WAXHOLMARE

Den här skötbåten har dragit många ton strömming innan den förvandlades till fritidsbåt.

Hon byggdes i det sena 1800-talet. Skötbåten är bred och vid för att det ska gå lätt att dra upp de fångsttunga skötarna. Den smäckra formen gör henne lätt att ro.

Precis som många andra arbetsbåtar förvandlades den här till fritidsbåt. Det ansågs av många som extra pittoreskt att ha en nöjesbåt med ett hårt förflutet. Under nuvarande motor som är en Solo S21K på 2,5 hästkrafter från 1940-talet, finns spår efter monteringen av en äldre och mindre motor.

Denna “Waxholmare” ska vara byggd av Karl Emil Jansson, Vaxholm, någon gång mellan 1880  och 1897. Den ägdes före 1945 av ett par bröder Åkerström och mellan 1945 och 1966 av Fredrik Eriksson. Slutligen innehades den av Anders Arnör som 1971 sålde den till Sjöhistoriska museet. Den är ett typiskt exempel på en bruksbåt som blivit fritidsbåt.

Längd: 6,85 m

Bredd: 1,65 m

PADDELKANOT

År 1928 ritade Sven Thorell en mindre enmanskanot för pojkar. Den döptes till “Junior” och var som alla andra samtida kanoter tillverkad av fururibbor som kläddes med duk. Junior var 4,2 meter lång och 0,6 meter bred.

Den är tillverkad av fururibbor som ursprungligen var täckta med duk. Numera används inte dukar, utan kanoterna lamineras med glasfiberväv. Det finns många olika slags kanoter. Kajaken är täckt. Kanadensaren är öppen. För att räknas som kanot ska båten vara spetsig i både för och akter. Kanoter paddlas men kan också förses med segel.

På begäran från sina kunder ritade Thorell år 1932 en något större variant av Junior. Den förlängdes till cirka 4,8 meter och bredden till 0,66. Detta räckte för att få en kanot med större bärighet för vuxna paddlare. Typen döptes till “Junior 1932”. En komplett ritningssats kostade år 1933 fem kronor.

Längd. 4,86 m

Bredd: 0,67 m

Höjd. 0,4 m

PLYMSNÄCKA – SNÄCKAN

Plymsnäckorna bär sitt namn efter sin konstruktör, den legendariska August Plym. Plymsnäckan är klinkbyggd. Det innebär att varje planka täcker en bit av plankan nedanför.

Så har båtar byggts i Norden sedan förhistorisk tid. Klinkbyggda skrov ser ut som randade snäckor, till skillnad från kravellbyggda som är helt släta. I kraveller läggs brädorna kant i kant och fästs mot spanten som är båtens invändiga stomme.

August Plym var känd för sina extraordinära kvalitetskrav, sin hantverksskicklighet och sitt hetsiga humör. Han valde själv ut furor att bygga av redan när de växte i skogen. Träet torkades ner till 10 % – 15 % fuktighet för att virket inte ska spricka. Båtarna mättades med stora mängder rå linolja.

I båtkretsar talas det fortfarande om “Plymkvalitet”.

Plymsnäckorna var populära bland kappseglande ungdomar. Det var en av de första båttyperna som serietillverkades efter en och samma ritning. Flera storlekar förekom och denna modell hör till den minsta storleken. Ursprungligen var hon givetvis gaffelriggad men hon riggades om ca 1930 till nuvarande gaffelrigg.

Längd: 5,8 m

Bredd: 1,85 m

Djup: 1,1 m

Vikt: 800 kg

SEGELKANOT – CELITA

På 1950-talet lanserades plywoodkanoterna. Den förste att bygga i detta material var Pelle Lawner, Göteborg. Det är han som både konstruerat och byggt Celita. Segelkanoterna delas upp i klasser efter konstruktion, storlek och segelyta. Celita är en C-kanot och dessa kallas även C-lådor.
Denna kanot ägdes under åren 1962-1965 av Sune Hagberg, Järna. Han köpte kanoten i Köping där den eventuellt är byggd. Hagberg sålde den till en dansk dam i Bromma. Enligt uppgifter lämnade av S Hagberg 960211.

