Fäbodar

Fäbodbruk i Västernorrland

Fäbodbruket var en livsnödvändig förutsättning för jordbruket i äldre tid, brukandet av fäbodar handlade om att utnyttja tillgångarna på det mest ekonomiska sättet. Fäboden användes sommartid för att nyttja det viktiga skogsbetet. Genom att flytta betesdjuren till avlägsna skogsbeten utökades betesmarken och man kunde slå inägorna.

Inom det nordiska fäbodområdet kunde en by eller en gård ha en eller flera fäbodar på längre eller kortare avstånd från gården.

Fäbodbruk är en driftsform där odlingssystemet inte tillförs någonting utifrån. Hävden av marken är grundad på den naturliga växtligheten, både vad gäller betestillgång och vid slåtter. Fäbodplatsen valdes med omsorg, en källa eller en bäck fanns alltid. Där läget var lämpligt och fuktighet samt näringstillstånd gav förutsättningar för god produktion, hjälptes vilda foderväxter fram genom att träd och buskar rensades bort.

Fäbodbruket har alltid förändrats. Dagens fäbodar speglar inte förhållandet då fäbodbruket blomstrade på 1700-talet eller då det hade sin största omfattning i slutet av 1800-talet med mer än 20 000 levande fäbodar. Vid den här tiden hade flertalet byar en fäbod, vilken bestod av flera vallar. Varje enskild gård hade sin vall, dessa var samlade till en gemensam vall för hela byn. Gårdarna använde sig utav sin vall där det fanns stuga, fähus, lador och andra byggnader.

Stora delar av det förindustriella samhällets bebyggelse är idag borta för alltid. Utvecklingen har gjort många byggnadstyper överflödiga då deras ursprungliga funktion inte längre existerar.  Detta gäller i hög grad för fäbodbrukets bebyggelsen efter den starka tillbakagång fäboddriften har genomgått under 1900-talet.  Då den ursprungliga funktionen inte längre finns kvar har framför allt fähus och lador försvunnit eftersom de inte längre underhålls. Det är större sannolikhet att stugorna finns kvar då de har använts som sommarstugor och jaktstugor. Vallarna växer snabbt igen med skog då de inte längre betas.

Nedläggningen av fäbodar i Västernorrlands län har sedan sekelskiftet 1900 skett successivt, med en kraftig topp under 1920-30-talen.

I nyare tider uppvisar det svenska fäbodväsendet stora lokala variationer. Det gäller såväl organisations- som ägoförhållanden, hustyper, flyttningssystem, arbetsmetoder, redskap samt  språkliga uttryck.

Foto: PHO_A17901. Ur Västernorrlands museums fotosamlingar. 

Historik
Fäbodbruket är gammalt i Norden. Det finns belagt i så gott som hela Norge, större delen av Sverige och var spritt från finska Lappland till Karelen. I samband med Islands kolonisering på 700-talet fördes fäbodbruket dit.

De äldsta skriftliga källorna i Sverige, som beskriver fäbodbruket, är de medeltida landskapslagarna. Fäbodbruket i Norge finns litterärt belagt sedan 800-talet, men det är sannolikt betydligt äldre där liksom i Sverige.

Utbredning
I Sverige fanns i slutet av 1800-talet en fäbodgräns som gick från sydöstra Värmland till norra Uppland. Norr om denna gräns förekom fäbodbruk. Fäbodbruket var sålunda en utpräglat norrländsk företeelse med undantag av vissa områden kring Mälaren och i närheten av Vänern.

I Västernorrlands län gick fäbodområdets norra gräns genom Gideå, Björna och Trehörningsjö. Det finns dock ett fäbodområde som sträcker sig från Ångermanlands inre delar och upp i Västerbotten.

Foto: Viktor Lundgren. PHO_19980856. Tjälbodarna, Långsele. Hörde till Eden. Bojäntan heter Maria Jacobsson. DigitaltMuseum >>

Typer av fäbodar

Tre huvudtyper av fäbodar har Sigurd Erixon urskiljt när han 1918 lade fram sitt program för bebyggelseundersökningar.

Vanliga fäbodar

Kallades ibland för långfäbodar, utfäbodar eller fjällfäbodar. Till dessa fäbodar sändes djuren under högsommaren och sköttes av vallhjon eller fäbodpigor. Gårdsfolket vistades endast tillfälligt på fäboden vid slåtter, buhelg eller för att hämta hem mjölkprodukterna.

