Markus Fjällström - Diet och mobilitet i forntida Västernorrland
Markus Fjällström är arkeolog och forskar på diet och mobilitet i forntiden. Genom att studera isotoper undersöker han vad människor i Sapmi åt och hur de rörde sig för länge sedan.
Diet och mobilitet i forntida Västernorrland
Arkeologi, mat och kunskap
Hur kan arkeologer bygga kunskap efter vad människor och djur har ätit under deras livstid? All den mat vi äter och det vi dricker återspeglar det samhälle som vi en gång levt i. Maten kan återspegla hur människor förhållit sig till varandra men också till växter och djur, vare sig de är vilda som till exempel renen, älgen eller räven, eller om de varit domesticerade som korna, fåren, getterna eller grisarna. Eller om det rör sig om marina däggdjur och fiskar som till exempel säl och lax eller insjöfiskar som gädda och aborre eller olika skogs- och sjöfåglar.
Mat är en livsnödvändighet. Kroppen behöver till exempel vitaminer, fett, kolhydrater, proteiner och vatten. Mat är också något kulturellt betingat, inte minst för människan. Under någon tid har människor runt om i världen gjort ett medvetet val av olika födoämnen beroende på naturlig tillgänglighet, vad som är ätbart och vad som föredras. Med studier av mat är det bland annat de sociala, ekonomiska, religiösa och politiska samhällsstrukturerna och valen som människan gör som arkeologen är intresserad av.
Stabila isotopanalayser och forntida mat
För att bygga kunskap om forna människors och djurs kost och mobilitet använder arkeologer en metod som kallas för stabila isotopanalyser. Det är en naturvetenskaplig metod som bygger på att analysera människors och djurs olika intag av proteiner som lagrats i deras olika skelettdelar, i både ben och tänder.
En isotop är varianter av atomer med olika antal neutroner av ett och samma grundämne. Isotoper finns mer eller mindre överallt och omger oss under vår vardag – inte minst i det vi äter. Olika isotoper kan ha vissa specifika egenskaper och lämpar sig därför bra för studier av just kost, diet och rörelsemönster, det vill säga mobilitet. Kol- och kväveisotoper berättar något om kosten och det proteinintag som människor och djur har haft. Med svavel- och strontiumisotoper studerar arkeologen hur människor och djur rört på sig.
Resursutnyttjande
Innan några analyser kan genomföras är det viktigt för arkeologen att skaffa sig en bild över vilken flora och fauna som finns i det landskap som studeras. Djur och växter som är bekanta för oss i dag kanske inte fanns förr. Djur som kan ha funnits har tidigare nämnts, men det var också viktigt med floran som i vissa fall kan ha varit en stor bestånds del av födointaget. Problemet med växter är att de inte alltid syns i resultaten med stabila isotopanalayser. Växter som var viktiga inom den samiska samhället är exempelvis växter som kvanne, ängssyra, blåbär och hjortron. Men även odlade växter som korn och vete var viktigt för en
Kunskapen om djurskelett från arkeologiska lämningar, det vill säga animalosteologi, är i en arkeologisk kontext viktig. I en samisk arkeologisk kontext återfinner man inte sällan brända djurben i eldstäder och obrända djurben i exempelvis bengömmor. Även dessa berättar vad man har ätit. Med det sagt: bara för att det finns spår av olika djur i sådana avfallsgropar betyder inte nödvändigtvis att man ätit djuren, eller åtminstone i någon större mängd. Det är det som isotopanalayser kan hjälpa till med att förstå.
Vad är det som analyseras?
Genom att analysera skelettens olika isotopsammansättningar kan arkeologen återskapa en persons, eller ett djurs födointag och mobilitet från de proteiner de ätit av. När ben berättar något om vad en vuxen person ätit, talar tänderna till exempel om vad en person ätit under dess barndom. Inför analyserna används ben- eller tandpulver som genomgår en kemisk process. Det arbetet utför jag på Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet. Efter en veckas arbete får jag fram ett fast material som liknar marshmallows. Det är det fasta materialet där proteinerna nu finns och det är det som analyseras för att jag ska kunna studera forntida matkulturer.
Björned
I Björned, Torsåker socken längs efter Ångermanälven ligger vad som anses vara en av de nordligaste tidigkristna begravningsplatserna i Sverige. Platsen har daterats till en period när kristna traditioner och seder börjar etablera sig alltmer i Fennoskandien. I en studie där forskare från Stockholms universitet undersökt diet och mobilitet hos människor under sen järnålder och tidig medeltid i Björned kunde de konstatera att de flesta hade ätit djur som levt på land och även, till viss mån, fisk från insjöar. I det här fallet kan det vara svårt att säga exakt vilka djur det rör sig om, men de osteologiska lämningarna av djurben av domesticerade djur som ko, får/get och svin tyder på att det kan ha rört sig om en kost baserad på bland annat domesticerade djur. Tyvärr verkar det inte ha funnits några större lämningar från fiskar, men med tanke på var Björned ligger i landskapet kan man förmoda ett intag av till exempel lax, öring, röding, aborre, gädda och kanske någon mört eller annan sik. Det går inte heller att säga något om vilka typer av måltider som ätits och där kan endast jämförelser med historiska källor göras, när det är möjligt.
En känd rätt från 1200-talet i södra Sverige var till exempel ”höna i deg”. Annars var det inte ovanligt med gröt och välling. Under den här tiden fanns till exempel inte potatisen eftersom den kom först till Sverige i mitten på 1600-talet och började inte odlas förrens på 1700-talet. Därför är det högst osannolikt att man åt potatis i Björned på den tiden. Andra rätter som är kända från 1200-talet är till exempel ärtsoppa och användningen av rovor och kålrötter som troligen användes redan under sen järnålder.
Genom att jämföra isotopsammansättningen under vuxen ålder i benen från personerna som gravlagts i Björned kunde de säga att några av dem troligen inte vuxit upp i Björned, utan snarare flyttat dit under vuxen ålder, till exempel genom giftermål men också på grund av många andra orsaker som kan vara svåra att förstå. Därför är det även här viktigt att kolla på vilka föremål som finns från platsen och hur de relaterar till kosten och de personer som en gång varit på plats. I det här fallet har svavelisotopanalyser använts, med vilka det kan det vara svårt att se exakt var någon kommer ifrån. Men vi kan leka med tanken att det de personer som begravts på platsen antingen kommer från Björned, trakterna och långväga håll från alla håll och kanter – från väst, öster, syd eller norrifrån. I de fall där artefakter återfunnits i samband med de gravlagda personerna kan det ge indikationer på var personen i fråga varit. Metoder inom arkeologin utvecklas hela tiden och numera finns det analyser som man kan använda till att försöka spåra människor mobilitet utifrån säsongsförflyttningar. Det skulle hjälpa oss, som arkeologer, att förstå samhällskonstruktioner och, till exempel, varför vissa födoämnen och maträtter föredras än andra. Och varför vi började äta vissa saker och när och hur det påverkat människan och samhället.
Vad vi bär med oss
Sammanfattningsvis, mat är viktigt för människans, men också djurens, överlevnad. Utan den skulle vi inte orka något alls. Mat är också kulturellt betingat, och därför pratar man bland annat om matkultur. Med anledning av det och det som jag pratat om tidigare är studier av diet och mobilitet, alltså kost och rörelsemönster hos människor och djur under forntiden, här under järnålder och medeltid viktigt för att addera och öka kunskapen kring människors vardag förr i tiden.
Markus Fjellström
Foto: Per Holmlund