de, ja behövde aldrig lete korna, men en del hadde bestyr me de å. Av allt som packats ner i flyttkärran, tyckte Edit att kaffet var det som var mest nödvändigt. De va då rakt de viktigaste, för de va många som kom och hälsa på. Å då var e alltid så, att man skulle bjuda på kaffe. De va som en tradition att dom som kom och gick förbi, dom skulle bjudas på kaffe. När Edit var ung, var det inte bara att öppna kaffepaketet och ta den mängd kaffe som behövdes för att få en god dryck i pannan, utan då fanns det bara omalda kaffebönor att köpa i lösvikt. Det var vanligt att sedan hon tömt vatten i kaffepannan, fick hon också hälla lite kaffebönor i kaffekvarnen och sätta sig på en pall för att mala. Kaffekvarna vi hadde, hon va efter min farmor, å de va en riktigt stor grej, å mitt oppepå, där hällde man i kaffe, åsse var e en låda dit de for när man malde. Hon malde inte kaffet i förväg, utan det skulle vara nymalet när man kokade det, för att få den bästa aromen. I fäbodstugorna lagade man alltid maten över öppen eld, så därför hade Edit en trebent kaffepetter som hon kokade sitt kaffe i. Det var ju inte direkt någon brist på kaffe när hon var i fäbodarna, även om det räknades som litet av en lyx, men Edit minns från tidigare år när tillgången på kaffet var dålig, att hennes pappa vid något tillfälle fick köpa kornkaffe. Det fick han tag i på affären i Skule för en krona kilot. När det var ont om kaffe, kunde man köpa rostat korn att koka av i stället. Det smakade naturligtvis inte lika bra, men med några äkta kaffebönor som tillsats när kornkaffet maldes, så fick det i alla fall lite bättre smak och kanske doftade det lite godare när det kokades också. Edit kunde även minnas från något tillfälle när föräldrarna torkade bark som de malde och blandade med vanligt mjöl för att dryga ut det. De smakade kärvt. Korna följde folket. Flytten till fäbodarna startade så snart korna var mjölkade på morron, för det var en hel del göra som väntade när man kom fram. Man behövde inte ha nån grimma på nån av dom för att leda dom, utan korna dom följde folket dom. Samtidigt som de gav sig av, körde bönderna dit bufferlassen med häst och kärra. De som hade skickat sina kor med till fjället, följde med vid flyttningen, för det var en hel del arbete även för karlarna, innan de kunde återvända hem med de tomma kärrorna, som var högt lastade när färden startade hemifrån. Hästfororna kördes fjällvägen via Viks fäbodar, för även om den blev längre och var både stenig och brant, så var den bättre att köra än den stig som flickorna gick med kreaturen. De kunde gå snett över skogen, förbi Orrvik och Rössjö. Därifrån fanns en upptrampad kostig, brant upp över Blåvikshöjden och vidare fram till den egna fäbodvallen. Men då de va riktigt surt och blött, då var e svårt å komma fram me korna där. Det var gott om myrar längs den vägen och det kunde vara ganska blött och svårframkomligt på vissa ställen. När det inte var långt kvar, skulle man över Sunnansjöbäcken men där fanns en bro. Kara (karlarna) måste ju alltid gå dit några dagar i förväg dom, för å laga till n där bron, för de hände ju att den hadde varte (blivit) skadad av vårfloden. Välstädat Det år som Edit och Stina var i Sunnansjöbodarna flyttade de dit någon dag efter midsommar. Längre tillbaka hände det att korna flyttades några dagar tidigare om försommarvädret hade varit bra. Sedan blev man kvar till slåttanna. Å först av allt då vi komme dit, då var e till å skura opp allting då, å innan man flytte därifrån fick man göra likadant, de va väldigt noga me de, att man skulle ha rent efter se. Innan Saradan skulle man ju hem igen. Det var lika noga med städningen när pigorna lämnade fäbodstugan, för där skulle vara rent och snyggt om någon hade ärende dit senare under sommaren. Golven skurades med rotborste och såpa, men Edit minns inte att hon hade några mattor att lägga på. Möjligtvis att man hadde nån dörrmatta. Å murn, den skulle vara krit vit, man lämne bara det som va svart längst in, resten skulle kritas. Sedan skulle muren vara som en prydnad för stugan och Edit minns inte att hon eldade där under hela tiden. Mat och kaffet kokades i stället ute på blanngäla, bredvid ostgrytorna. Där hade hon också en stor järngryta att värma vatten i och hon höll alltid till utomhus när hon diskade, för inne på gälan hade hon en bänk att ställa diskbaljan på och där ställde hon även upp de nydiskade kärlen. Allt skulle vara rent och snyggt. Smörkärna, träbyttern och separatorn fick vara kvar, dom frakta man inte emellan, men mjölkstävan togs me. Då man komme fram, fick man skynne se å springe ner till bäcken me träbyttern, så dom skulle få ligge där och svälle, för du vet dom hadde ju glesna. I bäcken hade en liten fördämning gjorts, så att det skulle finnas utrymme att lägga ner träkärlen. De fanns en grop så man kunde plocka ner kärna och bytterna dit, å i regel svällde dom till se rätt fort. Både Edit och Stina hade ju en hel del saker som de stoppade ner i gropen. När det gått någon dag och träkärlen blivit täta, skulle de skuras med såpa för att bli riktigt rena, men sedan behövde det ligga i bäcken ytterligare någon dag, för att få bort såplukten. Sedan städningen var avklarade, skulle allt som fanns med på bufferlassen bäras in och ställas på sina platser. Trots att man startat dagen tidigt, blev det ganska sent på aftonen innan allt var klart, så att flickorna kunde släppa in kreaturen, men först skulle Edit lägga en näve mjöl blandat med salt till varje kossa, så de hade något gott att slicka i sig, medan hon bjeste fast dem, en och en i sina bås. Innan flyttkarlarna återvände hem, brukade de se till att fähusen var i bra skick och att bindslena som sattes om halsen på korna när de kom in till sina bås, var på plats. Så var det då dags för första kvällsmjölkningen, innan de båda fjällpigorna kunde krypa ner i sina sängar efter en lång dag, fylld av arbete. Tidiga vanor Klockan halv sex varje morgon, började den nya arbetsdagen. I regel mjölkade Edit först, innan hon började elda under sina grytor. De va väl lite olika de, hur bråttomt man hadde. Om det var mycket arbete, kunde hon börja elda under vattengrytan innan hon satte igång att mjölka korna, då hade hon varmt vatten att diska mjölkkärlen i. Men först på morron, hadde vi kaffe gemensamt me Brita, de va tradition de, att vi skulle gå tillsammans på morron å dricke kaffe. Hon var ensam fäbodpiga i Lill-Västanå fäbodar, så hon uppskattade säkert att få grannar. När det var hennes tur att bjuda på morgonkaffet, gick Edit och Stina över till henne, annars var det Brita som kom. Den som kokat kaffet, bjöd i regel på några skorpor som tilltugg, innan var och en gick till sina kor. Man va väl oppe så där vid halvsextidn på morron, å ungefär halv åtta skulle ja ha korna ute, å sen då skulle man separere, å göra ostn, å kärne smöre, å så där. Besvärlig gödselhantering När kaffetåren var urdrucken, var det dags för de tre pigorna att dra på sig ladugårdskläderna och gå till sina kreatur. Först skulle dyngan som blivit under natten, skyfflas ut. Edit greppade tag spaden som hängde vid dyngkasegluggen och började med att skrapa rent längs rännan där dyngan samlats och så kastade hon ut allt på dyngkasen utanför. Korna var fastbjesta i var sina bås, med huvudena mot ladugårdväggen. De hade inga båspallar utan låg direkt på marken, men man hade satt upp små skiljeväggar mellan varje kossa, så att de inte skulle stångas eller äta upp mjölet för varandra. Bakom dem fanns ett par stockar utlagda som gödselränna och där den slutade var det en liten gödselglugg, en bit upp på väggen. Några moderna redskap fanns inte, utan Edit hade en gammal träspade som hon mockade med. Den var tung och klumpig redan innan hon lastat på dyngan och svår att hantera när hon skulle skyffla iväg gödseln genom den lilla gluggen. Oftast fastnade dyngan på spaden också, för då den var av trä gled inte den färska gödseln av så lätt. Hon kunde få stå och skaka den i öppningen, för att få spaden så pass ren att hon kunde fylla den igen. Å ibland då man tog sats för att kaste ut gödseln, stöp spaden mot nån timmerstock så man fick den i magen, tacka för de, säger hon med ett gott skratt. När hon var ung och brottades med den tunga spaden och dyngan, tyckte hon knappast att det var något att skratta åt. Å då de vart svamp i skogen, då vart korna lös i magen, å då hölls ingenting kvar på n där träskyffeln, så man kunde få hålle på ett bra tag, innan man fått rent. Men de va bara så, de gick bra de. Hon behövde inte ta med sig skyffeln mellan ladugårdarna, det hängde en likadan i var och en av dem, men ingen var lättare att hantera än den andra. Båspallarna var längs långväggarna och mellan de båda gödselrännorna fanns en gång lagd av några brädor, så att det skulle vara torrt och rent att gå där inne. När Edit mockat i alla tre fähusen, fick hon sätta sig på mjölkpallen och börja handmjölka kossa efter kossa. Så snart hon var klar i den första ladugården, bar hon in den fyllda mjölkhinken till fäbodstugan och så var det dags att mjölka den andra besättningen och slutligen den tredje. Inte förrän alla kor var mjölkade släpptes de ut, för man var noga med att alla skulle få komma ut samtidigt, annars blev det bara oreda. Om de mjölkade korna fick komma ut, hörde ju de som stod kvar inne i sina fähus det, korna blev då oroliga och besvärliga att ta hand om. De ryckte och slet för att få komma ut och både de som var inne och de som kommit ut började råma, vilket skapade oro bland samtliga djur, så därför lät man alla vänta tills det var mjölkat och klart. Även Stinas kor fick vänta tills dess Edit var färdig med allt. När de kommit ut på grönbetet stängdes ladugårdsdörrarna igen, dels för att inga flygfän skulle komma in där, men också för att inte korna skulle frestas att sticka in huvudet, om de kom hem under dagen. Ladugårdarna städades varje dag, men den städningen fick vara tills det blev någon ledig stund lägre fram på dagen, för mjölken skulle separeras innan den hann bli avkyld. Besvärliga flygfän Det är gott om myrar i trakten av Sunnansjö fäbodar och Edit minns hur besvärligt det kunde vara för korna vissa dagar, när de var ute och betade av det gräs som växte längs myrkanterna. Det hände att djuren kom springande från skogen med en svärm av ”åt” (mygg, knott) efter sig. Dom vart rakt jagad av flugern, å ja vet int allt, de va stora grejer som kom flygande, de va riktiga blodsugare, ja ha aldrig sett nå liknande. Korna kände till att de kunde bli kvitt de obehagliga smådjuren genom att ställa sig i röken från grytorna, så därför letade de sig till fäbodvallen när det blev allt för besvärligt. Det var inga större problem med mygg och flugor varken inne i fähusen eller i kokhusen vad Edit kunde minnas. Man kunne ju föräras me nån flugfångare ibland, så de gick bra de, däremot va myggen på kvällarna sämre, n del kvällar kunne ne vara rakt besvärligt, man kunde ju inte gå å lägga sej, förrn man fått bort dom. Men ja tro man vart van me myggen, men förste dagarn va besvärlig. En enda liten mygga, kunde ju förstöra nattsömnen om det ville sig illa. Om hon gått till sängs och kanske just skulle till att slumra, kunde myggans gnällande höras i rummet. Efter en stund kanske det tystnade och då anade hon att myggan var i begrepp att äta sitt kvällsmål och då var det ju hon själv som var måltavlan. Korna kunde ju bli i det närmaste hysteriska när de angreps av allt för många flygfän. Ja minns en gång då korna kom hem, dom sprang, å de va alldeles svart me mygg efter dom, jaa de va alldeles kôlsvart. Å de va storen mygg. De va bara till å öppne dörrarn till lagårdan så dom fick spring in. Enda räddningen var att släppa in dem i de mörka ladugårdarna, för då stannade myggen kvar ute i solen. Vatten ur kallkällan När alla kor kommit iväg till skogen fick Edit ta av sig ladugårdskläderna och tvätta av sig lite, innan hon började med mjölkhanteringen. Vatten fanns det gott om i närheten av Sunnansjö fäbodvall, så det hade hon alltid till hands. De va en riktig kallkällbäck där, å sen så var e en kallkälla, som kunne vara kall, den va riktigt kall, å där tog vi vattne, å vattne hadde vi gott om. Källan låg bara en liten bit från fäbodstugan, så det var inte långt att bära de fyllda vattenhinkarna. Pigorna hade en bänk ute på blanngäla där de tvättade av sig och där höll de till med disken också. Vattnet värmdes i en rätt stor järngryta så det fanns alltid varmt vatten till hands. Det blev ju en hel del disk, så det var nödvändigt att ha tillgång till vatten. När Edit hade mjölkat och separerat, skulle alla mjölkkärl och separatorn bäras ut till gälan och rengöras där. Delarna till separatorn fick torka på träbänken men mjölkkärlen hängdes till tork på några störar, där de fick vara kvar tills nästa gång de skulle användas. Inne i fäbodstugan skulle det vara rent och snyggt, så därför sköttes så gott som allt arbete ute på gälan. Den var inhägnad, så även om korna kom hem till fäbodvallen någon gång under dagen, kunde de inte komma in där och nosa bland grytor och mjölkkärl. Trots att man hade en öppenspis inne i stugan, lagades inte maten till där, utan Edit drog fram lite glöd från någon av grytorna och satte pannfoten eller kaffepannan över dem, medan hon ordnade med maten. Edit och Stina hade var sin mathållning, så de åt inte tillsammans. Men de vart nog lite halvdant med maten. Ja tyckte inte om att äta av ostn, men ja vet att de va en del som tyckte de va gott, men nää, ja tyckte inte om de, de blev nog mest vällingen å grötn. Tunnbröd och mjölk hade hon ju gott om, så det blev väl en och annan bryta också. Någon gång kokade hon potatis och åt ansjovis till, för att få i sig lite salt. Maten dukade hon fram inne i kokhuset för att få sitta vid bordet, men sedan tog hon disken ut till gälan, där hon hade både diskbaljan och vattnet. Mjölklån Eftersom Edit hade förhållandevis många djur att ta hand om, fick hon lov att göra ost och blanna varje dag. Det gällde att var och en fick rätt mängd ostar efter den mängd mjölk deras kor lämnade ifrån sig, så hon hade en hel del att hålla reda på. För att få grytan full, måste hon ofta låna någon skvätt mjölk från den ena besättningen till den andra och sedan komma ihåg att återställa samma mängd vid ett annat tillfälle. Man kunde ju inte ysta varje skvätt för sej, utan man fick låna ihop så gryta blev full. De båda pigorna hade var sin blanngäl, så där höll de till med det mesta av arbetet. Där hade de var sina ostgrytor och vattengrytor, men också en träbänk där de kunde ordna med maten och där de brukade diska. Edits gäla var gjord av resterna från ett gammalt kokhus, som stått på fäbodvallen tidigare. När det revs sparades de bästa stockarna och man hade timrat upp en liten inhägnad av dem, där hon hade sin kokplats, medan Stina hade en gärdsgård runt sin gäla. Ja hadde tre gryter inne på gäla min. Ja hadde ju två ostgryter, åsse en särskild vattegryta. Största grytan rymde väl en förti liter om inte ja minns fel, men den lilla hon gick e bara n tretti liter i, å den minsta hadde man för å värma vattne i. När mjölken skulle ystas, fick hon börja med att göra upp eld under de båda ostgrytorna. Så hälldes den mjölk som hon separerat kvällen före och den färska nyseparerade mjölken i dem. Hon gjorde alltid ost av separerad mjölk, för grädden skulle kärnas till smör. Eftersom det var olika mängd i de båda grytorna, värmdes de inte lika fort, men när mjölken blivit lagom varm i den ena, fick hon hälla lite ostlöpe i den och röra om. Sedan skulle alltihop stå och ysta sig. Under tiden fick hon passa den andra grytan så att mjölken i den inte hann bli för het, för den skulle inte vara mer än 37 grader, när löpen slogs i, annars blev osten seg. Edit behövde inte någon termometer, hon kände med fingret när gradtalet var det rätta. När ostmassan från den första grytan var klar, östes den upp i ägarens ostkar. Ostar i långa rader Hennes föräldrar hade egna mindre mått till sina ostar, likaså hade bönderna sina speciella ostmått, men de var rätt stora, eftersom de hade större mjölkmängd att förädla. Den färdiga ostmassan packades ner ordentligt och hon fick klämma hårt runt kanterna, så att det inte blev några tomrum. Måtten hade små hål i botten, så att vasslen kunde sippra ur. Sedan ställdes det fyllda ostmåttet på ett tråg, där den vassle som var kvar kunde droppa ner. Efter det fick Edit lägga på mera ved under grytan, för att vasslen skulle börja koka medan hon tog hand om osten ur den andra. Av vasslen gjordes blanna och även då måste grytorna passas, för det fick inte bli för hett, då kunde den koka över. De hände ju de å iblann, å man fick ju passa så de inte brände fast å, så man skulle ju stå å röra jämt. Å kokte inte gryta hela tidn, då vart inte messmöre bra, den fick inte stanne, men de hände ju de å. Blannkoket tog tid. Även om hon försökte passa sina grytor noga, kunde något komma emellan som gjorde att hon inte hade ögonen på dem hela tiden. Fähusen skulle hon ju passa på att städa under tiden, så då måste hon ju gå ifrån. Kanske var det några kor som kom på vallen och började stångas, eller så var det en regnskur som hindrade henne i arbetet. Kanske blev kaffepausen lite längre än beräknat och då passade blanngrytan på att vara olydig. Om vasslen kokade över, rann den ju ut över veden som blev blöt och slocknade, så då fick hon hämta ny ved och börja om. När koket stannade av sedan vasslen kokat ihop och blannan börjat bli tjock, sjönk det tjockaste och den blev tunnare ovanpå. Då var det svårt att få den jämn och fin, för om koket avstannat blev kvalitén på den färdiga blannosten inte lika bra. Det tog ju många timmar från det att vasslen började koka, tills att den var klar att hällas upp, så det kunde hända en hel del under tiden. Så småningom hade vasslen kokat ihop till en ljusbrun trögflytande massa och då var blannan klar. Den östes då över till ett trätråg och då skulle den i allmänhet röras tills den blev helt kall. Var e så att de inte blåste na, då kunde man låte blanna bara stå tills den blev kall, å då vart e nästan bättre messmör. Men var e så att de blåste det minsta, då var e som att blanna vart grusi på nå sätt, ja vet inte varför. Alla eftertraktade ju den släta, lena mesen, men om den blev grusig var det ju inget att göra åt saken. Medan blannan kallnade ställdes den på bänken inne på gälan, men om det var minsta lilla vinddrag i luften, fick Edit sitta där och röra om i blanntråget tills att mesen kallnat. Det fyllda ostkaren som stod och droppade över ett annat tråg, skulle vändas på emellanåt de första timmarna, men sedan ostarna torkat någon dag, tömdes de ur måtten och ställdes in på någon av hyllorna i boden. Hon fick ju vara noga med att sätta rätt ost på rätt hylla, så att var och en fick de ostar de skulle ha. Även sedan de hamnat inne i boden, skulle hon ha uppsikt över dem. Hadde man gjort riktigt, vart e som en hinna på ostn, som vart liksom ett skar (skare), men man skulle vara väldigt noga, å i regel möglen inte heller då, nää han gjorde inte de. Under de dagar korna vistades i fäbodarna, hann det bli rätt många ostar och en del av dem sparades tills långt fram på vintern. När man skulle äta av den, skar man bort den hårda ytan, sedan var de mjuka och fina invändigt. Då va n ju bätter än då han va färsk. De vart lite annorlunda smak på n då. Edit tyckte de färska ostarna var rätt smaklösa, men när de lagrats en tid blev de riktigt goda. Både vitostar och blannostar lagrades på hyllorna inne i boden under hela tiden hon var i fäbodstugan, så innan det var dags att återvända hem, hade hon många ostar att hålla ordning på. Eftersom Edit hade så många kor att ta hand om, fick hon göra ostar alla dagar, även på söndagarna. Sedan både vitostar och blannostar var iordning-gjorda för dagen, skulle grytorna diskas och borstas rena, så att de var klara att tas i bruk nästa morgon. Ingen brist på ved Det behövdes mycket ved, för Edit eldade under tre grytor varje dag, men hon minns inte att det var någon brist på den. Karlarna som körde upp till fäbodarna med bufferlassen, brukade ordna så att det skulle finnas tillräckligt för sommarens behov och de travade upp den ute på fäbodvallen. Om vädret var bra, var den ju torr och fin att elda med, men det var sämre om det regnade. Men då fick man ju ta nerifrån, för man hadde ju ingenting å lägge över kastn me. Men ja minns inte att de regne na på den tiden, de va bara vackerväre. För säkerhet brukade någon av bönderna komma upp till fäbodarna ibland, för att se om hon hade behov av mera ved. Trots att hon hade så många ostar uppradade inne i fäbodstugan, tog de sällan med sig något av dem, när de återvände hem. Klockornas klang skrämde henne Edit hade alltid tre krukor med grädde inne i den mörka och svala ostboden. Den ena var det föräldrarna som ägde men så hade Vestins och Norells var sin. Ja fick ju kärna smör mest varje dag, för alltid var e nån kruka som va full. Å ja minns en gång då ja stog inne i boden och kärne smöre. Ja börja höra kyrkklockor så tydligt, så ja tog smörkärna å gick ut på bron å fortsatte där. Upp till Sunnansjö fäbodar kunde man inte höra kyrkklockorna, varken från Nätra eller Sidensjö kyrka, men av någon anledning hörde Edit dem så tydligt. Åsse fråga Stina; ” men stå du ute å kärne?” Jaa, svara ja, de vart så varmt inne, så ja ville gå ut. Ja skämdes å tala om att ja hadde hört kyrkklockern, men ja hörde dom alldeles riktig. Ja ville ju inte berätta för Stina att ja va harigen int, men smöre vart e ju iallafall. Vad som gjorde att hon så tydligt hörde kyrkklockorna kunde Edit inte förstå, men hon tyckte det kändes kusligt att stå kvar inne i den skumma boden och höra ljudet. Om det var inbillning eller äkta är det ingen som vet. Föränderliga tider Sunnansjö fäbodvall har nog ändrat utseende en hel del under årens lopp. Som barn fick Edit vara där sin mamma någon sommar och då minns hon att de båda bodde i ett litet gammalt kokhus, som var så glest så vinden ven in mellan stockarna där. De va väl omkring nitton-hundrasjutton-arton nånting, å då va vi däri gammkokhuse, å där var e luftigt. Blåste ne, så blåste ne rakt in mellan stocka där. Ja vet inte om murn va så bra heller, vi elda nog inte nå mycke i den, vi elda nog mest utomhus. År 1920 revs det gamla kokhuset och det var nog stockarna från det, som Edits blanngäla byggdes upp av. Den större fäbodstugan, den som fortfarande finns kvar, sattes upp samma år. Det var två dörrar på den och en vägg på mitten längs taknocken, så de fäbodpigor som bodde där, hade var sin halva av stugan. Edit och Stina bodde ju i den stugan, men de hade var sin ingång, så de hade ändå var sin bostad. Borta på grannfäbodvallen var Brita Norberg ensam, men det växte ingen skog emellan de båda vallarna, så man hade kontakt med varandra dagligen. Britta, de va en väldigt fin människa, å hon va där me korna hela sommarn. Helgdagsfrämmande Edit kommer ihåg att hennes föräldrar brukade komma på helgerna. Eftersom de inte hade några djur att ta hand om hemma, var de ju rätt lediga, så de kunde gå hemifrån någon dag. På natten samsades alla tre i den enda säng som fanns inne i kokhuset. Då kunde dom ha lite gott med se, som dom bjö på. Även en del ungdomar brukade komma och hälsa på när det blev helg, men Sunnansjö fäbodar hade inte använts på många år när Edit och Stina var fäbod-pigor, så traditionen med dans i fäbodarna var bruten. När Saradagen nalkades, var fäbodtiden över för då skulle man börja med slåttanna hemma. Då kom Edits pappa och de andra karlarna i byn med hästar och kärror, för nu skulle allt som fraktats dit köras hem igen. Alla ostar packades ner i speciella lådor med lock på, sängkläder, kläder, mjölkkärl och det som fanns kvar av mat och kaffe, skulle med hem. Kvar i stugan blev bara möblerna, halmmadrassen, träkärlen, järngrytorna och lite porslin, för man räknade ju med att det skulle användas nästa sommar igen. Men det blev ingen nästa sommar för kreaturen uppe på fjällskogen, för bönderna i Sunnansjö slutade flytta dit med dem. Edit och Stina var de sista fäbodpigorna där, men många av de andra fäbodvallarna nyttjades ytterligare några år och av dem var det Brita som blev kvar längst. Hjortronplockning Fäbodstugan var ju ändå ett fint utflyktsmål och Edits föräldrar fortsatte att använda den som bostad någon helg varje sommar ett antal år framöver. De hade sina hjortronmyrar som de besökte varje sommar och då var stugan bra att bo i, även sedan fäbodtiden var över. Då man hadde flytta hem me korna och gjort bort slåttanna, då va vi ju opp till boern å plocka hjortron, de va liksom en tradition de, å då bodde vi i fäbodstugan. Myrarna gav ju inte skörd alla år, men det hade blivit en vana att när slåttanna var undanstökad, skulle man ta ett par semesterdagar, för att se om myrarna hade något att erbjuda. Då togs matsäck med, oftast mjölk, smör och bröd. Några sängkläder behövdes inte, utan halmmadrassen som användes under fäbodtiden fick duga som underlag. Eftersom det var sommar och varmt ute, låg man med kläderna på och tog bara någon rock eller tröja över sig under natten. Du vet de va ju bra långt å gå, så man ville inte bära allt för mycke. Förhoppningsvis hade man hittat bra med bär, så det var ändå en hel del som skulle bäras på hemvägen. Det kokhus som Edit bodde i, sattes upp omkring år 1920 och då revs den gamla uttjänta stugan. Från det att den byggdes fram till år 1929 när Edit och Stina flyttade in där, hade den stått oanvänd. Men de va väl na ljushuvve som tyckte dom skulle börja igen, men de blev bara ett år, sen vart e slut. I den som revs bort hade man inget mellantak, men när den nya byggdes gjordes ett innertak i den. Konstigt åkdon Det har skett stora förändringar under Edits levnadstid. I hennes barndom fanns ju bara hästskjuts att anlita om man skulle färdas någon längre sträcka. Ja va inte gammal när Erik Westin, som ju var gammal då och bodde i granngårn, hadde tagit giggen å fare till Näske. När han kom tillbaka, va han alldeles vettskrämd, för han hade mött en vagn i närheten av Bjästa, som inte hade nån häst framför se. Det var sommaren 1912 när Erik fick se sin första bil. Men han berättade också att det hade kommit en snäll gubbe ur den hästlösa vagnen och hjälpt honom förbi den, för det var inte bara Erik som blivit rädd, hästen var också skräckslagen. Originalet till den här bilden från Sunnansjö fäbodar, har Lennart Forsberg i Sunnansjö lånat ut. Kortet togs sommaren 1929 och då var den här dubbelstugan tämligen nybyggd. Det är Edit och Stina som sitter med var sina ostmått i händerna. Edits mamma håller i kvigan, som fått stanna hemma den där dagen, eftersom hon inte var riktigt frisk.