Hemfäbodar

Kallades ibland för gårdsfäbodar eller åkerfäbod, hit flyttade hela familjen eller större delen av hushållet. På dessa fäbodar vistades man under så lång tid att man kunde delta i arbetet som också i allmänhet gällde åkerbruk och slåtter. I fäbodområdets yttre delar, där fäbodväsendet inte var lika utvecklat som i kärnområdet, var ofta den enda skillnaden mellan lång- och hemfäbodar avståndet till byn.

Halvfäbodar

Halvfäbodar låg så nära byn att mjölken dagligen eller ett par gånger i veckan kunde föras hem eller till mejeri. Utöver fähus skall även övernattningsstuga finnas för personalen som dagligen, eller flera dagar i veckan deltog i arbetet hemma på gården.

Långfäbodar och hemfäbodar betecknas gemensamt även som helfäbodar. Det markerar att en fullständig mjölkberedning bedrevs där med smör, ost och mesost som slutprodukter.

Det finns även en geografisk indelning av fäbodar efter terrängtyper så som dalfäbodar, slätt- och platåfäbodar, lidfäbodar, berg- och toppfäbodar.

Foto: Viktor Lundgren. PHO_19980857. Tjälbodarna, Långsele. Hörde till Eden. DigitaltMuseum >>

Fäbodsystem

Med fäbodsystem menas delvis den ordning och tidsföljd som betesmarkerna nyttjades samt delvis organisationen av fäboväsendet ur ägosynpunkt.

Enfäbodsystem kallas den organiserade flyttningen som sker mellan hembyn och en fäbod.

Flerfäbodsystem avser flyttningen mellan gården och två eller fler fäbodar. Beroende på vilken årstid som fäboden nyttjades kallas de vår-, sommar- och höstfäbod.

Fäbodarna skiljs åt ur ägosynpunkt genom termerna gemensamhetsfäbodar samt byfäbodar. På de gemensamma fäbodarna är hus, vall, beten och myrslåtter gemensam egendom. På byfäbodar är allt enskild egendom på samma sätt som i hembyn.

Enstugufäbod är en typ av byfäbod där fäboden endast används av en ägare. Denna typ av fäbod har ofta uppstått i samband med laga skifte, då endel delägare till en fäbod var tvungna att flytta ut till sitt eget nybildade skogsskifte.

Fäbodens byggnader

Husbeståndet på fäbodarna var beroende av fäbodtypen. På den slåtterlösa fäboden behövdes endast stugor, mjölkbodar och fähus. Där man slog hö behövdes dessutom lador och på de fäbodar där man hade åkerbruk fanns ibland även ytterligare ekonomibyggnader. Nästan alla fäbodens byggnader är uppförda i timringsteknik. Det är naturligtvis en följd av den goda virkestillgången inom fäbodområdet. Här följer en kort genomgång av fäbodarnas mest karaktäristiska byggnadstyper.

Foto: Viktor Lundgren. PHO_26_3_443. Fäbodbild från Hernestebodarna. DigitaltMuseum >>

Hustyper

Fäboden är något av ett reliktområde, med det menas att det är en plats där seder och bruk, materiella kulturprodukter, som byggnader och redskap, har levt kvar längre i en äldre form än i mer bebyggda områden. Orsaken bakom detta är troligtvis dels fäbodarnas avsides belägenhet samt dess säsongsvisa användning.

Eldhuset
Eldhuset är en den äldsta typen av bostadshus som finns i Sverige. Byggnadstypen har levt kvar inom fäbodkulturen framför allt på långfäbodarna i övre Dalarna. Karaktäristiskt för eldhuset var ingång på gaveln, jordgolv samt att murstock och skorsten saknades. Istället fanns en eldhärd mitt i byggnadens enda rum. För att släppa ut röken och för att få in dagsljus fanns ett rökhål i taket. Eldhusets tak var belagt med ved- eller brädtak. Interiört fanns utefter väggarna britsar eller lavar, dessa användes både som liggplatser, bord och som sittplatser. Eldhuset fanns naturligtvis i många olika utföranden och kan karaktäriseras som en grundtyp av bebyggelse på fäboden. Eldhuset ersattes under 1700-talets slut och 1800-talets början av enkelstugan eller fäbodstugan.

