Istiden

En gång i tiden fanns det bara is i Västernorrland. När isen var som störst var den flera kilometer tjock. Den allra äldsta stenåldern; paleolitikum, tog sin början för cirka 2,3 miljoner år sedan och varade ända fram till att mesolitikum tog vid för ungefär 8 000 år sedan.

Vi brukar tala om istiden som en företeelse, men faktum är att det har funnits flera istider och fler väntas komma i framtiden. Istider delas upp i stadialer, som är de kallare perioderna och interstadialer, vilka är de varmare perioderna. Det är alltså inte lika kallt hela tiden under en istid. I perioder när det blev lite varmare; interstadialer, blev isen mindre och djur och växter kunde leva här. Perioder mellan istider kallas för interglacialer och det är en sådan vi är inne i nu.

Norden har faktiskt oftare varit täckt av is än isfritt. Under de senaste 600 000 åren har vi haft tre istider. Den senaste istiden kallas för Weichsel och började för cirka 115 000 år sedan, varade i cirka 100 000 år och tog således slut för ungefär 10 000 år sedan. Då började isen dra sig tillbaka och landet började långsamt höja sig. De senaste 10 000 åren är bara en tillfällig varm interglacial period. En dag kommer kylan komma tillbaka och det blir en ny istid. Återigen kommer isen att ta över landet. Men det kommer troligen att dröja flera tusen år innan det händer.

När isen var som tjockast var den flera kilometer tjock och tryckte ner marken. Men för ungefär 10 500 år sedan började det bli varmare och isen drog sig tillbaka, den började smälta undan från kanterna och in mot centrum av isen. Efter cirka 1 000 år hade i stort sett hela inlandsisen smält bort. När isen försvann började marken höja sig. Öar tittade fram och deras strandlinje kallas idag för högsta kustlinjen. Först gick det snabbt, mer än 1 dm per år, sedan långsammare, landhöjningen vid Höga kusten är den högsta i världen. Höga kusten är ett världsarvsområde eftersom det är ett mycket bra exempel på hur nedisning och landhöjning påverkar jordytan.

När isen sakta smälte bort lättade trycket på landmassorna som började resa sig ur havet. I Västernorrland har landet höjt sig 286 meter sedan isen började smälta. Dåvarande kustlinje hittar man 286 meter över nuvarande kustlinje. Det som var strand på stenåldern kan alltså ligga uppe i skogen i dag. Det som en gång var öar är idag toppar på berg som Skuleberget och Dalsberget i Höga kusten. När isen började smälta växte det upp träd och gräs på marken. Renar och andra djur kom söderifrån. Sedan flyttade människor in. Livet kom tillbaka.

Vet man hur länge landhöjningen kommer att pågå?

Ingen kan riktigt säga hur länge landhöjningen kommer att pågå. Men eftersom isens centrum låg just över Höga kusten så tror man att den framför allt här i Västernorrland kommer fortsätta längst. Landhöjningen är en komplicerad process som inbegriper hur man ska mäta, samt en rad geologiska processer där bland annat jordens inre är involverat men också havsytans förändring. Landet i Höga Kusten/Kvarkens skärgård stiger med 8–8,5 millimeter per år. Nu motverkas denna landhöjning av att havsytan höjs på grund av klimatförändringen. Havsytan har höjts med cirka 3 millimeter per år senaste 30 åren, så den landhöjning som vi märker av är numera bara 5 millimeter per år.

Spår och avtryck

Spåren från istiden finns överallt i landskapet även om det i Sverige saknas spår av människor från tiden före istidens inträde. Från senpaleolitikum finns däremot fynd från Skåne och även från Varanger i Nordnorge, där det var isfritt när övriga Norden låg begravd under ett tjockt istäcke. I Västernorrland får vi i stället fokusera på vilka djur och växter som levde här under paleolitikum och vilka spår isen har lämnat efter sig i landskapet: morän, isälvsdalar, flyttblock, jättegrytor, räfflade berghällar och så vidare. Landhöjningen är en process som resulterar i att sådana lämningar som idag bär spår av havet nu påträffas långt inåt land. Det finns exempel på klapperstensgravfält som en gång var belägna invid en strandkant vid havet, men som numera hittas högt upp i terrängen.

