Uppteckningar

Här hittar du uppteckningar och inspelningar av folkminnen och folkmusik, men även berättelser om liv och leverne förr och nu.

Berättelser är många om seder och bruk, låtar och visor, om glada och sorgliga händelser och om årets högtider. Här finns skolminnen, minnen från barndomen eller minnen från livet i fäbodar och fiskelägen. Här finns talesätt och dialektala uttryck, men också ramsor för tro och hälsa.

Upptecknare i Västernorrland – ett urval

En mycket stor samling uppteckningar finns efter Levi Johansson från 1900-talets första årtionden. Han färdades i Jämtland, södra Västerbotten, Ångermanland och Medelpad för att teckna upp berättelser, visor, lekar, gåtor, minnen och beskrivningar av livet på landet.

Från Ångermanland, Västernorrland
Fotot är daterat till 1915
Övrig information om bilden :
Levi Johansson, upptecknar.
Bildnr: U3799, mappnr: 602

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var populärt att värna om de muntligt berättade och gehörsmässigt förmedlade traditionerna. Liksom många andra i samma tid, så uppträdde Levi Johansson under många somrar på Skansen. Kanske hade museimannen och folkskoleinspektören Theodor Hellman en viss betydelse för att så många utbildade lärare från seminariet i Härnösand kom att värna om dialekter, historieberättande, folkliga traditioner och musik.

Det finns två stora volymer fyllda med hans små anteckningsböcker. Dessa har sedan skrivits av på katalogkort. När det varit dags för datorregistrering, så digitaliserades också uppteckningarna och skrevs in i datorregister. Idag är det ett spännande och lättillgängligt folkminnesmaterial.

 

Vid samma tid som Levi Johansson var mest aktiv som upptecknare så arbetade tidningsmannen Karl Peter Leffler med sina vis- och låtuppteckningar i Medelpad och Ångermanland. Han hade tidigare gjort liknande arbeten i Sörmland, Gästrikland, Uppland och Jämtland. Det låg i tiden.

Här sitter han vid en kornhässja, vid Vikens gästgivargård i Ramsele 1912. Han tecknar ned låtar efter en icke identifierad spelman. Annars var det ofta i samband med spelmanstävlingar och folkmusikkurser, som han fick han gjorde sina uppteckningar. En del spelmän och vissångare sökte han dock upp, som här i samband med semesterfärden upp till Ramsele.


 

 

 

 

 

I Arkivet finns också upp emot 1000 uppteckningar med låtar och visor efter denne tidningsman och faktiskt Sveriges först fast anställde folkmusikintendent Karl Peter Leffler.  Den som gjort den mest djuplodande forskning med detaljerade källhänvisningar är förre forskningsarkivarien Margareta Jersild vid Svenskt visarkiv. Det är tack vare henne och samarbetet med Svenskt visarkiv som mer än 1000 låtar har kunnat publiceras från tiden vid sekelskiftet 1900.


 

 

 

 

 

 

 

 

En annan upptecknare och visdiktare var dialektupptecknaren och amanuensen Lars August Ledin. Han gjorde uppteckningar, men skapade också egna dikter och visor. En sommar uppträdde han på Skansen i Stockholm och i elva år arbetade han för Theodor Hellman och museet i Ångermanland. Under den andra hälften av 1900-talet har hans visor lyfts fram i ljuset av lokala vissångare och blivit mycket omtyckta. Även om han var mycket aktiv i sitt arbete för museets räkning, så har vi endast funnit efterlämnade alster i tryckta publikationer. En av Lars August Ledins alla dikter på mål är “Kycklingkanken“, ibland stavat “Tjycklingkanken“. Många har deklamerat den, men vissångaren Bertil Gahlin och musikgruppen Framtoningen gav ut den på skivan “Rall och skrömta från nipornas Ådal, Ångermanland. Dikter av Lars August Ledin – tonsatta av Bertil Gahlin” 1986. Ungtuppar kallades i Ångermanland för “Kycklingkanken“. i Ledins text kan vi följa den ett-årige ungtuppens tragiska öde, ungtuppen som just hade upptäckt sin skönhet och makt i hönsgården!

 


 

 

 

 

 

Folkskolläraren Frans Bergvall från Nordanåker i Edsele är också viktig person. Han har bidragit med enormt många inspelningar och uppteckningar från områdena kring Faxälven. Han levererade sina uppteckningar i första hand till dåvarande Uppsala landsmålsarkiv. Han var en lågmäld och verkligen viktig kontaktperson och sagesman, inte bara för museet i början av 1990-talet, utan dessförinnan för Sveriges Radio med Matts Arnberg och Märta Ramsten i spetsen, för ULMA (Uppsala dialekt- och landsmålsarkiv), Svenskt visarkiv och Nordiska museet.

De ungdomar, som gick folkskoleseminariet i Härnösand under 1900-talets första decennier, präglades av tidens intresse för berättelser på dialekt. Man fokuserade språk, folkminnen, berättelser och folkmusik. Liksom så många andra var Frans Bergvall en flitig upptecknare och en återkommande meddelare till Uppsala Landsmålsarkiv. Inspelningarna behöll han däremot för sig själv. Bandspelaren var en nymodighet på 1950- och 60-talen och den var kanske inte helt lätthanterlig om än ett bra hjälpmedel. I början av 1990-talet fick dock museet möjlighet att kopiera Frans Bergvalls bandsamling. Den är en guldgruva för kunskap även om allt ännu inte är digitaliserat eller fullständigt registrerat.

 

 

 

 

 

 

Andra insamlare och upptecknare var i första hand spelmän själva. När bandspelaren blev var mans egendom, då blev den också ett ovärderligt arbetsredskap för de som var ute efter att lära sig fler låtar. Karl-Thorsten Karlsson i Medelpad, Arne Isaksson och Verner Solander i Ångermanland har spelat in mängder med spelmän som var till åren komna, men hade massor med låtar i slutet av 1950- och början av 1960-talen. Tursamt nog så har museet även fått tillgång till deras bandsamlingar.

 

Tack vare Tord Johansson – upptecknaren, instrumentbyggaren, durspelaren, samlaren, nyckelharpospelaren med mera – så har hundratals durspelslåtar efter skickliga durspelare, inte bara i länet, utan i hela landet, spelats in, tecknats ned och ordnats pedagogiskt. Hans stora samling med uppteckningar och inspelningar finns såväl på Svenskt visarkiv i Stockholm som i vårt museum. Tord var mån om att musiken skulle spridas. Här fotograferade Ilona Linder honom när han via telefonen spelar för en spelmanskamrat, eller kanske var det för museets receptionister?

En ny insamlingsperiod och dokumentationsperiod av spelmansmusik, visor, berättelser och minnen tog fart när dåvarande länsmuseichef Tommy Puktörne proklamerade att tjänsten efter Karl Peter Leffler varit vakant sedan hans bortgång 1922 och nu skulle det tillsättas en musikantikvarie. Året var 1986. Inriktningen blev musiketnologisk och det betydde att den folkliga musik, som skulle dokumenteras sattes in i större sammanhang. Det handlade om att ta upp spåren från Lefflers tid och se vad som hänt med musik och traditionsbärare. Det handlade om att se och synliggöra musikens plats i människans liv och i samhället. Egentligen handlade det också om att skapa källor.

durspelaren, upptecknaren, samlaren och instrumentmakaren Tord Johansson berättar för Inger Stenman