Konserveringen och vår historia

Både konservering, och konservatorsateljén på Västernorrlands museum, har en lång historia.

Ordet konservering kommer från latinet, consérvo och betyder bevara. I Italien började man redan under antiken med en form av konservering på utomhusskulpturer. Solens ultravioletta strålar och luftföroreningar förstörde ytskiktet på kalk- och sandsten och för att motverka detta la man på ett offerskikt på stenen. Till exempel mjölk eller en olja som blev förstörd, krackelerade och ramlade av. Då tog man bort den och la på ett nytt skikt. Ungefär som man sular om skor.

Konserveringen i Sverige har en kort historia; från slutet av 1800-talet och fick inte sin nuvarande form förrän 1985 då konservatorsprogrammet startades vid universitetet i Göteborg. På Västernorrlands museum, då Länsmuseet Västernorrland, startade konserveringen i egen regi 1995 när en konserveringsateljé utrustades och nya tjänster tillsattes.

Preventiv konservering, förebyggande åtgärder, som att föremålen förvaras i magasin med bra klimat och bra material runt föremålen med hög säkerhet mot brand, översvämning, stöld och skadedjur och att man upprättar bra rutiner för hantering av föremålen är den grundläggande och viktigaste delen i vårt arbete. Aktiv konservering, där man tar bort något eller tillför något till föremålen är inget självändamål.

När ett föremål är i behov av konservering är det ofta så nedbrutet eller förstört att en konservering är nödvändig för att inte väsentlig information ska gå förlorad. Konserveringen syftar då till att minimera skadorna. Konserveringen kan inte vrida tillbaka tiden men har som mål att föremålet bevaras så oförvanskat som möjligt för kommande generationer. Ett föremål som är femhundra år gammalt skall inte se ut som det är tillverkat förra veckan.

Delvis är det en hopplös kamp att konservera. Det naturliga tillståndet för t ex järn är som rost i malm. Människan bryter malmen och bearbetar den till järn eller stål, men järnet strävar tillbaka till sitt naturliga tillstånd. Vårt jobb är att bevara för evig tid det som är förgängligt. Vi ser föremålen som ett historiskt dokument. Även om de har fel eller brister så rättar vi inte till det. I gamla brev och kungörelser är det otänkbart att ändra till exempel en felstavning. När det gäller föremål så bör man ha samma inställning. Att bevara föremålen utan att lägga till rätta eller censurera.

Det är en grundprincip inom konserveringen att materialen ska vara reversibla, att man ska kunna göra om konserveringen. Dels om det blir fel, dels om det kommer ett bättre material senare. Man vill inte låsa sig vid de förutsättningar som finns idag. Troligen kommer det bättre material och metoder i framtiden. Det har ju alltid varit så, hittills…

/ Lennart Kristiansson, konservator