Produktion 1958

Längd: 5,07 m

Bredd: 1,42 m

Djup: 3,3 m

VEGAKRYSSARE – TERTIA

Vegakryssaren, eller Vegan som den också kallas, har varit en verkligt folklig båt. Mellan åren 1966 och 1980 tillverkades inte mindre än 3400 exemplar.

Vegakryssaren var den första segelbåt som hade en rejäl inombordsmotor som standard. Plötsligt kunde man se en segelbåt som inte kryssade i motvind, utan gick rakt fram med hjälp av motorn. Det var en ny syn på sjön och snabbt myntades begreppet att “vegla” istället för att segla.

Vegakryssarna lockade många nybörjare. Konstruktören Per Brohäll satte samman en handbok om hur man på egen hand kunde hantera lättare problem. Handboken var den första i sitt slag.

Den här Vegan heter “Tertia” och byggdes 1968. En och samma familj ägde henne under 14 år. Därefter köptes hon in av Sjöhistoriska museet. I köpet ingick komplett utrustning  men också badkläder, temuggar, täckjackor, spelkort och annat som hörde båtlivet till.

Längd: 8,25

Bredd: 2,46 m

Djup: 1,17 m

Vikt: 2 300 kg

SEGELBÅT KOSTER – LUNKENTUSS

Lunkentuss har en makalös historia. Hon är känd både för sin jordenruntsegling 1962-65 och för den pionjäranda och envishet hennes ägare har visat.

Först tjänade hon som skolbåt åt Härnösands Sjövärnskår. 1960 köptes hon, oerhört sliten, av Gunnar Dahlgren och Dag Ekholm som hade en dröm om att segla jorden runt. De rev hela däcket och all inredning och började om med ett skal. Bordläggningen höjdes, motor installerades, hon fick ny rigg och peke i fören. Kronan på verket var det charmiga “dog house” som ger Lunkentuss hennes unika karaktär.

Gunnar Dahlgren och Dag Ekholm seglade från Sundsvall den 25 juli 1962. Den enda som i förväg kände till deras planer var läkaren som gjort hälsokontrollerna. Först när man korsat Atlanten fick familjerna via brev veta att det handlade om en segling jorden runt. Tre år och 13 dagar tog färden på 33.160 sjömil. De navigerade med hjälp av sol och stjärnor, helt utan elektronisk utrustning.

Lunkentuss är idag återställd till samma skick som före jordenruntseglingen. Gruppen “Bevara Lunkentuss” – Dag Ekholm, Bengt Näsman, Bengt Jömstedt – har lagt ner cirka 8 000 timmar på restaureringen. Frivilliga och sponsorer har bidragit.

2012 skänkte man båten till Sundvalls kommun.

Namnet Lunkentuss anspelar på sävliga lunken hos den bredmagade båten och på det gamla sagotrollets vänliga ihärdighet.

Motor: Volvo Penta 5 hk installerad 1961-62.

Brukad: Härnösand, världsomsegling, Sundsvall, Västkusten, Stockholm.

Längd: 8 m

Bredd: 3 m

SEGELKUTTER – ALPHA (ALFA)

Lilla vackra Alfa beställdes av Norrköpings segelsällskap 1892 för att öka intresset för kappsegling. Det gick trögt. Alfa kostade 1200 kronor att bygga, men såldes vidare för bara 840 kronor. Först när hon köptes in av konstruktören själv fick hon visa vad hon gick för. De vann många tävlingar i det sena 1800-talet.

Vad som hände följande decennier är höljt i dunkel. 1948 år hittas hon, i dåligt skick, uppställd mot ett träd på en ö i Stockholms skärgård.

Det är båtbyggaren Helmer Gustavsson som finner henne. Han ger Alfa en ny rigg, en inombordsmotor och byter delar av bordläggningen. Sedan dess har hon haft en rad ambitiösa ägare. En av dem har lusat brädgången med virke från inköpta mahognymöbler. Alfa har också fått nytt roder i plast och ny motor som än en gång krävde ombyggnad av durken. På senare år har skotten i ruffen flyttats föröver. Hon har också utrustats med teakdäck och gaffelrigg och mycket annat. Hennes renoveringshistoria är mycket väldokumenterad.