På vissa håll kan man se stora gropar i berg. De bildades när smältvattnet från isen forsade fram och med stort tryck virvlade det och satte det stenar och annat i rörelse. Vattenströmmen kunde få tag i en sten, en så kallad löparsten, som for runt i en spricka eller fördjupning och började skava mot bergsväggen och på så sätt skapades urholkningarna. I sprickor bildades alltså gropar när berghällen och de instängda stenarna slipades av det starkt strömmande vattnet. Groparna brukar kallas för jättegrytor. I utställningen finns en löparsten, nr 1, i montern som hör till istiden. I folklig tro beskrivs groparna som jättegrytor eftersom man trodde att jättarna lagat mat i hålorna. På samma sätt trodde man att stora flyttblock var resultatet av att en irriterad jätte kastat ett stort block upp i luften.

Ett annat spår efter landhöjningen är när snäckor och musslor samlats i tjocka lager längs det som en gång var strand. Vågor och strömmar transporterade skal och fragment från snäckorna och musslorna längs stranden. Landhöjningen har flyttat dessa snäckor och musslor mellan 6–75 meter över havet. När skalen smulas sönder blir sanden blålila. Skaldelarna bäddades in som skikt i lager av sand. Vanligast är fragment av blåmusslan, Mytilus emulis. Lagren syns som band i sandtag och vägskärningar där de skimrar i lila och vitt av skalens pärlemor. Om du ser en plats med kraftig växtlighet med kalkälskande växter så kan du ha hittat skalsand. I montern, som hör till istiden i utställningen Forntidsresan, finns skalsand att se. Den sanden är funnen i Häggdånger utanför Härnösand.

Foto: Skalsand

Djuren

Det var ett kallt klimat och den växtlighet som trivdes var gräs, örter, mossor och lavar och enstaka träd. På mammutstäppen levde stora däggdjur som var anpassade till ett kallt klimat som ullhårig mammut, ullhårig noshörning, jättehjort och saigaantilop, men även varg, myskoxe och olika gnagare. Ett av, de för istiden, mest ikoniska djuren är mammuten. Det kan vara svårt att föreställa sig idag, men dessa urtida jättar har en gång trampat runt även här i Västernorrland. Både i Ångermanland i och Medelpad har man hittat spår av mammutar i form av tänder. Fyndet från Medelpad visade sig vid en datering vara cirka 30 000 år gammalt, vilket troligen hänger ihop med en interstadial; en period av varmare klimat. Under denna tid har isen dragit sig tillbaka något och landskapet bestod förmodligen av tundra. I sådana perioder kunde större däggdjur vandra in och etablera sig, såsom exempelvis hästar och renar. Mammutar tros ha funnits i våra trakter även så sent som för cirka 15 000 år sedan.

Den tand du ser i montern hittades i Ramsele utanför Sollefteå och den är över 40 000 år gammal. Det betyder inte säkert att en mammut dött precis på den platsen. Kanske har tänderna transporterats av vatten eller glaciäris från den plats där mammuten faktiskt dog. Alla dessa fynd är så kallade lösfynd, de härstammar inte från någon mammut som dött på platsen utan är bara någon del av en mammut, t ex en lårbensbit, en tand eller en bit bete, som transporterats av vatten eller glaciäris mer eller mindre långt från där mammuten en gång dog. Ingen har hittills hittat något fynd av ett helt mammutskelett i Sverige.

När isen så till sist drog sig tillbaka försvann mammutarna tillsammans med den övriga megafaunan. Exakt vad det var som orsakade deras försvinnande är inte klarlagt. Ett par vanliga teorier är att de utrotades av människans jakt eller att de stora djuren dog ut, kanske på grund av klimatförändringarna. Många menar att orsaken kan hittas i en kombination av dessa. Världens sista mammutar dog ut på Wrangels ö i Norra ishavet för omkring 4 000 år sedan.

Foto: Mammuttand