Gärdens fäbodar

Titel: Gärdens fäbodar

Upptecknare: Birgitta Wedin, Ester Nordlund, Alex Wiberg

Meddelare:

År:

Socken/stad: Nätra socken, Sverige, EU, Gärden, Sverige, EU, Örnsköldsviks Kommun, Sverige, EU, Västernorrlands län, Sverige, EU

By/kvarter: Nätra, Sverige, EU, Gärden, Örnsköldsvik, Västernorrlands län

Den 17 juli 1996, besökte jag Ester Nordlund från Bräcke, eftersom hon hade en hel del minnen från Gärdens fäbodar. Vädret var rätt svalt men solen sken. I fjärran mullrade åskan och titt som tätt kom någon regnskur. Eftersom det var torrt i markerna, uppskattade både vi och hennes blomstrande rabatter, det regn som kom. Ester, som hunnit fylla 85 år, var pigg och glad. Hon hade många minnen från den tid när byns fäbodar var i bruk, trots att hon inte själv varit fäbodpiga. Det hade däremot hennes äldre syster Helga varit, för hon lejdes att sköta korna åt några av byns bönder den tid djuren betade runt trakten av Gärdens fäbodvall. Ester var bara i åttaårsåldern då, så hon tyckte synd om sin syster som skulle bo ensam i den lilla fäbodstugan, så därför sprang hon varje kväll till henne, för att sova över. De va roligt å gå dit, men ja va mörkrädd, så ja sprang hela vägen, allt va ja orkade. En gång hoppa en räv ut på stigen, rakt framför föttern på mej, men han försvann in i skogen igen. Hon var lite rädd för skogens innevånare och borta vid Sandbacken fanns ett hökbo, så även det gjorde att hon hade en obehaglig känsla för den mörka granskogen. Helst ville hon hinna springa iväg till sin syster innan det började skymma, för det blev fort mörkt inne i storskogen fram på hösten. Så snart man gjort bort sysslorna och ätit kvällsmaten hemma, kilade Ester iväg till Helga. Familjen bodde i Björkåbäck och därifrån fanns en stig till fäbodarna. Den började ovanför grannen Häggkvists bagarstuga och gick rakt upp genom skogen. Efter några hundratal meter, kom den in på den så kallade fjällvägen. Då följde Ester den ett stycke, men längre bort fanns en genväg direkt till fäbodstugan. Det var den närmaste vägen och eftersom hon var skogrädd, tog hon den kortare och brantare stigen, trots att den var smalare. På lördagskvällen kom friaren Det var bara på vardagarna som Ester brukade ligga över hos systern, för på helgerna kom Anton Sandström. Han friade till Helga så då fick han hålla henne sällskap. Den sommar Helga arbetade som fäbodpiga, hade flera av bönderna slutat upp att skicka sina djur till fjällskogen, de fick beta på skogsmarkerna hemma hela sommaren i stället. Dock var det några som fortfarande nyttjade fäbodstället så Helga hade hand kor från flera besättningar. Redan då fanns bara ett av kokhusen kvar på den tidigare så stora fäbodvallen, de andra hade rivits ner och fraktats bort. Lika var det med fähusen, en del hade blivit ved och vissa av dem hade fått förfalla, men ett par ladugårdar var i bra skick och i dem fick kreaturen vara. Stugan som Helga bodde i finns fortfarande kvar, men har nu blivit fritidshus. Å hon hadde så snyggt däri kokhuse, minns Ester. På sängen låg ett fint överkast och på bordet hade hon en hemvävd duk. Linarbete Flickornas mamma var väldigt duktig att virka, så Helga hade fina spetsar på sina hemvävda lakan. Nordlunds sådde själv sitt lin, som de ryckte upp i augusti och band ihop till kärvar (kônsar). Å först skulle ne knoppes, man tog bort frökapslarna. Sedan rötades det och då lades linkônsarna ner i Björkåbäckssjön, där den var lagom grund. Byborna hade en bestämd plats i sjön, ett så kallat linsönke, där linet skulle ligga och rötas i cirka tre veckor. Man lade stänger över som tyngder, för att de inte skulle flyta upp. Sedan kônsarna legat tillräckligt länge i vattnet, skulle de fraktas hem och hängas upp att torka på hagastörn. Nordlunds hade ett så kallat nackstaket runt gårdsplanen, där linet hängdes upp och där kunde det få hänga hela vintern, innan det togs in. Ju längre de fick vara ute, dess finare lingarn blev det. På våren togs linkônsarna in och lades på logen, där de fick vara tills man hade tid att bearbeta dem. Någon gång under sommaren, ofta under den tid man hade korna i fäbodarna, plockade mamma fram linet för att arbeta med det. Först skulle det schäktas, nästa moment var klubbningen och då slog man det med en stor träklubba, för att få sönder linhalmen. Sedan skulle det dras i en ställning som kallades för dragern och så återstod arbetet med att häckla, karda och borsta linet så att alla rester av linhalmen kom bort. Då först kunde man ta fram spinnrocken och börja spinna linet. Ester minns att hennes mamma satte upp en bunt av löst ihoprullat lin på rockhuvudet och så tog hon av det, medan hon spann. Det nyspunna lingarnet tvinnades upp på vad som kallades för en snälla och när den var full, skulle man veva upp lingarnet på en haspel, för att få till härvor av det. Sedan sattes garnhärvan på en nystkrona och man spolade det, för att kunna sätta in härvan i skytteln och väva av garnet. Så skulle vävstolen sättas upp och träs med bomullsvarp, så det var mycket förarbete, innan man kunde börja väva och till slut klippa ner lakansväven för att sy lakan. Dessutom pryddes de med hemvirkade vackra spetsar eller broderier. Helga hade med sig en bunt lakansväv till fäbodarna, för på kvällarna sedan korna var mjölkade, kunde hon ha någon ledig stund. Då klippte hon till lakan, fållade dem för hand och broderade vackra mönster på dem, för att ha till sitt eget hem i framtiden. Packningen På försommaren när det var dags för Helga att flytta till fäbodarna, körde de bönder som hade lejt henne dit upp med bufferlassen. Allt som skulle med, lastades i kvarnkärror som kördes med häst. Det var naturligtvis en hel del saker som hon behövde, för att sköta djuren och ta hand om mjölken. Eftersom det var mer än en bonde som överlät sina djur till Helga, var det också rätt många olika kärl och hinkar som skulle med, förutom den mat hon behövde under sommaren. Matlådan ställdes in i ostboden och Ester kommer ihåg att det fanns tunnbröd, lite potatis, en hink saltströmming, korn- och vetemjöl, havregryn och risgryn, ägg, kaffe, socker och salt i den. Sänglinne fick hon själv ta med sig, men sängkläder, handdukar, dukar och mattor samt några säckar halm för att fylla madrassbolstret med, fanns med på flyttlassen som bönderna hade lastat. De hade dessutom skickat med några säckar gammpärer (gammal potatis) att ge till korna. På kvällen, innan djuren kom hem från skogen, brukade Helga skära upp potatisarna i bitar och lägga i varje kossas bås, för att de skulle få något gott att äta när de kom. Då gick det lättare att sätta fast dem inne i fähusen, för djuren stod ju stilla medan de mumsade och åt av potatisbitarna. Flytten till fäbodarna skedde i mitten av juni, strax före midsommar. Då gick någon från var och en av de bondgårdar som skulle ha sina kor på Gärdens fäbodvall med sina djur dit upp. Å Helga va ju där då dom komme hon då. Djuren var vana att gå den gamla fäbodstigen år efter år. De trivdes bra på fjällskogen och det var inga problem att flytta dem till sommarbetes-landet. I vanliga fall, brukade man flytta tillbaka hem med korna i mitten av juli, men Helga var kvar till långt in på hösten, för medan man hade korna i fäbodarna, blev det ju ledigare för dem som arbetade hemma på jordbruket. Det var nog blannan som lockade Under sommaren när kvällarna var ljusa, gick Ester inte upp till sin syster varje kväll. Längre fram, när det började bli skumt på kvällen, tyckte hon att det var bedrövligt om Helga skulle vara helt ensam där inne i skogen, så i allmänhet sprang hon iväg dit bort i skymningen. Man va ju rädd för skogen, men ja visste ju att ja fick blanna när ja kom fram. Å de va nog inte bara för att ja tyckte synd om Helga jag sprang dit, det va ju så gott att få blanna på tunnbrödsmörgåsen, å de fick ja hos henne. På sensommaren fick Ester skynda sig hem på morgonen, för att hinna i tid till skolan i Bräcke. Fäbodstugan var enkelt möblerad, men den var trivsam. Sängen var bred, så Helga och Ester kunde ligga tillsammans i den. De va så festligt å ligga där, för hon hadde så fin säng. Ja låg lava (tillsammans med) Helga ja, för ja våga inte ligge ensammen. Annars fanns en överslaf på sängen också, men det kändes tryggare att ligga tillsammans med storasyster. Å de va ju så mysigt att få komma till fäbodstugan. Där hade Helga alltid en brasa tänd inne i den öppna spisen och där lagade hon mat åt dem båda. Vi va ju så många syskon hemma, så då var e roligt att få vara ensam me Helga. Ester hade tio syskon, så hon hade det ganska lugnt och skönt tillsammans med Helga. Hon brukade få hjälpa systern med en del småsysslor, som att diska och passa kaffepannan, när den stod över glöden inne i den öppna spisen. Många gånger när det var dags att laga mat, var det Ester som fick tvätta potatisen och ställa in pannan på pannfoten över elden. Välling eller gröt kunde hon också göra. Å ja fick hjälpa henne då vi skulle göra tunnpannkaker. Det fanns en hel del arbeten även för en åttaåring. Varje lördag städade Helga och gjorde fint i sin fäbodstuga och när Ester var där, hjälpte hon till att göra rent och snyggt. Sedan plockade flickorna in löv och blommor att pryda med. Då blev det en frisk och god lukt därinne. Mjölkning Ute på fäbodvallen hade man blanngälan, där mjölken skulle förädlas. Ett par stora grytor var inmurade mellan några stenar där och den större användes att göra ost och blanna i. Den mindre grytan stod alltid full med vatten, som måste bäras från en kallkälla. Varje morgon steg Helga upp i ottan för att gå till fähusen där korna stod och väntade på att bli mjölkade. Eftersom hon hade djur åt flera bönder, var det många som skulle handmjölkas morgon och kväll. Under sommaren, när Ester inte behövde skynda sig hem för att gå till skolan, brukade även hon följa med till ladugårdarna. Först skulle djuren borstas och det gjorde Ester när hon var med. Helga hade alltid en hink ljummet vatten med sig, för hon tvättade juvren på alla kossorna och smorde in dem med spensalva, innan hon satte sig på den lilla mjölkpallen. Sedan hon fått mjölkstävan full, gick hon utanför ladugårdsdörren och tömde över mjölken i en stor mjölkkruka. Ovanpå den hade hon en sil, så när mjölken rann genom den, fastnade eventuella skräp i silvadden. När hon var klar med djuren i den första ladugården, bar hon in mjölken i stugan. Sedan tog hon mjölkpallen, stävan, silen och en ny mjölkkruka med sig till nästa fähus och fortsatte att mjölka där. Först när alla kor var mjölkade, släpptes de ut för att få beta av fjällskogens gräs och örter. Så tog man av sig ladugårdskläderna, tvättade sig noga och tog på sig rena kläder, innan det var dags att separera mjölken. Ester hjälpte till många gånger med att dra veven på separatorn. Grädden som kom ut på ena sidan av den, slogs över i en stor emaljerad hink och förvarades där några dagar, tills Helga fått ihop lagom mycket att kärna smör av. Hon fick inte blanda ihop grädden från de olika ägarnas kor, för var och en skulle ha smör från sina kossors grädde. Inte heller skummjölken från de olika kobesättningarna fick blandas, för varje ägare skulle ju ha sina ostar. De hade sina egna mjölkbyttor och gräddhinkar, så Helga fick vara noga med att hålla reda på vem hon ystade och tjärnade åt. När all mjölk var separerad bar Helga ut en av mjölkbyttorna till blanngälan, för att tömma över innehållet till grytan. Den ena dagen tog hon mjölken från ett av bohagen vid osttill-verkningen, medan de andra mjölkbyttorna fick stå kvar inne i fäbodstugans bod. Nästa dag, var det innehållet i en annan bondes mjölkbytta som var på tur att förädlas. Det var mycket arbete, eftersom det alltid stod separerad mjölk inne i boden, som skulle tas hand om. Lagom varm mjölk Ester brukade få hjälpa till att bära ved och lägga under den stora järngrytan, när det var dags att sätta igång med osttillverkningen, men Helga tände själv brasan. Mjölken fick inte bli för het, så den skulle passas noga tills den fått rätt temperatur. När den blivit lagom ljummen, fick den stå och ysta sig en stund. Om det var färsk mjölk som ystades fick hon slå i lite ostlöpe, men ofta hade mjölken hunnit surna och då behövdes ingen löpe. Efter en stund hade det bildats ostklumpar och vassle i grytan. Osten sjönk då ner mot grytans botten och vasslen lade sig ovanpå och sedan lagom lång tid hade gått, tog Helga upp ostmassan. Vasslen fick vara kvar för den skulle kokas ihop till blanna, men osten packade hon ner i ett ostkar av trä och Ester minns att det var små hål i botten på dem, så att den kvarvarande vasslen skulle kunna sippra ur. Å de blev så fullt i ostkaret, så de nästan inte rymdes där alltihop, men hon klämde länge runt alla kanter, å till slut kunde hon sätta ett lock med en tyngd ovanpå. Sedan satte hon allt över ett trätråg, för att den vassle som fanns kvar skulle droppa ur och samlas upp. Det som hamnade i tråget slogs sedan ihop med resten som fanns kvar i grytan och fick koka tills det blivit en tjock gulbrun massa, vad som kallades blanna. Ester fick ofta röra om i blanngrytan för vasslen behövde koka länge innan den fått rätt konsistens. Under tiden skulle hon se till att det brann lagom mycket under grytan, för blannkoket fick inte bli för hett, men det fick inte heller stanna av. Man hade långa vedträn och allt eftersom de brann upp längst in, var det bara att peta in det som var kvar, längre in under grytan. I början medan vasslen var tunn, skulle den passas så att den inte kokade över, men när den så småningom började bli allt fastare, måste hon röra om så att blannan inte brände vid. Det var varmt när solen sken från ovan, samtidigt som den varma grytan med elden inunder strålade runt hennes ben. När koket äntligen var klart, tömdes blannan till ett trätråg och då fick Ester fortsätta att röra till den kallnade, för att den skulle bli slät och fin, sedan hälldes den upp i ett ostkar, för att torka. Rader av ostar på hyllan Både blannostar och vitostar måste förvaras i ostkaren medan de torkade någon dag, sedan kunde Helga tömma ur dem och ställa dem att torka på en hylla inne i boden. Den fylldes på med nya ostar dag för dag. Vitostarna måste vändas och putsas dagligen, så att de inte började mögla i sommarvärmen. Likaså kunde det komma flugor in i boden och lägga ägg i dem. Då kunde det bli mask i dem och då var de inte längre några läckerheter. Även om mjölken hann surna i sommarvärmen blev det goda ostar. Blannkoket överlät Helga gärna åt Ester, men arbetet med vitosten skötte hon själv, för de ostarna var värdefulla och hon ville vara säker på att ostmassan blev ordentligt packad i ostkaret. Lika var det med smöret, det var Helga som kärnade, tvättade och saltade det, för det mesta skulle säljas till affären och då var det noga att det var rent och fint. Någon gång emellanåt, kom ”gubbarna” från Gärden, för att hämta hem fjällsparet. På så vis blev det inte allt för fullt av mjölkprodukter inne i fäbodstugans bod. Kaffegrädde En separator hade Helga fått med sig till fäbodstugan, för att hon inte skulle behöva hälla upp mjölken i tråg.. Dock hade hon ett eget mjölktråg inne i boden och där hällde hon upp lite mjölk för egen del, för att få grädde till kaffet. Å av den grädden tog hon när hon gjorde blanna som vi skulle ha på smörgåsen. Då vispade hon upp lite av grädden och rörde ner färsk blanna i den, som hon ställde fram till sig och Ester. Hon skulle ha det där mjölktråge för att få skövle för egen del. Helga tog en matsked och skummade försiktig av det översta gräddlagret från mjölken. Resten fick vara kvar i tråget och nästa gång hon behövde grädde, hade ett nytt lager flutit upp på ytan och det var bara att ta lite till. Gräddlagret blev allt tunnare ju fler gånger hon tog av det. Mjölken var nästan blå, innan hon drack upp det sista. Eftersom Nordlunds hade så många barn, bjöds det inte så ofta på något extra gott hemma. Därför hägrade Helgas skål med blanna utblandad med vispad grädde, som Ester fick ta av. På morgonen innan hon återvände hem, åt hon kornmjölsgröt med kärnmjölk tillsammans med Helga, då stod oftast en skål med blanna också på bordet. Kärnmjölken fick man som en restprodukt när smöret kärnades. Smörtillverkning Mellan fem och sju dagar sparades den grädde som skulle bli till smör och Helga hade den i särskilda kärl för varje ägare, så att var och en skulle få smöret från de egna djuren, något annat godtogs inte Sedan hon hällt grädden i smörkärnan, drog hon töreln upp och ner i den tills det blivit smörklumpar och kärnmjölk. Då tog hon upp smöret och lade det i smörtråget, som var lite större än vanliga mjölktråg. Där det skulle rekes (knådas) en rätt lång stund, till hon fått ur all kärnmjölk, sedan tvättades det och vattnet slogs bort. Så tog hon nytt rent källvatten och tvättade det en gång till. Därefter saltade hon och då skulle det rekes igen, innan hon ställde tråget åt sidan till nästa dag, för då skulle det ältas ännu en gång, om man skulle vara säker på att det inte fanns några rester av kärnmjölken kvar. Hon fick inte leverera smöret som en klump, utan när allt var klart skulle det putsas med en träslev och träspade, så att det blev slätt och fint. Helga strök och gjorde smöre så fint, när hon tog upp e ur tråge. När det fått den rätta formen, slogs det in i smörpapper och ställdes på hyllan inne i stugans bod och när