Kaptenstavlor

En kaptenstavla eller skeppsporträtt, som de också kallas, är ett fartygsporträtt av ett bestämt namngivet fartyg, som antingen målats på beställning eller med avsikt att säljas. I sin mest typiska form visas centralt i bildfältet ett fartyg sett i profil från antingen styrbords eller babords sida.

 

Porträttet är en starkt traditionsbunden företeelse för alla västerländska sjöfartsnationer med en levnadstid på cirka 200 år från omkring 1750 och följer sjöfartens stora expansion under 1800-talet fram till andra världskriget. Därefter förlorade porträttet snabbt sin betydelse.

 

Beställaren ville ha en i minsta detalj korrekt avbildning av sitt fartyg, som vanligen för ett antal flaggor vilka är tydligt avläsbara, till exempel nationsflagga, rederiflagga och namnvimpel. Kanske också nummerflagg och flaggor som anger signalbokstäver.

 

De skeppsporträtt som målades på 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet föreställer både segelfartyg och ångfartyg. Redan i början av 1800-talet är dessa porträtt starkt utvecklade. Tavlan tillkom för en bestämd publik med särskild anknytning till sjöfart. Målarna var verksamma i de flesta hamnstäder vid Medelhavet, nordsjökusten, England, Frankrike, Öresund och vid norska kusten. Även i Sydafrika, Australien och i Kina förekom porträttmålare. Dessutom var ett flertal målare verksamma i USA. Målarens viktigaste uppgift var att beskriva fartygets utseende. Därför kan porträtten också ge våra tiders forskare mycket värdefull information om sjöfartsutvecklingen under en tid då fotograferingsmöjligheten ännu inte existerade eller var speciellt utbredd.

 

Skeppsporträttören uppsökte vanligtvis fartygets befälhavare och erbjöd sig att avporträttera hans fartyg till ett visst pris. Om ett anbud accepterades skissades fartyget av i hamnen med mycket stor noggrannhet – allt för att få rätta proportioner. Skissen användes sedan som underlag vid renritning och färgsättning i ateljén. Porträtten som målades under uppehåll i främmande hamn köptes främst av befälet, vanligen också för redarens räkning. Det var kanske en statussymbol att bland långreseminnen även föra med sig hem en målad bild av sitt fartyg.

Det är klart att den konstnärliga kvaliteten kan variera avsevärt. Men en del är faktiskt tekniskt avancerade, där porträttören behärskar perspektiv och färglära till fullo.

Bilderna är ofta framställda med staffage – sådana önskemål kunde föreligga men vanligen tillkom de ändå. Dessa topografiska detaljer var karaktäristiska för en bestämd miljö. Kända sjöfartssilhuetter kunde vara Dovers klippor, Queentowns redd, Château d’lf vid Marseille och vanligen Kronborgs slott bland nordeuropeiska porträttörer.

Staffaget påminner oss om de miljöer i vilka porträttet har sitt ursprung. Många tavlor skildrar också sjömanskap och sjömansliv. Där fartyget är svagt lutande mot betraktaren kan man se vad besättningen är sysselsatt med och räkna dess antal. En analys av porträttet kan bidra med att belysa den tekniska utvecklingen.

Äldre framställningar från främst medelhavsområdet kunde vid sidan av huvudmotivet visa samma fartyg avporträtterat en gång till, betydligt mindre och vanligen sett akterifrån. En så kallad tvillingbild eller ett biporträtt.

Alla dessa porträttörer har utfört en, hittills underskattad, kulturgärning. Utan deras insats har vi varit betydligt fattigare på tidsenliga avbildningar av fartyg. Kaptenstavlorna har blivit oersättliga för vår kunskap om gången sjöfart och dess skepp.