Brukad: Kring Norrköping samt Mälaren.

Nuvarande ägare: Sjöhistoriska museet.

Längd 8,2 m

Bredd 2,05 m

PETTERSSONBÅT – MINI-STAR ELLER JUVELEN

Ingen svensk konstruktör av motorbåtar är mer känd än signaturen C G P. “Petterssonbåtar” har blivit ett begrepp för att beskriva en viss sorts äldre motorbåtar i trä, oavsett om Carl Gustaf Pettersson (1876-1953) har ritat dem eller inte.

Under 1920-talet utvecklade C G P den typiska, svenska ruffbåten. En typisk “Petterssonbåt” är en motorbåt, 7-10 meter lång och smal. Ett typiskt drag är “örat”, det vill säga böjen upp till fördäck. I de flesta fall finns motorn i sittrummet, lätt åtkomlig från förarplatsen.

Många konstruktioner lämnade C G P:s ritbord: racerbåtar, familjebåtar, lastbåtar, fiskebåtar… till och med krigsfartyg och segelbåtar. Under kriget när bensinen ransonerades försåg han sina konstruktioner med segel.

På båtens namnskylt står det “Mini-Star” men nuvarande ägare Torsten Sundin kallar henne “Juvelen”, eftersom hennes första ägare var just juvelerare, nämligen E. J. Persson i Örnsköldsvik.

“Juvelen” är byggd på Dockstavarvet, några mil norr om Härnösand. Varvet grundades av Nils Sundin och just den här båten byggde han själv 1935, efter ritning av C G P. Båten har haft en rad ägare, men är nu åter hos släkten Sundin.

Längd: 7,5 m

Bredd: 1,75 m

NEPTUNKRYSSARE – ANNICA

Neptunkryssaren var från början tänkt som en flytande ateljé. Det allra första exemplaret ritades och byggdes 1938 på uppdrag av landskapsmålaren Einar Palme. Konstruktör är Lage Eklund.

Palme ville ha en båt som kunde segla in också i grunda skärgårdsvikar. Den skulle ha tillräckliga utrymmen i ändskeppet för förvaring av dukar, stafflier och målningar. Resultatet blev Neptunkryssaren, en båt med vackra linjer och goda seglingsegenskaper. Båten blev populär och har tillverkats i såväl furu som mahogny och plast.

Denna Neptunkryssare heter “Annika” och är byggd av Karl Erik Norberg på Salsåkers båtbyggeri (mellan Härnösand och Örnsköldsvik). Hon har nummer 206 och är därmed en av de sista byggda Neptunkryssarna i trä.

Systerbåten 205 Carisma, har två stycken SM-vinster. Även 206 Annika har varit en kappseglingsbåt.

Längd: 9 m

Bredd: 1,92 m

Djup: 1,2 m

Vikt: 1150 kg

ÖRNVIK 535

Redan 1926 i dåvarande handskfabriken i Bjästa bestämde sig bröderna Börjesson för att starta båttillverkning i trä. Tanken med att tillverka båtar var att jämna ut vintersäsongens handsktillverkning till sommarjobb med båtar. Man investerade i nya monteringshallar och virkestorkar, som var klart 1965. Bröderna hade byggt för trä, men var snabba att ställa om till plast. Snickarna i Bjästa förädlade plasten med eleganta träinredningar. Den första båten de byggde var en Örnvik 410. Den var ca 4 meter och gjord för utombordsmotor eller rodd. Örnvikbåtarna var en omedelbar succé. Flera modeller följde och handsktillverkningen flyttade till Kina.

Men efter 1965 var plaståldern här och Börjesson fick bråttom att sadla om till plastbåtar och nådde stora framgångar direkt med dem, främst med båtar som Örnvik 530 C / Hardtop, 565 och 575 med flera.1987-91 skedde omorganisationer med nya ägare/chefer som ledde till konkurs 1991.

Denna Örnvik 535 är använd i Västernorrland.