ägaren kom för att hämta sina ostar och blannostar, togs också de färdiga smörpaketen med. Smöret såldes oftast till affären, men det hände även att smöruppköpare åkte runt i byarna och köpte det. Smultron och klänningstyg Medan Ester hade sommarlov, hände det ibland att hon var kvar flera dagar hos Helga, för hon trivdes så bra där borta på fäbodvallen. Där fanns gott om smultron just i kanten mot skogsbrynet och vid ett tillfälle gav systern henne en hink för att plocka bären och då sade hon: Hitta du mycke bär, kan du ju sälja dom åt fru Hedberg. Ester tog emot hinken och efter ett tag, hade hon plockat sju liter smultron i den. Då tog hon sin bärhink och gick hela vägen till disponent Hedbergs på Köpmanholmen. Å där sålde jag bären till fru Ingeborg Hedberg. Det var en sträcka på närmare två mil att gå för Ester, som ju bara var åtta år. Hon skulle samtidigt bära på hinken med smultron, men hon minns att Ingeborg betalade bra för bären. De va roligt, men de va arbetsamt. När hon fått sina pengar, gick hon till Bjästa och köpte ett klänningstyg för pengarna. Tygstycket var så stort, så det räckte till klänningar till både Ester och systrarna Märta och Anna. Hon minns fortfarande hur det såg ut. De va grårandigt och intetsägande, men ja fick mycke tyg. De räckte ju till tre klänningar. Den dagen gick hon säkert mellan fyra och fem mil och den mat hon åt innan hon gick hemifrån, fick hon leva av resten av dagen. Affären där tyget köptes, låg på norra sidan av Nätraån och ägdes av fru Lindahl. Å de va en snäll människa. Ja kom på affärn å sa att ja skulle köpa klänningstyg åt mina systrar och mej, å ja ha bara dom här pengarna. Fru Lindahl titta på mej länge å hon tyckte jag va duktig. När Ester kom hem med tygstycket, fick hon beröm av sin mamma, sedan blev det Helga som fick sy klänningarna. En annan sommar sedan Ester blivit lite äldre, plockade hon också smultron men då använde hon pengarna till att köpa sig en hatt. Eftersom hon hade så många syskon, blev det ju ingen lyx hemma, utan det gällde att skrapa ihop lite egna pengar, om man ville ha något utöver det vardagliga. Skogens guld Det var inte bara smultron som växte i skogarna runt Gärdens fäbodar. När hjortronen var mogna, brukade Ester gå ut på myrarna för att plocka. Då gick hon inte ensam, utan ibland följde Helga med eller också fick en yngre syster hjälpa till. På hösten var det gott om lingon och då plockade hon även dem och bar hem till sina föräldrar. Längs stigen mellan Björkåbäck och fäbodarna växte också kantareller, som lyste gult i mossan mellan träden. Trots att Ester bara var ett barn och rädd för skogen, tyckte hon om att plocka bär och svamp. Hon gick heller aldrig vilse i skogen, utan hon lärde sig att hitta till sina bärmarker. Man hade ju sina märken att gå efter. Ester kunde inte minnas att hon och Helga led av ensamheten på fäbodvallen. Så mycket besök fick de ju inte, förutom när bönderna kom för att hämta hem sina produkter. Inte heller blev det tid att gå och hälsa på i några andra fäbodar, men det hände någon gång. Vi for till Ödens fäbodar och hälsade på ibland. Dit var e nära, å där var e fina flickor som tog emot oss. Det var inte mer än drygt ett par kilometer mellan fäbodställena och när Helga och Ester kom, blev de bjudna på kaffe och smörgåsar med blanna på. Å ibland sprang fäbodpigorna i Ödens fäbodar över berget och hälsa på oss. Den ena flickan hette Berna och den andra hette Elvina. Samma va man gjorde, så sprang man. Berna och Elvina brukade även hälsade på hemma hos Esters mamma i Björkåbäck, eftersom den byn låg på halva sträckan mellan de båda fäbodvallarna. Sömmerskan När Ester blev så pass vuxen att hon hade klarat arbetet som fäbodpiga, var fäbodlivet avslutat. Det var bara på någon enstaka fäbodvall, som till exempel vid Ödens fäbodar, som man behöll traditionen ett antal år längre fram. Sedan hon slutat skolan och konfirmerat sig, flyttade hon till sin morfar som bodde i Nässjöbäcken i närheten av Köpmanholmen. Morfar var gammal och ensam, så hon skötte honom tills han dog, fem år senare. Därefter gick hon sömmerskeutbildning i Köpmanholmen och flyttade så småningom till Stockholm, där hon arbetade på en syfabrik i 20 år. Tre av syskonen bosatte sig på olika platser i Amerika, så hon for över dit totalt åtta gånger, både för att hälsa på dem, men också för att hjälpa till. Första gången hon for över Atlanten var på 1950-talet och då hade hon sin pappa som sällskap. Det var meningen att man skulle åka båt, men det blev flyg i stället. Planet gick från Köpenhamn och resan kostade 4.000:- per person. Hon hade också minnen. Ruth Wigren som bodde i en lägenhet på servicehuset i Bjästa när jag träffade henne, kände till vilka som ägde fäbodstugorna på Gärdens fäbodvall medan alla fanns kvar Hennes föräldrar var från Gärden, så hon besökte ofta fäbodvallen som barn. Det var en stor och vacker vall med många byggnader, för den nyttjades av flera byar. Bönderna i grannbyn Skulnäs, hade fått flytta sina stugor dit för de hade tidigare haft dem i trakten av Björkåbäck. Då låg de vid bäcken som rinner ner till Björkåbäckssjön, men där var så mycket mygg så varken folk eller fä trivdes, så kokhus och ladugårdar flyttades till Gärdens fäbodvall och det blev en väldigt stor och trivsam vall. Rikt fäbodliv en gång När man kom från byn, var det Skulnäsbönderna som hade de tre första kokhusen och då var det Samuel Olov Johanssons stuga som stod längst fram. Därnäst stod den som Ruths far-föräldrar Olov Wigrens ägde, men senare delades hemmanet mellan bröderna Nils-Olof och Janne Wigrens och de samsades om fäbodstugan. Bortom den stod Edblads stuga och den fjärde, den enda som fortfarande finns kvar, ägdes av Petter Perssons i Gärden. Den femte ägdes av Ärnäs-Westman. Ruth mindes inte hans förnamn, men han kom från Arnäs och hade fått sitt namn av det. Den sjätte stugan i raden var Axel Westmans och Samuel Johanssons och den stod vid bortre änden av fäbodvallen, med gavlen mot de övriga. Även Petter Gerdins hade egna byggnader på Gärdens fäbodvall och från Gärdenslund var det August Gerdins och Johan Sellgrens som satt upp stugor och fähus på den stora vallen. Nicke Sellgrens från Gärdenslund var fattiga så de kunde inte kosta på sig ett eget kokhus, utan de brukade få nyttja Johan Sellgrens stuga. Strax nedanför fäbodvallen, finns en mycket fin kallkälla som fortfarande ger rent och friskt vatten. Ruths pappa Janne Wigren, var 17 år när deras kokhus skulle byggas om. Det gamla var förfallet och man rev ner det och byggde upp ett nytt på platsen. Han fick hjälp med arbetet av brodern Nicke (Nils-Olof) och en man som hette Berglund från Norum. När fäbodarna lades ned början av 1920-talet, revs de flesta byggnaderna och såldes till ved. Janne och Nicke Wigren, som ju hade sin fäbodstuga tillsammans, lottade då om vem som skulle få ta kokhuset och vem som skulle få fähuset. Båda ville ha kokhuset och Nicke ville helst inte dra lotten, han var rädd för att han skulle få fähuset. Så småningom drog man lott och det blev Nicke som hade oturen att få ladugården. Han rev ner den och flyttade den till en udde ute i Skulesjön, där han byggde upp den som fähus igen, eftersom han hade beten för sina djur där. På så vis kom ladugården till nytta, men Janne Wigren fick aldrig tid att ta hand om sitt kokhus, så det ruttnade ner. Vallpiga Ruth minns att hon tillsammans med några av sina syskon brukade få gå i skogen och valla korna på försommaren, innan man flyttade dem upp till fjällskogen. Barnen gick naturligtvis barfota, det var inte vanligt att de fick nöta på skosulorna. Medan en av hennes bröder skötte den sysslan, var han till att börja med så liten, så han fick valla djuren tillsammans med gårdens piga. Hon brukade leta lämplig kåda, som hon tuggade på. Brodern ville också tugga på kåda, men han kunde inte forma till den, utan kådan kletade fast i tänderna på honom. Pigan hjälpte då honom att leta en lämplig kådklump, som hon tuggade till åt honom, sedan fick han överta den. Det fanns ju inte tuggummi att köpa på den tiden. Brodern var ju ganska liten och blev väl less att vara i skogen, men han skulle tränas upp i tid, så pigan brukade göra små ladugårdar av pinnar åt honom, så att han skulle ha något att leka med. Å då använde dom käglern (grankottar) som dom gjorde korna utav. Brodern fick vara vallpojke. Birger Wigren från Rosenborg var bara barn, när han fick följa med föräldrarnas kor till Gärdens fäbodar. Han minns, att på våren när djuren släpptes ut från ladugården, skulle han tillsammans med några kusiner valla gårdens djur några dagar innan de fick klara sig själva i skogarna. Pojkarna såg fram emot vallardagarna, de var ju de enda utflykter de hade under sommaren. Å då passe vi ju på å fiske litte å. Korna betade i närheten av ån och i den fanns stenbit (bäckforell), så barnen brukade ha en lina, några metkrokar och lite mask med sig. Var sitt metspö gjorde de av någon lämplig ungbjörk. Det fanns alltid gott om fisk, så de brukade trä fångsten på en kippe (klyka), när de gick hem på aftonen. På den tid fäbodarna var i bruk, fick Birger följa med som kofösare när man flyttade dit på försommaren. Hur vägen gick mindes han väl, för familjen bodde i Skulnäs och därifrån kunde de följa vägen ner till Lûûn (Gärdenslund). Sedan fortsatte den på södra sidan av Bräckeån, upp över skogen och kom förbi Ante och Lill-Ullas stuga. De båda räknades som bygdens original och väl kända runt om i byarna. Lill-Ulla var mycket kortväxt, inte mycket större än en tioåring. Ante var lång och gänglig med yvigt hår. De var inte gifta utan bodde tillsammans i sin lilla primitiva stuga. Något arbete hade ingen av dem utan de livnärde sig på att göra kvastar och rismattor, som de for runt i byarna och sålde. Här är en gammal bild av Lill-Ulla och Ante, utanför den stuga där de bodde. Häggen som klätterställning Utanför deras stuga växte en stor hägg. Lill Ulla hade vid ett tillfälle lovat barnen att de skulle få klättra i den, för den hade många och grova grenar att klänga på. En dag kom pojkarna, men Ante var ovetande om löftet. Han fanns i närheten och han hade en yxa i handen så när han såg barnen, blev han arg och skrek; Ä ji här o kliv??? He je härifrån!!! (Är ni här och kliver? Försvinn härifrån!) Barnen blev rädda, men då kom Lill Ulla ut och sade; Men Ante, je ha ju lava döm (Men Ante, jag har ju lovat dem). Från deras stuga fortsatte fjällvägen uppför en brant backe och så kom man till Melins torpet. Därifrån gick stigen vidare förbi Slåttersvöjja som hörde till Björkå. Där hade tidigare varit en gammal bosättning, men det fanns inga hus kvar på den tid Birger kunde minnas. Efter ytterligare en bit kom man fram till Björkåbäcksjön och stigen gick längs stranden av den. Sedan var det bara en liten bit genom skogen, innan man var uppe på fäbodvallen. Största delen av fjällvägen var bara en kärrväg, för riktig väg i området byggdes först år 1931. Alex Wiberg har här målat av Gärdens fäbodvall i ett mjölktråg, så som vallen såg ut på den tid den nyttjades av byborna i Gärden, Skulnäs och Björkåbäck. Mer om Ante och Lill-Ulla I en liten stuga vid vägkanten upp mot Gärdens fäbodar bodde Ante och Lill-Ulla, som var i våra ögon ett omaka par. De tillverkade och sålde rismattor och kvastar under sommaren och när det blev vinterföre på vägarna, for de runt i bygderna och sålde dem. Då staplades de upp på en drög (träkälke) som de hjälptes åt att dra på dåligt plogade vägar, men många gånger fick Ulla sitta längst upp på kvasthögen, medan Ante drog. Folk var snälla med dem och de kunde få både mat och avlagda kläder när de kom. På sina färder besökte de även herrgården i Köpmanholmen och det berättas att paret en dag kom in i herrgårdens kök och var helt förtvivlade. De stortjöt och grät hejdlöst båda två. Till slut kom gamle disponent Gustav Hedberg in och frågade vad som stod på. Oj, ja vilket elände, sa Ulla, nu ä frun dö och hon som ha vare så snäll mot oss. –” Ja visst är sorgen stor” svarade disponenten, -” men ni ska inte för den skull bli utan kläder i framtiden”. Då stötte Ulla till Ante i sidan och sade glädjestrålande: Hörr u Ante, nu behöv vi int sörje na länger. En annan historia från herrgårdstiden var när en dotter till gamle disponenten gifte sig med en greve. Ante och Ulla stod länge och beskådade paret. Till slut stötte Ulla till Ante i sidan och sade: Ska de här vara en greve, ja tycke han likne mest en kär. (Han liknade en karl). När gamle kung Gustav V som kronprins kom till Örnsköldsvik, stod Ante och Ulla längst fram bland folkmassan och beundrade monarken, som ju inte var allt för kraftig till växten. Efteråt lär Ulla ha sagt: Tänk å vâra n så hög n herre, å ha så lite å äta, att man nästan si revbena på n, va synn om en. Gustav V var ju lång och mager så hon trodde att han fått dåligt med mat. Åkôttabanken var säker. I en gammal Örnsköldsviks Allehanda, från den 15 mars 1952, som jag fick låna av Lisa Andersson från Gärdenslund, kunde jag läsa några rader som signaturen Håte skrivit just om Ante och Ulla. Där berättas att Ante även sålde tvålar när han kom in i gårdarna. Det var ju vanligt att man kokade tvål hemma på den tiden, så det var troligen egenhändigt tillverkade tvålar som han handlade med. Han tjänade fem öre per styck vid försäljningen. Fem öre var rätt mycket pengar då och Ante menade att han en dag skulle bli miljonär på sin försäljning. Bar jag få håll på tillräckligt länge så, menade han. Pengarna sparade han, för om någon frågade Ante vad han skulle ha dem till, påstod han att han satte in dem på ”Åkôttabanken”. När man frågade vad det var för sorts bank, visade han på en flaska. I den stoppade han sina pengar och när den var full, var det bara att ”kötta å” den, (slå av halsen på den, för att komma åt pengarna). Ante var också väldigt förtjust i sprit och de dyrbara dropparna kallade han för tjeslågan. Vad det ordet kommer ifrån vet jag inte, men man sade ju tjesen åt ostlöpen och lågan kan ha kommit ifrån eldens lågor, det blev varmt utför halsen när han drack. Ante och Ulla blev ibland bjudna på mat, när de gick in i gårdarna med sin handel. För att visa sin tacksamhet, brukade Ante sjunga den enda sång han kunde. Den hade han delvis diktat ihop själv och visan började med orden: Längst in i viken där björken skin gvit” (gvit är ett gammalt ord för vit). Paret var väldigt skrockfulla och vidskepliga. Småpojkarna i byn tyckte om att retas med dem genom att lägga två kvistar i kors över vägen, då vågade inte Ante gå förbi, utan han vände om och gick hem igen. Ända in i ålderdomen bodde paret i sin stuga, men den sista tiden fick de flytta in till ålderdomshemmet i Bjästa. Ante överlevde Ulla med nära ett år. När han kände att slutet nalkades, gav han sin vårdarinna upplysningen om att han hade en sparad slant. Det var totalt 600 kronor och de pengarna överlämnade han till vårdarinnan, för att täcka kostnaden för vården på hemmet och en hygglig begravning. Även den här bilden har jag fått låna av Lisa Andersson och den visar hur det en gång såg ut i hennes hemby. Då fanns inga skördetröskor som snabbt tog hand om de mogna kornåkrarna, utan då måste man slå kornet med lie och sedan binda kornkärvar. För att torka dem användes den här typen av kornhässjor och kornkärvarna hässjades så att de mogna axen vändes mot solsidan, för att solen skulle få bleka dem, då blev mjölet ljusare. I änden på de båda hässjorna ser man blockstången och genom blocket längst upp gick vad som kallades töga (ett rep). En stor krok var fästad i repets ena ände och när man skulle hissa upp kärvarna till den person som satt i hässjan och som skulle klämma in dem mellan stängerna, krokade man i kärven och drog upp den till lämplig höjd. Man började hässja en bit på nedersta stången och sedan fortsatte man uppåt tills man kom längst upp. Då var det dags att klättra ner igen och börja om, för det gick inte att klämma in allt för många kärvar åt gången. Den som skulle hässja kunde inte grensla över redan hässjade kärvar när han arbetade sig uppöver. I allmänhet fick han hässja tre bredder mellan varje stolpe och när han började ett nytt le (biten mellan två stolpar) fick han klämma in ett par kärvar till i det le han nyss fyllt, för de måste vara väl packade. Om en kärve rasade ur, var det risk att allt som fanns på den stången följde med ner i backen. VID GRÅTANDE KÄLLAN PÅ GÄRDENS FÄBODVALL Källa, på vår gamla fäbodvall, som nu ligger stum och öde. Källa, rika flöde, skymd av uppväxt gran och tall. Du ensam är likadan och återstår av allt som fanns här under mina barnaår. Källa, det som var en gång, du vet, kommer aldrig mera åter. Källa, och du gråter i din övergivenhet. Än du bubblande går ut i virveldans, men tårar skimra nu i dina ögonfrans. Källa, tid då fäbodtös dej kysst, är en minnesbild nu bara. Källa, de dej svara som här hörs, då allt blir tyst. Skuggor smygande här eko bär omkring. Av fäbodliv och vallarlåt och skällors bling. Källa, allt som härifrån har flytt, kommer hit i aftondiset. Källa, på det viset du förnimmer det på nytt Och du ler men nu där under granars mantelfäll, du vänder sorgsen blick, långt bort åt annat håll. Källa, på dej med välbehag, skådar solen från det höga. Källa, blåa öga, denna vackra sommardag. Utan dej, den myren varit torr och tom, som gyllenkantats nu av hjortronrikedom. Av Agge Orrbring

