Längs väg 86 mellan Silje och Kovland kommer under augusti och september två boplatsytor att undersökas av arkeologer från Västernorrlands museum. Det betyder att alla anläggningar undersöks, dokumenteras och tas bort för att anläggandet av den planerade gång- och cykelvägen skall kunna fortskrida. Den södra ytan har dateringar från bronsålder och förromersk järnålder, medan den norra ytan daterats till romersk järnålder, folkvandringstid och historisk tid. Vi förväntar oss att hitta sedvanliga boplatslämningar såsom stolphål, härdar och kokgropar. Kanske några brända ben som kan berätta om vilka djurarter man hållit sig med. Fokus ligger på att belysa övergången mellan brons- och järnålder, den äldsta järnåldern och förhoppningsvis tidiga spår av odling. 

Bronsåldern kännetecknas av, som namnet antyder, införandet av den nya metallen brons men också av ett tydligare stratifierat samhälle med monumentala gravar och ett brett kontaktnät av handelsvägar. I Västernorrland är fynden och lämningarna från bronsåldern få, troligtvis för att det är sällsynt med undersökningar som är specifikt inriktade mot denna period. Av de boplatser som påträffats ligger flest i inlandet, medan gravarna, som har undersökts i högre grad, tenderar att vara belägna vid kusterna. Under bronsåldern ser vi i länet även allt fler indikationer på odling, bete och hållning av tamdjur såsom nöt, svin, får och get.  

Under järnålderns inledande skede tycks, utifrån gravtyperna, en förändring ha skett från bronsålderns markant stratifierade samhälle till ett mer egalitärt sådant. Kanske var det en bieffekt av järnframställningens introduktion och att råvaran till denna var tillgänglig för gemene man. Eller så har statusskillnader manifesterats på andra vis. Från romersk järnålder och framåt ser vi återigen en ökad stratifiering med centralbygder och rika hövdingagårdar. De senare kan ha varit ledande i att upprätthålla olika handelsnätverk mellan kust och inland. Klimatet blev under början på järnåldern något kyligare vilket skapade ett behov av att stalla in tamdjuren. Man höll sig med bland annat nöt, svin, får/getter och hästar.  

Människorna bodde bland annat i långhus som kunde delas in i en köks- och bostadsdel med en eller flera härdar, en fähusdel för tamdjuren samt förrådsutrymmen för exempelvis säd och foder. Man ägnade sig åt olika typer av hantverk som till exempel smide och vävning, varav det senare kunde utföras i grophus, små hus med nedsänkt golv. Bortanför bostäderna odlades olika grödor, såsom korn, havre och råg. Åkrarna plöjdes med årder, vilken kunde manövreras för hand eller med hjälp av dragdjur. Högt uppe på bergstopparna kunde fornborgar anläggas. Kanske tog människorna sin tillflykt dit i tider av oro.  

Döden skiljde människorna åt, såväl bokstavligt som bildligt i form av olika sorters gravar. De rika och i samhällets ögon mest betydelsefulla kunde efter att deras ben bränts och deponerats i kittlar, begravas i storhögar eller rösen som befäste deras och ättens status i landskapet. Andra kunde begravas i för eftervärlden betydligt mer anspråkslösa flatmarksgravar vars eventuella markörer ovan mark idag sedan länge försvunnit. Mot slutet av järnåldern började man för första gången använda skriftspråk på minnesmonumenten. Kvar i landskapet står än idag de många runstenar som vittnar om långväga färder och saknade familjemedlemmar.