Längd: 5,35 m

Bredd: 2,15 m

Vikt: 500 kg

NORDISK FOLKBÅT

Folkbåten är sjöns motsvarighet till vägens Volvo Amazon. En folkhemsikon. 1941 utlyste skandinaviska seglarförbundet en öppen tävling för att få fram en billig och stadig båt för den lilla familjen. Båten skulle helst vara omkring sex meter, vara byggd av inhemska material och ha ballastköl av järn.

Juryn blev inte nöjd med bidragen. Något förstapris delade aldrig ut. Istället fick Tord Sunden i uppdrag att göra en ritning utifrån de bästa bidragen.

Somliga seglare gjorde sig lustiga över Folkbåten. Den kallades “fisksump” och “bäverhydda” på grund av sin robusta form. Men för den nya målgruppen, folkhemsfamiljerna, blev den en succé.

Folkbåten sålde stort också långt utanför Sveriges gränser.

Evert Taube var en av dem som hjälpte till i marknadsföringen. Folkbåten hade också en viktig roll i Tage Danielssons komedifilm “Att angöra en brygga” från 1965.

Fram till 1970 byggdes det 3 000 folkbåtar i Sverige. 1000 av dem seglar fortfarande. Några blev ved. Andra – som till exempel den här – vittnar om ouppfyllda renoveringsdrömmar.

Längd: 7,64 m

Bredd: 2,22 m

Höjd: 2,5 m

Djup: 1,2 m

Vikt: 1930 kg

CAMPINGBÅT (PLAST)

I början av 1960-talet hördes de första racerbåtarna ryta.

Gamla fiskare muttrade över oljudet och kanotisterna svor över svallvågorna. Racerbåten kom med nya ideal och ett nytt sorts båtliv. Den välvda rutan på Electroluxbåten har direkt inspiration från amerikanska vrålåk (stora bilar).

Såhär beskriver tidigare ägare, Pontus K. J. Sunnanstaf, upplevelsen att köra sin Luxbåt:
”Stäven skär graciöst genom vattnet och bogvågen fäller sig mjukt över sig själv strax för om midskepps. En styrande köllist ger kursstabilitet åt det annars flata skrovet. Mycket sjösäker i låga hastigheter. I planing ger den flata bottnen distinkta påvisningar mot vattnets form och rörelse.”

Den här båten har dragit åtskilliga vattenskidåkare efter sig.

Längd: 4,7 m

Bredd: 1,6 m

SEGELJOLLE – RINGA

Ringa är en loggertriggad segeljolle. Hennes storsegel förs alltså fram på en övre bom som överlappar masten. Loggertriggar är enkla och lättskötta. Det är en vanlig rigg på livbåtar och skeppsbåtar.

Ringa är kravellbyggd med bordläggningsplankor i mahogny på ekspant. Hon har dubbla årtullar och beslag på aktern för att man ska kunna vricka henne fram också när vinden är svag eller när man ska lägga till.

Konstruktören heter Albert Andersson (1853-1926). Han räknas som en av Sveriges främsta och ritade många fritidsbåtar. En av dem är skärgårdskryssaren Mejt IItill Anders Zorn. En annan är lustjakten Valkyrian som under många år ägdes av skeppsredaren Dan Broström.

Båten ritades 1905 men byggdes först 1912 på Rotsättra varv av Erik Jansson

Längd: 4,2 m

Bredd: 1,3 m

Djup: 0,27 m

POJKBÅT – NUMMER 168

På 1930-talet utbildades cirka 2 000 pojkar och flickor på stora segelfartyg som gick under namn som Gathenhielm, Lova och Kaparen. Utbildningen drevs i regi av Svenska seglarskolan.

Men kön var så lång att skolan beslöt att ta fram en liten båttyp avsedd att lära sig seglingens grunder. Mästerkonstruktören Tore Herlin (1879-1967) kontaktades. Så föddes pojkbåtarna, som trots benämningen seglats av både flickor och pojkar. Tore Herlin gjorde flera varianter av sin pojkbåt. Flera andra konstruktörer ritade egna modeller.