Fäbodstugan

Fäbodstugan skiljer sig från eldhuset genom en murad spis vid en vägg istället för en öppen eldhärd mitt på golvet. Stugan har dessutom en skorsten av enklare slag, fönster samt trägolv. Fäbodstugans plan kan variera från ett stort rum till flera rum med egna ingångar samt kammare. En vanligt förekommande plan är enkelstugan med ett rum med eldstad, förstuga och kammare. Stugans ingång finns på gaveln eller långsidan. En vanlig byggnadstyp i Ångermanland består utav ett rum med en eller flera mjölkbodar avskiljda från rummet.

Kokplatser

Stugans spis var inte särskilt lämplig för långvariga mesostkok. Ibland behöll man då eldhuset som kokplats eller så hade man eldstaden utomhus. I Ångermanland kallades kokplatsen utomhus för ”blanngäla” eller ”blannsta” , benämningen kan spåras till ”blanna” som är den dialektala benämningen för vassla. Ibland försågs eldstaden utomhus med snedtak och tre väggar för att slutligen inrymmas i ett speciellt kokhus.

Mjölkboden

Mjölkboden var ofta inrymd i stugan, men kunde även vara en separat byggnad. I mjölkboden förvarades alla färdiga mjölkprodukter, här hälldes mjölken upp i tråg så att grädden kunde flyta upp och skummas. Trågen placerades i ett pinnträ, en ställning på väggen.

Fähusen
Fähusen kan variera i utseende och benämning, ofta var de byggda i en våning med ingång på gaveln. Korna stod i två rader, i enkla bås med huvudena mot långväggen. Mjuk mossa kunde användas för att bädda med under korna. Den gjorde det lättare att hålla rent, drygade ut gödseln och gav den en bättre konsistens. Genom denna gödselhantering lindrades även flugplågan. Småkreaturen, får och getter, fick gå lösa i egna fähus. Hos dem strödde kullan ofta hackat granris. I regel mjölkades djuren alltid inomhus, fähusen skulle vara mörka för att hålla mygg och flugor borta. När myggplågan var som värst kunde man lindra den genom att röka våt mossa över glöd.

Hemlighus

Dass nämns sällan i uppteckningar, om de överhuvudtaget förekom var de ofta sammanbyggda med fähuset.

Vedbod

Trots den stora vedförbrukningen på fäboden var det mycket ovanligt med vedbod. Istället så staplades veden utmed husväggarna eller i anslutning till kokhus och kokplatser.

Lador

På det fäbodar där man hade slåtter fanns ofta två eller flera lador på vardera hushålls skifte. Ladorna var ofta glest timrade med ingång på gaveln.

Härbren, stall och logar

Till åkerfäbodar med stort jordbruk hör härbren, stall och logar. Det är relativt ovanligt i Västernorrlands län.

Foto: Viktor Lundgren. PHO_26_3_495. Fäbodliv. DigitaltMuseum >>

Fäbodväsendet i Västernorrlands län

Medelpad
Medelpad tillhör, liksom Ångermanland, det svenska fäbodväsendets ytterområde. Skillnaden i fäboddrift mellan dessa landskap är emellertid avsevärd. I Medelpad dominerade helfäbodar i enfäbodbruk. Man har alltså förädlat mjölken på fäboden och byn har endast använt sig utav en fäbod under sommaren. Man har dock vistats i byn under slåttern då all arbetskraft behövdes. Det finns exempel på byar som har haft två eller flera fäbodvallar. Det finns även exempel på åkerfäbodar där man både odlat jorden och haft slåtter. Vidare finns många exempel på att äldre åkerfäbodar övergått till fast bygd. Detta skedde ofta i samband med hemmansdelningar under förutsättningen att åkerbruket vid fäboden kunde utvecklas till ett hemman.

I Medelpad utnyttjades fäbodarna i mycket hög grad för produktion av vinterfoder åt kreaturen.

Avslutningsvis kan sägas att fäbodtyperna och fäbodsystemen är mindre utvecklade här än i landskapen väster om Medelpad. Skillnaden mellan hem- och långfäbod är inte lika stor. Åkerbruket på fäboden har mindre betydelse, hustyper och antalet hus är färre. Detta kan få sin förklaring genom närheten till kusten och de bördiga dalgångarna som finns i landskapet. Genom detta får den extensiva boskapsskötseln och dess omfattande insamlande av vinterfoder allt mindre betydelse. Desto större betydelse får åkerbruket.