Ulvöns fäbodar

Titel: Ulvöns fäbodar

Upptecknare: Birgitta Wedin, Ingrid Wigren, Ingvar Wigren

Meddelare:

År:

Socken/stad: Västernorrlands län, Sverige, EU, Ulvön, Sverige, EU

By/kvarter: Västernorrlands län, Sverige, EU, Ulvön

Ulvöns fäbodar En solig och lite blåsig marsdag år 1996, åkte jag skidor över isen till Ulvön, för att hälsa på hos Ingvar och Ingrid Wigren i Ulvöhamn. De är ägare till den fäbodstuga som fortfarande finns kvar på Ytteröns fäbodvall och de kände väl till hur det var att vara ulvöbo i början av 1900-talet. Sträckan från fastlandet ut till Ulvön var lång och innan jag var framme, kom Ingvar med sin snöskoter och mötte mig, så jag fick åka med honom sista biten. Han hade skoterkälken med, dit jag fick lägga skidorna. Wigrens hade mycket att berätta, dels om fäbodarna som tidigare tillhört Sörbyns bönder på Ulvön, men också om livet i Ulvöhamn, så som det var i deras ungdom. Både Ingrid och Ingvar var duktiga att berätta och jag insåg att jag behövde få fara dit en gång till, för att komplettera deras minnen från förr. Den 22 augusti samma år, var det åter dags att fara till Wigrens, dels för att återställa de kort från äldre tider som jag fått låna, men också för att få veta mera om det forna livet i ”Hamna”. Eftersom jag också skulle till Elly Carlsson i Sörbyn, som hade lovat att berätta minnen från Värns fäbodar, hann jag inte åka tillbaka med kustbåten samma dag, så jag fick övernatta i Wigrens fäbodstuga, som ligger ett hundratal meter från strand. Sedan Ingvar skjutsat mig över sundet med båten, var jag troligen ensam på en öde ö den natten. Trogna ulvöbor. Båda är födda i Ulvöhamn och har bott där hela sitt liv, även om Ingvar hade arbete inne på fastlandet under många år. När han gifte sig med Ingrid, som bodde bara en bit längre bort i fiskeläget, övertog de hans föräldrahem. De flyttade då in i stugans övre våning, medan föräldrarna bodde kvar nere. År 1958 reparerades huset och då flyttade föräldrarna upp på övre våningen, så att de yngre kunde bo nere. Eftersom Ingvar varit intresserad av Ulvöns historia, hade han gamla kartor och andra papper i sin ägo, som kunde bekräfta bland annat om hur fäbodvallen en gång sett ut. På en karta från år 1712, kan man se att det redan då fanns fäbodar på Ytterön, för där finns åtta byggnader utmärkta, troligen fyra fäbodstugor och fyra fähus. Fäbodstället ägdes då av bönderna i Sörbyn, men eftersom de ansåg sig ha tillräckligt med mark hemikring, arrenderade de senare ut både åkertegar och stugor till fiskarbefolkningen nere i Ulvöhamn. De i sin tur hade inte mycket mark att föda sina djur på. Den fäbodstuga som Wigrens numera är ägare till, härstammar från Kalle Carlssons hemman uppe i Sörbyn. När Ingvars pappa tillsammans med brodern Gustav, köpte Carlssons del av fäbodvallen på Ytterön år 1911, följde en ladugård, två lador samt en liten timrad fäbodstuga också med. Stugan bestod av ett kokhus samt en liten ostbod, där man i gamla tider förvarade mjölktrågen och andra föremål som hörde mjölkhanteringen till. Ostar, mesostar och smörbyttor hade också sina platser i boden. Inne i kokhuset fanns en öppenspis, några stolar, ett bord och en säng. Som tapeter på väggarna brukade man klistra upp blad ur dagstidningar men något innertak fanns inte då. Bostad under slåttanna. Ingvars föräldrar använde fäbodstugan under slåttanna, för hans mamma lagade till maten inne i den öppna spisen där då och familjen kunde sitta runt bordet där medan de åt. När jag va barn och vi va däri boern på slåttanna, hängde mamma alltid upp bröpôssan (en påse med tunnbröd) i en sträng som hängde ner från taket inne i stuga. Det fanns ju gott om råttor och för att de inte skulle komma åt brödet, hängdes påsen upp i strängstumpen och när det var dags att äta, lyfte man ner den och lade fram vad som behövdes. Medan fäbodarna nyttjades, fanns det ju flera stugor där men de har efterhand rasat samman. Den del av fäbodvallen som låg ovanför Wigrens stuga, var från Lundgrens hemman och där fanns fähuset och en gammal timrad lada kvar på 1930-talet. Det som på senare tid varit Bergmans kokhus, kunde Ingvar inte säga vilket hemman det kom ifrån, men den marken såldes till kyrkan och förutom fäbodstugan har även där funnits både fähus och lada. Så länge området nyttjades fanns en gärdsgård kring den uppodlade marken. Den stängdes en bit ut i Fäbodsjön, så att inte några djur skulle kunna komma runt, för det var inte bara vallen och byggnaderna man ville skydda, utan det fanns rätt stora slåtterängar och uppodlad mark i anslutning till den. Bra åkerjord. Delvis stupar bergen rätt brant ner mot sjön, men i söder där fäbodvallen ligger, har marken odlats upp. Även på norra sidan mellan Fäbodviken och Fäbodsjön har det varit odlat. Där var fin jord och ett stort stycke mark nyttjades som slåtterängar även där. Fram till 1800-talets slut, var det Sörbyns bönder som nyttjade den marken, men sedan blev det allt fler av de fiskare som bodde inne i Ulvöhamn, som övertog och brukade på Ytterön. På 1930-40 talen hade flera av hamnborna sina potatisland där. På de flesta åkertegar fanns lador och det hö som bärgades där, lades in i dem på sommaren och man hämtade hem det på vinterföret. Medan Sörbyns bönder nyttjade fäbodarna brukade de gå med djuren till Rödharen, där sundet är som smalast och där fick kor och kalvar simma över till motsatta sidan. På den tiden hade bönderna pigor som skötte fäbodarbetet och kreaturen fick bo i de små fähusen under natten och när de släpptes ut i skogen varje morgon, släpptes de genom ett le i gärdsgården. Det var några stänger som kunde dras undan medan korna gick igenom, sedan drogs de tillbaka igen och hagen var stängd. Fram till någon gång i början av 1900-talet nyttjades fäbodstället, för Ingvars pappa Johan Wigren hade berättat att när han var ung, var det vanligt att ungdomarna från Hamna for över till fäbodpigorna på Ytterön, för att roa sig på lördagskvällarna. Johan föddes år 1885, så det var fäbodlivets slutskede, han fick vara med om. Getterna byttes mot kor. De odlade markerna där borta nyttjades betydligt längre och man for över till fäbodstället varje sommar för att bärga hö. I gamla tider var det inte så vanligt att befolkningen nere i Hamna hade några kor, för de flesta var fiskare och de hade bara några getter, men från 1900-talets början blev det allt fler av dem som skaffade en eller möjligen två kor. De hade då behov av vinterfoder till dem och en efter en fick arrendera mark vid fäbodarna. Medan Ingvar var ung och hjälpte sina föräldrar och så länge han själv hade djur i ladugården, fick han frakta hem hö från ladorna på fäbodvallen. Det var en hel del arbete förknippat med hötransporterna, för delvis togs fodret hem redan på hösten, innan isen hunnit lägga. Då laste vi de först i sjonka. Det var stora segel som man använde åt strömmings-skötarna när de skulle bäras till båten, för sedan näten plockades ner greddes (redades) de ut i sjonket, som knöts ihop och bars ner till sjöboden. På samma vis gjorde man med höet. Sjonket lades ut framför gluggen på höladan och med en högaffel kastades hötapparna ut från ladan och samlades upp i sjonket. När det var fullt, knöts det ihop och man bar bördan på ryggen ner till ekan som låg vid stranden och rodde över Fäbodsjön. På andra sidan drogs båten upp på land och där hade Wigrens en flakkärra med två hjul som sjonket lades på och så drogs det några hundra meter, ner till Fäbovika (Fäbodviken) vid stranden av Ulvösundet. Där lastades det över i motorbåten och så for man hem med bördan. Från båthuset skulle sjonket bäras upp till ladugården, där innehållet tömdes ut på logen. Det var många timmars arbete, för att få hem några hötappar till djuren. Ett väldigt slit. I nutid kan det tyckas vara ett onödigt slit, men folket hade inget annat val då, för de måste ju skaffa hem mat till korna. Det var livsviktiga djur, för det var tack vare dem som befolkningen kunde överleva ute på ön. Nu kan var och en bara gå till affären och köpa den mat han eller hon behöver, men på den tiden fanns det inte så mycket att köpa. Inte heller hade man pengar att handla för, så alla var mån om att få ihop så mycket hö som möjligt, för att föda en eller ett par kor, att det var slitsamt fick man inte bry sig om. Alla fick hjälpas åt och man var nöjd när kvällen kom. På vintern när det började bli slut på hö hemma, tog man dröga (en liten träkälke) och for till fäbodarna och hämtade hem det som fanns kvar i ladorna. Då sattes en liten höskrinda på kälken, för att man inte skulle tappa bort några höstrån längs vägen. Först drogs dröga ner till stranden, sedan vidare den dryga kilometern genom Ulvösundet till Fäbovika. Därifrån måste en liten väg trampas upp i snön för att hököraren skulle komma upp till Fäbodsjön. Ibland var det mycket snö över sjön också, så att man måste trampa till lite även där för att komma fram. Totalt var det cirka tre kilometer att gå och dra på kälken, innan man var framme vid höladan. Sedan lastades så mycket hö som rymdes i den lilla skrindan. Men då steg man ju opp på lasse och trampe till de, så fick man ju dit litte till. Det var ju dryg väg att gå, så alla ville fylla skrindan så mycket som möjligt, innan hölasset drogs hem för handkraft, samma väg tillbaka till Hamna. Det var ett helt dagsverke att frakta hem hö från fäbodarna om det hade kommit mycket snö. I slutet av 1940-talet brukade Wigrens leja en bonde från Sörbyn, som kom med häst och en större skrinda för att frakta hem det hö som fanns i ladorna. Bonden kunde köra flera turer mellan fäbodarna och Hamna över dagen, så han transporterade hem allt hö på en dag. Nere i Hamna fanns inga bönder, utan de som bodde där var fiskare med en till två kor. Det fanns nästan ingen jord att odla i anslutning till bebyggelsen, utan var och en hade små jordlotter lite här och där, som de till en början arrenderade de flesta en bit av Sörbyns bönder, som så småningom fick friköpas. Sommarbetet på Ytterön. Under Ingvars barndom, var det bara Kalle Bergmans i Ulvöhamn som hade sina kor borta vid Ulvöns fäbodar. Då fick djuren vistas i fähuset där under natten, men fäbodstugan nyttjades inte, utan de rodde dit bort och mjölkade morgon och kväll. Alla andra fiskarna som hade kor for också över till Ytterön med sina djur, men de hade små fähus tvärs över sundet, mitt emot Hamna och dit var det inte mer än några hundratal meter att ro. De flesta av fähusen där var väldigt små och enkelt byggda. Några var lite större och där hade två familjer sina kor längs var sin långvägg. Även där borta fanns några små uppodlade slåtterängar. Det var tre små lägdlappar, som alla var inhägnade, för att djuren inte skulle komma åt att beta av dem. Där va ju marken slät å fin, så dit for dom me lakansvävarn som dom hadde vävt på vintern. Det var ju vanligt förr att var och en vävde tyg till handdukar och lakan hemma och för att få dem så vita som möjligt, breddes det ut på snön att blekas av solen. Det var säkert lite av högtidsdag när väven klippts ner och man kunde ta tygpacken på sparken och åkte över till motsatta stranden, för att sträcka ut den på snön där borta. Å efter de där hadde ju dom där lägderna fått sina namn, de va Sönnerstbleke, Mellableke och längst norrut var e Nörestbleke. Alla gröna strån kom till nytta. Varje vår, när det var dags att släppa ut korna, fick de först vara hemma några dagar. De vallades då och fick beta av det gräs som börjat spira inne i gistgårdarna, men de passades noga, så att kossan bara höll sig inom den egna tomten. Någon dag längre fram, sedan kreaturen tränat sig med utomhustillvaron, tog alla hamnbor sina kor och kalvar och gick ”opp i lägda”. Där fick hamnens alla djur vara tillsammans någon dag, innan var och en tog dem med sig bort till Brännudden, för att frakta dem över till Ytterön. Udden hade fått sitt namn av att det var en torr sandudde så det gräs som spirade där på våren, brändes snart bort av solen. Då gick allihop längs Hamnvägen bort till Röharn me korna, för där var e smalast, så där tog vi över dom. Korna fick simma. Där borta fanns en båt och då lyftes de mindre kalvarna över i den men på korna hade man en grimma om huvudet med ett rep i, så de fick simma själva. Å då våre kor skulle över, var e ju vi som fick sitte bak i båtn och hålle i repe. Alla som hade kor nere i Hamna, hjälptes åt att flytta dem till Ytterön, men det var ägaren som fick sitta i båten och se till att hans kor kom välbehållen över. Det var inte alltid som djuren var så villiga att stiga ut i vattnet, så någon stod alltid på stranden och hjälpte till att puffa på kossan, tills hon kom så långt ut, att hon inte längre nådde botten. Då simmade hon själv. De kor som va äldre å van me n där flyttningen, dom kunne ju hoppe i vattne å simma själv. Det var nästan en högtidlig stämning i Hamna när korna skulle flyttas, så det var vanligt att de flesta i familjen följde med, för att titta på och hjälpa till om så behövdes. Å de va en oskriven lag, att alla skulle flytte korna samtidigt. Om det fanns kor på båda sidor om sundet, blev djuren oroliga och då stod de där och råmade på var sitt vis. Dom kunde stå å rûte (råma) åt varann då, åsse var e nån som hoppa i å börje simma tillbaka. Piluschern, potatis och hö. Kreaturen fick vara kvar där borta tills någon gång i slutet av augusti. På så vis blev markerna inte allt för hårt betade i närheten av Hamna. Hamnborna hade ju ingen egen mark, utan där det var möjligt att odla, arrenderade de av Sörbyns bönder. Å där de gick att odla, bröt dom ju opp jorden för å odla pärern (potatis) å piluschern (grönfoder), åsse skulle dom ju ha hö. Piluschern bestod av höfrö som såddes tillsammans med grå ärter och korn och skördades innan det var moget. Inte förrän på hösten sedan man tagit vara på markens grödor, togs kreaturen hem från Ytterön och då fick de beta på de uppodlade tegarna. Några inhägnader fanns inte så för att de skulle behållas på den egna marken, måste de tjudras. Då hade de tillräckligt med mat en del av dagen, men fick hålla sig inom det begränsade området som tjudret tillät men de måste flyttas ett stycke på eftermiddagen, för att få mera att äta. Det fanns gott om arbete även för barnen, för Ingvar var inte mer än tretton år när han fick börja slå med lien. Då gick han i bredd med sin pappa och de hjälptes åt. De va ju bara lieslåttern, å de gick åt många svettdroppar innan allt var slaget. Wigrens hade en del av sina slåtterängar borta vid fäbodarna, så dit måste de ta med sig liar och allt vad som behövdes under dagen. Liarna måste hållas vassa och till det ändamålet fanns en slipsten vid fäbodarna, så när det blev rast skulle de slipas. Pappa skötte ju om å slipe han, men de va ju jag som skulle dra n där slipsten. Det var inte någon uppskattad sysselsättning, när han kände sig i behov av att vila eller leka lite. Sedan skulle hässjevirket dras ut och sättas upp innan man kunde börja samla ihop allt hö och hässja upp det. På den gamla goda tiden. Innan samhället började förändras, fick fruarna eller någon av de äldre flickorna i varje hushåll, ro över sundet morgon och kväll hela sommaren, för att mjölka. Alla gav sig av ungefär samma tid och det gällde att alla var morgonpigg. Eftersom samtliga kor höll ihop som en besättning, var det noga med att de fick komma ut ur sina fähus vid samma tidpunkt, så att ingen av dem blev efter. Man handmjölkade naturligtvis och de som skötte mjölkningen satte sig då på mjölkpallen och klämde fast stävan mellan knäna och tog tag om ett av spenparen, sedan var det bara att krama ur mjölken. Mjölkerskorna var snabba, så det tog inte lång stund att mjölka ett par kor och sedan alla var färdiga, släpptes djuren ut på Ytteröns marker, där de själva skaffade sin föda över dagen När det blev afton, letade de sig tillbaka hem till sina små grå fähus igen. Man kunde se från Hamna, när de kom i lång rad längs stranden. Då titte dom över sunne då dom komme, å då rûûte (råmade) dom då, så man skulle höre att dom va på ingående. Korna var oftast punktliga, så de som skötte mjölkningen hade i förväg gjort i ordning ämbaren med lite godsaker åt sina kreatur och tog dem med sig i båten när de rodde över. Varje kossa visste vilket fähus den hörde hemma i och ställde sig utanför dörren och väntade och när mjölkerskorna kommit över med båten, bar de med sig ämbaren som ställdes in i båsen och serverades till djuren, medan de bjestes (satte fast). Ingrid var van att sköta korna från det hon var barn, för hennes mamma var sjuklig och orkade inte med ladugårdssysslorna. Före giftermålet med Ingvar, var det föräldrarnas kor hon skulle mjölka och sedan fick hon egna kor att ta hand om några år. I sin ungdom brukade Ingvar erbjuda sin mamma att han skulle ro henne över till Ytterön, när hon skulle ta hand om korna på kvällen. Å medan mamma mjölke, smög ja mej bort till Ingrids lagårn, för å få prata me henne en stunn. Till att börja med var det nog ingen som anade varför han var så villig att ro över sundet, men så småningom förstod nog hans mamma var skon klämde. Hemkärnat smör. När korna var mjölkade, stängdes fähusdörrarna igen och alla tog sina fyllda mjölkhämtaren och de tomma ämbaren med till båten när de rodde tillbaka, för mjölken skulle separeras innan den hann kallna helt. Grädden sparades ihop några dagar och sedan slogs den över i smörkärnan för att kärnas till smör. Fram till år 1948 var det Ingvars föräldrar som hade kor, men sedan de överlåtit stället till Ingvar och Ingrid fortsatte de unga att ha djuren fram till år 1953. Sedan blev det nya tider och en efter en avstod från djurhållningen. Så länge de hade kor fanns det gott om kött i stugan, för oftast föddes kalvarna i jultiden. De sparades över sommaren och den ena kalven (tjur-kalven) slaktades till julen, året efter. Efter att vi hadde slakte, ville vi ju helst att de skulle vara kallt ute, för då kunde man spara kötte å få äta de färskt fram till trettondan. Det fanns ju inga frysmöjligheter då, så när helgdagarna var överstökade, var det dags att ta hand om återstoden av köttet som skulle konserveras eller saltas in. Den som hade två kalvar, kunde få sälja den ena och tjäna några kronor. Var det en kokalv såldes den till liv, till någon som behövde byta ut någon äldre ko mot en yngre. De som bara hade en ko och en kalv, fick ju alltid slakta bort kalven till jul, så när kossan blev tillräckligt gammal, måste de försöka få tag i ett yngre djur, helst från någon som bodde i närheten. Konkurrens om gräset. Det var inte bara djuren från Ulvöhamn som hade sina betesmarker ute på Ytterön, för när fiskarna från fastlandet flyttade ut till Grunnans fiskeläge på försommaren, hade även de sina djur med sig. Dock blandade inte bohagen från de båda fiskelägena ihop sig med varandra, utan de kor som kom från Hamna höll ihop som en besättning. Lika var det med djuren från Grunna, de tillhörde många ägare men medan de betade på skogen, samsades de i en grupp. Hamnkorna å Grûnnkorna, dom blanda aldrig ihop se me varann. Fiskarna ute på Grunna, kom från Otterbäcken, Käxed, Germesta, Värns och Sjöland. De tog sina kor med i skötbåtarna när de flyttade ut till Ytterön på försommaren. Innan det började finnas motorbåtar rodde de hela den långa vägen, närmare två mil, med sina djur. På senare tid, under den tid Ingvar minns, kunde de få skicka dem med kustbåten ”Örnsköldsvik”, för den gick med jämna mellanrum in till bryggorna i Docksta, Käxed och Sund. Där lastades kreaturen ombord och bands fast i relingen på båten, medan de fraktades över till fiskeläget. En speciell brygga hade byggds ute på Grunna, för att korna skulle kunna gå iland där. Dom hadde ju n där kobrygga där då, så korna skulle kunna gå iland. Ytterön är ju inte så stor, så djuren från de båda fiskelägena träffades säkert när de gick och betade över dagen, men när kvällen kom, gick Grunnkorna hem till sina fähus längst i söder, medan Hamnkorna traskade åt motsatt håll. Gott om både folk och fä. Innan industrisamhället växte upp, var det nästan nödvändigt att ha kor för att få tag i mjölk och då hade i princip alla fiskare någon kossa och oftast en kalv. Nätterlunds, som bodde längst söderut hade två kor och Albert