Fotografier: (42)
Föremål: (88)
Rapporter: (33)
Dokument: (8)
Ljud: (45)
Ulvöminnen Jacke Vigren berättar (del 04 av 13)
:
Beskrivning: Berättar att det stått en kvarn, spånhyvel, såg och ramsåg i Kvarnviken i slutet av 1800-talet. Där uppfördes sedan kraftstationen. Om att grovt virke sågades i Kvarnviken. Spånhyveln blev kvar efter det att dammen brast. Jackes äldre bröder tog hand om den. De var då i 10-årsåldern. Om att det mest var spån på hustaken när Jacke började lägga sitt tegeltak. Förutom Jackes hus hade ett annat hus tegeltak och ett hade plåttak. Om risken för brand Jacke Vigren (född 1911), Ulvöhamn, berättar för Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman (inspelning). Året är 1998 I samband med projektet Elsa från Ulvön inom det större skolprojektet Sju flickor i ring, ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och Länsmuseet Västernorrland, besökte Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman Ulvön. De gick i skolflickan Elsas fotspår, och träffade Jacke Vigren, som berättade mer och kommenterade deras intryck
Programledare: Jacke Vigren, Lars Almestad, Inger Stenman, Gun-Britt Hermansson
Sänt:
Källa: Murberget Länsmuseet Västernorrland
Ulvöminnen Jacke Vigren berättar (del 09 av 13)
:
Beskrivning: Berättar om hur intressant det var att besöka Skräddar-Axel. När båtarna låg inne kom flottisterna till skräddaren för att få sina uniformer åtgärdade eller pressade. Om att det inte fanns radio på den tiden, men de hade alltid med sig senaste nytt. De kände till skepparna och styrmännen på de stora båtarna. De berättade om minor, sjöslag och andra nyheter, som pappan och Jacke då fick höra. Man frågade alltid:Hur det var uti väla. Om det sista kriget och tidningarnas bild och text från de stora haven. Samtal om äldre spelmän, som August Wiberg och Axel Söderberg, om tramporglar och om Gustav Söderberg, som kunde sätta sig och spela valser på orgeln när pastor Persson var borta. Om en liten orgel som byggdes på ön, men som såldes till Norrfällsviken, om orgeln i det gamla kapellet, som Oskar II lär ha spelat på. Den som togs ned för renovering och flyttades sedan till det nyare kapellet. Jacke Vigren (född 1911), Ulvöhamn, berättar för Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman (inspelning). Året är 1998 I samband med projektet Elsa från Ulvön inom det större skolprojektet Sju flickor i ring, ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och Länsmuseet Västernorrland, besökte Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman Ulvön. De gick i skolflickan Elsas fotspår, och träffade Jacke Vigren, som berättade mer och kommenterade deras intryck
Programledare: Jacke Vigren, August Wiberg, Axel Söderberg, Gustav Söderberg, Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson, Inger Stenman
Sänt:
Källa: Murberget Länsmuseet Västernorrland
Ulvöminnen Jacke Vigren berättar (del 05 av 13)
:
Beskrivning: Berättar om hur torrt spånet var och hur det knastrade när man gick på det. En lagård brann på Ulvön på 1930-talet. Om att larmet för brand var att ringa i kapellklockan. Om att man hunnit släcka en del bränder, om en utryckning till en utsiktsplats, där det brann en gång och om att de tog sig dit med båt samt hade med sig pumpar och sprutor. Jacke Vigren (född 1911), Ulvöhamn, berättar för Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman (inspelning). Året är 1998 I samband med projektet Elsa från Ulvön inom det större skolprojektet Sju flickor i ring, ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och Länsmuseet Västernorrland, besökte Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman Ulvön. De gick i skolflickan Elsas fotspår, och träffade Jacke Vigren, som berättade mer och kommenterade deras intryck
Programledare: Jacke Vigren, Lars Almestad, Inger Stenman, Gun-Britt Hermansson
Sänt:
Källa: Murberget Länsmuseet Västernorrland
Ulvöminnen Jacke Vigren berättar (del 11 av 13)
:
Beskrivning: Samtal om att kasta in julklappar. Det gällde att inte bli avslöjad och var en sed för barn i 8 10 års ålder. Alla hade julgran och på julen drogs gardinerna upp för att man skulle se hur familjerna hade det. Jacke Vigren (född 1911), Ulvöhamn, berättar för Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman (inspelning). Året är 1998 I samband med projektet Elsa från Ulvön inom det större skolprojektet Sju flickor i ring, ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och Länsmuseet Västernorrland, besökte Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman Ulvön. De gick i skolflickan Elsas fotspår, och träffade Jacke Vigren, som berättade mer och kommenterade deras intryck
Programledare: Jacke Vigren, Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson, Inger Stenman
Sänt:
Källa: Murberget Länsmuseet Västernorrland
Ulvöminnen Jacke Vigren berättar (del 12 av 13)
:
Beskrivning: Samtal om namn och benämningar, om Skräddar-Axel, alltså Axel Söderberg, om att många hette Söderberg, även i Sörbyn, och om att man bytte namn för att slippa få varandras post. Jacke Vigren (född 1911), Ulvöhamn, berättar för Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman (inspelning). Året är 1998 I samband med projektet Elsa från Ulvön inom det större skolprojektet Sju flickor i ring, ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och Länsmuseet Västernorrland, besökte Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman Ulvön. De gick i skolflickan Elsas fotspår, och träffade Jacke Vigren, som berättade mer och kommenterade deras intryck
Programledare: Jacke Vigren, Axel Söderberg, Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson, Inger Stenman
Sänt:
Källa: Murberget Länsmuseet Västernorrland
Ulvöminnen. Jacke Vigren berättar (del 10 av 13)
:
Beskrivning: Båteldning den sista april. Berättar om skogvaktaren Flint, som kom på idéen med att elda båtar 1916. Fiskarna började köpa motorer cirka 1916. Var och en hade i regel två båtar och de passade inte för de nya motorerna. Båtarna blev liggande på strand, men Flint hittade på att de skulle dra dem till lotsstugan och elda där. Fortfarande bränns båtar. Nu börjar det fattas båtar. Om ungdomarnas egna brasor på berget ovanför Jacke. Alla hade haft småbåtar, som kallades Lillbåten. Den användes för att få över korna till den andra ön eller när de lade ut nät. Korna togs över i närheten av den plats där Elsa bodde. Om hur de fick över kor, som inte ville ned i vattnet, hade kalvat under vintern och aldrig hade simmat. Om att det var mycket ungar på ön. Om att flera kunde spela dragspel, om att Jacke fick tag på ett gammalt flaggspel, som de sedan använde, om att de gjorde ett säte där dragspelaren skulle sitta. Sedan drogs båten med hejarop upp mot Föreningshuset. Om att det blivit en attraktion, som också filmats. Jacke Vigren (född 1911), Ulvöhamn, berättar för Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman (inspelning). Året är 1998 I samband med projektet Elsa från Ulvön inom det större skolprojektet Sju flickor i ring, ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och Länsmuseet Västernorrland, besökte Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman Ulvön. De gick i skolflickan Elsas fotspår, och träffade Jacke Vigren, som berättade mer och kommenterade deras intryck
Programledare: Jacke Vigren, Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson, Inger Stenman
Sänt:
Källa: Murberget Länsmuseet Västernorrland, Musik Västernorrland
Julminnen. Jacke Vigren berättar
:
Beskrivning: om att kasta in julklappar, och det gällde att inte bli avslöjad. Det var en sed för barn i 8 till 10 års åldern. Alla på Ulvön hade julgran och på julen drogs gardinerna åt sidan för att visa hur fint det var. Jacke Vigren (född 1911), Ulvöhamn, berättar för Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman (inspelning). Året är 1998 I samband med projektet "Elsa från Ulvön" inom det större skolprojektet "Sju flickor i ring", ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och Länsmuseet Västernorrland.