Denna pojkbåt med nummer 168 fick syskonen Brita, då 14 år, och Stig, då 12 år, av sina föräldrar år 1933. Samma sommar deltog Brita i Svenska seglarskolans första kurs för flickor i Karlskrona. Pojkbåtar samt skonaren Vanadis användes i undervisningen.

Syskonens föräldrar var uppväxta i Göteborg och hade vistats mycket vid havet och upplevt båtliv. Seglingsintresset fördes vidare till barnen och har även gått i arv till deras barn och barnbarn.

Längd: 4,255 m

Bredd: 1,56 m

Djup: 0,5 m

RACERJOLLE – SPRUTTY BANG BANG

För den som var 15 år på 1960-talet var det näst intill ekonomiskt omöjligt att köpa båt. Därför gjorde Sundsvallsbon Göran Mossing som så många tonårspojkar på den tiden. Han byggde en själv, efter ritning han beställde via tidningen Teknik för alla.

Racerjollen “Flugan” krävde vattentålig plywood, 1000 mässingsskruvar och en stor burk vattenfast lim. Och så mängder av tålamod och praktiskt handlag.

Mycket arbete gjordes hemma i pojkrummet och ute på gården. Göran Mossing fick använda handskar för att inte bli skinnflådd av allt skruvdragande. Så småningom blev den blåvita båten en välkänd snabbåkare i Strinnefjärden norr om Härnösand.

Efter några år hamnade Görans racer på en loge. 20 år senare hittades den av hans barn som körde den flitigt i några år. De kallade den Sprutty Bang Bang efter månraketen i TV-serien “Doktor Snuggles”.

Längd: 3 m

Bredd: 1,39 m

HYDROPLAN CABOVER

Den här båten snuddar knappt vattnet när den kommit upp i plan. Det var på 1950-talet som båtracing blev en stor sport. Andra världskriget hade lämnat mängder av flygplansmotorer efter sig. Nu kunde de användas i båtracing och en ny form av båtar som snarare flög ovanpå vattnet än gick i det. Hydroplanbåtarna banade väg för en avancerad design, som idag uppskattas av samlare.

Den här båten är byggd 1963 och har använts i tävlingar med Crescents fabriksteam på 1960-talet. Tävlingsklassen hette CS. Den upphörde 1968 i och med att standardbränslet byttes ut. Världsrekordet är från 1967 och ligger på 153,15 km/timmen.

Detta är en cabover vilket betyder att den har motorn bak och föraren fram; i en vanlig hydroplan är det tvärtom. skrovtypen är av modell Schultze.

I dag är det vanligt med vintagetävlingar och uppvisningar för hydroplanbåtar.

Längd: 3,5 m

Bredd: 1,65 m

SEGELBÅT – AMFIBIE BRIS

Sven Yrvind är Sveriges mesta långfärdsseglare. Amfibie Bris är en av de största båtar han har ritat och byggt. Hon byggdes för en resa över Nordatlanten på 80-talet. (se yrvind.com)

Amfibie Bris är ett under av uppfinningsrikedom. Riggen kan varieras nästan till oändlighet. Hon har ingen sittbrunn som kan vattenfyllas. Till ruffen tar man sig via en lucka på däcket som är helt tät när den är stängd. För att klara sig från skador under hårt väder spände besättningen, som bestod av Sven och hans dåvarande fru Olga, fast sig mot durken.

När Amfibie Bris ska fraktas långt på land får hon precis plats i en container. Kortare sträckor kan hon dras på den ombyggda trampcykeln.

På sina senaste resor äter Sven sardiner och müsli. Han är övertygad om att de innehåller all näring han behöver under resan.

Längd: 5,9 m

Bredd: 2 m

OPTIMISTJOLLE

Optimistjollen konstruerades 1947 på uppdrag av en välgörenhetsorganisation  i Florida. Via en lättmanövrerad båt skulle barn kunna lära sig seglandets principer. Många kan manövrera en optimistjolle redan i åttaårsåldern.

Seglingen påverkas av hur seglaren placerar sin tyngd. jollen har inget däck och den saknar självläns. Därför är det viktigt att kunna ösa och manövrera samtidigt. I skrovet sitter tre uppblåsbara flytkuddar. De förhindrar att båten sjunker om den vattenfylls.

