Vestlandskittlar

Arkeologiska fynd får ofta namn efter platsen där de först hittats, så även Vestlandskitteln. Kittelns historia börjar med att arkeologen Ingvald Undset år 1880 publicerade en översikt över då kända kitteltyper. En variant förekom främst i västra Norge, och blev för Undset till VESTLANDSKITTEL. Längre fram föll det sig så att kitteltypen påträffades i en gravhög på gården Västland i Sköns socken, Medelpad. Gustaf Hallström som grävde ut kittelgraven i Skön, lämnade ingen skriven rapport, bara en skiss av högen (skissen är tryckt i Baudou & Selinge 1977).

Arkeologen Åsa Dahlin Hauken har utforskat Vestlandskittelns framställning, former och fyndplatser. Kitteln producerades under 200talet i Namur, Germania Inferior (Belgien). Ursprungligt anses kitteln varit bl a soldatkantin för arméerna på Kontinenten. Den slutsatsen bygger på att kitteln även finns bland danska mossfynd som innehåller slagna härars hela utrustningar.

På Kontinenten finns kitteln i depåer, i ett fåtal gravar och i floder. Flodfynden, som i Rhen, ligger kvar efter förlista fraktpråmar.

När Vestlandskitteln senare kom till Skandinaven, användes den främst som gravurna. Detta under hela 7 generationer, från 300talet till 500talet. Några kittlar sattes in i skelettgravar med mat eller dryck, t ex i en storhög i Högom.

Ett fåtal kittlar sattes ner i mossar, tolkat som offer. Vestlandskittlarna var ofta väl begagnade när de slutligen användes i gravar. Många är slitna och lagade. Några kittlar har även uppfattats som lämpligt råämne: på en gård i södra Norge hade bönderna klippt ut stycken av metallen som de format till koskällor. Sedan blev den stympade kitteln gravurna.

Det finns ungefär 120 kända Vestlandskittlar med brända ben. De flesta i Norge, ett fåtal i Medelpad och på Gotland, och i Danmark bara en enda.

Vanligt är att kittlarna med ben och aska är nedsatta i storhögar eller rösen, i ett litet stenmurat rum i stora, redan gamla högar eller rösen, således också kitteln i Skön. Många av högarna uppfördes redan under bronsålder.

Den vanligaste utrustningen i kittelgravarna är björknäver, vilket är använt på varierande sätt: de brända benen är inslagna i näver, näver har används som svepning av kitteln med innehåll, eller som lock.

Ett fåtal gravar är osteologiskt undersökta. Resultaten visar att några kittlar innehåller ben av både människa och djur, såväl gårdens djur som vilt. Särskilt ofta finns björnklor, troligen efter en björnfäll som omsvept den döda. Dräktdetaljer och smycken, samt små redskap som sländtrissor finns bland inventarierna. Ett fåtal benpilar finns, men i övrigt är brandgravarna utan vapen.

Arkeologen Terje Oestigaard, har tolkat några brandgravar som innehållande kvarlevorna efter skandinaver som fråntagits sina vapen och skickats hem i kittel: nämligen legosoldater som inte överlevt sina insatser för en romersk eller kontinental här.

Alla Vestlandskittlar med brända ben kan inte tolkas likadant. De få personer vi känner till utifrån osteologiska resultat, är av olika kön och åldrar. Handlingskedjorna bakom byggandet av varje enskild grav, skiljer sig i många aspekter åt. Under de 7 generationer som täcker gravskicket, har mycket hänt. Inte minst där ute, var Vestlandskitteln påbörjade sin resa, har Romarriket fallit.

Litteratur – vetenskapliga arbeten som tillsammans täcker de flesta aspekter av kittlarna:

Hauken, Åsa Dahlin 2005. The Westland cauldrons in Norway. AmS-Skrifter 19. Arkeologisk Museum i Stavanger.

Hjørungdal, Tove 2009. A Hybrid burial practice. Situated Practices and the Production of Situated Knowledges in the Archaeology of the Vestland Cauldron. BAR. Oxford.

På skandinaviska språk, populärvetenskapligt:

Baudou, Evert & Selinge, Klas-Göran 1977. Västernorrlands Förhistoria. Utgiven av Västernorrlands läns landsting.

Hauken, Åsa Dahlin 1998. Vestlandskjeler – velstandskjeler? Frå haug ok heiđni, No. 2, 1998, pp. 11-15. Arkeologisk Museum i Stavanger.

Tove Hjørungdal.
Foto: Raimond Thörn