Programledare: Jacke Vigren, Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson, Inger Stenman
Sänt:
Källa: Murberget Länsmuseet Västernorrland
Ulvöminnen Jacke Vigren berättar (del 03 av 13)
:
Beskrivning: Berättar om Kvarnsjön och lyse, om att de byggde en damm tvärs över Kvarnsjön på norra sidan. Om bygget 1918 och om hur det ser ut där idag. Om dammbristningen och allt som följde med ut till havet. Om att en ny kraftstation sattes upp 1924. Den drevs med dieselmotor tills det blev krig. Därefter blev det med gengas, och 1948 fick man sedan kabel från fastlandet. Jacke Vigren (född 1911), Ulvöhamn, berättar för Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman (inspelning). Året är 1998 I samband med projektet Elsa från Ulvön inom det större skolprojektet Sju flickor i ring, ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och Länsmuseet Västernorrland, besökte Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman Ulvön. De gick i skolflickan Elsas fotspår, och träffade Jacke Vigren, som berättade mer och kommenterade deras intryck
Programledare: Jacke Vigren, Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson, Inger Stenman
Sänt:
Källa: Murberget Länsmuseet Västernorrland, Musik Västernorrland
Ulvöminnen Jacke Vigren berättar (del 08 av 13)
:
Beskrivning: Samtal om vilka sånger som var populära, om att radion kom på 1920-talet och hur förunderligt det var. Gustav Söderberg hade den första radion. Om att brodern, som var sjöman, köpte den första radion till familjen. Om att brodern hade arbetat i bageri till 18 års ålder. Sedan gick han till sjöss, blev sjökapten och jobbade på malmbåtar. Om att han strök med när de gick på en mina 1944. Det var på den tyska Nordsjökusten. Om grammofonen och populära artister i slutet av 1930-talet, till exempel Sven-Olof Sandberg och Harry Brandelius. Allmänt om sång hemma, om Axel Söderberg, som dog när Jacke var 10 år gammal. Om att de var grannar och släkt, om att Söderbergs var tidiga med att ha veckotidningar och om att Jacke gärna följde med pappan dit. Mamman var kusin med Werner, som i sin tur var son till Axel Söderberg, kallad Skräddar-Axel. Jacke Vigren (född 1911), Ulvöhamn, berättar för Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman (inspelning). Året är 1998 I samband med projektet Elsa från Ulvön inom det större skolprojektet Sju flickor i ring, ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och Länsmuseet Västernorrland, besökte Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman Ulvön. De gick i skolflickan Elsas fotspår, och träffade Jacke Vigren, som berättade mer och kommenterade deras intryck
Programledare: Jacke Vigren, Gustav Söderberg, Sven-Olof Sandberg, Harry Brandelius, Axel Söderberg, Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson, Inger Stenman
Sänt:
Källa: Murberget Länsmuseet Västernorrland
Ulvöminnen Jacke Vigren berättar (del 01 av 13)
:
Beskrivning: Iskällare på ön. Jacke Vigren och hans 20 år äldre kamrat var de sista som sågade is i Bysjön på 1940-talet. Om att detta tog slut när lyset kom och när alla skaffade kyl och frys Jacke Vigren (född 1911), Ulvöhamn, berättar för Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman (inspelning). Året är 1998 I samband med projektet Elsa från Ulvön inom det större skolprojektet Sju flickor i ring, ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och Länsmuseet Västernorrland, besökte Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman Ulvön. De gick i skolflickan Elsas fotspår, och träffade Jacke Vigren, som berättade mer och kommenterade deras intryck
Programledare: Jacke Vigren, Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson, Inger Stenman
Sänt:
Källa: Murberget Länsmuseet Västernorrland
Ulvöminnen Jacke Vigren berättar (del 02 av 13)
:
Beskrivning: Fiske i förändring. Berättar att den stora lekströmmingen försvann mellan 1940 och 1950. Om hur det gick till när Jacke Vigren började med fiske på 1920-talet. En stämma på våren och en stämma i juli. Där gjordes det upp om var olika lag fick fiska. Man drog sitt nummer. Om att dagens strömming leker före midsommar och om att det inte var den strömmingen som Gävlefiskarna kom hit upp för att fiska. Berättar om haxerna som de kom med och sedan ankrade. Om att de fiskade med mindre båtar, lastade sedan haxen full och seglade tillbaka. Beskriver fisket vid Flasen. Om att de drog tre till fyra ton 1940, men att det blev mindre och mindre med fångsten. Om äldre form av fiske. Om intresset för detta på Ulvödagen, om systerdotterns och hennes barns intresse. Om bannsköt, höstfiske och om att kvinnorna var med i fisket. Om att mycket folk längs Norrlandskusten flyttade till Stockholm från 1920-talet och framåt, om båten Karl XV och om att folk, som skulle hem till Ulvön, hämtades på sjön från den stora båten. Jacke Vigren (född 1911), Ulvöhamn, berättar för Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman (inspelning). Året är 1998 I samband med projektet Elsa från Ulvön inom det större skolprojektet Sju flickor i ring, ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och Länsmuseet Västernorrland, besökte Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman Ulvön. De gick i skolflickan Elsas fotspår, och träffade Jacke Vigren, som berättade mer och kommenterade deras intryck
Programledare: Jacke Vigren, Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson, Inger Stenman
Sänt:
Källa: Murberget Länsmuseet Västernorrland
Ulvöminnen Jacke Vigren berättar (del 07 av 13)
:
Beskrivning: Berättar om morbrodern och Dahlbäck som var berömda dragspelare, men att morbrodern for till Amerika 1920. Berättar att det alltid fanns dragspelare, som kunde ta upp dansen och att pigorna var villiga till att dansa. Dragspel och fiol spelades ofta. Man dansade vals, hambo, schottis och senare foxtrot. Om att det var mycket pojkar från Blekinge och Bohuslän i flottan. De kände till och tyckte om livet i fiskarsamhällena. Berättar om bogserbåtarna som kunde lämna lasten och lägga till när det var storm. Om bagaren, som hade sommarkafé, men som satte igång med att baka och ha höstöppet om det stormade och många båtar låg i hamn. Om att båtarna gick medan det var isfritt fram emot jul. Om Express, båten som kunde bryta is. Dessförinnan drog hästarna varor på isen från Köpmnanholmen, som var centrum Om att det blev dans när bogserbåtarna låg i hamn. Jacke Vigren (född 1911), Ulvöhamn, berättar för Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman (inspelning). Året är 1998 I samband med projektet Elsa från Ulvön inom det större skolprojektet Sju flickor i ring, ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och Länsmuseet Västernorrland, besökte Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman Ulvön. De gick i skolflickan Elsas fotspår, och träffade Jacke Vigren, som berättade mer och kommenterade deras intryck
Programledare: Jacke Vigren, Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson, Inger Stenman
Sänt:
Källa: Murberget Länsmuseet Västernorrland
Ulvöminnen Jacke Vigren berättar (del 13 av 13)
:
Beskrivning: En kommentar kring ljudmiljön. Berättar att när han öppnade fönstret på morgnarna, då kunde han höra hur människorna pratade med varandra, särskilt förr när det gällde fisket. De talade om hur mycket de hade fått och hur det hade gått. Gratis intervjuer, säger Jacke. Berättar om Dubbelkvartetten. De var åtta sångare, som brukade sjunga i kyrkan, på begravningar, festligheter. Där fanns många fina röster. På fastlandet har man hållit ulvöborna för att vara bra på att sjunga, men om att nu håller ulvöborna på att ta slut Jacke Vigren (född 1911), Ulvöhamn, berättar för Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman (inspelning). Året är 1998 I samband med projektet Elsa från Ulvön inom det större skolprojektet Sju flickor i ring, ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och Länsmuseet Västernorrland, besökte Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman Ulvön. De gick i skolflickan Elsas fotspår, och träffade Jacke Vigren, som berättade mer och kommenterade deras intryck
Programledare: Jacke Vigren, Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson, Inger Stenman
Sänt:
Källa: Murberget Länsmuseet Västernorrland
Ulvöminnen Jacke Vigren berättar (del 06 av 13)
:
Beskrivning: Om skolan och om prästgården som byggdes 1913, om skolan, som tidigare hade använts av bönderna i Sörbyn, om gamla skolkort, om skolklockor, om pastor Perssons betydelse för Ulvön och för barnen, om hans kontakter med länsstyrelsen. Om barnen, som varnade varandra när pastor Persson var på väg, om Gustav Söderberg, några år äldre än Jacke, som tagit organistexamen, om dubbelkvartetten, kvarsittning och om att pastor Persson läste spännande böcker för barnen - en timme varje vecka. Om att han ville bli präst och utbildade sig i Härnösand. Under tiden kom en adjunkt och arbetade med barnen. Pastor Persson fick bli präst, men endast på Ulvön Jacke Vigren (född 1911), Ulvöhamn, berättar för Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman (inspelning). Året är 1998 I samband med projektet Elsa från Ulvön inom det större skolprojektet Sju flickor i ring, ett samarbete mellan Musik i Västernorrland och Länsmuseet Västernorrland, besökte Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson och Inger Stenman Ulvön. De gick i skolflickan Elsas fotspår, och träffade Jacke Vigren, som berättade mer och kommenterade deras intryck
Programledare: Jacke Vigren, Gustav Söderberg, Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson, Inger Stenman
Sänt:
Källa: Murberget Länsmuseet Västernorrland
L E Norberg Trysunda
:
Beskrivning: L.E. Norberg. Trysunda. Birgitta Wedin? DAT band. Digitaliserat analogt i mixerbordet.
Programledare: Jacke Vigren, Gustav Söderberg, Lars Almestad, Gun-Britt Hermansson, Inger Stenman
Sänt:
Källa: Murberget Länsmuseet Västernorrland
Sjöfartsminnen Gunnar Wallin berättar (del 09 av 12)
:
Beskrivning: Lotsexamen för kusten mot Ulvöarna, Åvikebukten och Brämön. Krigstid: tyskar och malmbåtar lotsades innanför tremilsgränsen; Tre sjömil ut från yttersta holme och skär, som icke ständigt av havet översköljes. Amerikanarna hade lots i Östersjön. Om farledsfyrar och mindre fyrar. Mistlur på udden utanför Lotsstugan. Livbåtar fulla med kapock. Lotsen Gunnar Wallin (född 1912), Härnösand, berättar för Per Höglund, Lennart Kristiansson och Inger Stenman (inspelning). Året är 1999
Programledare: Gunnar Wallin, Per Höglund, Lennart Kristiansson, Inger Stenman
Sänt:
Källa: Murberget Länsmuseet Västernorrland
Trysunda del 2 Ola Lundström
:
Beskrivning: Ola Lundström. Trysunda, del 2. 2004-07-28. Birgitta Wedin. DAT band. Dig. analogt i mixerbordet.