I västra Medelpad, särskilt i Haverö och Borgsjö, finns likheter med Jämtlands fäbodar. Här är fäbodarna större med många byggnader av olika typer på vallarna. I det här området har flera fäbodar varit i bruk senare under 1900-talet än de fäbodar som ligger närmare kusten.

Ångermanland
Det ångermanländska fäbodområdet bildar en tydlig gräns mot norr, här finns dessutom en fäbodtyp som inte finns i andra delar av fäbodområdet. Den speciella ångermanländska fäbodtypen kan karaktäriseras som en helfäbod i enfäbodbruk utan inhägnade vall och slåtter samt med en kompakt sluten bebyggelse. Den stora skillnaden mot omkringliggande typer är att denna saknar slåtter och att man därför transporterade hem gödseln, som samlats under sommaren, till byn vintertid.

Den slåtterlösa fäbodtypen dominerar i landskapets centrala del, större delen av Kramfors kommun, sydöstra delen av Sollefteå kommun och i den södra delen av Örnsköldsviks kommun. Den slåtterlösa fäbodtypens utseende kan naturligtvis variera betydligt, men vanligt är att fäbodstugorna bildar en rad. Ibland är stugorna dubbla eller till och med tredubbla, då innehåller varje hus två eller tre rum med spis, sovplatser och mjölkkammare intill. Till denna typ av byggnad finns det endast behov av en byggnad till, fähuset. De är oftast ordnade i en rad parallellt med stugorna. Trots att fäbodstugan i Ångermanland ofta kallades kokhus så använda man endast undantagsvis spisen inomhus för ost- och mesostkokning. Istället hade man utanför fäbodstugan en ofta inhägnad härd, den kallades för ”blanngäla” eller ”blannsta”.  Härden bestod utav en ring av lösa stenar som ibland var sammanfogade med murbruk. På härden stod en stor kittel av gjutjärn eller koppar.  I norra och västra delarna av Ångermanland finns en fäbodtyp som liknar den i västra Medelpad. Fäbodarna är relativt stora med många byggnader av olika tyoer. Förekomsten av lador påvisar att man i detta område haft slåtter. Under 1900-talet när brukandet av fäbodarna minskade, användes kanske endast en av byns fäbodar. Tidigare när verksamheten var i full gång så användes tio till tolv stugor med tillhörande ekonomibyggnader.

Orsaken till utvecklingen av två olika fäbodtyper är att man kan urskilja två olika typer av jordbruk. I bygder med dålig tillgång på åkermark men med vidsträckta skogsmarker, blev den omfattande boskapsskötseln av stor vikt.

Boskapen kunde sommartid finna bete i skogen och en betydande mängd hållbara mjölkprodukter producerades. Detta krävde att så många mjölkdjur som möjligt hölls vid liv över vintern. Det är bakgrunden till att man var tvungen att använda myr- och ängsslåtter på olika avstånd från byn samt att man anlade slåttervallar på fäbodarna. Den gödsel som sommartid producerades på fäboden användes på fäbodvallen där den bäst behövdes.

Den jordbruksbygd som var belägen på bördiga slätter och i dalar med god tillgång på odlingsbar jord hade åkerbruket som huvudnäring, där behövdes inte så stora boskapshjordar. För kreaturen fanns vinterfoder på ängsmarker i byns närhet och fäbodens enda funktion var att underhålla djuren under sommaren. Dessutom behövdes sommargödseln på de relativt stora åkrarna vid byn, den transporterades därför hem under vintern. Den slåtterlösa fäbodtypen har inte haft lika stor betydelse för den fasta bosättningens utbredning. Större betydelse för befolkningens utbredning har däremot de fäbodar haft vid vilka det funnits åkermark eller slåttermark.

Foto: Viktor Lundgren. PHO_26_3_494. Fäbodliv. DigitaltMuseum >>

Fjällras och rödkulla
Fjällkor är ett urval från de kobesättningar av mycket blandat utseende som i äldre tider fanns i norra Skandinavien. Där förekom alla vanliga färger och djuren kunde vara både behornade och kulliga. De var kloka, lätta och rörliga djur med starka ben och klövar. De var fruktsamma och levde länge. Foderförbrukningen var låg och mjölkavkastningen förhållandevis god med hög fetthalt. Djuren var anpassade till bete i skog och på fjäll och att försvara sig mot vilda djur.