Trädgårdsmästare Mirjam Åkerblom bloggar från Murberget friluftsmuseum.

Gurkört.

 

Häromdagen kom en man förbi när jag vattnade rovorna vid Svedjetorpet. Han berättade att när han var liten fick han hacka rovor tillsammans med andra barn. Rovorna skördades så småningom, de lagrades in och gavs senare till korna. Det var fint att höra och ett trevligt möte. Ett annat trevligt möte var i skolträdgården förra året då en man och en kvinna från Småland tittade in. När de fick syn på bondbönorna blev de förtjusta och kanske också en aning berörda; de berättade om vällingen som alltid kokades av bönorna när de var barn. Under linsådden passerade så en kvinna som påpekade att hon lärt sig att lin ska sås med silversked. Då blir det glänsande och starkt.

Bland glädjeämnena att arbeta som trädgårdsmästare på Murberget är just alla dessa möten!  Minnen, erfarenheter och kunskaper delas och byts. Kanske möts man bara en gång och en liten stund, och just därför etsar sig berättelserna fast. Undrar hur välling av bondbönor smakar? Smakar rovor bättre än hö?

Svedjerova.

 

Inte bara kor utan även människor åt rovor, särskilt innan potatisen blivit vanlig. I år finns det vid Smedstorpet både gränsrovor och svedjerovor. Gränsrovorna är långa, smala och ljusa. De kan bli riktigt stora och odlades en gång i tiden nära norska gränsen, eventuellt tack vare människor som kommit dit från Finland. Jag har smakat på en rå gränsrova. Den var väldigt söt och saftig, men också ganska besk. Svedjerovan, den plattrunda och vackert violetta, lär vara godare och kan användas till allt möjligt i köket, både som rå och tillagad. Numer finns läckra recept. Förr var de enklare, och svedjerovan var en välsignelse eftersom den växte bra i alla näringsämnen som frigjorts efter att skogen svedjats.

Gränsrova.

 

Att veta att rovor gavs till korna, att bondbönor blev till välling och att linet ska sås med silversked gör det roligare, och för mig personligen också mer inspirerande och meningsfullt att odla. Det finns en berättelse och ett sammanhang kring i stort sett varje växt som vuxit fram under århundraden. Tänk bara på örterna!

 

I prästgårdens örtagård står just nu flera örter i sin fulla prakt. Där är kungsljuset vars blommor användes som smärtstillande medel under andra världskriget, och där är såpnejlikan vars rötter kan kokas till en mild såpa, särskilt fin till ull. Isop blommar i blått – den kallas Nordens lavendel och är en dröm för fjärilar och andra insekter. Skärmårans rötter ger textilier en laxröd färg och smultronet  var under medeltiden en symbol för Jungru Maria och hjälpte några århudraden senare Linné med sin gikt. Listan på hur örter kan användas kan göras mycketlång. Med moderna ord erbjuder de oss ett stort antal ekosystemtjänster, ibland oersättliga med annat.

Isop.

 

Såpnejlika.

I prästgården mognar också bären! De är rysligt populära och de flesta plockas innan de ens är mogna. Bär är också rysligt nyttiga, och bär skulle kunna odlas mycket mer här i Norrland. Vi har ett utmärkt klimat med en unik kombination av långa dagar och svala, ljusa nätter som sägs göra bären särskilt näringsrika, söta och goda.

Det roliga är att det händer mycket på bärfronten nu, även, och kanske i synnerhet, vad gäller Norrland. Många nya sorter av de traditionella bären har förädlats, bland annat i Finland Till exempel finns varianter av svarta vinbär med gröna bär, krusbär utan taggar (!) och hallon som inte behöver bindas upp. Även arter som inte funnits i handeln tidigare har blivit vanligare i trädgårdsbutikerna. Hit hör till exempel saskatoon, också kallad bärhäggmispel. Den påminner om häggen men ger betydligt smakrikare bär, ofta i stor mängd och utan hårda kärnor. De smakar lite mandel. Blåbärstry är en annan nyhet. Den får bär tidigt på säsongen. De smakar blåbär och ser ganska roliga ut, långsmala och buckliga. Båda arterna är väldigt härdiga och ganska anspråkslösa.

Krusbär.

Saskatoon och blåbärstry finns inte i Prästgården. Den speglar ju 40-talet, så här växer hallon, vinbär, jordgubbar, körsbär, nypon och krusbär. Dessa bär har funnits i flera århundraden, om än i en ganska försikgt mängd. Det var bara i mer välbeställda hem som bären odlades och detta ända in i mitten/slutet av 1800-talet. Det var nämligen inte förrän sockret blev billigt och järnvägarna utbredda som bärbuskar kom att odlas i större mängd och i nästan alla hem. Sockret gjorde att bären äntligen gick att förvara, och järnvägarna gjorde det möjligt att transportera socker landet runt.

Häromdagen mötte jag en man i prästgården. Han berättade för mig att järnvägarna på både Öland och Gotland byggdes ut just för att kunna transportera socker. Det visste jag inte förut. Åter en berättelse knuten till trädgård, historia och odling – tack vare ett möte i en av Murbergets trädgårdar.

Mirjam Åkerblom, trädgårdsmästare. 

 

Korn i mognad.