Sydsamisk världsåskådning
Dagens samiska relation till markerna och naturen baseras och relateras i hög grad på tidigare generationers relationer och världsåskådning. Det första som bryter mot en norsk, svensk, eller västerländsk syn om man så vill idag är kanske den omvända synen på centra och periferi. För samer generellt är markerna själva centrat, bostaden i lokalsamhället eller i staden utgör periferin. Det är i markerna det händer, det är där man är med, där är centrum. En annan del som ofta skiljer, eller i vart fall oftare är tydlig, är den tacksamhet som uttrycks för tidigare generationers verksamhet i områdena som brukas. En tacksamhet över att områdena finns kvar och vad naturen i områdena ger människorna. Det vanligaste offer som gjorts och kanske än idag görs, är tackoffer till markerna för det man får därifrån. En mening som hörs emellanåt och återkommande är: ”Att bruka markerna utan att förbruka dem för de som kommer efter och ska ta över”.
Samisk kultur har genom historien visat sig mycket motståndskraftig. Trots att man länge och lika tidigt som övrig skandinavisk befolkning kom i kontakt med kristendomen överlevde många gamla tänkesätt och värderingar. För många samer ingick fjäll och berg från kust till inland i olika sammanhang som gjorde att man relaterade till områdena man rörde sig i. Släktingar, förfäder, historier och myter knöts till vissa fjäll, sjöar och områden och släkten historia i olika områden gav också deras efterkommande rättigheter i dessa områden. Det fanns en i varierande grad men ändå utbredd uppfattning att ens förfäder bodde i vissa fjäll och att de kunde komma fram därifrån och vara de nu levande till hjälp. Ville man ha hjälp från förfäderna, visar prästernas förhör av samer att man fram till 1700 – talet, kallade man på sina saajvh i de södra delarna av Saepmie.
Vattnet från de heliga bergen, fjällen och de heliga fjällens sjöar och älvar ansågs också besitta värdefulla krafter. Det framgår bland annat av missionärernas uppteckningar från 1700-talet. En av de norska prästerna och missionärerna, Hans Skanke, gjorde på 1700-talet en ordlista över samiska ord som var viktiga för missionärer att kunna när de samtalade med samer om hur de uppfattade världen. Om saajvh nämner han ett antal begrepp, bland annat «Saiwo – sjatze, ded vand som falder ned af Lappernes helligede Bjerge».
Saajvh var på 1720-talet, enligt vad missionärerna fick berättat av många samer, kända som hjälpare i form av fysiska varelser. De var klädda, ofta i de samiska färgerna gult, rött, blått och grönt, eller i grått och såg ut som människor men något kortare. Saajvh kallade man till sig vid behov. De bidrog med hjälp och kunskap till de levande. Särskilt nåejtieh – nåjderna var övertygade att de fick hjälpa av tidigare avdöda nåjder som levde som saajvh i berg och fjäll. De var också övertygade att de själva skulle fortsätta livet efter detta på samma vis.
Efter att kristendomen fick större inflytande under 1700-talet, bland annat genom von Westens och andra prästers demonisering av samisk världsuppfattning, förändrades även synen på Saajvh. De blev därefter mer lika den norska och svenska folktron kring vitterfolk eller huldrefolk. Det vill säga ett parallellt osynligt folk som kunde dyka upp vid vissa tillfällen – kanske för att hjälpa eller varna – men de var inte längre några som man själv kallade på.
I nordvästra delarna av Ångermanland finns flera berg som omtalas som heliga i samiska sammanhang i historisk tid, bland annat i trakterna av Björna. Älvarna som går genom länet kan mycket väl också sett som heliga eftersom det finns en koppling mellan dem och heliga fjäll. Inte minst är Jeanoe (Storälven eller kort och gott Älven) det vill säga Ångermanälven en sådan älv med sitt stora avvattningsområde i fjällkedjan ända från Byrkije/ Børgefjell och Ransarån i norr, ner till Jinjevaerie/Hotagsfjällen och Ströms Vattudal i söder.
Landskapens älv- och sjösystemen kring de heliga fjällen ingick i ett kraftladdat fält visar uppteckningarna. «Saivo Neide Bergsqvinnor, som med deras Saivo-kiatse (bergsvatn) indwiar Noiden, när han i begynnelsen skal anamma Saivo-Olmai i sin tiäniste, og sädan en og annan tijd gifwer honom samma Saivo-kiatze dricka när han skal begiwa sig i stred mot andra Noidar til at pröfwa sin styrkia» (citat från Bäckmans 1975:58).