Programledare: Ola Lundström, Birgitta Wedin
Sänt: 28 Juli 2004
Källa:
Fiske Kläppa Edna Holmström
:
Beskrivning: Fiske Kläppa. Edna Holmström. December 2000. Birgitta Wedin. DAT band. Digitaliserat analogt i mixerbordet
Programledare: Edna Holmström, Birgitta Wedin
Sänt: December 2000
Källa:
Sally Nordlander Ulvön
:
Beskrivning: Sally Nordlander, Ulvön. 30 september1997. Inspelat på Vågebo ålderdomshem. Birgitta Wedin. Kassett lnsp. i en kanal. Fixat i 44.1 KHz filen. Original i 96 KHz filen.
Programledare: Sally Nordlander, Birgitta Wedin
Sänt: 30 September 1997
Källa:
Grunnan Fiske Sven Erik Sundström
:
Beskrivning: Sven Erik Sundström. Grunnan, Fiske. 2002-11-07. Birgitta Wedin. DAT band. Dig analogt i mixerbordet
Programledare: Sven Sundström, Birgitta Wedin
Sänt: 7 November 2002
Källa:
Otterbäcken Grunnans fiskeläge
:
Beskrivning: Artur Sjödin. Otterbäcken. Fiske. Grunnans fiskeläge. Bd 19? Bd 20? lnsp. mars 1996 av Birgitta Wedin. DAT band. Digitaliserat analogt i mixerbordet.
Programledare: Artur Sjödin, Birgitta Wedin
Sänt: Mars 1996
Källa:
John Sundqvist om Grunnans fiskeläge
:
Beskrivning: John Sundqvist, Sjöland? Om Grunnans fiskeläge, 30/1-1997. Bd 36. lnsp. av Birgitta Wedin januari 1997 på diktafon. Kopierad till kassettbd. 24/7-1998, kopia DAT. Fortsättning i volymbeskrivning. DAT band. Digitaliserat analogt i mixerbordet.
Programledare: John Sundqvist, Birgitta Wedin
Sänt: 30 Januari 1997
Källa:
Fiske Grunnan
:
Beskrivning: Fiske, Grunnan. Sven Sundin. Docksta Oktober 2001. Birgitta Wedin. DAT band. Digitaliserat analogt i mixerbordet
Programledare: Sven Sundin, Birgitta Wedin
Sänt: Oktober 2001
Källa:
Fiske Trysunda
:
Beskrivning: Fiske Trysunda. Olle Wiklund & Lars-Erik Norberg. Juli 1999. Birgitta Wedin. DAT band. Digitaliserat analogt i mixerbordet.
Programledare: Olle Wiklund, Lars-Erik Norberg, Birgitta Wedin
Sänt: Juli 1999
Källa:
Fiske Trysunda Bengt Lundström
:
Beskrivning: Fiske Trysunda. Bengt Lundström. 8 dec 2000. Birgitta Wedin. DAT band. Digitaliserat analogt i mixerbordet
Programledare: Bengt Lundström, Birgitta Wedin
Sänt: 8 December 2000
Källa:
Ulvöhamn I Julius Söderberg
:
Beskrivning: Ulvöhamn I. Julius Söderberg, fiske. 2004-08-05. Birgitta Wedin. DAT band. Dig. analogt i mixerbordet
Programledare: Julius Söderberg, Birgitta Wedin
Sänt: 5 Augusti 2004
Källa:
Fiske Grunnan Magda och Richard Sjödin
:
Beskrivning: Magda och Richard? Sjödin från Otterbäcken. Fiske - Grunnan. Januari 2001 . Birgitta Wedin. DAT band. Digitaliserat analogt i mixerbordet. I andra hälften av insp. är det dåligt ljud. Har förstärkt ljudet i 44.1 KHz filen.
Programledare: Magda Sjödin, Richard Sjödin, Birgitta Wedin
Sänt: Januari 2001
Källa:
Fiske Grunnan Arne Höglund
:
Beskrivning: Fiske - Grunnan. Arne Höglund, Näset. November 2001. Birgitta Wedin. DAT band. Digitaliserat analogt i mixerbordet
Programledare: Arne Höglund, Birgitta Wedin
Sänt: November 2001
Källa:
Fiske i Sandviken
:
Beskrivning: Fiske i Sandviken. Wilhelm Norberg, Docksta. Augusti 2001. Birgitta Wedin DAT band. Digitaliserat analogt i mixerbordet.
Programledare: Wilhelm Norberg, Birgitta Wedin
Sänt: Augusti 2001
Källa:
Fiske Ulvön Jacke Wigren
:
Beskrivning: Fiske - Ulvön. Jacke Wigren. Inspelat den 28 juli 1999. Birgitta Wedin. DAT band. Dig. analogt i mixerbordet.
Programledare: Jacke Wigren, Birgitta Wedin
Sänt: 28 Juli 1999
Källa:
Ulvöhamn Il Julius Söderberg
:
Beskrivning: Ulvöhamn Il, fortsättning. Julius Söderberg, fiske. 2004-08-05. Birgitta Wedin. DAT band. Dig. analogt i mixerbordet.
Programledare: Julius Söderberg, Birgitta Wedin
Sänt: 5 Augusti 2004
Källa:
Fiske Trysunda Ola Lundgren
:
Beskrivning: Fiske, Trysunda. Ola Lundgren. 2004-08-17. Birgitta Wedin. DAT band. Dig. analogt via mixerbordet
Programledare: Ola Lundgren, Birgitta Wedin
Sänt: 17 Augusti 2004
Källa:
Fiske Trysunda Sven Lundström
:
Beskrivning: Sven Lundström. Fiske Trysunda. 1999-07-12. Birgitta Wedin. DAT band. Digitaliserat analogt i mixerbordet
Programledare: Sven Lundström, Birgitta Wedin
Sänt: 12 Juli 1997
Källa:
Västanå med flera fäbodar
:
Beskrivning: Maj Britt & Holger Näslund. Västanå m.fl. fäb. 23 sept. 1998 Birgitta Wedin. NBC 380. lnsp. i en kanal. Fixat i 44.1 KHz filen. Original i 96 KHz filen. DAT band. Digitaliserat analogt i mixerbordet.
Programledare: Holger Näslund, Maj Näslund
Sänt: 23 September 1998
Källa:
Fiske Kläppa
:
Beskrivning: Fiske - Kläppa. 1. Theodor Olsen. 2. Ryde Bergkvist. November 2000. Birgitta Wedin. DAT band. Digitaiserat analogt i mixerbordet
Programledare: Theodor Olsen, Ryde Bergkvist, Birgitta Wedin
Sänt: November 2000
Källa:
Fäbodar i Nätra Per Wiberg
:
Beskrivning: Per Wiberg, Östmarkom. Div. fäbodar i Nätra, fäbodminnen. lnsp. i dec. 1998. Avsp. fr. microband. NBC 394. Birgitta Wedin. DAT band. Dig. analogt i mixerbordet.
Programledare: Per Wiberg, Birgitta Wedin
Sänt: December 1998
Källa:
Ola Lundström Trysunda
:
Beskrivning: Ola Lundström, Trysunda. 2004-07-28. Birgitta Wedin. DAT band. Dig. analogt i mixerbordet
Programledare: Ola Lundström, Birgitta Wedin
Sänt: 28 Juli 2004
Källa:
Anna Greta Andersson I
:
Beskrivning: Anna Greta Andersson I, Trysunda. Genesön + Trysunda. Juni 1999. Birgitta Wedin. DAT band. Dig. analogt i mixerbordet.
Programledare: Anna Andersson, Birgitta Wedin
Sänt: Juni 1999
Källa:
Fiske Grunnan
:
Beskrivning: Fiske, Grunnan. Arne Höglund, Näset. 2001-12-06. Birgitta Wedin. DAT band. Digitaliserat analogt i mixerbordet.
Programledare: Arne Höglund, Birgitta Wedin
Sänt: 6 December 2001
Källa:
Om Grunnans fiskeläge och Otterbäcken
:
Beskrivning: Magda Sjödin. Om Grunnans fiskeläge och Otterbäcken. Maj 1996. Bd24. Birgitta Wedin? DAT band. Digitaliserat analogt i mixerbordet.
Programledare: Magda Sjödin, Birgitta Wedin
Sänt: Maj 1996
Källa:
Grunnans fiskeläge Arthur Sjödin
:
Beskrivning: Arthur Sjödin. Grunnan 18/4-2002. Grunnans fiskeläge. Arthur Sjödin, Otterbäcken. 18 april 2002 (95 år) Birgitta Wedin. DAT band. Digitaliserat analogt i mixerbordet.
Programledare: Arthur Sjödin, Birgitta Wedin
Sänt: 18 April 2002
Källa:
Fiske Ulvön Jacke Wigren
:
Beskrivning: Fiske - Ulvön. Jacke Wigren. Inspelat den 28 juli 1999. Birgitta Wedin. DAT band. Dig. analogt i mixerbordet.
