Grönkål
Grönkål… hm… är det verkligen gott? Minnen från tunga, lite svårsmälta soppor som antingen är för salta eller träiga kan göra en tveksam. Den är vacker. Javisst! Den är lättodlad. Absolut! Den är nyttig. Härligt! Men är den god?
Är man misstänksam ska man absolut ge grönkålen en chans, för den kan verkligen vara god! Vi hade förra året en ung, australiensisk kock – han heter Dayne – boende hos oss. Först var han själv misstänksam mot kålen, men han blev nyfiken, och de grönkålschips han lagade mot slutet av sommaren var beroendeframkallande! Han gjorde också gratänger, sallader, pajer, smoothies och pizzor. Bland allt detta var pizzan det godaste. Det var ingen vanlig pizza – det var en pizza bianco. På en sådan är tomatsåsen utbytt mot crème fraiche och gorgonzolaost. Med en topping av rödlök och grönkål, som under en kort stund, kanske en minut eller två, stekts med lite salt och fin olja, blir det verkligen gott. Pinjenötter ska det också vara. Men de läggs på först mot slutet, så de inte blir brända.
Förr åts grönkål fram för allt kring jul (Under 1700-talet var man tydligen särskilt förtjust i den.)
Nu äts den under större delen av året och har blivit en riktigt trendig ingrediens i all möjlig mat, till och med i dryck. En av förklaringarna är nog att vi numer nyfiket undersöker råvaror som inte kommer från djurriket, och vi har gjort återupptäckten att grönkål är rysligt nyttigt – ja, enligt vissa källor den nyttigaste av alla sorters kål.
En hemlighet med grönkål är att den är godast efter att frosten har nupit den några gånger. Det som händer är att komplicerade kolhydrater bryts ner till socker, och kålen blir på ett helt naturligt sätt sötare. Den hemligheten känner också älgarna till. Åtminstone vår älg: Vi odlade grönkål förra sommaren som till stora delar hamnade i Daynes mat. Men jag sparade också många plantor, eftersom jag ju lärt mig att vänta på kylan. I slutet av oktober gick jag ut för att skörda. Frosten hade varit framme några gånger. Men det hade också älgen. Spår av stora klövar avslöjade den. Grönkålsplantorna stod kalätna bland trampet; bara de grova, nakna stammarna avslöjade att de över huvud taget hade funnits där. Så sorgligt.
Kanske är det för frostens positiva påverkan som det var vanligt att grönkål förr åts först till jul? Det kan också var så, att eftersom den klarar sig en bra bit in i vintern, till och med under snön, så åt man under tiden andra grönsaker som var svåra att förvara.
Om man fortfarande är misstänksam till att grönkål är gott, vill jag ändå rekommendera att odla den. Den är frisk och den är vacker, både i sig själv och tillsammans med andra grönsaker. Även blommor som ringblomma, tagetes och solros gör sig fint tillsammans med den. Njuter man tillräckligt av detta så slipper man ju fundera på om den är god eller inte. Man behöver inte ens äta upp den. Man kan så småningom ge bort den till en vän. Eller till älgen.
Mirjam Åkerblom