Personer och livsöden

Innehåll

  • Erik Arbin och Biskop Wallin
  • Major Fjeandt
  • Elisabeth Palmrot

<< Flykt till skog och inland  |  Efter härjningarna >>


Erik Arbin och Biskop Wallin

Erik Arbin föddes 2 maj 1712 i Säbrå, där hans morfar Göran (eller Georg) Wallin var biskop, det vill säga chef över kyrkan i Härnösands stift. När Erik var i 60-årsåldern skrev han en text om sitt eget liv. Där berättar han bland annat om sina minnen av rysshärjningarna 1721.

Ur berättelsen (översatt till nusvenska):

”När jag var nio år gammal blev jag tvungen att fly från ett grymt ryskt härjande fiendeangrepp. Vi flydde upp i fjällen, i kyla och hungersnöd.
Men folket som bodde i Finnmarken hjälpte oss.
Himlen fylldes av eld och rök, så att solskenet inte syntes under lång tid.
Vi hörde om kosackernas gruvligheter, deras grymma och hårda framfart.
Våra våta ögon såg sorgliga syner.
När vi kom hem igen var biskopsgården och kyrkan lagd i aska, precis som den snygga staden Härnösand.
Eftersom vi hade haft bråttom när vi flydde blev kroppen av min mormor kvar. Hon hade dött men inte hunnit begravas. Kroppen brann upp när gården brann.
Morfar samlade ihop hennes ben ur askan. De blev fuktade av hans tårar.”

 


Major Fjeandt

Johan Henrik Fieandt
Född 1683 – Död 23 augusti 1741. Död i slaget vid Willmanstrand

Johan Henrik Fieandt var kapten och senare major i den svenska armén under stora nordiska kriget. Under slaget vid Storkyrko i södra Österbotten i februari 1714 togs Fieandt till fånga av ryssarna, men lyckades fly senare samma år.

Fieandt fick i uppdrag att försvara Kajaneborg, djupt inne i norra Finlands ödemarker, som fortfarande inte var i ryska händer.

Han tvingades kapitulera. Han fördes till ett fångläger söder om Moskva tillsammans med sin fru och lilla son. Under fångenskap dog hans son, men han fick en dotter.

Familjen lyckades fly till fots i februari 1718.

Fieandt ledde den svenska sidan i slaget vid Selånger. Det var den sista egentliga striden under stora nordiska kriget. På de flesta andra håll mötte de ryska soldaterna inget motstånd. Den ryska sidan vann slaget och kunde bränna Sundsvall.


Elisabeth Palmrot

I källorna finns det inte många uppgifter eller berättelser om hur kvinnor upplevde händelserna. Enligt order från tsaren skulle ryssarna skona både befolkningen och kyrkorna i Sverige.

Men det finns vittnesmål om att soldaterna behandlat människor illa. Erik Arbin skriver:

Lantmätare Stenklyfts gamla och ofantligt tjocka fru blev överraskad av kosacker i sitt hem när hon höll på att packa ner sitt husgeråd, sina möbler och sitt silver. Hon skövlades in på bara kroppen och de högg och bet guldringarna av fingrarna. Hon blev släpad av hästarna och slagen med spön av törne för non skulle berätta var hon hade sina ägodelar. När hon till slut var halvdöd blev hon inslängd på en loge. Hon var fortfarande vid liv när vi kom tillbaka. Men hon dog strax efteråt.

En kvinna som utmärkte sig var Elisabeth Palmroth, svärdotter till biskop Göran Wallin.  När hon fick veta att fienden delade upp sig i mindre grupper för att plundra ville hon anfalla dem men blev stoppad.

Erik Arbin kallar henne för ”vår amazon”. Amasoner var en grupp kvinnokrigare i grekisk mytologi.

Erik berättar så här (översatt till modern svenska):

– Det saknades inte hjältemod hos amazonen. Hon ville gå till motattack, om folket hade hållit stånd. Hon blev arg och välte stora stenar utför bergen. Så att träden gick sönder med knak och brak.


Källor:

Personhistorisk tidskrift, 1952
J.R. Berglund: Ryska härjningarna på Sveriges ostkust 1714-1721, Örnsköldsviks Allehanda 1963-01-21
Hofrén, Manne: Biskop Göran Wallin på flykt undan ryssen. En berättelse från den stora ofreden, s. 87


<< Flykt till skog och inland  |  Efter härjningarna >>