Programledare: Jacke Wigren, Birgitta Wedin
Sänt: 28 Juli 1999
Källa:
Fiske i Kläppa Karl Söderlind
:
Beskrivning: Karl Söderlind, Kläppa. Fiske i Kläppa, Köpmanholmen. Inspelat i November 2000. Birgitta Wedin. DAT band. Digitaliserat analogt i mixerbordet.
Programledare: Karl Söderlind, Birgitta Wedin
Sänt: November 2000
Källa:
Fiske Genesön och Trysunda
:
Beskrivning: Anna Greta Andersson Il?. Fiske - Genesön + Trysunda. Juni 1999. Birgitta Wedin. DAT band. Digitaliserat analogt i mixerbordet
Programledare: Anna Andersson, Birgitta Wedin
Sänt: Juni 1999
Källa:
Sjöfartsminnen. Gunnar Wallin berättar (del 10 av 12)
:
Beskrivning: Ulvölotsarna till Härnön. Härnösandslotsarna till Brämön. Ulvölotsarna norrut mot Nordmaling. Pitelotsarna tog över. Alla var specialiserade. Konstiga destinationer som Box, ovanför Nyland och Marieberg, eller Köja inne i Strinnefjärden. Holländare lotsades dit. Riktmärken på ljus och lampor i bebyggelsen. Lotsen Gunnar Wallin (född 1912), Härnösand, berättar för Per Höglund, Lennart Kristiansson och Inger Stenman (inspelning). Året är 1999
Programledare: Gunnar Wallin, Per Höglund, Lennart Kristiansson, Inger Stenman
Sänt:
Källa: Murberget Länsmuseet Västernorrland
Kulturmiljöer: (31)
Näske sågverk
Titel: Näske sågverk
Upptecknare:
Meddelare: Forss AB
År:
Socken/stad: Örnsköldsviks Kommun, Sverige, EU, Nätra socken, Sverige, EU, Västernorrlands län, Sverige, EU, Näske Sågverk, Sverige, EU
By/kvarter: Örnsköldsvik, Sverige, EU, Nätra, Västernorrlands län, Näske Sågverk
Näske sågverk Näske ångsåg anlades i slutet av 1880-talet. Produktionen låg då på i medeltal 52 160 timmer per år. Anläggningen övertogs av Forss AB 1902. Sågen var utrustad med 2 ramar, kantverk, 2 kap- och klyvsågar och 45 man anställda 1918. Verksamheten lades ned 1932. Inga rester kvar av sågen.
Ytterböle sågverk
Titel: Ytterböle sågverk
Upptecknare: Erik Bergvik
Meddelare:
År:
Socken/stad: Örnsköldsviks Kommun, Sverige, EU, Nätra socken, Sverige, EU, Västernorrlands län, Sverige, EU
By/kvarter: Örnsköldsvik, Sverige, EU, Nätra, Västernorrlands län
Ytterböle sågverk Ytterböle vattensåg anlades 1754 av Erik Bergvik. Sågen, som hade 1 ram och sågblad, låg vid Näskeån i Ytterböle och var det första finbladiga sågverket i norra Ångermanland. Produktionen vid sågverket minskades avsevärt när Bryngeströms såg startade sin verksamhet 10 år senare, d v s 1764. Man räknar med sågverksnedläggning omkring 1770. Det finns inga rester kvar av sågverket.
Gladoms Fäbodar
Titel: Gladoms Fäbodar
Upptecknare: Birgitta Wedin, Nils-Erik Norell
Meddelare:
År:
Socken/stad: Nätra socken, Sverige, EU, Gladom, Sverige, EU, Örnsköldsviks Kommun, Sverige, EU, Västernorrlands län, Sverige, EU
By/kvarter: Nätra, Sverige, EU, Gladom, Örnsköldsvik, Västernorrlands län
Byarna Gladom och Ytterböle hade sin fäbodvall tillsammans och den låg på vad som nu är Skuleskogens Nationalpark. Inget finns längre kvar av den, men jag hälsade på hos till Nils-Erik Norell i Gladom, som kunde ge mig lite uppgifter om det forna fäbodstället. Han hade i sin barndom fått följa sin pappa till fäbodarna för att hämta rivningsved därifrån. Det var omkring åren 1933-34 och stockarna till stugan hade plockats ner tidigare, men lagts upp i en hög för att fraktas bort vid lämpligt tillfälle. Jag minns fortfarande ont (arbetsamt) efter n där rivningsven, ja förstå int va han skulle dit etter n där ven för. Dessutom skulle pappan nödvändigt hämta hem stockarna en nyårskväll. Fäbodvägen var bitvis brant så det var inte så lätt att komma fram med häst och timmer-doning, när virket skulle köras hem för att kapas upp till ved. Dåligt med snö var e å, så de va besvärligt å komma fram. Å fara så lång n väg för någre stocker, å däri Tjärtûnnberge vare ju så brant, de va ju nästan rätt opp där. Köre va (med) hästn där, å stöttinga slängde å for unner granern. Ja huvvaligen, hur kunne han komma på, att han skulle fara dit å hämte ne. Det tog sin tid att komma efter stockarna och köra dem längs den oländiga vägen hem, så det blev sen afton innan arbetet var slutfört. När vi komme hem hit i mörkningen, då träffe vi dom som va på väg ti körka (kyrkan). Ja tyckte de va snopet å behöve fara ditte (till) fjelle ette dänn stocka, när andrern fick fara till körka. Grannen Jakob Nyberg som var delägare i den gamla fäbodstugan, var inte intresserad av veden, så Norell fick behålla allt själv. Förmodligen var det så att familjen hade dåligt med ved, för när Norells köpte sitt hemman var all skog nerhuggen och bortfraktad. Genom att bolage hadde haft de här ställe tidigare, hadde dom gjort alldeles rent va skogen här, ända mot Järvvik. Vi fick ju hämte ribbven ner på såga, så mycke vi ville, men de gick ju åt hämskt va ribbve för å elda. Vi körde ju lass på lass. Att elda med timret från fäbodstugan gav bättre värme än de tunna ribborna som hämtades från sågen. Två fäbodstugor Det hade en gång funnits två fäbodstugor på Gladomsvallen. Dessutom fanns några fähus, men Nils-Erik var inte säker på hur många de var. Längre tillbaka var det Forss AB som ägde skogen och marken i Gladom. Efter att bolaget avverkat skogen, köpte Jakob Nyberg från Vibyggerå den ena halvan av bolagshemmanet och så småningom såldes den andra delen till Norells. Eftersom det blev två bönder på samma hemmansdel, fick de ha fäbodstugan till-sammans. Nybergs och Norells brukade ha fem till sex kor vardera, men det fanns även fyra torpare som också hade ett par kor var. De va Sjödins, å Valfrid Gerdins, å Sandströms åsse var e Färjar-Johansson. Alla bodde i Gladomssvedjan, men även torparna fick skicka sina kor till fjällskogen, liksom bönder och torpare i grannbyn Ytterböle. Där fanns ett stort hemman som ägdes av Daniel Johansson. Han sålde senare halva stället till sin bror Petter som tog sig efternamnet Byhlin. Både Daniel och Petter hade omkring sex kor vardera, men även i Ytterböle fanns ett par torpare, det var Ville Vestin och Vågberg som hade två kor vardera. Förmodligen ägdes den andra fäbodstugan av bönderna i Ytterböle. Totalt var det nog mellan 30 och 40 kor som hade sitt mulbete i trakten av Gladoms fäbodvall. Det är inte troligt att bönderna ägde marken där fäbodarna var placerade, kan hända fick de arrendera den av Forss AB. Själv har jag en sammanställning av ett skogsservitut som kom till när marken på Skuleskogen skulle köpas in, för att bli Nationalpark. Där kan man läsa att bönderna i Gladom då fråntogs rätten till mulbete för sina kor på fjällskogen. I servitutet nämns också att de som nyttjade fäbodarna hade haft rätt att ta ved och reparationsvirke på området, till sina fäbodbyggnader. Bedrövlig väg Vägen till fäbodvallen var svårframkomlig och Nils-Erik tror inte att man kunde köra dit med några kärrfordon under sommaren. Det var nog mera troligt att bönderna fick klövja sina hästar, för att komma fram med vad som behövdes för att bo i fäbodstugorna några sommarveckor. Det mesta lämnades väl kvar i stugorna från år till år, men lite av pigans tillhörigheter och mat skulle ju fraktas upp. Någon separator användes nog aldrig medan fäbodarna var i bruk, utan mjölken slogs upp i trätråg. De ställdes på speciella ”stegar” längs väggarna inne i boden, där de fick stå minst ett dygn, innan man tog av grädden, som sedan sparades ihop några dagar, för att kärnas till smör. Av mjölken som blev kvar, gjorde fjällpigorna ostar och blannostar. Någon gång under fäbodtiden hämtades sparet (smör och ostar) som packades ner i trälådor och ställdes på klövjemesen. Det var en speciell ställning som lades på hästens rygg, så att man kunde frakta sina varor på så vis och byttorna med smör hängdes fast på mesen. Flyttvägen Från Gladom gick en fägata genom hela byn ner till bron över Näskeån. Den hade fått namnet Stampbron, eftersom det fanns en vadmalsstamp där. Förutom stampen var det ett färgeri, linoljeslageri och en kvarn nere vid bron och längre ner efter ån låg flera sågverk. Nils-Erik berättade att för många år sedan, skulle en granne som hette Viberg, fara till kvarnen vid Stampbron, för att mala. Det var någon dag strax före jul när han tog kornsäckarna och gav sig av. Timmarna gick men han kom inte hem, så man måste gå ner till kvarnen för att se vad som hade hänt. Där hade Viberg fastnat med ena byxbenet i kvarnhjulet, så han slogs runt varv på varv. Han hade kommit för nära hjulet och var död när de andra hittade honom. Färgeriet låg strax intill och ägdes av en torpare som kallades