Att vattnet som kommer från de heliga fjällen har speciell betydelse syns också i den ordlista som Hans Skanke gjorde på 1700-talet över de samiska orden. Om saajvh nämner han ett antal begrepp, bland annat; «Saiwo – Sjatze, ded vand som falder ned af Lappernes helligede Bjerge» (citat från Bäckmans 1975:59). Bäckman (1975:136-137) tolkar denna bland flera präster återkommande uppgift om ”sàjva”- och ”passeware-niejdek” (de heliga fjällens kvinnor), som gav nåjden vatten under hans färder och strider, som att det kan ha motsvaras av de unga kvinnor som genom sin sång ledde nåjdens frisjäl tillbaka till hans kropp efter hans resor i de andra världarna. I en annan passus beskriver den samiske religionshistorikern Louise Bäckman nåjdens trans som en även i den här verkligheten för människor delvis fullt synbar fysisk kamp:
«Under den strid som rentjuren utförde i shamanens ställe var dock dennes lekamen med, ty under stridens gång stärktes eller försvagades nåjdens kropp, för att slutligen dö om tjuren inte lyckades övervinna sin motståndare, som var en konkurrerande shamans rentjur. Utmattades nåjden under denna strid stärktes han med vatten från de heliga fjällen, sájva-cazie, vilket de heliga fjällens kvinnor gav honom att dricka» (Bäckman 1975:116-117).
Utifrån källorna och Bäckmans resonemang tycks det som att de heliga fjällen även bidrog till heliga områden i den lägre terrängen, framförallt via de älvar- och sjösystem som hade sina källor från heliga områden. Några av dessa älvar har kvar ett tydligt namn, bissie – helig, som berättar om och kanske varnar för dess kraftfulla vatten genom förleden bissie som i Bissiedurrienjohke. Vilka var då de heliga fjällens kvinnor som gav nåejtie – nåjden vatten vid behov, var de fysiskt närvarande och tillhörde samma sijte som bodde i området där det «heliga vattnet» kom ifrån? Eller åsyftas kanske också Maadteraahkas tre döttrar som de som är hjälpare åt nåejtie; Saaraahka, Oksaahka och Joeksaahka? Oavsett svaret så får vi i alla fall en utökad förståelse i form av att det immateriella kulturarvet går utöver de heliga fjällen och ner i dalarna genom uppgifterna.
Centralt i missionsinsatsen var att få bort samernas nåejtieh – nåjder, de andliga ledarna, botarna och förmedlarna mellan människorna och den andra sidan. Nåejtieh hade en stark ställning i det samiska samhället genom sin roll, sina kunskaper och sin historiska koppling till de heliga områdena i markerna. I princip all andlig kunskap som vilade på samiska traditioner och som utövades, från betydelsen av möten med olika djur till förekomsten av heliga träd, men särskilt bruket av gievrie – trumman, stämplades av den anledning som ett direkt samröre med onda makter som Djävulen själv stod direkt bakom. Den samiska synen på landskapets innehåll med olika rådare och hjälpare betraktades som avgudadyrkan och hedendom.
Heliga platser, områden och traditioner dokumenterades av prästerskapet i syfte att dels legitimera missionen mot samerna inför kyrka och stat (kung), dels för att kunna användas i möten med samerna för att stigmatisera och argumentera mot traditionella uppfattningar. Dokumentationen blev generaliserad och riter beskrivna som mer strikta än de oftast var. Den samiska världsåskådningen vilade på muntlig tradition och varierade mellan olika områden. Periodvis ansågs vissa saker viktigare och mer verksamma än andra. I stort kom dock det mesta att bekräftas kring de sydsamiska traditionerna som kom fram i Norge bland annat genom ett frågeformulär som cirkulerade och förhör som hölls bland annat med samer i Västernorrland under första halva av 1700-talet. Hela spektret som ingick var troligen omöjligt att fånga upp med pennan trots att von Westen enbart i Snåsa på Kroksgården (prästgården) i mars 1723 skrev 200 ark enbart under sin vistelse där om samernas världsåskådning, eller avgudadyrkan som han kallade det. 200 handskrivna ark motsvarar ca 400 handskrivna A4 sidor.
Text: Erik Norberg, samisk forskningsansvarig, Saemien Sijte, Sydsamiskt museum och kulturcenter.