Wistens hade en. Å bagarn hade ett par kor, å Valfred Wisten som var lots, hadde ett par kor. Ferdinand Öhman var också lots men klarade sig med en kossa, medan hans granne Bertil Sahlins brukade kunna skrapa ihop hö till ett par kor. Axel Söderbergs hade två kor och uppe i ”Mala” hade Stina Öhman och Wibergs ett par kor var. Hos Dahlins fanns inga kreatur, de hade handelsbod så dit brukade de som fiskade få leverera salt- och sur strömming fram på hösten. I stället kunde de ta ut matvaror på boa (affären). Norr om handelsboden bodde på den tiden Ingvars föräldrar som hade två kor, liksom Gottfrid Söderbergs och Jacke Wigrens. Där blev Frida Wigren änka tidigt, för Jacke dog när han var 35 år och då fanns åtta barn i familjen. De hade bara sina två kor och fisket att leva av, för ett par av pojkarna hade kommit upp i tonåren och kunde överta fiskaryrket efter sin far trots att de var tämligen unga. Bortom Fridas bodde Manfred och Georg Dalbäck i var sin stuga, men ingen av dem hade några djur, för de ägde ingen jord. De fick köpa sin mjölk och hade det nog rätt fattigt. Georg var en duktig jägare och brukade dryga ut maten med något villebråd ibland. Helmer Ögrens hade ett par kor men hos grannen Efraim Dahlins fanns inga djur. Hans fru var lärarinna, så de hade råd att köpa sin mat. Å sen då var e Nickes ställe, de va Ingrids föräldrahem å dom hadde ett par kor. Även Olle Öbergs och Johan Wallins hade två kor och någon kalv vardera och längst bort på udden bodde Oskar Nordkvists, som hade en ko. Det var många djur som skulle mättas av det gräs som fanns ute på Ytterön under sommaren. Förutom alla kor nere i hamna, hade bönder och torpare i Sörbyn, på Fjären, i Norrbyn och borta i Storviken ett antal kor vardera, men de hade sina betesmarker på Ulvön. I Ingvars barndom var det fem bönder uppe i Sörbyn som hade sex till åtta kor vardera. Dessutom fanns vad som kallades för prästhemmanet, det hade styckats av från Johansson marker någon gång. Ingvar hade hört berättas från gångna tider, att mannen i gården var en givmild person men hans fru var rädd om maten. När fiskarna gjorde dagsverken där, fick de inte mycket att äta så far i huset blev väl lite bekymrad över det men ville inte stöta sig med sin fru, så han sade inget då. I ställe återgäldade han arbetet med hö, som fiskaren fick hämta från hans lador borta vid fäbodvallen, när de själva inte hade tillräckligt med foder till sina djur, som då oftast var några getter. Olydiga kossor. Prästhemmanet inköptes en gång in av Nätra församling, för att prästen på Ulvön skulle ha tillgång till mjölk och kött. När pastor Manbert Persson kom till Ulvön år 1924 hade även han några djur, så på den tiden var det över 100 kor som betade av Ulvöarnas marker. Sörbyns bönder hade tillsammans mellan 35 och 40 djur. På Fjären fanns drygt tiotalet kor, i Norrbyn var det fyra hemman med totalt cirka 25 kor och borta i Storvika hade Öbergs ett rätt stort torp med tre kor. Därtill kommer de kor och ungdjur som fraktades över till Sandvikens fiskeläge över sommaren, det kunde nog vara upp emot tjugutalet när det var som mest. Korna nere i Hamna och dem som Grunnanfiskarna hade med sig, betade ju på Ytterön under somrarna, så de kom inte i kontakt med Ulvökorna. Under nästan tre sommarmånader hade hamnkorna sina betesmarker på Ytterön, men sista tiden som de befann sig där, började oftast maten tryta. Innanför den hage som avgränsade fäbodvallens uppodlade åkertegar, lyste ängarna gröna och inbjudande och vissa kor blev specialister på att bryta sig igenom hagarna. Fann dom de minsta hål i hagan så körde dom in huvve där, å så gick dom rakt på. De andra korna kände till vad som skulle ske, så de stod omkring och väntade på att hagen skulle falla. Då blev det full fart på hela kohopen, för där hagen låg på marken var det inga problem för dem att komma fram. Det var inte bara det gröna gräset som följde med när kossorna hade kalas, för på den sidan om hagen fanns även några potatisland och djuren försmådde inte den saftiga blasten. Å korna kunde ju hinne vara där ganska länge, innan de va nån som såg dom. När de åt av blasten ryckte de ofta upp hela plantan, så de kunde hinna göra stor skada innan de blev upptäckta. Sedan de förpassats till sina rätta marker gällde det att stänga till hagen ordentligt, för sedan de fått njuta av godsakerna på insidan stängslet, var det ännu svårare att hålla dem utanför. Barnen skickades att rädda grödorna. För den som skulle rädda sitt potatisland, tog det ju sin tid att komma över vattnet. Var djuren på det inhägnade området mellan sundet och fäbodsjön, gick det ju rätt snabbt att komma fram, men när de var i närheten av fäbodvallen skulle man även gå till fäbodsjön och ro över den innan det fanns någon möjlighet att ta hand om kokrakarna. Å de va ju vi barn som skickes dit å köre bort dom. Ingvar minns att han bara var i 12-års åldern, när han tillsammans med några andra barn i byn, skulle sköta om att fösa bort alla djur som kommit in bland potatisland och annan gröda. Barnen cyklade då först bort till Rödharen för där fanns en båt som de snabbt hoppa i och rodde över sundet med. Sen då skulle vi ju springe opp till Fäbosjön å ta båtn där. När de så småningom fått iväg korna till skogen måste de även försöka laga till hagen. Djuren trivdes naturligtvis i den frodiga grönskan på fäbodvallen och var inte särskilt intresserade av att gå därifrån, så det kunde vara ett drygt arbete, innan alla kor kommit till sina rätta betesmarker igen. Man kunde ju ha fått dom ända fram till öppningen i hagen, men så spratt dom iväg tillbaka ut på fäbodvallen å då var dom snabb att spri (sprida) ut se på hela område, å då var e bara till å börj om igen. De kunne bli alldeles mörkt ute innan man fick fara hem igen, å då va man både trött å hungrig. Förmodligen var nog inte humöret alldeles på topp när han kom tillbaka. Tidsinställda kor. Korna var vana vid att vara på Ytterön till i slutet av augusti men om tillgången på gräs inte var så dålig där, hände det väl att man sparade någon dag längre än vanligt med att hämta hem dem. Vädret kanske var så bra att hamnborna tyckte att de kunde få vara kvar, men det var som om djuren hade almanackan i huvudet, för när den tid kom när de brukade flyttas hem, då skulle de hem. Om ingen hämtade dem, kom de själva simmande över sundet den dagen. Å när förste kon klev ut i vattne å börja simma över, då följde dom andrern efter. I allmänhet blev det bara några enstaka kor som var lite fega kvar på stranden. Annat var det på våren när de skulle över, då var det vanligtvis ganska ovilliga att gå i vattnet. Då var e till å töjje å slite, för å få kon me se. Från våren var ju vattnet kallt, så då kändes det nog rätt obehagligt för dem att blöta ner sig. Det var bara själva överfarten som var gruvsam, sedan de väl kommit över till Ytterön, trivdes de bra där fram till sensommaren, när skogsbeten började tryta, men då var de nöjda att komma tillbaka hem. Den dagen rodde alla som vanligt över för att mjölka på morgonen, men sedan följde var och en sina djur bort till Fäbodviken. Därifrån fick de sedan simma över till Röharn och de som inte tog sig över självmant, fick man hjälpa. På hösten fick de beta på skogen i närheten av Hamna eller på inägorna där återväxten kunde vara rätt frodig. Svampen ställde till problem. Ingrid minns från sin barndom, att hon fick ta med sig korna på eftermiddagarna när hon gick hem från skolan. Skola va ju uppe i Sörbyn, å då man gick hem då skulle man ju hämte korna, å ta dom me se hem. Deras kor var tjudrade, så hon fick först lossa tjudret och sedan se till att de följde vägen och inte smet på sidan om, när hon knatade hemöver med dem. Det hände naturligtvis att någon av dem drog iväg in i skogen ibland, för korna var ju väldigt förtjusta i svamp och ville få tillfälle att komma åt den. Då måste hon följa efter och försöka få smitaren tillbaka in på vägen igen. Ingvar hade samma syssla med sina föräldrars kor. Vi hadde ju korna däri Kvarndarn, som ja skulle hämte, när ja gick hem från skola. De kor som var tjudrade kunde ju inte beta på samma område allt för länge, utan någon gång mitt på dagen skulle de tjudras om. Ingrid minns att det alltid var hennes mamma, som fick gå upp till åkern och flytta på tjurstakarna, så att de fick ett nytt område att beta på. Då hade de i allmänhet ätit upp det gräs som fanns inom den radie som kedjan till tjudret nådde, så att det var en väl aväten ring där de hade hållit till. Mellan Sörbyns marker och Hamna fanns en stenhage med en grind (kogrinna) över vägen, så att kreaturen från Sörbyn inte skulle förirra sig ner till bebyggelsen i Ulvöhamn. Varje gång barnen skulle gå till och från skolan, eller när någon annan färdades vägen fram, fick de öppna kogrinna och gå igenom. Sedan var det noga med att den stängdes igen, för korna var specialister på att upptäckte om någon glömt att stänga den efter sig. Den stackaren hade blivit bortglömd. Förr var det ganska vanligt att de som bodde nere i hamna hade någon piga eller dräng. Hos en familj som bara ägde en ko var det pigan som skötte om att mjölka och släppa ut den, men en höstkväll kom kossan inte hem till kvällsmjölkningen. Det började skymma men ingen ko syntes till. Då bådade man upp folk i grannskapet och gav sig ut i skogen för att söka henne. Det blev mörkare och mörkare ute i skogen men någon kossa fann man inte. Då sade Tilda Vestin, som var en av dem som varit ute och letat; men ä du säker att du släppte ut kossa i morse då. Den tanken var helt ny, så man tågade in i ladugården och där stod kon och där hade hon stått hela dagen. Pigan var känd för att vara lite senfärdig och när hennes husmor ville skynda på henne i arbetet, brukade hon svara Ja hinn fäll, de ä int kvälln än. (jag hinner väl, det är inte kväll än). Den morgonen hann hon tydligen inte släppa ut kossan på hela långa dagen. Varierande kost. Det var ju ett bekymmer för dem som bodde nere i Hamna att skrapa ihop foder till sina djur, så att det räckte hela vintern. Ingrids pappa hade arrenderat en åkerlapp uppe i Sörbyn och på Ytterön köpte han in området vid fäbodvallen, där Wigrens fortfarande har sitt kokhus kvar. Ingvars farfar hade köpt in ett område i närheten av Bysjön, vad som kallades för Kvarndalen där han bröt upp mark och odlade för att få tillräckligt med foder till sina djur. Senare bröt hans pappa upp mera mark omkring åkertegarna. Dessutom slogs starr ute på myrarna och kring sjöstränderna och man plockade rönnkvistar som torkades, för vintern var lång och det gick åt en hel del foder. Allt som skulle samlas in fanns inte inom räckhåll, utan det hände att man for ut till Mjältön, bland annat till Aspviken på norra sidan av ön, för att plocka rönnlöv på höstarna. Dessutom var det vanligt att hamnborna gick ut i skogen och plockade toppmossan (fönsterlav), för även den kunde man ge som stödfoder. Djuren åt den med förtjusning och de mjölkade bra av laven. Man skulle ju plocke n där tôppmôôsan å ha åt korna. Vi plocke ju den i säckar å ställde in dom i môssaboa. Det fanns ett särskilt utrymme för säckarna och Ingvar minns, att det inte var ovanligt att han tillsammans med sina föräldrar plockade mellan 25 och 30 säckar med lav, för att ge av till djuren. Samtidigt som de plockade tôppmôssan, bröt de ris från lövträd som togs hem och torkades, för att fodret skulle räcka hela vintern. N dänn môôsan skulle korna ha i ämbära. Varje gång ämbaren gjordes i ordning, togs en näve ur säcken. Laven blandades med skrädesmjöl, rester från köket och torkad strömmingsgäl. Hett vatten slogs över och ämbaren fick stå några timmar, så att innehållet fick svälla. Det var nog så att alla som hade kreatur, drygade ut vinterfodret med lavar, för Ingrid minns att hon redan i tioårsåldern, brukade få ta en säck med sig och gå upp bland bergen i närheten av Hamna, för att plocka. Brodern Gunnar var också med och på eftermiddagarna sedan de kommit hem från skolan skulle barnen ta sin säck och gå till skogen, innan det mörknade. Å n där tôppmôssan va blöt å tung så de va ju så arbesamt å bära hem säcken, då han va full. Uteliggare. Kossorna betade på skogen så länge det var möjligt på hösten. Under den tiden behövde man ju inte använda sig av de olika slags foder som skrapats ihop, utan de åt sig mätta innan de återvände hem. Ett problem på sensommaren och hösten var svampen, som hägrade djupt inne i skogarna. Korna drog sig inte för att vandra långa vägar, för att hitta den begärliga soppen. Å då dom vart mätt, då brydde dom se inte om å gå hem alle gånger, utan då la dom se i skogen. Under sommaren var det aldrig några problem med att de inte kom hem till kvälls-mjölkningen, men när det blev svamptider, drog de iväg allt längre bort bland bergen för de sökte hela tiden upp nya svampställen. Det var ingen risk att de åt sig sjuka av soppen, för de kunde skilja ätbara svampar från de giftiga. När korna inte kom hem i tid, måste någon oftast barnen, ge sig iväg för att söka reda på dem och då kunde det bli mörkt ute, innan man var hemma igen. Fiskarna i Hamna hade ingen egen skog, men de hade rätt till mulbete för sina kreatur på böndernas marker och de fick även ta stängselvirke borta på Ytterön, så att de kunde hålla hagarna i trim, både vid fäbodarna och hemma. Många hade ju tegar där borta som skulle skyddas mot betande kor och Bertil Sahlin hade en ”gäla” på nästan fyra tunnland (två ha). Den låg längs bäcken, som rinner från Fäbodsjön ner till Ulvösundet. En lada hade han byggt upp där, så att han skulle kunna bärga det torra höet. Lite längre bort låg Sundlövs gäla. Kalle Bergmans, Johan Wigrens (Ingvars föräldrar), Nickes (Ingrids föräldrar), Wiklunds och Johan Wallin, hade också var sina små ägor borta vid Fäbodsjön. Där det fanns möjlighet att bryta en bit mark, försökte man få ihop lite hö. Dessutom slogs skrabben, det som växte runt diken, stenar och stubbar, för allt av värde togs tillvara. Wigrens hade ingen lada på slåtterängarna vid sjön, så de fick samla ihop det torra höet på en bår för att stoppa in det i ladan på fäbodvallen. Man packade på så mycket som möjligt på båren och band om med ett rep, så att ingen hötapp skulle ramla av. Sedan fick två personer hjälpas åt att bära. På den tiden räknades inte tiden i pengar, utan det gällde bara att skrapa ihop vinter-maten till sina djur. Besök hos tjuren. Hamnkorna måste ju ibland uppsöka tjuren och då gick man upp till Sigge Karlssons i Sörbyn. De hade haft en tjur i ladugården så länge Ingvar kunde minnas. När det var dags att ge sig iväg, sattes grimman runt huvudet på kossan och man tog den med sig och knatade iväg de två kilometrarna upp till Karlssons ladugård. Kossan kunde vara bångstyrig och svår att få med sig, så man brukade vara två som följdes åt. Hos Wigrens var det vanligt att Ingvars mamma höll i grimman och Ingvar gick bakom kossan, med en käpp i handen. När de kom fram, bands kon fast i en stolpe vid ladugården och Sigge släppte lös tjuren. N dänn tjurn va man ju halvrädd, så man höll se ju på lämpligt avstånd. När det hela var överstökat, fångade Sigge in tjuren och satte fast den på sin plats i ladugården igen, medan Ingvar och hans mamma fick ta hand om kossan och gå tillbaka hem. Värdefull kas. En liten gödselhög blev det ju utanför varje liten ladugård både på Ytterön och hemma. Alla var mån om att ta vara på den, men den sparades fram till hösten när det blivit is på sundet. Fähusen hade riktiga trägolv med båspallar som var något upphöjda och bakom låg ett par tvärlagda stockar som en gödselränna, så där samlades dyngan under natten. På morgonen skrapades den ihop med en spade och kastades ut genom en glugg i fähusväggen. När det gick att fara med släde över sundet, for hamnborna över till Ytterön för att ta vara på dyngkasen som sedan spreds ut på någon jordlott hemikring eller borta vid Fäbodsjön. Wigrens hade ju några åkertegar vid fäbodarna, så de brukade dra iväg med sommarladugår-dens gödsellass dit bort. Det var arbetsamma turer, för det var en sträcka på närmare tre kilometer och sedan Ingvar blivit vuxen var det han själv som fick vara dragare. I april varje år, kördes dyngan ut från ladugårdarna hemma i Hamna. All gödsel skulle spridas ut jämnt över tegarna. Pappa och jag kunde få köre flera turer, innan vi hadde fått ut all gödsel, för en del skulle ju till fäbovalln å en del skulle opp till Kvarndarn. Det var ju närmare upp till Kvarndalen, men dit var det uppför hela vägen, så det var alltid arbetsamt att dra den fullastade släden. Men då börje vi å anlita Karlsson i Sörbyn i ställe, för han hadde ju hästn. När Ingvar var ung var det ingen som hade toalett ute på Ulvön, utan var och en hade sitt torrdass uppe vid fähuset. Sedan dyngan från korna var färdigspridd, skulle dasstunnorna ut för att spridas på de tegar som var plöjda. Tunnorna fraktades först upp till Kvarndalen, där de placerades ut med jämna avstånd. Å sen då fyllde vi opp dom me vattn, så dom blev alldeles full, åsse tog man en lång stör och rörde om. När det hela fått rätt konsistens, östes allt ur med en stor skopa och kastades ut över tegarna. Det gällde att inte kasta i motvind!!!!! Sedan innehållet spridits, blev de en speciell lukt över trakten, men alla var vana vid doften, den hörde våren till och man visste ju att det var bra för den odlade jorden. Omständlig klädtvätt. Alla som bodde i Hamna, hade sina båthus nere vid vattnet strax nedanför boningshuset. Ovanför gick hamnvägen och en bit längre upp i backen låg raden av gistgårdar, där var och en hängde upp fiskeredskapen till tork. De flesta hade ju fisket som sitt yrke och sitt levebröd, så varje morgon när far i huset tillsammans med någon av de vuxna sönerna eller drängen, kommit iland med sina skötar som var blöta och tunga, skulle de bäras upp till gistgården på andra sidan vägen, för att hängas upp. En bit ovanför gistvallarna, uppe vid skogskanten hade man sina ladugårdar, så när djuren fanns hemma på ön var det bara att öppna fähusdörren, så följde de en stig direkt upp mot skogen. Vi hadde en genväg då vi skulle opp till Kvarndarn, för då gick vi genom Schvanke. Det var ett speciellt område som fått det namnet och gick man den vägen, behövde man inte följa stigen förbi kyrkan för att komma till och från betesmarkerna. Fähusen var ofta sammanbyggda med bröggstuga, (bagarstugan) där man bakade tunnbröd och där fiskaren hade sin arbetsplats under vintern, för där brukade han hålla till med till-verkningen av strömmingskaggar, fjärdingar och annat som hörde fisket till. Innan hamnborna fått rinnande vatten, hade de flesta var sin tvättgryta inmurad mellan några stenar ute på grådsplanen där, en bit uppe i backen. Dit bar de allt som skulle tvättas och där kokades kläderna i järngrytan. Sedan togs plaggen upp på ett tvättsäte och klappades med ett klappträ. En tvättbräda fanns också att gnugga det som var mest smutsigt mot. När själva tvättningen var avklarad, drogs tvätten på en kärra ner till stranden och sköljdes upp i havsvattnet. På vintern använde man ladugårdsgrytan att tvätta i och då bars vattnet upp från brunnen nere vid stranden, både till tvättning och sköljning. De flesta hade en stor tvättså, ett träkar, dit man öste upp vatten när tvätten skulle sköljas, men om det var bra väder, var det enklast att hugga upp ett hål på isen och skölja där. På sommaren kunde man hänga kläder och sänglinne till tork ute, men på vintern när det var kallt, hängdes allt upp i sjöboden. Där var ju lika kallt som ute, men luften var lite torrare där inne. På 1950-talet fanns något som benämndes för allt i ett grytor att köpa, de stod på ben och runt själva grytan var ett aluminiumhölje. Längst ner fanns en eldstad där man kunde öppna en liten lucka och stoppa in ved för elda och värma vattnet. Längs grytans ena sida fanns en skorsten och högst upp på den ett skydd, så att inga gnistor skulle komma ut med röken. Ulvön började bli semesterö. I början av 1900-talet, när turismen började hitta vägen till ön, flyttade de flesta hamnbor upp till bröggstugan under sommaren och då hyrde de ut sitt boningshus nere vid stranden, till rika affärsmän och läkare några sommarveckor, för att få tjäna lite extra pengar. Gästerna