Färgare-Johansson. Han tillverkade och sålde rödfärg att måla byggnader med. På andra sidan Stampbron, fortsatte fägatan genom Gladomssvedjan ner till östra stranden av Skulesjön fram till Storsand och längs hela den vägen var det hagar på båda sidor. De va fali (väldigt) noga me å hålle de dänn hagara. De måste repareras efter varje vinter, så att inga djur kunde komma igenom, för då hade de haft fritt tillträde till inägorna. Från Storsand fortsatte fäbodstigen längs skogskanten till Anells torpet och sedan genom Bergströms darn (dalen) rakt upp genom skogen till Nils-bäcken. Den gick i kanten mellan bäckravin och Tjärtunnbergets brant. Strax före Tomyran gick man över bäcken och sedan följde stigen ett myrdrog (våtmark) hela vägen fram till branten upp mot Skäfterdalsberget. Där kom man till det arbetsammaste avsnittet av fjällvägen, för från höjden bar det ordentligt brant neröver bergskanten, fram till bäcken som kommer från Åksjön. Då var det inte långt kvar till fäbodvallen, som låg i en södersluttning strax ovanför Mossavattna. En gång i tiden hade byborna byggt upp sina fäbodar där, men Nils-Erik som är född år 1921, hade inget minne av att det var någon som flyttade dit med sina djur, när han var barn. Gamla vanor Sedan fäbodstället övergivits, fortsatte både bönder och torpare i de båda byarna att nyttja skogsbeten ytterligare ett antal år. Även då skulle alla kor gå genom de båda byarna för att komma fram till skogen bortom Storsand. Vid stranden trivdes djuren och de brukade stanna ett tag och äta frättne (fräken) som växte en bit ut i sjön, innan de fortsatte upp genom skogen. Men det var inte alltid de brydde sig om att gå hem när det blev kväll. Gu vilket elände dom hadde, pappa å en som hette Valfrid Gerdin häri Gladomssvedjan, då dom skulle ut å söke dänn korna på kvälla. Korna gick ju opp åt Tomyrern dom, som gamle korna va van från fäbotiden. Där åt dom sä (sig) mätt, å sen la dom sä där. Korna blev mätta och lata och brydde sig inte om att gå tillbaka hem när det blev afton, utan de vande sig vid att någon skulle komma för att hämta dem. När Nils-Erik var 15 år arbetade han vid bommen i Näske, där han sorterade virket som flottades läns Näskeån ner till havet. Det var många stockar som kom dansande längs ån på vårarna, för virket kom delvis ända upp ifrån Nätra fjällskog och fraktades längs vattenvägar ner till sorteringsverket i Näske. Då tjänade han 35 öre i timmen, men han tyckte att det var bra timpenning då. Där han stod vid stranden, kunde han höra klangen från koskällorna när djuren gick i lång rad upp över skogen till sina betesmarker. Allt eftersom avtog ljudet och så småningom dog det ut, när kreaturen kommit på tillräckligt långt avstånd. Sin vana trogen, fortsatte korna att gå till sina betesmarker på fjällskogen, trots att fäbodlivet var avslutat får många år sedan, men med tiden upptäckte de att det fanns lika bra mulbete borta vid Salsviken. Då gick dom raka vägen dit varenda dag. Där hade Mobergs i Näske tidigare haft slåtterängar som lagts för fäfot, så där hittade korna från Gladom och Ytterböle mat på närmare håll. Även där fanns gott om frättne som de uppskattade. Hästbeten Senare fick bönderna i de båda byarna nyttja ängarna vid Salsviken, till betesmarker åt sina hästar. Salsviksholmen var på den tiden nästan skild från fastlandet, så man behövde inte stänga av mer än en kort bit, så behölls hästarna ute på holmen och sedan de flyttats dit kom de inte därifrån själva. När Nils-Eriks pappa var barn, på senare delen av 1800-talet, var holmen en ö, men landhöjningen har gjort att den numera hör till fastlandet. Nils Erik minns också när byborna under krigsåren i början av 1940-talet högg så kallad kommissionsved, som fraktades till städerna söderöver. Det var ju svårt att få tag i bränsle för att värma upp bostäder och kontorslokaler, så bönderna blev ålagda att hugga en viss mängd ved. Den staplades upp i Salsviken och då var inloppet till viken så stort, att man kunde lägga pråmarna där inne. Även där ser man spår av landhöjningen, så snart kan man inte komma in i viken längre, den håller på att bli till en liten sjö. Gladoms fäbodar är för länge sedan ett minne blott, men Nils-Erik berättar att varje gång han går förbi platsen där de varit, brukar han sätta sig och vila på brostenarna som var framför dörren till byns fäbodstuga. Vallen låg vackert i en södersluttning och det var säkert trivsamt där, medan den hölls öppen av betande kor. Bara några hundra meter längre bort, vid Skratt-abborrtjärnen låg ytterligare en fäbodvall, som nyttjades av bönderna i Sör- och Norrsvedje samt Järvvik, så pigorna från de båda vallarna hade säkert en hel del gemensamt.
Kornsjö fäbodar
Titel: Kornsjö fäbodar
Upptecknare: Birgitta Wedin
Meddelare:
År:
Socken/stad: Kornsjö, Sverige, EU, Nätra socken, Sverige, EU, Örnsköldsviks Kommun, Sverige, EU, Västernorrlands län, Sverige, EU
By/kvarter: Kornsjö, Sverige, EU, Nätra, Örnsköldsvik, Västernorrlands län
Inom Nätra fjällskog, ligger ett stort antal gamla fäbodställen som nyttjats under många år. När de byggdes upp vet jag inte, men fram till någon gång in på 1930-talet var de flesta i bruk enligt tradition. Så småningom blev det så att bönderna ordnade med beten hemma och då behövde de inte längre den växtlighet som fanns på skogens marker och då började stugorna förfalla allt eftersom. Därför får vi vara tacksamma att det bevarats en eller ett par stugor på de flesta fäbodvallar inom området. På Kornsjöbovallen finns två stugor kvar, den ena är renoverad invändigt och möblerad med ett rätt stort bord, en soffa vid ena väggen, ett par stolar samt en vedkamin. Ostbodarna har gjorts om till sovrum med sängbritsar, för den som vill njuta av tystnaden och lugnet på vad som kallades för fjället. Den sista oktober 1995 var en vacker höstdag med strålande sol och spegelblanka sjöar och lite rester kvar av de gula höstfärgerna, när jag åkte till Bjällsta för att träffa Evert Höglund. Han hade lovat berätta för mig sina minnen från barndomen, när han fick hjälpa mamma Gertrud, med fäbodbestyren uppe vid Kornsjö fäbodar. Året var 1938 och det var sista gången någon från Kornsjö by nyttjade skogsbetet på fjällskogen. Man flyttade upp i början av juni och blev kvar till en bit in i augusti. Gertrud arbetade och bodde där så gott som hela sommaren, tillsammans med sin då 11-årige son Evert. Hon hade totalt sjutton djur att ansvara för. Det var gårdens egna tre kor men även Erik Olov Vestins skickade fyra kor med henne och bönderna Ernst och Ville Kristofferssons som hade sin ladugård tillsammans, lät tio kor Morsan skötte de korna åsse hadde vi tre stycken, men sammanlagt hade vi sjutton mjölkkor som vi skötte om där. De lämnade en del av sina kor hemma, för att ha tillgång till färsk mjölk under sommaren. Gertrud hade många kor att ta hand om morgon och kväll och hon måste mjölka alla för hand. Dessutom skulle varje besättnings mjölk förvaras för sig, sedan den var silad och separerad, för var och en skulle ha smör, ost och mese från sina egna djur, så det var mycket att hålla reda på. Hon hade ensam ansvaret för arbetet, men även Evert fick prova på konsten att mjölka. Det var väl inte hans favoritsyssla, men mamman hade tilldelat honom en del andra sysslor också, som att mocka ut dyngan, ordna med veden, dra separatorn och titta till blannkoken, och det passade honom bättre. Pelle Kristofferssons i Kornsjö hade också sina djur på fäbodskogen det året och där var det dottern Helga, som tog hand om de sex kossorna. Totalt var det 23 djur, som hade sitt mulbete på Kornsjöboskogen. De andra bönderna i byn, Konrad Kristofferssons, Israel (Iske) Perssons och Christoffer Perssons, hade slutat med fäbodlivet och hade sina kor på hemskogen hela sommaren. Svårframkomlig väg När man skulle flytta till fjälls, följde ägarna till djuren med. Evert kommer ihåg att det var dåligt väder, regnigt och blött den dag man flyttade, men dagen var bestämd så man vandrade ändå den ca en mil långa vägen dit upp. Det tog närmare fyra timmar, innan hela karavanen var framme vid Kornsjöbodarna. Både folk och fä gick hela vägen i ett sträck utan någon vila. Alla kor hade släppts ut samtidigt från de olika ladugårdarna, för att man skulle kunna hålla ihop hela flocken. Karlarna, både de som körde flyttlassen och de som bara följde med, tog kärrvägen längs sjön, via byarna Bjällsta och Rössjö. Å där körde vi åt Sandlia. Innan de kom fram till Rössjöskogen, gick de