Intervjun är en del av Att fånga en plats – Berättelser från Västernorrland, en utställning och en omfattande programverksamhet på Västernorrlands museum december 2020 till februari 2022. I en serie intervjuer möter frilansjournalisten Olof Wigren personer med rötter i Västernorrland.

”I det här köket på Bruket i Sollefteå viskar historien från väggarna. Det här gamla timmerhuset inrymmer 16 rum. Åtta lägenheter bestående av kök på bottenvåningen och sovkammare på övervåningen.

Stora Smedbyggningen, kallades det här huset eftersom det inhyste brukets smeder och deras familjer. Det är ombonat och lågt i tak, för vi människor var ju generellt mycket kortare på den tiden. Maten lagades över öppen eld. Vedspisen som finns i mitt kök, sattes in långt senare. Huset byggdes 1807 så det är många människor som fötts, dött, flyttat in och ut under de mer än 200 år som det stått här.

Detta är en fantastisk plats att bo på. Men det var från början aldrig tänkt att jag skulle återvända till Sollefteå kommun, varifrån jag flyttade till Uppsala för att studera, direkt efter studentexamen 1955.

Mina båda föräldrar var lärare och flera av mina sex bröder blev det också, men jag, jag var bestämd. Aldrig bli lärare och aldrig gifta mig!

Och hur gick det?

Jo, jag blev klasskamrat med min blivande man Nicke, redan under gymnasietiden i Sollefteå. Vi pluggade bägge i Uppsala, jag tyska och franska och han nordiska språk, litteraturhistoria och engelska. Sen gifte vi oss, återvände till Sollefteå och blev just lärare. Och inget av det har jag någonsin haft anledning att ångra.

Nicke var min livskamrat fram till hans död 2009 och läraryrket kom jag att älska. Det gav mig så mycket, både kunskaper, möten med underbara elever och livslånga vänskaper. Sen ledde det ju också till att jag tillbringat nästan hela mitt liv i en av de finaste bygder som finns och som aldrig slutar att fascinera mig.

Jag får tacka Sigfrid Fahlén för det. Han var en man från Multrå som var lantbrukare, lärare, rektor, präst och politiskt engagerad. Sigfrid hade ett enastående starkt engagemang för sin hembygd och för allt som rörde samhällets utveckling. Dessutom hade han en förmåga att hålla kontakten med sina favoritelever och övertala dem som dragit iväg, att komma tillbaka. Han fick även Nicke och mig att komma tillbaka. Så kom det sig att jag började undervisa i tyska och framför allt franska på gymnasiet i Sollefteå.

Vi fick två söner Jerker och Jakob. Jakob, sedermera Jacke, visade sig redan som liten vara road av teater, anordnade ständigt föreställningar för släkten och gick som tonåring med i Sollefteå Amatörteater. Snart var hela familjen indragen i verksamheten.

Jag kom att skriva några pjäser för Sollefteå Amatörteater. En hette Laura och handlade om Laura Fitinghoff, min mormorsmors syster, född i Sollefteå 1848 och mest känd för att ha skrivit vår största barnboksklassiker under 1900-talet, Barnen ifrån Frostmofjället. Det var en lokal hembygdsforskare, Paul Lundin, som hade hittat ett spännande material om henne på Kungliga bibliotekets handskriftsarkiv i Stockholm, som jag fortsatte att fördjupa mig i. Den pjäsen gjorde att jag sedermera skrev en bok om Lauras liv – Vägen till Frostmofjället.

Min man, Nicke, hade tidigt blivit krönikör i lokaltidningen och börjat skriva diktböcker på ångermanländska. Det kom så småningom att bli hela aderton böcker de flesta på mål, bland annat en översättning av Första Mosebok.  Han och Jacke gjorde också ett antal shower eller cabareter för Amatörteatern i Sollefteå och så småningom i egen regi. Alla i familjen var kreativa och skapande på olika sätt. Sonen Jerker skrev bland annat en enastående bok om Nickes hemby, Röåns historia och befolkning, Röåborna.

Min morfar var värmlänning och jurist. Han hade hamnat i Sollefteå på 1890-talet för att göra sin notariattjänstgöring hos en häradshövding Bergwall. Sedan flyttade han till Stockholm. När mormor dött alldeles för tidigt, 60 år gammal, gifte han på 1940-talet om sig med Bergwalls dotter Maud, som han behållit kontakten med, livet igenom. Även den familjen hade flyttat till Stockholm på 1890-talet. Jag brukar ibland tänka på vad min nya släkting ”Tant Maud” sa till mig en gång på 1940-talet när hon var cirka sextio år, och återsåg sin barndoms stad Sollefteå för första gången på femtio år: ”Kära barn, du förstår inte vad den här stan har förändrats.”

Nu kan jag i min tur säga: ”tänk, så allt är annorlunda nu, mot då jag var barn.”

Det är en helt annan stad än den jag föddes och växte upp i.

Sollefteå och hela Ådalen har halverat sin befolkning de senaste 70 åren. Men även om mycket har förändrats, försvunnit och fallit i glömska sedan jag var barn, älskar jag den här stan och trakten.

Det är å ena sidan vemodigt med alla nedlagda butiker, avvecklade verksamheter, övergivna hus och att persontrafiken på järnvägen slutade gå för länge sedan. Järnvägen var en självklar pulsåder genom kommunen.

Men den livskvalitet och den natur som finns i Sollefteå kan ingen ta ifrån oss.

Fördjupar man sig i vårt landskaps geologi kan man hitta massor här omkring som är märkvärdigt, och studerar man arkeologi finns det gott om historiska lämningar att titta närmare på och forska på.

Här är lika vackert sommar som vinter och i hela kommunen finns ett folkligt engagemang och en föreningskraft som håller liv i bygderna och bygger framtidstro.

Sollefteå är mycket landsbygd och lite stad och vi måste se fördelarna med det vi har och inte sörja för mycket att somligt gått förlorat.

Även om jag är en sann pacifist, måste jag också glädjas åt att ett regemente åter ska etableras i Sollefteå och att vi tack vare det kanske får behålla det sjukhus som nu hotas av nedskärningar i stället för upprustning och som jag och många andra lovat att aldrig sluta kämpa för.

Och en dag får vi nog också se persontrafik på järnvägen igen. Sollefteå, en av Sveriges vackraste och trevligaste städer, är alldeles för värdefull för att inte få utvecklas och växa!”