hade sina familjer och någon piga med sig när de kom. Eftersom man inte hade varken vatten eller avlopp på den tiden, var det pigan som fick sköta om att bära det, både när det skulle in och ut. Det var också hon som fick ta hand om barnen när sommargästerna gick bort till hotellet och åt middag. De levde ett helt annat liv, än vad hamnborna var vana med. Dock fanns ju inga moderna bekvämligheter, så trots att det var vad man kallade ”fint folk”, fick även de gå till utedasset uppe vid ladugården, när de skulle uträtta sina behover. Fisket var huvudsysslan. De flesta hamnbor var fiskare, så under sommaren hade alla en hektisk tid, när man både skulle sköta jorden och hinna med fisket. Även fiskevattnen arrenderades av bönderna i Sörbyn, för det var de som till att börja med ägde både fiskebodar och fiskarstugor nere i Ulvöhamn. Bönderna behöll dock vissa rättigheter till fisket och när fiskeplatserna lottades ut på våren, var även några av dem med, för var och en av dem hade tidigare haft egna sjöbodar och båtar nere i Hamna. Dock avtog intresset för fisket allt mer för deras del och när Ingvar växte upp, var det bara en bonde, Gideon Bergström, som fortfarande var med och fiskade. Strax väster om Sörbyn, vid Mattisbodarna, hade bönderna haft sina sjöbodar en gång, men området där var mera utsatt för vinden, så det var bättre att ha båten nere i Ulvöhamn. Vissa notplatser som Sörsand och Norrsand, behöll bönderna för egen del. Där drog de not och fiskade lax och dit hade inte fiskarna nere i Hamna tillträde. Lettkokning. Det var under sommaren som det mesta av arbetet ute på åkrarna skulle hinnas med, men det var också den tid på året, när fisket var som intensivast. Hamnborna ägnade sig i huvudsak åt att fiska strömming och redan på våren, innan fisket riktigt kommit igång skulle bomullsnäten lettkokas (färgas). Vi hadde ju en gemensam lettgryta ner i Hamna där vi färge näta. Det var en stor järngryta som var inmurad bland några stenar. I den kokade man först lettan och när den var klar, silades skräpet bort innan näten lades ner i färgbadet och där fick de ligga någon timma innan de dragit åt sig tillräckligt mycket färg. Förutom grytan fanns en stor ränna där näten drogs upp och fick rinna av, för alla var mån om att ta tillvara överloppsvattnet så att det skulle räcka till alla nät och skötar. Där rännan slutade stod en träbunke dit lettan fick rinna ner och innehållet tömdes sedan tillbaka i grytan för att återanvändas. Sörbyns bönder ägde grytan och fiskarna nere i Hamna fick hyra den. När Hamna så småningom friköptes, avstyckades marken där lettgrytan stod så att den blev samfälld. Å n där lettgryta va gemensam, så vi fick ju turas om att använda den. Färgen kokades av grankottar. Å de va ju vi barn som fick gå till skogen å lete kollrern (leta kottar) då dom skulle koke n där lettan. Då fick de ta med sig en säck och vandra iväg bort mot granskogen och plocka kottar. Sedan tömdes kottarna i grytan och fick koka tillsammans med vatten, lut och lite salt. Lettan fungerade dels som en impregnering så att bomullsgarnet i näten blev starkare, men färgningen gjordes också för att de skulle bli mörka och mindre synliga nere i vattnet, för bomullsnäten var vita när de var nya. När skötarna var nylettade, blev de i regel allt för mörka och kottarna gav ifrån sig en kådig doft som gjorde att strömmingen vek undan från dem i början, men sedan de legat i vattnet några nätter hade doften och överloppsfärgen tvättats ur, så de började anta den rätta nyansen. Strömming som betalningsmedel Medan Ingvar var ung, brukade var och en av dem som fiskade sälja både salt- och sur-strömming i fjärdingar till folket inne på fastlandet. Då var det inte ovanligt att man bytte strömming mot potatis, ost, mesost och annat som fanns att köpa från bönderna. Fiskarna hade ju bara ett par kor vardera, så det blev sällan mjölk över att göra ost av. Ofta var familjerna stora, så den egna mjölken separerades och man gjorde smör av grädden. Skummjölken och den kärnmjölk som blev fick de använda till att dricka eller i matlagningen och det var aldrig tal om att kosta på sig lyxen att dricka oskummad mjölk. Som barn kunde Ingrid ibland få gå upp till Sörbyn för att köpa några liter skummjölk, om den egna mjölken inte räckte till. De som bara hade en kossa, blev ju utan mjölk när den stod i sin några veckor före kalvningen, men då fanns ju möjligheten att köpa skummjölk från bönderna uppe i Sörbyn. Priset var fem öre litern. Ingrid fick gå många turer den cirka två kilometer långa vägen dit bort och för henne var det tungt att bära på den fulla mjölkhinken hela vägen hem. Hon blev så trött i armarna men det var inte lönt att klaga. Både Ingrid och Ingvar kommer ihåg att de åt strömming och potatis med skummjölk till, varje frukost. Hade mor i huset nyss kärnat smör, bjöds det på kärnmjölk till maten. Det var storslaget, för den var godare än skummjölken. Någon gång emellanåt sparades den ihop ett antal dagar, för att få den mängd som behövdes till en skummjölksost. Av vasslen som blev, kunde man koka blanna (mesost), men det var ett tidsödande arbete. Min pappa å mamma bruka köpa n där blannostn från Käxed, berättar Ingvar. Sedan bönderna där fått hem sina ostar från fäbodarna kunde de sälja en del av dem, men det var sällan som man handlade med pengar, utan det var mest bytesaffärer. Ingvars mamma gjorde ibland ost av sur mjölk, utan att värma den. När mjölken stått tillräckligt länge och surnat, blev det som ostklumpar och vassle i mjölkhinken. Ostklumparna tog hon då upp med ett durkslag och vasslen fick rinna ur, innan ostmassan packades ner i ostkaret, som ställdes att torka på en hylla där det var varmt. Surmjölksostarna blev godare om de mognade i värmen. De fiskare som hade några djur, behövde sällan lida brist på mat. De hade både fisk och kött att äta och även mjölk, ost och smör fick de från kreaturen. Värre var det för dem som bara var fiskare. De hade det i allmänhet fattigt. Vattnet blev en bristvara. Både Ingrid och Ingvar fick bära många hinkar vatten från kallkällan när de var barn, för rinnande vatten i en kran inomhus var ingen vanlig företeelse. Före år 1937 måste allt vatten bäras från brunnarna som fanns och varje hushåll hade sin brunn. När det inte fanns vatten, behövdes det heller inget avlopp, utan allt vatten som bars in tömdes över i slaskhinken sedan det var begagnat. När den blev full, bars den ut och tömdes utanför bryggan. Då var det sjön som fick bli den stora slaskhinken och det var naturligtvis en nackdel, på den tid man nyttjade sjövattnet till att göra blodlaken av, men i äldre tid återanvändes ju det mesta, så det blev inte så mycket avskräde. Under vintern, när sundet var täckt av is, var det vanligt med en avskrädeshög utanför varje brygga. Men den flöt ju iväg på isflake nån solig vårdag, å då försvann den. Det blev naturligtvis inte så mycket avskräde från vart hushåll, eftersom de matrester som blev, tömdes över i ämbaren som gjordes åt djuren. Det var bara det som ingen kunde göra sig nytta av som fick segla genom sundet på sitt isflak. Å vi hadde ju ingen toalett, så vi hadde ju potta inne allihop då. Innehållet i den var man mån om att få som gödsel ute på åkrarna, så varje morgon sågs hamnborna bärande på sina pottor, för att tömma dem i dasstunnan. Motorerna smutsade ner vattnet. När strömmingen skulle saltas in gick det åt ganska mycket vatten att göra blodlaken av och tidigare hade man bara öst upp det från Ulvösundet, för då var det vattnet tämligen rent där. När det med tiden blev vanligt med motorer i båtarna, var det väl en och annan skvätt fotogen som hamnade utanför båten och vattnet blev inte längre tjänligt till saltlaken. Då fick hamnborna stadsbidrag, för att ordna rent vatten och en vattenledningen handgrävdes från Bysjön, till ett nybyggt reningsverk och vidare ner till hamnen. Genom hela Ulvöhamn grävdes diken för hand till alla hushåll. Alla som bodde nere i Hamna fick då vatten, både till hushållet och i sjöbodarna och det var en stor förbättring för öborna. Samtidigt grävdes också avloppsledningar. Däremot fick man fortsätta att bära vattnet till djuren och ingen kunde skaffa toalett, förrän i början av 1950-talet. Wigrens hade en kallkälla uppe vid ladugården och vattnet från den användes till att ge åt djuren av, men också till klädtvätt. På sommaren sinade den källan och då kunde de få bära vatten från brunnen nere vid stranden, när det behövdes vatten uppe vid fähuset. Fiskrenset fick kossorna. De som var fiskare, fick ju mycket strömmingsgäl varje gång de rensade och saltade in sina fångster. Inte heller den kastades bort, utan den torkades och sparades åt kreaturen. När strömmingen gälades, kastades renset i en tunna som man sedan tog i båten och rodde bort till Sundet med. Där tömdes den och strömmingsgälen breddes ut på de solvarma hällarna att torka. Väst i Sûnne, där hadde vi Gelhällern, å dit fraktes n där geln när den skulle torkes. De som hade kor, turades om att torka gälen borta på hällarna och när den blivit riktigt torr, samlades den ihop i säckar och förvarades i fähuset tills den skulle användas. Varje dag under hela året, skulle korna ha vad som kallades för sletje, som gjordes i ordning i ämbaren. Då värmdes vatten i järngrytan uppe vid ladugården och när det var tillräckligt hett slogs det över en blandning av matrester från hushållet, lite gräs, salt strömmingsgäl, potatisskal, skrädesmjöl och dylikt. Ämbaren gjordes i ordning på morgonen och fick stå tills det var dags att mjölka korna till kvälls och innehållet uppskattades av djuren. Vintertid hade man dem i ladugården hemma och sedan de mjölkats på morgonen, fick de var sin hötapp att äta av under dagen. Vid middagstid gav man dem ämbaren. Även måsarna blev matade. Lite spill blev det väl alltid när fiskrenset skulle torkas, för måsarna hittade ju till Gälhällorna, men det var inte så mycket mås på den tiden, så det mesta fick man ha kvar. På senare tid saltades renset, för det blev alltid lite salt kvar i botten på karet som strömmingen blodlakats i och när laken slogs bort, använde man det att salta in gälen med. Det var aldrig någon brist på arbete för fiskarebefolkningen, eftersom de också hade sina djur att sköta. Allt eftersom barnen växte upp fick även de hjälpa till att arbeta efter sin förmåga, men trots allt försökte de yngre hinna med att roa sig lite när det blev helg. En bit upp i backen hade hamnborna sin dansbana och borta vid hotellet fanns en dansbana för hotellgästerna. Där hade man också något så modernt som ett varmbadhus. Vattnet värmdes och pumpades upp i en behållare i tornet på varmbadhuset, där det fanns flera badkar. De var avskärmade ifrån varandra, så att var och en fick bada i fred. På 1940-talet revs badhuset och av virket gjordes en rund dansbana till hotellet. När den så småningom hade tjänat ut, såldes dansbanerättigheterna till Kalle Bergström på Ulvön. Han rev då bort den och byggde en ny stor dansbana i stället. En tid fanns en särskild orkester på Ulvön, som skötte underhållningen. Bengt Olle Nordqvist var väldigt duktig att spela drag-spel och det var väl han som var huvudpersonen i orkestern. De som underhöll fick gå med håven. Något inträde till dansbanan var det inte, utan när spelmännen kom gick de med sina skärmmössor i handen, runt bland besökarna och tog upp en slags kollekt, som då blev deras lön. Det var ofta gott om sommargäster ute på ön och de betalade rätt bra, så spelmännen var nöjda med den ersättning de fick. Ruben Söderlund var ungkarl och en duktig dragspelare, så han brukade spela en stund före innan Bengt Olle kom med sina spelmän. När han gick till dansbanan, satte han på sig en gammal trasig rock, sedan tog han dragspelet på ryggen och traskade iväg. Den trasiga rocken hade han i hopp om att få mer pengar i mössan, för han räknade med att sommargästerna skulle tycka synd om honom, om han var dåligt klädd. Vid tio-elva tiden på kvällen, kom Bengt Olle. Han spelade modernare musik än vad Ruben gjorde.. På höstarna när det var blåsigt, kom det ofta bogserbåtar in till Ulvösundet och ankrade upp i väntan på bättre väder. De lämnade timmersläpen i Dynäsviken på västra sidan av ön eller ute vid Mjältön, där de låg i lä för vinden. Besättningen körde sedan med bogserbåten in till Ulvöhamn för att roa sig och det kunde vara flera bogserbåtar som sökt skydd vid otjänlig väderlek. Å då eldas dom där båta me kol, så hela sunne kunde vara täckt med tjock å svart rök. Ungdomarna uppskattade naturligtvis båtarna som kom, för besättningen på dem hade inget emot att ta sig en sväng om på dansbanan, även om det var vardagskväll. Det fanns alltid någon av dem som kunde spela, så det var ingen brist på musik. Bagar-Lundgrens bullar. Det var mycket ungdomar ute på ön och bra sammanhållning mellan dem. Bagar-Lundgren hade ett café och dit gick byns uppväxande släkte rätt ofta, för där träffades man. Där köppte man ett vinerbröd å en dricka om man hadde några ören på fickan, å sen satt vi ju där å prata tills Lundgren skulle stänge, då först gick vi hem. Trots att Ulvöhamn inte var något stort samhälle och man i huvudsak levde av självhushåll, fanns det två affärer där. Förutom Dahlins hade man Kooperativa, som startades någon gång på 1920-talet och de som var intresserade fick teckna aktier i den. Handelsboden var inrymd i köket inne i ett vanligt bostadshus och där fanns en disk som gick från spisen till en bit ut i rummet och längs väggarna var det hyllor med varor. Å bredvid spisn hadde dom kaffekvarna. Till den som ville ha malet kaffe, slogs bönorna över i kvarnen och maldes, innan de paketerades i en påse. De flesta hade på den tiden en liten kaffekvarn hemma och malde sitt kaffe själv, allt eftersom det skulle användas. Det mesta var självhushåll. Till största delen klarade befolkningen på Ulvön sig själva eftersom de hade matvaruaffärer där, men kläder fanns inte att köpa på ön, utan då fick man väva sitt tyg eller passa på att köpa vad som behövdes vid något ärende in till fastlandet. När Wigrens föräldrar var unga, hade de flesta egna små linland ute på ön, men det var mycket arbete med linet innan man kom så långt i hanteringen att det var dags att börja väva. Enklare plagg och barnkläder sydde var och en hemma, ofta av hemvävt tyg, men till kostymer och någon bättre klänning köptes tyget och då måste man ha syhjälp av någon som var kunnig. Dahlin var byskräddare så de flesta lejde honom. Han tog mått och sydde till allas belåtenhet. Han var gift med tant Ester, som var skolans lärarinna. Både tyger, underkläder och en del andra saker gick även att köpa av någon gårdfrihandlare. Grönstedt uppifrån Älven komme ju ibland. Han kom med båten från Köpmanholmen och blev kvar några dagar ute på ön och då hade han sina stora väskor på cykeln. Grönstedt kom år efter år, så han var känd av alla och han gjorde sig hemmastadd bland ulvöborna. När han kom brukade han bara stiga in genom dörren, för det var inte så vanligt att man knackade på innan man gick in, på den tiden. Sedan han kommit innanför tröskeln sade han; ska det vara nåt här i dag. Så öppnade han sina väskor och bredde ut innehållet på golvet. Alltid var det något som passade och både handlaren och kunderna blev nöjda. Det var litet av ett folknöje när gårdfarihandlaren kom, förutom att man kanske fick något nytt i klädväg, kunde han ju berätta lite från andra bygder som han besökt. Grönstedt blev ju äldre med åren och efter honom blev det varor från Gunnar Vestins affär i Bjästa som hamnade hos ulvöborna. Fru Vestin kom alltid någon dag på hösten och hyrde in sig i en av gårdarna nere i Hamna, där hon plockade fram vad hon hade med sig. Så fick den som var intresserad komma dit för att handla och hon hade både kläder och tyger. Byskomakaren. På ön fanns också en skomakare det var Oskar Vågberg, han hade haft polio som barn så han var rätt ofärdig. Vågberg hade en skomaskin och brukade halvsula skor åt befolkningen och lädret köpte han i stora sjok från fastlandet. När det skulle användas fick han blötlägga det, för att kunna skära ut formen av den sula han skulle ha. Sedan skar han en rand en bit från ytterkanten på sulan, för att tråden skulle ligga i den och inte nötas, sedan sulan var fastsydd. Han hade en skomakarkniv att skära med och till sömmen använde han beckatråd. Den var styv så han behövde ingen nål för att sy, utan han gjorde först hål med prylen där han drog den ena trådänden upp och den andra änden ner. Så drogs tråden till och han fortsatte att sticka upp hål och sy, runt hela sulan. På ovansidan av skon blev sömmen synlig, men på undersidan låg den i skydd av spåret som karvats upp i lädret. Förutom att Vågberg lagade skor, var han vaktmästare i kyrkan. Ingvars farfar hörde till dem som brukade fånga säl och göra pjäxor av sälskinn. När han kom hem med sälarna flådde han dem och spände upp skinnen på sjöbodväggen att torka och sedan skar han till och gjorde pjäxor av. Sulor och ovanläder sydde han ihop med beckatråd och även han fick använda prylen och sticka upp hål med, för att få tråden igenom. Pjäxorna hade rätt långa skaft, som också skulle sys fast. På den tiden fanns inga stövlar, utan man använde sälskinnspjäxorna, även om det var blött på vintern. För att de inte skulle surna, fylldes de nygjorda pjäxorna med halm och så slog man tjärvatten i dem, det var bra impregneringsmedel. Ja minns då ja va barn, hur de lukte från dom där sälskinnspjäxern. De kunde få hänga rätt länge med tjärvattnet i, för att bli riktigt impregnerade och någorlunda täta, men det luktade ganska illa från dem. Beckatråden gjorde man också själv. Till den köptes grovt bomullsgarn som klipptes upp i lagom långa längder och fick ligga i beck en tid. Sedan hängdes tråden upp att torka i sjöboden och man tog av den när det behövdes. Den nya tiden började märkas. Någon elektrisk ström fanns inte ute på ön förrän år 1918. Förste elektriska strömmen här, den fick vi i slute på första världskrige, men nittonhundratjugifyra, då gick ju de där åt have. Först byggdes ett kraftverk i Kvarnhusbäckens utlopp och eftersom Oscar Söderberg från Ulvön var utbildad elektriker, så var det han som drog ström till alla hushåll sedan kraftverket var klart. Eftersom det var liten tillgång på el, var den också dyr efter dåtidens penningvärde och man hade bara ström till någon enstaka lampa och eventuellt en radio, så trots elströmmen, var det inte lönt att skaffa sig några eldrivna maskiner. Under sommarhalvåret levererades ingen ström alls, den slogs av den första maj och sedan fick man nöja sig med dagsljuset fram till den första augusti. Men dammen i Kvarnhusbäcken brast och då följde även kraftverket med vattnet ut i havet, tillsammans med kvarnar och en spånhyvel, det var Sörbyns bönder som ägde dem. På den tid vattnet i bäcken skulle räcka både till strömförsörjningen och kvarnarna, fick man mala sitt korn eller använda spånhyveln på natten, sedan kraftverket var stängt. Dagtid gick ju vattnet åt till strömförsörjningen. Morgonen efter sedan dammen brustit, flöt stationshuset och all annan bråte ute i Ulvösundet, strax utanför Kvarnhusbäckens utlopp, då blev ulvöborna strömlösa igen. Elledningarna fanns ju kvar, så man skaffade en tändkulemotor i stället, en Bolindermotor. Då var e en stor generator till den då, å därifrån fick vi strömmen. Motorn kördes från den första augusti till den sista april. Under hela höstn och vintern, då starta Söderberg motorn i skymningen då de börj å vart mörkt, då körde han igång e, men halv elva då blinke n, då var e å ta fram fotogenlampa. Innan strömmen bröts, varnade han med att låta lamporna blinka tre gånger med jämna mellanrum, så att de som ville vara uppe längre, skulle hinna ta fram sina fotogenlampor och tända dem. Men då minns ja, på slute på n där tidn, då var e dom som skaffe batterier som dom kunde ladd opp då. På nyårsafton fick ulvöborna ha sin ström kvar till klockan 12 på natten. Innan Oscar bröt strömmen då, blinkade han ”Gott nytt år”! Även på julafton fick öborna ha kvar strömmen lite längre. Söderberg skötte strömförsörjningen varje dag, vardagar, lördagar och söndagar året runt, år efter år, han hade aldrig någon semester.