förbi Björsby fäbodvall. Redan då var fäbodlivet avslutat där och det fanns bara några knutstenar kvar, som påminde om den forna fäbodvallen. Sedan kom man in på fjällvägen som gick genom skogen, uppför Sandlia, förbi Brunnsmyrarna och Surbäcken mot Viks fäbodar. Där fanns en besvärlig passage, som kallades Viksbo Skraveltjärn. De va den besvärligaste passagen, de va bara sten, men sen körde vi över Viksbovallen och genom en ravin då vi skulle över Viksbobäcken, å då minns ja att de va ganska mycke vattn där. Det var stenigt och besvärligt att komma fram där, men med en hel del möda kom man fram.. Därifrån gick färden vidare, men hästarna fick ta sats för att komma uppför ravinen på andra sidan, där kärrvägen slingrade vidare genom skogen, förbi några små myrar och kom så småningom fram till Kornsjö fäbodvall. Å där var e ganska skaplig väg oppöver. Den fjällvägen nyttjades tidigare av många, för den fortsatte vidare upp till Bjästa och Västanå fäbodar. Bufferlassen kördes med hampkärran, som var en tvåhjulig kärra med järnskodda trähjul. Någon fjädring fanns inte på den, så det skumpade och skramlade ordentligt, när man kom vägen fram. Evert följde karlarna och han minns att där vägen var någorlunda bra, kunde han få sitta uppe på lasset och åka med en bit. Med kreaturen gick man delvis en annan väg. Det var totalt fyra grupper kor och varje ägare tog hand om sin egen besättning, där en person gick först och höll i repet till grimman som man satt på ledarkossan. Bakom följde resten av gårdens kor och sist i raden gick en person som såg till att alla djur kom med. Å då ledde man korna åt Bjällstabodarna, Orrberget och över Surbäcken innan man kom till Viksbo Skraveltjärn. Fram till Rössjö, gick man samma väg som bufferlassen, men därifrån vek man sedan in på en skogsstig som gick lite gent. Den vägen var delvis allt för brant och inte farbar med häst och kärra. När någon hade ärende hem under fäbodtiden, tog de alltid vägen över Orrberget. Arbetsam vandring Efter att man kommit upp till Kornsjö fäbodar, togs korna in i var sina ladugårdar. Där gav man dem lite att äta och sedan fick de stå kvar tills dagen efter, för att vila ut och bekanta sig med den nya miljön. Alla fähus behövde inte utnyttjas, eftersom ett par av bönderna hade sina djur hemma. De fanns gott om utrymme för de kor som va me. Christoffer Persson, som allmänt kallades för Rik-Persson, hade slutat nyttja fäbodskogens marker så deras fähus var tomt. Eftersom det var i gott skick sattes en del av korna in där, resten fick vara i två av de andra ladugårdarna på vallen. Totalt fanns det fem kokhus och lika många ladugårdar på Kornsjöbovallen då, tidigare hade det även funnits en torparladugård där, men den hade förfallit. Vi ägde ju inte nånting där, utan våra kor inhyste vi i Rik-Perssons lagård, de va bara tre lagårdar som användes den sommarn. Alla var trötta och hungriga när man äntligen nådde målet. Hampkärrorna ställdes framför de fäbodstugor som skulle bebos och hästarna släpptes fritt på vallen och fick beta av den saftiga grönskan. Allt folk samsades i det ena kokhuset och där dukades matsäckssmörgåsar och mjölk fram. Någon gick upp på taket för att ta bort täckningen över skorstenen, en annan hämtade ett fång ved och så gjordes en värmande brasa i den öppna spisen. Olga, som var gift med Ville Kristoffersson, hade med sig en bit salt fläsk. Å ja minns att hon skar till stora fläskskiver å grilla i öppenspisn, å de va ju liksom ovanligt. Det var gott, men Evert hade aldrig förr varit med om att grilla fläsk direkt i brasan. Sedan åt man smörgåsar och mjölk, men alla längtade efter en kopp kaffe, så någon hämtade vatten från kallkällan och fyllde den trebenta kaffepannan, som sattes över elden när den falnat något. Snart spred sig en härlig doft av nykokt kaffe i stugan och alla bjöds på den livgivande drycken som avslutning på måltiden. Storstädning Någon längre vila var det inte tid till, för fäbodstugorna skulle städas så att man fick bära in vad som fanns med på bufferlassen innan karlarna återvände hem. Sängarna skurades och bäddades med rena sängkläder. Matlådorna bars in i boden och ställdes inne för där var det svalt. Golv och väggar skurades med såpa och när allt var klart, lades rena mattor på golvet och man hämtade några kvistar björkris att pryda med. Byttor och en del andra träkärl hade förvarats i stugan hela vintern, så dem bar man ut och fyllde med vatten och de fick stå och svälla någon dag innan de rengjordes. Den stora blanngrytan som legat upp och nervänd ute på blanngäla, skurades ren från rost och putsades noga. Den skulle vara ren och blank innan man kunde börja göra ost och blanna. Å blanngäla den va inhägnad, så att inte korna skulle komma dit. Ibland så komme dom mitt på dan å ställde se i röken, men oftast stack dom iväg till skogen. En del av karlarna satte igång med små reparationer på byggnaderna medan ett par andra började hugga ved. Bopigorna behövde mycket ved, för när de ystade och kokade blanna hade de eld under grytorna en stor del av dagen. Man eldade även i den öppna spisen, för den användes både vid matlagning och för att värma vatten till disk och städning. På aftonsidan återvände de som hjälpt till med flyttningen. Kvar blev bara Gertrud och Evert, som bodde i ett av kokhusen och Helga, som hade en egen liten fäbodstuga. För dem återstod nu bara arbetet med kvällsmjölkningen, innan de gick till sängs. Nästa dag började fäbodlivet. Man steg upp vid sextiden på morgonen och mjölkade. Gertrud, som hade så många kor att ta hand om, hade ett drygt arbete innan hon mjölkat och släppt ut dem alla på skogen. En av de egna kossorna brukade Evert få mjölka, sedan han först mockat ut dyngan, så att det skulle vara rent. När ladugårdsarbetet var undanstökat, bars mjölkhinkarna in i fäbodstugan för då var det dags att skilja grädden från skummjölken. Evert fick dra separatorn medan hans mamma hällde mjölken i separatorskålen. Sedan skulle mjölken förädlas. Sen då va ju uppgiften att ysta, vi slog ju i löpe då, åsse tog vi opp vitostn då å knåda ur vasslan. Gertrud skötte själv osttillverkningen och när mjölken värmts till 37 grader slog hon i ostlöpe, sedan fick allt stå och ysta sig. Då skar den så då mjölken å de vart ostn, de vart nästan omgående. Då öste hon över den i ett ostkar, där vasslen klämdes ur. För att få upp alla ostsmulorna, använde hon en smälta som var en tunn kvast gjord av betat björkris (barken var avskalad). Med den fångade hon upp de sista ostresterna, så att vasslen skulle vara ren när den skulle kokas till blanna. För att osten skulle bli tät och fin, fick hon klämma och trycka till ordentligt längs kanterna på ostkaret. Sedan ställde hon det över ett kärl, där de sista dropparna vassle fick sippra ur. Efter någon dag hade osten torkat till så att hon kunde stjälpa upp den och ställa den på en hylla i ostboden. Där fick den torka ytterligare och varje dag blev det allt fler ostar som skulle vändas för att torka jämt runt om. Samtidigt fick hon se till dem så att de inte började mögla i sommarvärmen. Gammosten och blanna I bland gjorde Gertrud gammelost och då använde hon oskummad mjölk för att osten skulle bli riktigt fin. Det var lite mer arbete med den, för sedan hon tagit upp ostmassan och packat den i ostkaret, fick den torka till ett par dagar innan hon stjälpte över den i en handduk, som hon sedan knöt ihop. Då kokas den, å sen hädde man den i kare å den fick stå å mogna, om den koktes i vassla eller i saltvattn, de kommer ja inte ihåg. Men de vart ju en annan smak på n där gammelostn, å den kan väl jämföras me portsalutn idag. När tillräckligt lång tid hade gått, togs handduken med osten upp och fick kallna. Därefter ställdes den att torka, tillsammans med de andra ostarna. Också gammelosten skulle vändas och putsas medan den lagrades. Det sades att gammelosten var bäst, när den lagrats så länge att den kunde gå till matbordet själv. Det kunde bli mask i den, men vissa påstod att då var osten som bäst, men det sades nog mera på skämt. Vasslen skulle kokas ihop till blanna (mese). Å värsta jobbet de va å koke meseost. Det tog lång tid, cirka fyra timmar, innan den tunna vasslen blivit till en fast guldgul massa. Evert fick se till att ha lagom med eld under grytan, för i början var det lätt att den kokade över. De va mitt jobb de å stå å röre i n där gryta. Även då användes blannsmältan, för med den fick han slå ner kall luft i grytan. Allt eftersom timmarna