Det finns mängder av tävlingar för optimistjollar. De är öppna för alla som inte fyllt 15 år. En optimistjolle signalerar alltid I O (“International Optimist”) i seglet. Det finns cirka 300 000 exemplar i världen. Så många som var tionde finns i Sverige.

Längd: 2,31 m

Bredd: 1,13 m

Vikt: 35 kg

Konstruktör : Clark Mills

Brukad: Västernorrland

HALVDÄCKAD SEGELBÅT – DORCAS

Dorcas är byggd för skärgårdsegling. Två personer kan övernatta i ett enkelt tält som placeras över bommen. Hon är konstruerad av den man som sannolikt präglat svensk seglarkultur mer än någon annan, Tore Herlin (1879-1967).

Herlin var marindirektör och ritade fartyg åt marinen: jagare, torpedbåtar, kryssare, livbåtar…        Han var också en centralgestalt i svenska seglarkretsar. Under sin livstid hann han också konstruera drygt 300 fritidsbåtar, de flesta med segel. Hans tänkande vilade på tre stadiga principer: Båtarna skulle vara snabba, beboeliga och sjödugliga.

Tore Herlin var generös med sitt kunnande: “…lånar någon mina linjer till sin båt må han göra det. Kanske räddar det hans liv”, skrev han en gång.

Fritidsbåtarnas värld domineras av män. Fast just Dorcas har framför allt seglats av Tore Herlins dotter, Sonja Herlin. Hon har också skrivit flera böcker om båtliv.

Längd: 5,39 m

Bredd: 1,64 m

CAMPINGBÅT (TRÄ)

De första campingbåtarna kom redan på 1920-talet. Den lilla vindrutan är typisk. Campingbåtarna var tänkta för kortare turer och enstaka övernattningar.

5,50 meters utombordsmotorbåt, ritad av C.G. Pettersson.

Karin Berensson, ägare till båten, berättar:

Båten, en campingbåt med utombordsmotor, är byggd av Olle Sundin på Dockstavarvet, förmodligen 1940 – 1941. Olle Sundin var son till Nils Sundin som grundade Dockstavarvet. Olle fick virket till båten, furu, i examenspresent av sin pappa när han tog ingenjörsexamen vid tekniska gymnasiet i Härnösand. Ritningen är gjord av C. G. Pettersson 1939, trots att Olle själv ritade många båtar. Ritningen finns bevarad, kallad ritning 1001 B och daterad 7.2.39.

Olle var mycket intresserad av nyheter och campingbåtar var nya vid denna tid. Electroluxbåtarna som kom flera år senare påminner mycket om denna båt. Under andra världskriget fick inte fritidsbåtar köras pga. ransonering. Efter kriget sjösattes båten och användes därefter under alla år av Olle och hans familj.

Tidigare hade båten en Archimedesmotor. Motorn behövde kallna innan den kunde startas igen, pga. sk.ånglås i förgasaren, vilket innebar långa strandhugg och samtal. Bensintanken är anpassad till ett stuvutrymme i båten. Durkarna i original har försvunnit. Det har även lådorna i trä med masonitlock och läderband innehållande glas, tallrikar etc. De passade till utrymmet under den förliga toften. Kapellet är nytt.

Olle var noggrann med båten och lade mycket tid på att hålla den i gott skick. Barnen fick hjälp att skölja fötterna fria från sand, när de varit på sandstrand, innan de klev ombord. De var ofta med pappa Olle under vårrustningen. Under vintrarna var båten under många år upplagd i Själevad nära Örnsköldsvik. På våren körde man till Docksta och sommarstugan i Käxed. Den har använts mycket bland annat för färder till Ulvön.

Olle var mycket intresserad av båtar och teknik. 1956 ansökte han om patent (sedermera nr 177 110) på ett sätt att framställa båtskrov eller väggar i trä med enkel- eller dubbelböjd form, många år innan plast som material och med liknande möjligheter för båtar slog igenom.

Olle Sundin gick bort 1981 och båten såldes. Under 1982 – 2008 har båten tillhört olika ägare runt Örnsköldsvik. År 2008 köpte dottern Karin tillbaka båten som då har använts i Stockholms inre skärgård.