Hummelviks fäbodar

Titel: Hummelviks fäbodar

Upptecknare: Birgitta Wedin, Paul Westerlind, John Sundberg

Meddelare:

År:

Socken/stad: Nätra socken, Sverige, EU, Hummelvik, Sverige, EU, Örnsköldsviks Kommun, Sverige, EU, Västernorrlands län, Sverige, EU

By/kvarter: Nätra, Sverige, EU, Hummelvik, Örnsköldsvik, Västernorrlands län

HUMMELVIKS FÄBODAR I den idylliska Sundsviken, finns fortfarande resterna av Hummelviks fäbodar. Stugorna är välskötta och nyttjas numera till sommarstugor. De har i stort sett fått behålla sitt ursprungliga utseende men fähusen har rasat samman, eftersom det nu gått många år sedan några fäbod-pigor arbetade där borta. En vacker novemberdag år 1995, besökte jag Paul Westerlind i Hummelvik, för att få ta del av hans minnen från den tid fäbodarna ännu var i bruk. Paul var den som nyttjade dem längst av alla i byn, men för att väcka så många minnen som möjligt till liv, hade han bjudit in grannarna Torsten Nordström och John Sundberg, eftersom även de kom ihåg en del från fäbodlivet. Bönderna i Hummelvik nyttjade fäbodarna till omkring år 1944. Å då flytte dom dit före missomar, men dom for hem för slåttanna, å sen skulle dom dit å ta reda på åkerbetn. När korna flyttades till fäbodarna på sensommaren, fick de äta av den återväxt som kommit på de slagna åkrarna. Efter år 1944, stod fäbodvallen öde ett antal år och stugorna fick bli sommarhus. När några år hade gått, menade Paul att man även i fortsättningen kunde nyttja området kring fäbodvallen, men då bara som bete åt djuren. Det var rätt stora slåtterängar i anslutning till vallen, så i stället för att släppa ut sina kor på skogen där borta, stängde Westerlinds in både de samfällda betesmarkerna och åkrarna vid fäbodarna så att djuren fick beta där hela sommaren i stället. Man slapp då undan det tidsödande arbetet med att slå, bärga och frakta hem hö från området. Men de va hämskt roligt då de va slåttanna där, de va mycke folk då vi va där, du vet, de skulle slås skrabben å allting, dom for in i skogen å slog å, de behövdes alltihop. En fin badstrand fanns där ute, så det var bara att ta ett dopp när arbetsdagen var till ända. Å bra me fisk var e där å, dom drog näta tvärs över vika där å fick gädda å abborre. Även fastän man slutade flytta korna till fäbodarna, fick hastarna ha sin frihet på fjällskogen några sommarveckor ytterligare ett antal år och därför fortsatte bönderna att underhålla fjällhagen (den hage som skilde hemskogen från fäbodskogen). De va en hage tvärsöver, å den skulle dom vara noga me å stänge så int korna gick hem. Men de va sällan dom försökte komma hem dom trivdes bra där, å dom höll ju rent me vassn ini viken där. När de högg ved på vintern, sorterades det som var lämpligt material till hagarna i en hög för sig och på vårvintern klövs virket "troern" med en träkil och yxa. Någon dag på våren, innan det var dags att släppa djuren på skogsbeten, hjälptes alla bönder åt att laga hagarna. Även pojkarna fick hjälpa till, för Paul minns att han som barn brukade få bära fram "hagastörn". Hagen gick ju rakt över berget och där var det problem att få den att stå upprätt. Då höggs någon tjärtall ned och man kapade av en lämplig bit av stammen, som klövs och lades ut på hällan. Sedan borrades ett par hål i stammen så att det fanns möjlighet att sätta ner stören. Ett antal stenar placerades runt tallstocken, så att den inte skulle kana iväg på hällan och dra omkull hagen och det var också lämpligt arbete för småpojkarna, att bära fram stenar. Byns bönder fortsatte att låta hästarna beta på fjällskogen ända fram till slutet av 1960-talet, men med tiden övertogs arbetet av traktorer och de sista åren var det bara ett par hästar kvar. Tidiga morgonvanor När Westerlinds började använda fäbodängarna till beten, var gårdens fähus där borta i dåligt skick. Under tiden man reparerade upp det, hyrdes en annan ladugård på fäbodvallen. Westerlinds flyttade ut till fäbodarna vid midsommartiden och hela familjen bodde där några veckor. Under slåttern som började i mitten av juli, återvände man hem till Hummelvik och bodde kvar där tills allt hö var bärgat, sedan var det dags att flytta tillbaka till fäbodarna igen. Hemma hade man ju elektrisk ström och kunde mjölka med maskin, så för att slippa mjölka för hand, ordnade Paul så att han kunde koppla mjölkmaskinen till sin traktor. Därför togs maskinen med när man flyttade till och från fäbodstället. Mjölken skickades till mejeriet i Kroksta, men för att hinna frakta in de fyllda mjölkkrukorna till Hummelvik innan mjölkbilen kom, fick Westerlinds stiga upp redan klockan fyra på morgonen. När korna var mjölkade, körde man hem mjölken till Hummelvik för att kyla den och vid sjutiden på morgonen kom mjölkbilen förbi. Då gällde det för Paul att ha krukorna på mjölkbordet vid vägkanten. Det var en arbetsam tid, men familjen trivdes bra på fäbodstället och Paul nyttjade Hummelviks fäbodar ända fram till år 1968. Då började en ny epok för bönderna, för man fick skicka sina djur på sambete över sommaren och blev då helt fri dem några veckor. Det var fyra bönder i Hummelvik då, förutom Westerlinds var det Edins, Sundbergs och Häggströms. Alla hade sina fäbodstugor med tillhörande ladugård på fäbodvallen och så länge som fäbodbruket var igång, hade var och en av dem en fjällpiga som ansvarade för kossorna. Eftersom det fanns slåtterängar där borta, fanns även några små lador i närheten. Torparkorna I byn fanns också några torpare och det var vanligt att de brukade komma överens med någon bonde om att få skicka med sina djur till sommarbeteslandet. De hade inga egna fähus utan fick hyra in sina kor i bondens ladugård och det var den bondens fjällpiga som tog ansvaret även för torparkorna. Hon fick inte blanda ihop mjölken från de olika bohagen, utan torparen skickade sina egna mjölkhämtare. Sedan pigan mjölkat bondens kor, silade hon mjölken och slog över den i gårdens mjölkkruka. Därefter tog hon hand om torparfamiljens kor och tömde mjölken från deras djur, i den kruka de skickat. Ute på Röholmen en bit utanför Hummelviks fäbodar, bodde torparen Öbergs, som också fick ha sina kor vid Hummelviksbodarna över sommaren. De bodde tre familjer ute på n där holmen, å dom hade rakt skola där. När djuren skulle flyttas till fastlandet fick de simma över sundet. Öberg rodde in till fäbodarna och hämtade mjölk varje morgon. Hon som var fäbodpiga och skötte hans kor, hade ingen extra ersättning, utan det var i stället bonden som fick hjälp med slåtterarbetet. Skogens växtlighet, en rikedom Redan de första dagarna i juni, släpptes kreaturen ut för att få beta av den späda grönska som börjat spira på hemskogen. Några stora hyggen med rik växtlighet av tåtel och mjölkört fanns inte på den tiden, så efter två till tre veckor började maten tryta. Då var det dags att flytta djuren till de orörda markerna på fäbodskogen. Bönderna hade kommit överens om en gemensam flyttdag och då samlades bybor och kreatur nere vid stranden. De som bodde uppe i byn hade sina fägator genom åkrarna och när djuren fick gå ner mot stranden, visste de att det var dags att få komma till nya betesmarker. Både kor och kalvar gjorde glädjeskutt och man kunde riktigt se hur ivriga de var. Det klingade och skramlade av större och mindre koskällor runt hela byn. Den äldsta kossan i varje besättning hade den största skällan, med den djupaste klangen och korna hade alltid en rangordning mellan sig, så den äldsta gick först och sedan kom de andra i lång rad efter. I allmänhet gick ungdjur och kalvar sist och för att inga kreatur skulle komma på villovägar, följde någon från varje gård med bort till fäbodskogen, ofta var det barn som var halvvuxna eller gårdens piga som fick det ansvaret. Kreaturen trivdes borta vid fäbodarna och hade bråttom att komma iväg, så det var inga problem att få dem med sig. De kor som var mest vanliga när Paul växte upp, kallades för fjällkor och de hade förmågan att beta även om det var bergigt och oländig terräng. De hittade olika värdefulla örter i skogen och var nästan aldrig sjuka, så det var mycket ovanligt att man behövde anlita veterinär till dem. Var det några problem, fanns det alltid någon "kukkelgubbe" eller gumma som kunde hjälpa till. Fäbodvallen flyttades Hummelvik hade i gamla tider sin fäbodvall längre ut i viken, men den är nu igenvuxen. Endast den som känner till var han ska söka, kan hitta rester av grunderna till kokhusen. Stugorna där var betydligt mindre och stod närmare varandra, än de som byggdes upp på den plats som numera har namnet Hummelviks fäbodar. Dom påstå att dom flytte fäbovalln i mittn av artonhundratale, för att pigerna kunde inte ro ända opp hit, de dämdes för. Dom for ju över Svarthomen och oppför bäcken. När det gamla fäbodstället var i bruk, var Svartholmen en ö och fjällpigorna kunde ro mellan fastlandet och holmen och vidare en bit upp över bäcken, men landhöjningen gjorde att sundet grundades upp och när det var lågvatten, kunde pigorna många gånger få stiga ur båten och dra den genom sundet. Till slut gick det inte längre att komma fram, utan då måste man ro runt holmen och det kunde vara kämpigt om det blåste. Dom rodde ju kväll å morron mellan här. Dessutom grundades inloppet till bäcken upp och man fick lov att lämna båten nere vid stranden. Då blev det för arbetsamt att bära de tunga mjölkkrukorna ner till Pålviken där båten förtöjdes och av den anledningen men även för att kallkällan låg så långt bort, flyttades fäbodarna. Byggnaderna på den gamla vallen var nog rätt små, av grunden att döma. De ä små grund, å stugern ha stått tätt, de va liksom vanligt förut de. Å dom odla ju opp jord där å, de va ju vanligt förut de. Man kan gissa att de gamla byggnaderna var i dåligt skick då, eftersom Sundbergs, Häggströms och Westerlinds byggde helt nya och större stugor på den nuvarande vallen. Även fähusen revs bort. Några av dem flyttades hem till byn och gjordes om till lador där i stället och på den nya fäbodvallen sattes större ladugårdar upp. Fjälljôka Bönderna i Hummelvik hade en speciell båt som kallades fjälljôka (fjälleka) eller fjällbåten som fäbodpigorna fick nyttja. Å den va gul, de minns ja, å dom hjälptes åt att tjere n på vårn. Den var rätt stor, med dubbla årpar och en styråra bak och varje vår hjälptes man åt att tjära och ställa i ordning den. Paul minns att han tyckte det var roligt när han som barn fick följa med pigorna, för då rodde de och han fick sitta bak och hålla i styråran. Nog var e roligt då dom va där allihop å hadde korna, å torpara vi inblandat där, å hästa va på skogen. Under natten hade han sin sovplats uppe på loftet och på morgonen, när gårdens fjällpiga hade gjort bort ladugårdssysslorna, kokade hon kaffe och bjöd honom på det. Det var inga sängar på loftet, utan man hade halmmadrasser direkt på golvet och gjorde "flatbädd". Dom spikte nån planke iför, åsse hedde dom dit halmen å drog nå lakan över. Där låg barnen också under slåttanna, när hela familjen flyttade till fäbodarna några dagar. Då var det bråda dagar med att skörda det hö som växte på ägorna i närheten. Hummelviks by hade rätt stora uppodlade marker i vid sin fäbodvall, så alla bönder hade var sina åkertegar där. Mängden hö räknades i le och Paul minns att det kunde bli mellan 40-50 le hö på Westerlinds fäbodslåtter, så den var värdefull. Man tog reda på allt som växte där, även skrabben i dikena och det lilla som spirade bland stubbar och stenar runt omkring, skulle tas vara på. Allt slogs för hand med lie. Sedan räfsades det ihop till högar, som bars fram till hässjan och hängdes upp där till tork. Lika noga var det ju att ta vara på grödorna hemma i Hummelvik, så då fick pigorna fara hem för att hjälpa till. Dom va ju väldigt mån om att pigern skulle kômma hem å hjälpe till va slåttern. Vita vidder Om vädret var gynnsamt, hade höet torkat på en vecka och då stuvades det in i ladorna. På vårvintern, när fodret hemma började tryta, körde man med häst och skrinda över isen och hämtade hem sitt hö. Å de va härligt, då man fick fara efter hö på vårvintern, när de va solit å fint väder, å man fick sitte å åke efter hästn, över isn. Paul hade en känsla av frihet, när han lät hästen småspringa över isvidderna. Allt arbete på jordbruket var slitsamt, men när han fick ta skrindan och åka över isen, kunde han få sitta och vila sig bakom hästen, när han travade iväg till och från fäbodarna. På väg dit kunde han låta hästen springa med den tomma skrindan och var man flera som for samtidigt, var det ju trevligt med lite kappkörning. När man återvände hem fick hästen gå i den takt han ville för då hade den ju ett tungt lass att dra på. Det fanns en enkel kärrväg dit bort också, men den hölls inte öppen på vintern. Långt till kallkällan Sommartid användes i allmänhet fjällbåten när pigorna skulle till och från fäbodarna, för de måste fara hem och arbeta när det var vardag. Under den tid som Paul minns, gjordes varken ostar eller smör där borta, utan all mjölk fraktades hem. Varje morgonen sedan korna mjölkats och blivit utsläppta, lastades båten med de fyllda mjölkkrukorna. Då var den tung att ro och om de hade oturen att det blåste motvind, kändes den cirka fem kilometer långa sträckan väldigt lång. På aftonen rodde flickorna tillbaka med sina tomma och rengjorda krukor. Ofta stod korna och väntade när de kom, men visst hände det att någon piga fick börja med att leta och locka på sina djur, för att få hem dem till kvällsmjölkningen. Sedan hon mjölkat, måste hon bära den fyllda mjölkkrukan till kallkällan i Pålviken så att den fick kylas, annars hade mjölken surnat i sommarvärmen. Dit var det omkring femhundra meter att gå och bära på de tunga krukorna. Någon kärra hade man inte, för det var bara en krokig stig att följa. När kvällsarbetet var klart och mjölkkärlen diskade, kunde pigorna få en stund ledigt innan det kröp till sängs, men i ottan nästa dag var det dags att mjölka igen. Så släpptes korna ut till friheten och maten i skogen och alla fähusen städades. När de diskat undan och allt var klart skulle mjölken fraktas hem. Samtliga mjölkkrukor, både de som var morgonens färska mjölk i och de som stått i kallkällan under natten, skulle bäras ner till stranden för att lastas i båten, innan pigorna rodde hem till Hummelvik. Lugna, soliga och varma sommarmorgnar, var det säkert trevligt att ro till och från fäbodarna, men i bland blåste det så vågorna gick höga. Då fick fjällpigorna verkligen kämpa, innan de kom hem till byn med sin last. Kan du ro? De som var vana att ro klarade sig bra, men ibland kunde någon bonde skaffa en ny piga, som inte varit i kontakt med havet tidigare. Hon hade kanske aldrig suttit vid årorna förr, så det tog sin tid för henne att lära sig den konsten. Från början kom hon lätt i otakt med de andra och det blev arbetsamt för alla. Oftast när bönderna i Hummelvik skulle leja en ny piga, var första frågan: Kan du ro? Från stranden var det rätt långt upp till bebyggelsen, så den sträckan brukade bönderna turas om att köra hem mjölkkrukorna med häst. Den som hade mjölkturen, kastade ofta sina blickar ut över fjärden medan han stökade på med arbetet och när han såg båten spände han hästen för vinkoppkärra, så att han skulle hinna fram samtidigt som pigorna kom i land. Vissa torpare bodde nära stranden, så de gick själva ner och mötte båten när den kom i land. Bönderna hade rätt stora och tunga krukor som de skickat med, men varje torpare skulle ju ha mjölk från sina djur. De hade i allmänhet ett par så kallad brösthämtare som rymde fem till sex liter vardera. Fjällkorna var inte så stora och de mjölkade sällan mer än runt tio liter om dagen, när de var nykalvade. Någon kossa stod kanske i sin och mjölkade inget alls, så det blev inga stora mängder mjölk. I gamla tider hade man nog gjort både ostar och smör i Hummelviks fäbodar, för Paul minns att när han var barn fanns ett bord i deras fäbodstuga, där separatorn stod fastskruvad. På senare tid när industrisamhället växte upp, sålde bönderna det mesta av mjölken till så kallade mjölktagare. Det var oftast folk som arbetade vid Forss AB, som kom med sina tomma hämtare för att få köpa mjölk. Även ute på Strängön bodde rätt mycket folk på den tiden, för där fanns ett sågverk och många av dem som hade sin arbetsplats där, brukade köpa mjölk hos Hummelviksbönderna. De lämnade då in sina tomma hämtare till den bonde de hade mjöltaget hos och när fjällbåten kommit i land och mjölken fraktats hem till gården, portionerades den ut i de olika ägarnas hämtare. Om det blev någon mjölkskvätt över, separerades den för att man skulle få lite grädde. Den sparades dag för dag och när man fått ihop några liter, kärnades smör som användes i hushållet. Gödselhögen hade sitt värde Eftersom kossorna stod inne i ladugårdarna under natten, släppte de ju ifrån sig en hel av värde som skulle tas reda på. Varje morgon skulle pigan skrapa rent på båspallarna och skyffla ut det som samlats i gödselrännan bakom raden av kor. I ladugårdsväggen fanns en glugg som hon öppnade och kastade ut allt på gödselkasen. Det var ett tungt och smutsigt arbete och när korna var lös i magen, var det svårt att få dyngan att ligga kvar, tills hon fått skyffeln utanför gluggen och kunde tömma den. Dag för dag växte gödselstacken och när fäbodtiden var över, nådde den ända upp till gluggen, så det kunde vara rätt svårt att bli av med det som skulle kastas ut i slutänden. Pigan kanske till och med måste ta spaden och skotta ut högen ibland, för att få utrymme med allt. Dyngkasen var värdefull och togs tillvara för att spridas ute på åkrarna, men vid fäbodarna var det så pass mycket odlad mark, så den räckte inte till. Därför körde bönderna flera lass från ladugården hemma i Hummelvik med häst och släde över isen, för att sprida ut på ägorna där borta. Även på hemvägen var släden full, för den ved som huggits på fjällskogen under hösten, tog man med sig då. Vi körde gödseln på isn hemifrån, åsse ven hem då, de fick inte vara nån dötid inte. De va finen körning, man fick ju sitte hela timmen på lasse å sola se. Mellan åren 1933 till 1934 byggdes en bättre väg ut till fäbodarna och då gick det lättare att komma fram med olika slags fordon. I stället för att ro den tunga båten, kunde fjällpigorna cykla när de skulle till och från fäbodvallen. På kvällen när de for ut, hängdes de tomma mjölkkrukorna på cykelstyret och nästa morgon när de var fyllda, fick de försöka cykla med sin tunga last på styret. Trots att vägen var nygjord, var den tämligen enkel med gropar och stenar lite överallt, för man hade inga maskiner till sitt förfogande, utan den byggdes för hand. Det var nog inte alltid så lätt att balansera med de fulla krukorna, men pigorna fick ju en viss vana att vingla fram mellan vägens ojämnheter. Ibland hände det att någon av bönderna tog hästen och körde efter lasten, om det inte var allt för mycket arbete hemma på gården. Söndagsfrid På söndagarna behövde fäbodpigorna inte fara hem till Hummelvik för att hjälpa till. Då var de så gott som lediga och kunde stanna kvar på sin fäbodvall från lördagseftermiddagen tills måndagsmorgonen. Mjölka kossorna fick de ändå göra både morgon och kväll, men bönderna turades om att fara efter mjölken då. Rätt ofta fick de besök av andra ungdomar, för till Hummelviks fäbodar var det vanligt att man skulle göra en söndagsutflykt. Eftersom det fanns ett sågverk ute på Strängön, var det många som bodde där året om och på lördagskvällarna kunde ett gäng pojkar ro över till Stråsundsviken och sedan gå därifrån till fjällpigorna på Hummelviks fäbodvall. Fäbodvallen var ett populärt utflyktsmål, för redan till midsommar hade ju pigorna flyttat dit bort, så då var det vanligt att även andra ungdomar kom dit för att fira den helgen. Sedan gammalt var det sed, att även byns hästar skulle släppas på skogen just på midsommarafton. Å då var e väldans viktigt att vi fick inte släppe hästn före klockan tolv, de fick inte komma dit nån häst före å börje äta inte.. Alla hästar skulle släppas samtidigt, sedan fick beta fritt på fjällskogen, tills det var dags att sätta igång med slåtterarbetet. Å då fick dom bråttom å ale pärern (kupa potatisen) den förmiddan, för pärlanne (potatislandet) skulle vara i ordning, innan hästa släpptes. Man använde en åder, som drogs av hästen så att fårorna i potatislandet skulle rensas från ogräs, samtidigt som jorden kupades upp kring potatisplantorna. Sedan man var klar med sysslorna hemma, tog bonden sina hästar med sig och gick ut till fäbodarna. Där släpptes alla byns hästar och de som gått dit med dem, stannade i regel kvar till fram emot aftonen. Men man kunde släppe hästn där va hage å, å cykla baki (bakom hästen. Det var lite av ett nöje att få se när hästarna kom till fäbodvallen, då