gick, dunstade vätskan bort och mot slutet, när mesen börjat bli tjock, måste han elda försiktigt och röra om hela tiden. De va ju de sämsta de, för de fick inte bränne vid, å var e för hett då var e lätt att de brändes. Det var noga med att han rörde ordentligt, för mesen blev förstörd och inte alls god att äta om den brändes. Grytan var ju stor så han hade en lång träspade att röra med. Den skulle vara av trä, de fick inte vara metall inte. När mesen var klar, östes den upp i ett avlångt blannkar som var gjort av trä, där den fick torka någon dag. Då gjorde man samma sak där, man tömde opp n i kar å då blev e avlånga mesostar. Efter någon dag tömdes mesen ur och fick torka ytterligare och då ställdes den på en hylla i boden. Å dom kunde man bevara nästan hur länge som helst, sen dom hade vôrte torr igenom. Mesosten togs fram och revs på ett rivjärn, när man skulle äta av den. Då rördes den ut med grädde och blev ett gott pålägg på tunnbrödet. De va väldigt gott. När blannkoket var klart, hämtade Evert vatten från kallkällan och slog det i grytan. Sedan skulle den borstas väl, för det fick inte finnas några blannrester kvar i den, när mamma Gertrud skulle ysta nästa gång. Ibland kunde hon få göra flera ostar samma dag, så när hon var klar med den första omgången, fick hon hämta nästa mjölkbytta och börja ysta innehållet i den. Hon fick ju hela tiden skilja på de olika ägarnas mjölk, så det var mycket att hålla reda på för den som åtagit sig att sköta flera kobesättningar. Det var nästan alltid eld under grytan på blanngälan under vardagarna, men man naggade inte på söndagsfriden. Dags att kärna smör Grädden som separerades från mjölken, tömde Gertrud i det kärl ägaren skickat med och sparade den under cirka en veckas tid, innan hon kärnade smör av den. Alla hade skickat med egen hink eller en filstut som deras grädde skulle förvaras i. Kristofferssons hade en så kallad dragkärna som tagits med till fäboden och även separatorn var deras. Dragkärnan vevades och var modernare än de vanliga träkärnorna, där töreln skulle dras upp och ner i grädden. Hemma var Evert van att kärna med den vanliga träkärnan, så han tyckte det var både lättsammare och roligare med dragkärnan. Han fick veva den till smöret klumpat ihop sig, men sedan tog Gertrud över arbetet. Hon öste upp smöret ur kärnmjölken och lade det i ett trätråg där det tvättades i flera vatten, tills det var helt rent från kärnmjölk. Evert fick kila efter mera vatten från kallkällan så att hon skulle ha tillräckligt av det. Det var bara ca 50 meter till källan, som låg i kanten av Bodmyran. Vattnet var inte särskilt bra där, men det fanns inget annat vatten att få tag i vid Kornsjöbodarna. Av kärnmjölken kunde man göra kärnmjölksost, men Gertrud hade så mycket arbete ändå, med alla djur och all mjölk som skulle förädlas, så hon gav den till djuren. Hopplös grädde Kossorna släpptes ut från sina ladugårdar på morgonen och kom i allmänhet tillbaka, när det var dags att mjölka dem till kvälls. Om det var riktigt varma dagar, hände det att de kom hem till fäbodvallen någon stund mitt på dagen också. Alla kor följdes inte åt när de tågade iväg på morgonen, utan var besättning gick för sig och höll ihop sins emellan. En av kobesättningarna som Gertrud och Evert hade hand om, var inte lika säker som de andra, att komma hem till kvälls. På sensommaren var det inte alls ovanligt att de fick gå ut och söka dem, när det blev mjölkdags. Å då kunne vi få gå långt innan vi hörde koskällern. Vid ett tillfälle var de borta i två dygn. Så småningom kom de hem själva, men då hade de ju inte blivit mjölkade så juvren mjölkstinna och Gertrud satte igång att mjölka dem på en gång. Men de gick inte å kärna smöre av den grädda. När man separerat mjölken och skulle kärna smör av grädden, klumpade den inte ihop sig, trots att Evert vevade kärnan timme efter timme. Då hadde mamma fått de tipset, att hon skulle lägge en kopparslant i kärna, när de inte ville bli smöre där, men int hjälpte de. Som sista utväg provade hon att slå lite ostlöpe i grädden, för att se om det skulle lyckas då, men nej, det var helt omöjligt. Till slut fick man kassera grädden, den var oanvändbar. Mjölken hade troligen varit i juvren för länge och därför blivit dålig. Ljusa sommarkvällar På försommaren var det ljust så gott som dygnet runt och det var lätt att göra sysslorna. Även om man behövde gå ut för att leta kossorna sent på kvällen, var det ändå så ljust att man kunde ge sig ut i skogen. Ja minns, en besättning, dom bruka vara borte nån gång, så man måste fara å lete dom, å när de då vart höstn, då var e sämst då dom for å lette soppen. På sensommarens började det skymma rätt tidigt, då kunde man inte gå någon längre sträcka för att leta de kor som inte kommit hem. Inne i fäbodstugorna blev det också skumt och Evert kommer ihåg att hans mamma brukade tända fotogenlampan, som gav ett behagligt sken där inne. Även i fähuset behövdes det lite lyse, så hon tog med sig en lykta dit när det var mjölkdags. Trots att Evert bara var 11 år hade han mycket arbete med veden, för det låg på hans ansvar att klyva och stapla den. Senare på sommaren när vedförrådet började tryta, fick han gå till skogen och hugga mera ved. Varje gång mjölken skulle ystas, var det han som skulle hämta veden, sköta elden och passa grytan, så då gällde det att ha några vedpinnar inom räckhåll. En hel del vatten skulle värmas, för det blev mycket disk och ibland skulle Gertrud tvätta upp kläder och sänglinne och då behövdes ved att värma tvättvattnet med. Långt till handelsboden Någon gång emellanåt behövdes varor från affären, för att det inte skulle bli allt för ensidig kost under sommarveckorna. Då gick Gertrud, Evert och Helga stigen ner mot Viks fäbodar och vidare till Fjällåkern för att handla. Då var e en varubil som komme varje torsda opp till Fjällåkern på en viss tid, så vi gick dit då å handle de vi skulle ha. Frans Westman kom då med sin varubil, han kallades allmänt för Kött-Westman för han var slaktare, men han hade även en livsmedelsaffär i Bjästa. Varorna skulle sedan bäras hela vägen upp till Kornsjö-bodarna. Trots att fäbodvallen ligger långt från närmaste by, fick man ofta besök på söndagarna, i synnerhet under den tid när bären började mogna. Hjortronplockare sökte sig gärna till de många myrarna uppe på fjällskogen och Evert blev ofta ombedd att följa dem och visa var hjortronen fanns. Han uppskattade inte de turerna så mycket. Däremot gick han gärna själv ut och plockade, för han kände väl till skogsmarkerna på fjället och den bästa bärmyren behöll han för sig själv. Vid ett tillfälle kom Lovisa Kristoffersson för att plocka hjortron och hon ha Evert med sig som vägvisare. Ja ville ju ogärna följe me, men n här Lovisa hon ville absolut att ja skulle följe me na. Han visade henne till en bra myr där hon fick plocka sina bär, men själv gick han en bit längre bort och fyllde sin hink. Å ja hörde ju att hon ropte på me, å sen ja hade fullt, då gick ja ju till na. När han kom tillbaka för att se hur det gått för Lovisa, hade hon ramlat och stukat foten i ett myrhål och satt där och väntade. Hon kom inte upp själv, så Evert fick hjälpa henne på benen. Å då hon steg opp, då såg vi att hon satt på en huggorm. Lovisa blev alldeles skräckslagen, trots att hon inte blivit biten av den, men när Evert kollade upp lite bättre, upptäckte han att det bara var ett tomt ormskinn hon suttit på, så den panikslagna Lovisa kunde lugna ner sig lite. Lovisa hade ont i foten och det var lite svårt för henne att stödja på den, men Evert bröt en käpp, som han gav till henne och med den i handen, haltade hon tillbaka till fäbodstugan. Att följa gamla tanter i skogen var inte vad Evert eftertraktade, däremot tyckte han bättre om när några äldre gubbar kom upp för att leta hjortron. De kunde ju komma nå gubbar ifrån Långnäs å visa mej, dom kände väl till mera än va ja gjorde, å då fick jag nya ställen. Då fick han följa med dem och fick på så vis tips på nya myrar. Tätörten växte på fjällskogen Det blev ju lite variation i kosten när man plockade bär, annars var det naturligtvis mycket mjölkmat under tiden i fäbodarna, men Gertrud gjorde ibland täte av mjölken som omväxling. Då fick Evert gå ut på någon myr i närheten och plocka några plantor tätört. De lades ner i en kaffekopp som sedan fylldes med färsk mjölk. Koppen ställdes in i ostboden och efter några dagar hade det blivit tätmjölk i den. Då plockades plantorna bort och