Häxprocesserna
Under 1660-talet och 1670-talet gick en våg av häxprocesser över Sverige. Mellan 1668 och 1676 avrättades cirka 300 personer, dömda för att ha varit i Blåkulla och festat med Djävulen.
Västernorrland var ett av de hårdast drabbade områdena. I Ångermanland avrättades åtminstone 112 personer – framför allt kvinnor – och ett stort antal till anklagades utan att några domar hann avkunnas. De allra flesta åtalades för att ha varit i Blåkulla, ofta också för att ha fört med sig barn dit. Hundratals personer, mest barn och ungdomar men även vuxna, uppträdde som vittnen och berättade att de hade förts till Blåkulla av de anklagade.
Under de stora häxprocesserna lade man stor vikt vid att hitta vittnen och andra bevis mot de anklagade. Det finns också exempel på att människor frikänts. Till exempel ställdes en kvinna som hette Karin inför rätta i Borgsjö i Medelpad i maj 1674. Mårten, 9 år, berättade att Karin tagit honom till Blåkulla. Men rätten valde att inte tro på Mårten och Karin friades.
På 1600-talet pratade man inte om häxprocesser, utan om till exempel trolldomsrannsakningar. Ordet häxa blev vanligt i svenskan först senare. I stället kallades de anklagade för till exempel ”trollkärring” eller ”trollpack”.
