Flottning i Västernorrland

I det skogrika Västernorrland blomstrade många samhällen kring träindustrin. Sågverk och pappersmassefabriker var en vanlig syn vid kustsamhällena. Timret från skogarna behövde därmed föras från de väldiga skogarna ner till industrierna vid kusten. Förr i tiden var det flottning som var det dominerande och enklaste transportsättet. Flottning innebar att timret fördes på älvar, bäckar och sjöar genom det strömmande vattnet ner till träindustrierna vid kusten. Flottningen började i Västernorrland redan på 1740-talet och pågick fram till ca 1960-talet. Då blev det mer lönsamt att transportera timret på lastbil och tåg istället. Den sista flottningen i länet skedde 1982.

I de större vattendragen bildades flottningsföreningar som skötte själva flottningen och skötseln av älvarna. Arbetarna, som kallades flottare, skulle se till att timret kom fram och drev med vattnets strömmar. Flottningen krävde många arbetare och arbetet var tungt, slitsamt och farligt. Det var många flottare som förlorade livet under arbetet. De flesta var säsongsarbetare som hade ett torp eller jordbruk som huvudsyssla. De flesta kom från den lokala trakten och yrket gick ofta i arv från far till son. Kvinnor var mycket sällsynta. Även barn arbetade, och fick ta ledigt från skolan för att hjälpa till i arbetet. Halvar i Skrike, söder om Örnsköldsvik, minns att när han var barn var lönen 25 öre i timmen. Det var mycket för en skolungdom vid den tiden. Många barn såg därför fram emot när flottningsarbetet började på våren, så att de skulle kunna tjäna en extra slant.

Flottningstiden var kort men hektisk. Det var på våren som arbetet pågick, då vårfloden gjorde att det fanns som mest vatten. Ju mer vatten som fanns desto smidigare flöt timret. För att hinna med flottningen innan vattenståndet blev för lågt, arbetade flottarna dag som natt. Ibland flera dygn i sträck och även på söndagar och helgdagar.

Ett populärt folknöje på söndagar var att kolla på när timret rusade nerför älvarna. Ibland kunde timret fastna och fläta in sig i varandra i så kallade brötar. Då gällde det för flottarna att riva dessa så att timret kunde driva vidare nedströms. Detta var ett besvärligt och farligt arbetsmoment, och många flottare drunknade under just detta arbete. Den spänningen och dramatiken gjorde det ännu mer intressant att titta på. Få flottare hade råd med stövlar. Tvingades man besöka vattnet fick kläderna torka på kroppen.

Även om flottaryrket var hårt och farligt, så var det ett fritt yrke med hög status och dessutom fanns det ett romantiskt skimmer över det.’

Visste du att…

i Sandslån, Nyland, ligger Sandlånds flottningsmuseum? Läs mer och gör ett besök här >>

Syntolkning:

1. En grupp män står på timmerstockar i vattnet.
2. En man på älven. Han ler och håller i en stör. Han bär keps.
3. Timmer på älven.
4. Timmer i drivor.