täten hälldes över i en bunke som fylldes med mjölk och sedan satte man ett lock över. Täten ställdes in på en hylla i boden att mogna och någon dag senare hade den blivit färdig att avnjutas, antingen till frukostgröten eller så smulade man ner tunnbröd och gjorde tätbryta. Helga Kristoffersson bodde ensam i sin fäbodstuga, men varje lördag kom Otto Lindblom upp till henne på friarstråt. Han hade en resegrammofon och ett antal grammofonskivor, som han tog med sig, så på kvällarna vevades grammofonen upp och man lyssnade på musiken. Å den fick vi ja ha där oppe då, å spela på. Otto var inte bara intresserad av Helga när han kom. Han tyckte också om att fiska och Evert brukade få följa med på olika fisketurer. På lördagskvälln gick vi till Viksbobäcken å mette öringen, å då fanns e gott om öring i n där bäcken. Evert såg alltid fram mot helgerna när Otto skulle komma, för han hade alltid något gott med sig, eller en färsk dagstidning. Murkrus Inte bara till fjällhälja utan alltid på lördagarna piffades fäbodstugorna upp lite extra. Askan togs bort ur öppenspisen och muren borstades ren från sot och kritades runt om. Det var vanligt att ta med sig en påse krita och en del av den hälldes i en skål. Vatten slogs på, tills det blev en lagom smet att måla muren med. Sedan den var vit och fin, brukade både Gertrud och Helga göra vad som kallades murkrus. Då blandade de mera kritapulver i skålen sedan muren var kritad, för att skulle bli tjockare. Sedan skar de ut en blomma eller någon annan figur ur en pappbit och lade på den tjocka kritgröten dit och så klämdes figuren fast mot muren. När pappen togs bort, hade man fått en upphöjd bild på den nykritade muren. De vart litte annorlunda å de vart ju fint de där, men de räckte ju inte så länge förrn de vart svart. När hela stugan var uppstädad, gick man till skogen och bröt björkris att pryda med och som avslutning plockades några ängsblommor som sattes i ett glas på bordet. Gertrud var mån om att det skulle vara fint i stugan, för där skulle ju hon och Evert sitta när de åt. Vi åt inte ini ostboa inte, för där åt råtterna. Det var inte alltid så lätt att hålla de små inkräktarna borta från allt gott som fanns där inne. Å iblann gick vi ilag me Helga å drack kaffe. En bra jägare Evert trivdes med fäbodlivet och hade aldrig långtråkigt under sommaren i fäbodstugan, trots att där inte fanns några lekkamrater. Han ägnade sig också åt lite småviltjakt när tillfälle gavs. Det fanns gott om skogsmöss, inte bara ute i skogen utan de letade sig gärna in i stugans ostbod. Man stog där å drog separatorn, åsse kom dom där fram på golve. Evert minns att de ofta kom kilande över golvet, när han stod där inne och objudna gästerna ville han inte ha i stugan, så han funderade lite hur han skulle gå till väga för att fånga dem. Mamma hadde ju russina me se, så ja tog några å hedde i en påse. Det gick inte lång stund förrän råttan upptäckte att det fanns godis att hämta och kröp in i påsen. Då nöp ja igen påsn, åsse hadde ja råtta där. En helg under sommaren var det lite extra högtidligt, då firades fjällhälja och då kom folk i olika åldrar upp till bopigorna på besök. De hade mat med sig själva och en del av karlarna hade också flaskan med sig, så det kunde bli rätt livat på fäbodvallen, innan kvällen var till ända. Å n här Ernst Kristoffersson, han va ju mysig. Han hadde väl smaka på flaskan, å ja minns speciellt på kvälln, då va han livad, å han hadde en nattskjorte på se å då van väl ute å strula på fäbovalln då. Många av gästerna låg kvar i någon av de tomma stugorna och det fanns två sängar i dem, en överslaf och en underslaf. De var breda och man kunde ligga två personer i varje slaf och de som inte rymdes där fick ligga på golvet. De lågs ju överallt då. Natten blev i allmänhet kort och den stund man fick sova, låg det folk så gott som över allt. Även grannfäbodarna var bebodda Det året när Evert var med sin mamma i Kornsjö fäbodar, höll Brita och Gustav Norberg på att bygga upp en ny fäbodstuga uppe på Västanåhöjden. I Lillvästanå fäbodar arbetade Hanna Norberg och hon hade sin dotter Karin där, som var i samma ålder som Evert. Någon gång lämnade Gertrud, Evert och Helga sin fäbodvall, för att hälsa på sina grannar. Då gick man först stigen mot Bjästa fäbodar och en bit ovanför dem, vid Filhällan fanns ett stigkors. Där gick den ena stigen till Västanå fäbodar och den andra gick till Lill-Västanå och Sunnansjö fäbodar. Besöken mellan fäbodvallarna blev inte så ofta, eftersom det var en bit att gå och var och en hade fullt upp med sitt arbete. Varannan vecka kom någon hemifrån byn och hämtade ostar, mesostar och smör, för man var i behov av produkterna hemma. När det var dags att flytta tillbaka till byn, kom bykarlarna upp med de tomma kärrorna och då lastades allt som fanns i stugan på bufferlasset och så bar det iväg tillbaka hem. Då var det inte många dagar kvar innan Evert skulle börja skolan, så då fick han jämnåriga kamrater att vara tillsammans med. Vi va där hela sommarn, ja tro ifrån den sjätte juni å in i augusti, så vi va där en två måner, men de ä intressant å roligt att man ha fått vare me om den där tidn. Vittra bodde i Kornsjö fäbodar Evert hade under årens lopp hört spännande historier om både spöken och vittror vid Kornsjö fäbodar och det var nära att han själv skulle få bli vittne till mystiken kring dem. Sedan han blivit vuxen, bodde han några dagar tillsammans med lantmätaren och några av de andra karlarna i byn, i en koja på fäbodvallen, för man skulle gå upp rågångar på fjällskogen. Det var sensommar och kvällarna hade börjat bli mörka, när någon från det okända gav sig till känna. Eftersom Evert hade hört både det ena och det andra om de skygga varelserna, trodde han att det hans tur att få träffa dem. De andra karlarna var kvar i skogen, men Evert hade kommit till fäbodvallen lite tidigare, så han tände lyktan inne i kojan och så gick han ner till kallkällan efter vatten. Det var ganska mörkt ute, när han gick ner mot ett av fähusen och bort till källan. Å de fanns en stor gran där, å då ja komme, såg ja hur nån sprang förbi å gömde se bakom den. Han blev inte rädd utan sade till personen, att komma fram. Han räknade med att det var någon av kamraterna, som ville retas lite. Evert fick inget svar, men han fortsatte fram till källan efter sitt vatten, som han bar in i kojan. Riktigt lugn var han väl inte, utan efter en stund gick ut igen, för att få klarhet i vem som var ute och smög i mörkret, men då såg han samma sak igen, någon kilade iväg och försvann bakom granen, men ingen svarade på hans tilltal. Då gick Evert tillbaka till stugan och gick samma tur en gång till och då upptäckte han, att det var hans egen skugga som spelade honom ett spratt. Om han varit mörkrädd, hade han naturligtvis inte kollat upp vem som var ute och smög i skymningen. Då hade han i stället fått berätta om skrömta och vittra som huserade på fäbodvallen. Under krigsåren användes stugorna som skogsarbetarkojor. Everts bror och en granne var där uppe en vinter och högg virke. De bodde då i den ena föbodstugan, men det var kallt och dragit. Den enda eldstad som fanns, var ju den öppna spisen och så snart brasan falnat, kom kylan krypande. Om det snöade på natten, var det ofta snö inne i öppenspisen på morgonen. Sedan fäbodtiden var slut, såldes fähusen och vissa av kokhusen som brännved till massaindustrin. De meste såldes strax efter krige, då massafabrikerna kom igång, dom behövde brännved. Byggnaderna revs och fraktades med häst ner till Långnäs. Där hämtades virket med lastbil och kördes till Hörneborg, där det höggs upp. Det var inte bara fäbodstugor och fähus som gick det ödet till mötes, utan många andra gamla timmerhus gick samma väg. Christoffer Perssons minnen. Den 23 november 1995, besökte jag Christoffer Persson i Bjästa, för att få höra vad han kände till om Kornsjö fäbodar. Han föddes redan år 1909 och växte upp i Kornsjö bland 13 syskon. En av hans systrar, Märta, som var född år 1906, var fäbodpiga i Kornsjö fäbodar några år på 1920-talet. De gällde ju å ha handlag me korna, å de hadde Märta, de ä nog ingen överdrift å säja. Det var i allmänhet Christoffer brukade få köra bufferlasset åt henne, när man flyttade till och från fäbodstället. Det var fem bönder, som hade rätten till mulbete för sina djur på fäbodskogen, men byns torpare fick också skicka med sina kor. Pigan hos den bonde som åtagit sig att ta med några torparkor, fick då även sköta d