Min mamma, Berith Wigren, minns sin barndoms jular i Räfsön, Nordingrå, i början av 50-talet.

Fjärde minnet: Julmaten.

”Min mamma och pappa, Sigurd och Anny Vedin (bilden ovan), jobbade hårt för att vi barn skulle få det vi behövde. Vi hade säkerligen en i mångas ögon fattig uppväxt, men den var mycket lycklig och vi saknade ingenting väsentligt. Vi var hela och rena och fick alltid äta oss mätta.

Julen såg vi alltid fram emot och mest för allting gott på julbordet som vi inte fick annars under året.

I början av december slaktades våra kära djurvänner. Grisen och kalven.

Det värsta var när vi kom hem från skolan och grisen hade slaktas och blodpannkakan stod och svalnade. Då var det tungt i sinnet och det var absolut inte gott att äta just den middagen. Men det fanns bara det att välja på. Äta eller att vara utan mat.

Det var gräsligt och tudelat, vi älskade våra djur, men vi förstod också att det var ett måste att slakta dem för att vi skulle få mat.

Julmatsförberedelserna började egentligen redan i november med att mamma och pappa bakade tunnbröd.

Det var ingen liten ”degstöpa” för det skulle räcka hela vintern och den stora ”kakelådan” skulle vara fylld till bredden, vilket den också alltid var.

Den 9 december lades lutfisken i blöt. Ungefär samtidigt gned mamma in den stora julskinkan med salt, socker och lite saltpeter som fick ligga kallt så ett par dagar. Sedan kokades en saltlake i vilken skinkan skulle ligga i ett träkärl fram till dagen före julafton.

Det finaste delarna av kalvköttet och grisköttet stektes och konserverades i stora glasburkar. Det blev goda middagar senare under vinterns alla helger. Den hanteringen krävde mycket tid så mamma fick ofta hjälp med av vår snälla moster Tora.

Stekfläsket saltade i ett annat träkärl. Det kärlet var svagt blått.

Mamma tog rätt på allt det övriga köttet och fläsket.

Hon gjorde blad annat kalvsylta, världens godaste pressylta – jag ska återkomma till den -, leverpastej, blodpalt, blodpannkaka, blodplättar och hemlagad pölsa.

Senare, i slutet av 1950 talet, tillkom de små hemlagade köttbullarna, revbensspjällen, ugnsomelett och Janssons frestelse.

På det stora  julbordet var a l l t hemlagat.

Efterrätten bestod av Ris à la Malta eller surlingon med egen grädde från kossorna.

Alltid på juldagen strax efter klockan tolv kom vår fantastiska granne på besök. Mamma kallade honom för morbror ”Kebbe”, men vi barn sa alltid farbror Sjölander. Mamma hade dukat fram det stora kaffebordet. Farbror Sjölander tog av sig kepsen. Huvudet var alldeles blankt, ljust och kalt. Efter kaffet spelade vi alltid ett av spelen vi hade fått i julklapp. Det kunde till exempel vara Svarte Petter.  Vi satt alla runt bordet, mamma och pappa fick också en liten lugn stund att få umgås.

Jag kommer inte ihåg så mycket om julhelgens övriga mat men det blev absolut uppstekt blodpalt med fläsk en dag och hemlagade köttbullar någon dag. Sedan fanns ju de där goda, konserverade köttburkarna nere i matkällaren. Och mammas klappgröt till efterrätt. Lutfisken togs fram igen till nyår.

Det gick absolut ingen nöd på oss.

Men nu ska jag berätta lite mera om den otroligt goda pressyltan som mamma gjorde.

När mamma hade tagit rätt på alla fina delar från kalven och grisen fanns det en hel del kött och fläsk som hon gjorde mycket gott av. Det godaste var absolut hennes pressylta.

Det var fruktansvärt otrevligt att se det men hon kokade både grisens och kalvens huvud i en stor kastrull. Länge, länge.

I en annan kastrull kokades mera kalvkött. Spadet sparades till hopkokningen.

Sedan lade hon en kökshandduk i en vid kastrull. Längs ner lades fina skivor av kokt svål och sedan varvades det skurna kalvköttet med fläskköttet och en supergod kryddblandning. Överst lite mera av svålen sedan knöts handuken ihop till en stor boll. Så kokades bollen i buljongen.

Köttet skulle bindas ihop.

Sedan flyttades bollen över till ett stort fat och så mycket väska som var möjligt pressades ut. Därefter lades en tyngd över för att det skulle pressas ihop ännu mera och ställdes svalt till dagen efter.

Det var alltid spännande när mamma skulle dela den stora pressyltan och se om köttet hade bundits ihop så den kunde skäras i skivor. För det mesta lyckades det.

Denna pressylta var godare än skinkan och det var ingen risk att den skulle bli dålig. Den tog fort slut.

Den pressyltan glömmer jag aldrig.”

Vilka maträtter på julbordet minns du från din barndoms jular?

Berätta gärna om det här!

Jag heter Olof  Wigren, bor på Svanö i Ångermanälvens mynning och kommer under december att blogga på den här sidan om julen och julminnen.