A-JOLLE – WINDY

Sven Thoreli (1888-1974) var ingenjör, kanotist och seglare. Han ritade, byggde, seglade, paddlade och skrev böcker om detta. Dessutom vann han olympiskt guld i jollesegling och tog nio svenska mästerskap i paddling.

A-jollen konstruerades av Sven Thoreli och varvsbyggdes under hans ledning eller av amatörer som köpt ritningarna. Den här A-jollen byggdes 1947 under namnet Kanti. Hon har nummer A32 och är klinkbyggd av furu.

1952 köptes hon av Tore Loodin som gav henne namnet Windy och seglade henne i många år tillsammans med sin familj. Efter Loodins död skänktes hon till Sjöhistoriska museet.

Lägg märke till att klinken, dvs bordplankorna, ligger omlott på olika vis, över och under vattenlinjen.

En variant av A-jollen var Ess-jollen (efter kortspelets hjärter Ess). Åtminstone ett exemplar byggdes i mahogny och drygt tiotalet i glasfiber som dock inte gavs klinkformade skrov. Ess-jollarna gjöts av bl.a. Västerås Sjöscoutkår, segelsällskapet Aros, Westerås segelsällskap och KFUM:s scoutkår, alla i Västerås. Formarna lär ännu ligga kvar bakom en lada, norr om Västerås.

Övrigt: Tillhörande motor är en Archimedes S-20 med snörstart. Botten är målad med International Superior Cruiser svart, sidan med International 241 Havsgrön.

Längd: 5,2 m

Bredd: 1,8 m

RODDBÅT (TRÄ)

Det var i slutet av 1950-talet som Kramforsbon Claes Nybergs eka gav upp. Han vände sig till järnhandeln för att beställa en ny. Ägaren Helge Olsson var en jaktkamrat och erbjöd kompispris. Clas kunde därför köpa en lite finare båt än vad han tänkt. Han valde en roddbåt i mahogny från Salsåkers båtbyggeri. Utombordsmotorn var en Delfin tillverkad i Tandsbyn.

Var och varannan kväll tog Claes sitt kastspö och åkte ut på en fisketur i Strängsviken. Sonen Mats fick ibland följa med och ro. Fadern dirigerade. Det var viktigt att lära sig ro i jämn takt så att draget rörde sig på rätt sätt. De fick mest gädda. Claes var inte så förtjust i att äta gädda men hans hustru tillagade den så han fick så lov att äta.

Claes arbetade på Nensjö sulfatfabrik och söndagen var veckans enda lediga dag. Ibland hände det att familjen åkte på båt- och badutflykt till Granholmen.

Mats fick så småningom ta över båten efter sin far. Då var den ursprungliga motorn slut och Mats köpte en ny av modell  Archimedes A30-A, sannolikt 3-hästarsutombordsmotor.

Campingbåt Electrolux

Electrolux började tillverka utombordsmotorer 1941. När andra världskriget var slut uppstod en ny efterfrågan på fritidsbåtar och företaget prövade att erbjuda färdiga paket, med både motor och båt. Det visade sig lönsamt och många företag följde efter. Electrolux som tillverkade utombordsmotorer av märket Penta och Archimedes lät bygga dessa campingbåtar för att kunna erbjuda färdiga paket, med båt och motor.

Försäljningen av dessa båtar sköttes av AB Gösta Berg i Stockholm. De mest kända konstruktörerna av passbåtar och campingbåtar är Ruben Östlund samt C G Pettersson som började rita dessa båtar från 1920-talet och framåt. Båtmodellen blev mycket populär och sägs vara en starkt bidragande orsak till att ”Svensken kom ut på vattnet”.

Denna Electrolux är byggd i Söderköping 1954 där som mest 8 varv byggde campingbåtar, roddbåtar och andra mindre båtar. Denna båt är klinkbyggd i mahogny och fördäcket är lagt i Oregon Pine, förstäv och akterspegel i ek. Vid slutet av 1960-talet började campingbåtarna göras i plast.

Längd: 5,65 m

Bredd: 1,95 m