Min mamma, Berith Wigren, minns sin barndoms jular i Räfsön, Nordingrå, i början av 50-talet.

Första minnet: Att kasta in julklappar.

”Ett av det roligaste inslagen på julen var de där julklapparna som vi skulle byta med våra kamrater och att de skulle kastas in.

Vi barn var så förväntansfulla på vad farbror Johan, som ägde handelsboden i byn, skulle ta hem för något till julskyltningen och vi längtade efter att få gå och titta på de där sakerna vi kanske skulle kunna köpa. Dagen före julskyltningen hängde han upp ett vitt tyg för det stora fönstret ut mot vägen.  Inne på kontoret ställde han upp ett långt bord med en duk på. Där skulle sakerna stå.

Så kom skyltsöndagen och alla i byn samlades inne på Farbror Johans affär, ”Johan på boa”.

Gud, så spännande det var!

Det var lite större saker blandade med mindre. Småbilar, någon större bil, små motorcyklar och små grodor och de här leksakerna kund man skruva upp till det sa stopp och så hoppade, surrade och gick de en liten stund.

Pappersdockor, några små riktiga dockor, små tavlor, ritblock, målarböcker, pennor, vattenfärger, små verktygslådor, små bakredskap, enkla handarbeten, olika kortspel, pussel, tomtebloss, små skålar och enkla husgeråd.

Vi hade inte så mycket pengar att köpa klappar för men vi hade sparat lite från våra arbetsdagar hos bönderna i byn under hösten. Vi fick alltid ihop till våra små paket.

De där paketen öppnades, visades för syskonen och lades in igen, öppnades och lades in. Papperet var ofta så trasigt och ibland fick det bytas.

Så kom julaftonskvällen och vi hade ätit den goda julmaten.

Nu kom spänningen. När skulle det första barnet komma och kasta in någon julklapp till oss genom dörren?

Mina bröder satt på helspänn och var beredda på att ta fast den som kastade in klapper. Då skulle den fasttagne bjudas in på en knäck, en bulle eller kaka.

Det var genant att bli fasttagen för det bevisade att man inte var tillräckligt snabb eller smart nog att ta kluriga genvägar.  Våra flickkompisar blev för det mesta fasttagna av våra bröder om de inte själva var ute och kastade in sina klappar hos sina kompisar.

Jag blev fasttagen en endaste gång hos en kompis som jag absolut inte trodde skulle hinna ifatt mig. Det var inte hon som fångade mig utan hennes två systrar som hade sina fästmän hemma och de var snabbare än mig.

Jag ville absolut inte bli fasttagen den här julaftonen. Jag ville hem fort för storasystrarna var hemma och det fanns flera paket under granen. Det var väldigt spännande och mamma hade gjort så fint hemma.

Vi hade mysigast av alla i byn, trots att allt var så enkelt i vårt hus.

Jag kommer så väl ihåg när jag måste följa de där killarna tillbaka till kompisens hus. De hade inte lika mysigt som vi men ett stort fint hus. Mamman gick och hämtade en stor fruktskål i salen som såg ut som ett vikingaskepp. Jag tog ett apelsin och frågade om jag fick ta det med mig hem. Jag neg och sa tack. Sedan sprang jag på lätta ben hem i mörkret och hem till vårt eget myshus.

Inkastandet av julklappar, och jakten på dem som kastat in dem, kunde pågå rätt så långt in på julaftonskvällen och spännande var det. Så spännande att det är svårt att förklara i ord.

 

Har du liknande minnen från din barndoms jular? Eller egna traditioner i det hem eller på den plats där du växte upp?

Berätta gärna om det här!

Jag heter Olof  Wigren, bor på Svanö i Ångermanälvens mynning och kommer under december att blogga på den här sidan om julen och julminnen.