Att skörda och ta hand om korn och råg har varit mycket viktigt i det gamla jordbrukssamhällets. Kornet var vår basgröda för både tunnbröd, öl, kams, palt och sluring.

På de norrländska slätterna och småbygderna var det kornet som var mest lämpad. Med lite gluten och grov struktur ger det ingen vidare höjd åt brödet utan passar till tunnbröd och kokt mjölmat.

Kornet å torkas efter skörden och metoderna har varit många och anpassade efter landskapets beskaffenhet. Snesar, hässja, storhässjor och bastu har varit de vanligaste metoderna. På storhässjan hissades kärvarna upp och fick torka i vinden och i bastun kunde kornet torkas inför användning.

Tröskningen skedde till en början för hand med slaga men under 1700-talet lanserades en ny tröskvagn. Det sägs att det var en lektor vid namn Magnus Stridsberg från Härnösand som uppfann den nya konstruktionen. Tröskvagnen var gjuten i järn och kallades på flera håll för ”marschen”. Vagnen användes i en lång timrad envåningsbyggnad, långloge kallade. Här kunde en häst dra tröskvagnen fram och tillbaka över säden så kornen lossnade och agnar skildes från kornets kärna.

På Myckelgensjö gammelgård finns en långloge med storhässja från tidigt 1800-tal att besöka. Den illa bryggan mot öster var plats för hästen att vända. Den är byggd av ett ännu äldre portlider och bär spännande spår i fasaden. Även på Norra Berget i Sundsvall kan man beskåda en långloge daterad 1801. Dessa gamla logar är idag sällsynta i landskapet, men på gamla kartor kan vi se att snart sagt var gård hade en egen långloge.  Det bär därför höga kulturvärden och bör vårdas varsamt för kommande generationer.

Text: Johanna Ulfsdotter