I början av 80-talet stängdes NCB:s fabrik i Köpmanholmen. På den följde ett antal dystra och oroliga år. Vardagen förändrades för många. Den självklara arbetsplatsen fanns inte längre. Framtiden gick inte att sia om.

Idag är Köpmanholmen ett samhälle som präglas av positiv anda, fabriksområdet har sanerats och unga familjer väljer att bosätta sig här.

Patrik Vestin (bilden) är född och uppvuxen på ”Holmen” och bor fortfarande kvar här. Han berättar här om sin barndoms jular. En fin berättelse som framkallar bilder från en tid som flytt men aldrig lämnar en helt.

”När det var jul i Köpmanholmen då jag var barn, alltså på 70-talet, var det alltid ett speciellt ögonblick när den stora NCB-julstjärnan monterades upp på fabrikstaket. Stor och trygg med löfte om frid. Juletiden var kommen till Köpmanholmen.

Ett av vinterns och julens glädjeämnen var att på morgonen, i glittret av julgran och juleljus, pallra sig upp vid niosnåret och titta på jullovsmorgon med Trazan och Banarne. Till detta sörplande doppa pepparkakor i ett stort glas mjölk och då och då flinande snegla på julklappshögen under granen.

Skyltsöndagarna var förr en ganska stor händelse och folk gick man ur huse, ja, även kvinnor och barn förstås.

Under skyltsöndagen var alla affärer stängda. Affärsidkarna förväntades roa sina kunder genom att på olika fyndiga sätt smycka sina skyltfönster.

Det bästa skyltfönstret var år efter år ICA-handlare Anderssons skyltfönster. Där for ett leksakståg runt, runt i en uppbyggd liten småstad. Detta succékoncept upprepades från år till år.

I nämnda handlares källare, öppnades för julsäsongen en liten butik, den så kallade ”Grottan”. Där gjorde de flesta av Holmenborna sina julklappsinköp.

Att åka till stan för att handla julklappar var otänkbart. Om man ville ha någon julklapp som inte fanns att tillgå i Köpmanholmen var man tvungen att från kataloger som Haléns, Rowells eller Ellos beställa hem varan som då kom till postkontoret i centrumhuset.

Ungefär vid första advent fick jag av morfar det hedervärda uppdraget att införskaffa en gran. I några veckor innan jul sågs jag skida omkring i skogen sökande efter en vacker och värdig gran. Efter att ha frågat markägaren om lov höggs nu den valda granen ner och fraktades till mormor och morfar. Sedan kläddes granen. Stora kulor, så kallade ”pumlor”, skulle sättas högre upp i granen och längre ner hängdes de små kulorna. Änglahår skulle placeras invid ljusen i granen. I toppen satte vi inte en stjärna utan en spira som glimmade och pekade upp mot taket som ett guds lysande pekfinger.

Nu var granen på plats och redo för julefridens inträdande.

Julafton firades hemma hos mormor och morfar med alla mammas syskon, deras respektive och barn. Vi måste på senare år ha varit uppåt 35 personer.

Mormor hade arbetat i veckor med att färdigställa all hemlagad mat. Grisfötter, pressylta, lutfisk, sillinläggningar, skinka, risgrynsgröt, rödbetssallad, revbensspjäll, Janssons frestelse, kallskuret, leverpastej, kalvsylta, dopp i gryta och mycket annat. Vidare skulle det vara kaffe och efterrätt i form ris ala malta, fatost, klappgröt, Knäck, Chokladgodis, kakor, bullar, sockerkaka.

Till kaffet serverade morfar ur en stor läderklädd flaska en gulaktig likör, Galliano, till de vuxna. Detta var den enda alkohol som öppet fick förekomma under julaftonskvällen. Under hela julaftonen fanns tilltugg i form av nötter, dadlar, fikon, och mängder av godis att tillgå.

Det var ett underbart stojande under hela julaftonskvällen med en given topp då Kalle Anka och hans vänner visades på tv:n, eller ”Kallijanka” som en av mostrarna sa.

Sedan kom klimax.

Tomten!

Först, med ett högljutt bankande på fönstren påminde han om sin ankomst. Därefter inträdde i farstun en figur i kronans vadmalsbyxor, en NCB-rock och på fötterna hade han ett par ”ladder”, det vill säga filtstövlar. Han hade en liten gulaktig rynkig mask för ansiktet som gjorde att huvudet såg ut ungefär som en honungsmelon. Men snäll var han det kan ingen förneka. Julklappar i mängder delades ut och vi barn blev såklart nöjda men också ibland avundsjuka på varandras julklappar.

Efter att tomten lämnat scenen under förevändningen att han hade så mycket att göra en kväll som denna gick julaftonskvällen in i en vilsammare period.  Allteftersom sökte sig familjerna hemåt. I bilen på väg hem såg jag hur det överallt i Holmen brann marschaller i den mörka natten.

Jag tänkte inte så då, men önskar ibland att jag någon gång skänkt en tanke på hur hårt mormor jobbade med allt inför, under och efter julkvällen. Därför vill jag nu i vuxen ålder avsluta med att rikta ett tack till mormor och morfar för alla underbara jular. Ljus och frid över ert minne.”

När du blickar tillbaka, vilka julminnen är starkast för dig då?

Berätta gärna om det här!

Jag heter Olof  Wigren, bor på Svanö i Ångermanälvens mynning och kommer under december att blogga på den här sidan om julen och julminnen.