kände de att de hade fått semester och var lite ystra. Ofta var det något sto som hade föl och då fick även det följa med till fjällskogen. Under den tiden skötte hästarna sig själva och bönderna behövde inte bry sig om dem. Det blev en speciell stämning när hästarna släpptes och både folk och fä njöt av upplevelsen. Å då var e en oskriven lag i byn, att ingen fick släppe hästn före klocka tolv på midsommar-afton, å de kunde vara upp till tie hästar som släpptes n där dan. Ofta höll de ihop i flock och det kunde gå många dagar som de inte syntes till, men det var gott om "åt" (mygg, flugor och dylikt) i skogen, så då kunde de komma rusande ner mot stranden. Delvis berodde det väl på att det var en myr en bit bortom fäbodvallen, där insekterna trivdes och förökade sig. När de blev riktigt besvärligt, brukte hästa komma springande ner till vika å tomle (rulla sig), för de va sann (sand) å lera där. Leran fastnade i pälsen på dem och torkade fast till stora klumpar. Troligen kunde insekterna inte bita genom det pansar som djuren skaffade sig på det viset. För att bönderna skulle hitta åt sin hästar igen längre fram på sommaren, satte de skällor kring halsen på samtliga djur. Om de varken såg eller hörde sina hästar när det var dags att ta hem den, var det bara att gå upp på någon bergknalle för att lyssna. Då var det ljudet från hästarnas skällor som gav dem den ledtråd de behövde. Konkurrens om växtligheten Det var många djur som hade sitt mulbete på fjällskogen, så länge den utnyttjades. När Paul växte upp var det mellan trettio och fyrtio kor i Hummelvik, för de fyra bönderna hade mellan fem och sju kor vardera. Så var det ett antal torpare som skickade med en eller två kor. Djuren höll inte bara skogen ren från sly, utan de tyckte också om den vass som växte efter stränderna så de kunde gå ganska långt ut i viken och äta av den. På så vis hölls både skogen och stränderna rena från gräs och buskar. På höstarna när det blev svamp, var det ofta svårt att få hem korna på kvällen. Under sommaren var de i allmänhet i närheten av fäbodvallen när pigorna kom för att mjölka, men på höstkvällarna kunde de ofta få ge sig ut för att leta, när de kom i land med båten. Korna kunne ju bli alldeles vild, för å få tag i n där soppen. De gick allt längre och längre bort, men brydde sig inte om att leta sig tillbaka hem igen och då hade pigan inget annat väl än att själv ge sig ut i skogen. Det finns en myr bortom Hummelviks fäbodar som heter Pigmyran och Paul hade hört att namnet kom av att en piga en gång för länge sedan, gick ner sig i den, när hon var ute för att leta sina kor. Även fåren släpptes på fjällskogen och fick sköta sig själva under hela sommaren, från tidigt på våren till sent på hösten. När de skulle hem måste bönderna ge sig ut att leta dem och när de så småningom hittade fårflocken, drevs den till fäbodvallen, till ett fähus där. Många gånger saknades ett antal får, så då fick man ut och leta på nytt. Djuren var märkta i öronen och varje gård hade sina speciella klipp, så man kunde snabbt se vems får som saknades. När alla djur var samlade, drevs flocken hem till Hummelvik och var och en tog hand om sina får och lamm. Innan det blev modernt med seminering, fick någon bonde i varje by själv hålla sig med en tjur. Under sommaren fick även den beta fritt på skogen, så det var inga problem att få korna betäckta, det skötte tjurarna om. De kunde vara ilskna och folk fick vara rädda för dem, när de gick till och från fäbodarna eller uppehöll sig på fjällskogen för att plocka bär. Hästar, kor och tjurar hade olika slags skällor om halsen medan fåren hade små pinglor. Om bärplockaren hörde fårpinglor i skogen var det lugnt, men hörde man ljudet från tjurarnas skällor, blev man nog lite darrig i knävecken. Vårstädning. Varje vår innan det var dags att flytta ut till fäbodstället, gjorde bönderna en tur dit ut för att se till byggnaderna. Då följde också pigan eller något annat "kvinnfolk" med för att städa sina stugor. Golven skurades med såpa och vatten och väggarna tapetserades med tidningspapper. Oftast hade råttorna gnagt sönder de gamla tidningsbladen under vintern, så i regel fick man börja med att riva bort dem, innan man kunde sätta igång med städarbetet. När hela stugan var ren, kokades ett tapetklister av vetemjöl och vatten. Det blev som en gröt som man strök på timmerväggen. Sedan revs blad efter blad ur gamla dagstidningar och klämde fast på väggen och då blev det ljust och trevligt i stugan. Paul minns att de prenumere-rade på en tidning som hette Örnsköldsviks Posten när han var barn och man sparade ihop en ordentlig bunt av dem och tog med sig på våren, när stugan skulle städas. Den som kom på besök under sommaren, kunde alltid gå runt väggarna och läsa lite gamla nyheter. Alla stugor hade öppenspis och all mat lagades över den öppna elden. Det vatten som skulle vara till mat, disk och städning, fick man bära från kallkällan och det värmdes i en trebent järngryta inne i muren. Fjällpigorna hade alltid kaffe och bröd med sig och de var aldrig sena att bjuda gästerna som kom, på kaffe med doppa. Under krigsåren var det svårt att få tag i kaffet, så förutom pengar måste man ha kaffe-kuponger för att få köpa det. För att dryga ut ransonen, rostade man korn som maldes ihop med några kaffebönor och kokade kaffe på det. Olika slags surrogat kunde man också köpa och Paul menar att det blev inte alls dåligt kaffe av det heller. Fjällhagen förändrade hans framtid Några dagar innan vårbruket började, gick karlarna i byn för att se till så att fjällhagen var hel och riktig. Det var alltid någon bit här och där som måste bytas ut eller lagas till, så det var mycket arbete med den. År 1938 när Pauls pappa höll på att laga hagen, hade han oturen att hugga sig i benet. Å de gjorde ju fruktansvärt ont så han skrek ju, å han sa efteråt att han skrek så de skulle höres till Strängön. Han höll på att klyva troer som skulle bytas ut i hagen, när yxan slant så otursamt att han högg av båda benpiporna. Pauls mamma hade just varit till honom med kaffe och när hon var på väg tillbaka till fäbodstugan, hörde hon hur han skrek, så hon förstod att det var något allvarligt som hänt. Ett par pojkar som arbetade i skogen en bit ifrån, hörde också hans rop på hjälp. De rusade dit, för att se vad som stod på. När de kom fram såg de hur Westerlind blödde kraftigt, men han hade lyckats få tag i en bräda som han lagt mot benet, för att rätta ut det. Så fick han ha det, tills ambulanspersonalen kom och skjutsade honom till sjukhuset. Det tog flera timmar innan han fick hjälp, för pojkarna skulle först springa till Hummelvik, för att ringa efter en ambulans från Örnsköldsvik. Vägarna tillät ju ingen större hastighet på den tiden och vägstumpen ut till fäbodarna var dålig, så det gick inte alls att köra fort på den. När Westerlind äntligen fick hjälp, skulle han bäras från skogen till ambulansen för att sedan fraktas den gropiga vägen till samhället och vidare transport de ytterligare tre milen in till sjukhuset. Olyckan hände klockan tre på eftermiddagen och han kom inte fram förrän klockan var åtta på kvällen. Han fick ligga kvar där i över sex månader, men det gick ett och ett halvt år innan han kunde gå på benet. Han hade förlorat mycket blod och efter olyckan fick han problem med hjärtat och han blev aldrig någon riktig arbetskarl igen. År 1944 dog han, endast 48 år gammal. Lekar och dans vid fäbodarna När Paul var ung, var det vanligt att ungdomsklubben i Köpmanholmen hade en campinghelg vid Hummelviks fäbodar, varje sommar. Det var enkla men trivsamma fester och det kom alltid mycket folk dit och det blev lekar, tävlingar och dans där. Bland annat hade man något som kallades för Kungsridning. Då satt två personer mitt emot varandra på en stång och slogs med hösäckar. Det hela slutade alltid med att någon av dem trillade ner och segraren kunde höja sin säck i luften och jubla medan han väntade på en ny motståndare. När det blev dags för dans, svarade ett par av byns spelemän för underhållningen. Det var Felix Lundqvist och Axel Nordström som brukade spela. Westerlinds hade en stor hölada och arrangörerna för ungdomsklubben lade in riktigt golv i den, så att man kunde dansa där inne. Vid ett tillfälle hade klubben sin fest så pass sent på sommaren, så man hade hunnit fylla ladan med hö. Då lades ett golv i en annan lada och man dansade där i stället. En storhässja fanns också vid fäbodarna, så i närheten av den hade man en gammeldansbana, men den rasade ihop vintern 1967. Festerna återkom årligen fram till år 1944. Utnyttjad ledighet Paul berättade ett par historier om hur tjänstefolket utnyttjades förr i tiden. Pigorna fick stiga upp tidigt på morgonen för att mjölka. Sedan skulle de bära mjölken ner till båten och ro den långa vägen hem till Hummelvik för att hjälpa till med diverse arbeten. Ändå fodrades det att de skulle orka med ännu mera. En bondmora lär ha sagt till sin piga, sedan de ätit middag och skulle vila en stund: Nu när du lix är ledig, kan du väl hjälpe till å diska åtminstone. Inte heller drängen fick ledigt under middagsvilan, utan husbonden lär ha sagt till honom: Nu mens du vile, kan du gå ut och bryte lite sten. Man bröt hela tiden upp lite mark, för att få mera att odla på. Från Ulvön hade man vinterväg via Hummelviks fäbodar sedan isen frusit till. Paul minns att när postmästaren därifrån hämtade posten på vintern, brukade han komma den vägen. När isen var svag åkte han skidor, men sedan den blivit starkare kördes posten med häst och släde. Även Ulvöprästen kunde ha ärende in till fastlandet och Paul har själv varit med om att hämta honom med häst. En gång hade isbrytaren gått och gjort en isränna mellan ön och fastlandet så han fick ta en eka med sig och ro prästen över isrännan. Därifrån fick han vandra ut till ön, för Paul kunde ju inte komma över med sitt ekipage. Tiden räknades inte i pengar Man var ju väldigt mån om att ta vara på all växtlighet förr, eftersom det inte fanns så mycket annat än hö och olika slags gräs att ge till kreaturen. Bakom Sundsberget finns ett par myrar, som kallas för Slåttermyrarna. Under Pauls tid, har det inte varit någon slåtter på dem, men han hade hört berättas, att längre tillbaka i tiden skulle det ha funnits små lador i kanten av myrarna. Det glesa myrhöet slogs med lie och räfsades ihop. Sedan hässjades det eller breddes ut att torka, innan man lade in det i ladorna. Det var brant upp till myrarna, men det fanns en enkel körväg dit upp och man hade små skrindor med medar, att lasta höet i. Eftersom det var så oländigt och besvärligt att komma både upp och ner från myrarna, gick det inte att ta så stora lass. Paul gissar att hölassen kördes hem på hösten, sedan backen frusit på, för då kunde det släpas utför det branta berget. Stigen är numera igenvuxen, eftersom skogen huggits ner och ny skog börjat växa upp, men Paul minns mycket väl hur den gick. Han har själv kört timmerlass med häst och getdoning utför berget och då måste han ha bromskättingar på, för att det inte skulle gå för fort neröver. Det har också berättats, att under 1700-talet när Ryssarna brände byarna längs Ångermanlands kustland, skulle byborna ha tagit sin tillflykt upp till Slåttermyrarna. Det var kvinnorna och barnen som tog med sig kreaturen dit upp, för att undkomma lågorna. Fodertillskott. Det var inte bara myrarnas hö som behövdes för att korna skulle klara vintern, utan man slog vass och gav till dem också. Bortom fäbodvallen borta på Ängesholmen är det samfälld mark. Där finns en tjärn och där brukade hummelviksbönderna skörda vass på sommaren. Ända till en bit in på 1940-talet nyttjades vassen. På den tiden var det noga med att hästarna skulle ha det bästa höet, eftersom de arbetade. Korna skulle ju ”bara” producera mjölk, så det var inte så noga med vad de fick, det var huvudsaken att de hade mat för dagen. Sedan mejerierna kom till och man började betala mjölken efter den fetthalt den hade, blev det slut med vassröjningen och man blev mera mån om bra foder även till sina kor. Hon hade varit fäbodpiga. Jenny Lindkvist från Näske, hade i sin ungdom fått prova på att vara fäbodpiga i Hummelviks fäbodar en sommar. Hon var anställd hos Edins och då var det naturligt att hon skulle ta hand om deras kreatur under tiden de var i fäbodarna. När jag besökte henne i slutet av september 1996, hade hon nyss fyllt 95 år, men trots att fäbodsommaren låg långt tillbaka i tiden, mindes hon mycket väl hur det var att sköta arbetet där borta. Ja va runt 18 år då ja va piga hos Edins i Hummelvik, å ja hadde så behändigt rum som ja fick bo i hos dom. Vid midsommartiden, var det dags att byta ut rummet hemma i byn till en egen liten fäbod-stuga. De andra bönderna, Sundbergs, Westerlinds och Häggströms hade också pigor som tog hand om sina djur och alla byns kreatur flyttades samtidigt. Sedan man kommit ner till stranden av Hummelviksfjärden, kunde folk och fä följa en stenig väg som slingrade längs norra stranden. Alla kor hade skällor med olika klang om halsen, så det blev som en musik i hela byn, när den långa raden av djur gav sig iväg. När följet kom in på vad som kallades fjällskogen, fanns en hage med grind. Sedan kossorna släppts in genom den, stängdes grinden och då behölls djuren ute på fäbodskogen, tills det var dags att flytta hem med dem igen. Det var en oskriven lag att grinden alltid skulle vara stängd och det sågs inte med blida ögon, om det var någon som slarvade. Fäbodarna nyttjades först några veckor på försommaren, på vad som kallades för huvvel-fjället. Under högsommaren när man skulle göra bort slåttanna, togs djuren hem till byn igen, men i början av augusti var det åter dags att fara till fäbodarna. Eftersom inga kor betat där borta under några veckor, hade gräset fått växa i fred så de hade gott om mat när de kom tillbaka. Dubbelarbetande pigor Under tiden pigorna var i fäbodarna, skulle de även hinna med en hel del arbete hemma. De tog hand om korna och mjölkade dem på kvällen. Sedan låg de kvar i var sina fäbodstugor och nästa morgon när korna var mjölkade, återvände de hem till byn. Då följde de inte vägen, utan de hade en båt till sitt förfogande och kunde ro i stället. Vi som va i Hummelviksboern, vi skulle ju ro dit varje dag. Vid femtiden på aftonen var det dags att ta med sig mjölkkrukorna och gå ner till båten för att ro tillbaka till fäbodvallen. Fjällbåten var rätt stor med dubbla årpar, så alla fick hjälpas åt att ro, men det behövdes en stor båt eftersom all mjölk skulle fraktas hem dagligen. Om det var medvind eller bara en svag vind, gick det ganska fort att komma till fäbodstället, men ibland blåste det motvind och då fick alla ta i så mycket de orkade, för att båten skulle komma fram. Vid Pålviken, en bit bort från fäbodvallen lade man till och bar med sig de tomma mjölkkrukorna upp till stugorna. I allmänhet hade korna återvänt från skogen och gick i närheten av fäbodvallen i väntan på att få komma in för att mjölkas, men de fick ha tålamod en stund till. Förste vi gjorde då vi komme fram, kokte vi kaffe och satte oss ute på fäbovalln å drack de ilag, sen bar e till då å sköte om lagårdsgöra. De fyra bönderna i Hummelvik hade var sin fäbodstuga med tillhörande fähus, så alla fyra flickorna hade sin egen lilla bostad där. Å vi hadde så gullit däri de dänn kokhusa. När Jenny var ung, var inte pigorna vana med så mycket utrymme för sig själva, men i fäbodarna hade de en egen liten stuga, som de kunde pynta och göra trevlig. Så ofta de hade tillfälle, gick de tillsammans och de turades om att koka kaffet och bjuda varandra, både på morgonen innan det var dags att ro hem och på aftonen när man kom tillbaka. På kvällarna sedan ladugårdssysslorna var undanstökade hade de ju en stund för sig själva och då samlades alla i en stuga och pratade och drack kaffe, som kokades över öppen eld i en trebent kopparkaffepanna. Mjölkdags Sedan kaffetåren var urdrucken, var dags att mjölka korna till kvälls och då brukade Jenny byta om till sina ladugårdskläder. Korna stod vid sina fähus och väntade, så när hon öppnade dörren trängdes de nästan för att komma in först. Jenny brukade lägga en näve mjöl blandat med salt längst fram på båspallen sedan hon städat fähuset på morgonen, så när djuren kom på kvällen var de ivriga, för de anade att de hade något gott som väntade. Var och en visste exakt till vilket bås de skulle och då var det lätt att bjese fast dem. Så gjorde hon i ordning mjölksilen och satte den över mjölkhämtaren som ställdes strax utanför ladugårdsporten. Mjölkstävan som hängde ute på väggen, tog hon med sig in, för den klämde hon fast mellan knäna, när hon satte sig på mjölkpallen och började handmjölka kossa efter kossa, men först torkade hon av juvren och smorde in dem och spenarna med en salva. Under sommaren, när korna gick ute i skogen och betade, var det lätt att någon kvist rispade upp sår på juvren och för att det inte skulle göra så ont medan pigan mjölkade, smordes spenarna in med något fett. Även mygg och annat åt tyckte om att suga blod där de kom åt, så spenarna var ofta såriga och då var det lätt att den som skulle mjölka, fick sig en spark, så man gjorde vad man kunde för att lindra smärtan. Sparkandet kom ju som en reflex när det gjorde ont och hade man otur, kunde kossans fot hamna i eller under mjölkstävan och då rann mjölken ut över golvet i ladugården. När förberedelserna var klara, tog Jenny en spene i vardera handen och klämde ut mjölken växelvis ur den ena spenen och den andra. När den ena halvan av juvret var tomt, tog hon det andra spenparet och mjölkade ur den sidan. Så gick hon ut och tömde mjölken i silen för att eventuellt skräp skulle silas bort, innan mjölken rann ner i hämtaren. Sedan fortsatte hon att mjölka kossa efter kossa, tills alla djuren var klara. En liten skvätt av den färska mjölken hällde hon sedan upp i en tillbringare, för att ha till kvällsmaten, men sedan sattes locket på hämtaren. Mjölken måste kylas och då sattes den ner i bäcken som rinner från kallkällan borta i Pålviken. Dit brukade alla fjällpigor följas åt med sina fyllda mjölkkrukor som ställdes just där bäcken rinner ut i havet. På vägen tillbaka fick de ta med sig en hink vatten, för alla mjölkkärl skulle diskas och hängas upp till tork ute vid fäbodstugans vägg, för att vara rena nästa gång de skulle användas. En skvätt vatten behövdes också till kaffepannan, för sedan kvällsmjölkningen var undanstökad brukade flickorna ta en kaffetår och ha det lite mysigt, innan var och en gick hem till sin lilla stuga för att sova. Med lite sång gick det lättare Tidigt nästa morgon steg man upp för att mjölka igen. Sedan släpptes djuren ut att beta i skogen och ladugårdarna städades. Återigen skulle mjölkkärlen diskas och hängas upp och när alla var klara var det dags för en kopp kaffe, innan de fyra flickorna lastade båten med fyllda mjölkkrukor som skulle fraktas hem. Sedan sköt man ut båten och hjälptes åt att ro hem till Hummelvik, för att arbeta hos var sina bönder under dagen. Å då sjöng vi då, då vi satt å rodde. Trots att det gått många år, minns Jenny fortfarande namnen på de andra flickorna som arbetade i Hummelviks fäbodar det år hon var där. De va Emmy Gerdin, Hulda Olsson, Anny Häggström å jag, som hette Dahlin på den tiden. Flickorna var jämngamla och hade väldigt trevlig. Sedan de gjort bort sina sysslor på lördagseftermiddagen var de fria från arbete hemma fram till måndagsmorgonen och fick njuta av fäbodlivets bästa sida. Pengar och sockerkaka Det var vanligt att andra ungdomar från Hummelvik eller Köpmanholmen kom för att hälsa på fjällpigorna när de var lediga. Jenny kommer ihåg att hon hade både mat och en del kaffebröd med sig, så de kunde bjuda sina gäster på lite traktering när de kom. Ja hadde sån tur, för varenda lördagskväll när vi for ut till boern, hadde ja en sockerkaka och en enkrona neri hämtarn. Vi hadde ju mjölkhämtara vä oss hem, å när vi for tillbaka, skulle ju tomhämtara me. Då hadde fru Edin alltid lagt dit en sockerkaka och en krona. En krona var ju mycket pengar på den tiden, så Jenny uppskattade slanten. Ja hadde ju så snälla människor ja arbete åt. Hummelviks fäbodar användes för att kreaturen skulle få tillgång till bra betesmarker, för under Jennys tid som piga där, gjorde man varken ostar eller smör, utan man fraktade hem all mjölk varje morgon. Den separerades hemma och det mesta av den såldes till så kallade mjölktagare, för Köpmanholmen hade blivit ett industrisamhälle och det bodde ju rätt mycket folk där. De flesta arbetade på Forss AB:s fabrik, så de hade inga kor själva. I stället gick de till bönderna för att köpa mjölk och då var priset 25 öre litern för oskummad mjölk. Om den var separerad betalades 10 öre per liter.