Den sista dagen i maj var två av museets arkeologer uppe i Mjäla, strax sydväst om Örnsköldsvik. Orten ligger i Nätra socken som kanske mest förknippas med Raä 306 och 307 – de neolitiska boplatserna på Bjästamon och vid Kornsjövägen. Här genomfördes de mest omfattande utgrävningarna i länet under början på 2000-talet. Man hittade bland annat härdar, kokgropar, flera hus och en grav. Mjäla ligger ungefär 4,5 km nordväst om Bjästamon och här finns flera mindre boplatser och fyndplatser registrerade. Då jordkabel skulle läggas ned längs med en sträcka som passerade genom ett par av dessa boplatser var det viktigt att arkeologer var med och övervakade arbetet. Detta kallas för schaktövervakning. Fynd som hittas samlas in och registreras och anläggningar undersöks och dokumenteras så att kabelarbetet kan fortsätta.

Återigen hade vi tur med vädret och fick en dag med strålande sol. Det blev ganska många schakt dragna, men vissa delar av ytan kunde hoppas över i och med att där redan var grävt eller påfyllt med jordmassor. Alla dessa schakt mäts sedan in med en apparat som heter RTK-GPS. Kortfattat kan man säga att den kommunicerar med satelliter och på så vis vet exakt var vi är med endast någon centimeters felmarginal. Eftersom vi vill ha en karta med alla schakt så använder vi GPS för att sätta ut punkter runt dem. Dessa får vi sedan ytor av.

I Mjäla hittade vi bara en anläggning. En anläggning är i själva verket spår i jorden efter förhistoriska aktiviteter av olika slag. Det kan vara stolphål (färgningen i marken efter en husstolpe), gropar, härdar och så vidare. Den anläggningen vi hittade nu har vi tolkat som en rest av en härd. Det var sot i den och brända ben och det betyder att det har eldats och förmodligen att man lagat mat i den.

När vi undersöker en anläggning så delar vi den på mitten för att få fram en profil. Då blir det tydligt hur innehållet ser ut och vilken form den har i botten. Det i sin tur kan säga oss något om anläggningens funktion.

När vi har fotograferat (och ofta även ritat) profilen brukar vi ta jordprover ur den kvarvarande halvan. De analyseras sedan av en arkeobotaniker som letar efter makrofossil. Proverna floteras, vilket betyder att jorden blandas med vatten för att eventuella frön, sädeskorn och liknande ska flyta upp till ytan. Det organiska material som påträffas vid floteringen analyseras sedan under mikroskop för att artbestämmas.

Provet från härden i Mjäla innehöll inte så mycket material och inget som var bra att datera, men eftersom vi även hittade brända ben så kan vi skicka in dessa för ¹⁴C-datering. Då kommer vi förhoppningsvis att få reda på hur gammal den är. Kanske hör den ihop med de närliggande neolitiska boplatserna?

Madeleine Nilsson, arkeolog, Västernorrlands museum.