Fråga:

Hej! Runt Skellefteå med dess steniga tallhedar finns ett antal gravrösen. Vet arkeologer vilken tidsepok de gjordes, och varför är de inte utgrävna? Finns det andra sätt att kolla att det är en grav och vad den innehåller?

Mvh: Magnus

Hej Magnus!

Gravrösen uppfördes under såväl bronsålder som järnålder. Ett sätt att avgöra vilken tidsperiod ett röse härrör från är att gå efter den forntida strandlinjen. Landhöjningen innebär att strandlinjen sakta men säkert har krupit allt längre ner i landskapet. Rösen anlades ofta vid havet (man talar om kuströsen) och genom att beräkna hur nära vattnet de legat kan man med viss säkerhet avgöra huruvida de hör till brons- eller järnålder. Vi ser även en platskontinuitet i anläggandet av rösen. På samma platser som vi hittar bronsåldersrösen påträffas ofta mindre järnåldersrösen på en något lägre höjd. Rimligen har man medvetet anlagt yngre rösegravar invid äldre sådana.

Arkeologi handlar i första hand om att bevara forntida lämningar. De lämningar som vi undersöker undersöks i de allra flesta fall för att någon ska bygga någonting på platsen, vilket innebär att lämningen kommer att förstöras. Att gräva ut en lämning betyder nästan alltid att den tas bort. Kvar blir endast all den dokumentation som vi samlar in vid utgrävningen. Därför undviker vi i största möjliga mån att gräva när vi inte måste. Det innebär att de fornlämningar som inte ligger i vägen för exploateringsprojekt blir kvar och den kunskap de gömmer blir kvar för kommande generationer.

Det är inte alltid nödvändigt att gräva ut ett röse för att sluta sig till att det mest troligt är en grav. Vi kan även se på den landskapliga kontexten. Om vi hittar rösen i ett äldre odlingslandskap finns möjligheten att det rör sig om röjningsrösen, men har vi ett röse högt uppe på en bergsknalle är det mer troligt en grav.

Fråga: Hej! Min femåriga son är väldigt intresserad av arkeologi just nu och han undrar hur det har sett ut där vi bor, i Kullarmark utanför Härnösand. Framförallt om havet gått ända hit och om det kan ha funnits tidiga bosättningar här? Går det att hitta någon information om detta? Han vill att vi ska leta saker när de plöjer åkrarna… Hälsningar Sara

Hej Sara!

Vad roligt att din son är arkeologiintresserad!

Just i Kullarmark finns det inte så många registrerade fornlämningar, men däremot i dalgången nordost om Kullarmark, kring Ramsås finns otroligt mycket fornlämningar, bland annat från stenåldern.

Riksantikvarieämbetet har en hemsida som heter Fornsök där man kan hitta alla registrerade fornlämningar på en karta.

För att se var den forntida strandlinjen har gått är SGU:s kartgenerator ett bra och enkelt verktyg. Under Tema väljer man Strandnivå och därefter kan man under Karta välja hur många tusen år sedan man vill se en karta över.

Om man letar efter fynd i åkrar måste man tänka på att man inte får lov att plocka fornfynd från kända fornlämningar – det är med andra ord bra att konsultera Fornsök innan man ger sig ut (samt ha ett okej från markägaren att röra sig på åkern). I händelse av att man hittar någon typ av fornfynd ska detta anmälas till länsstyrelsen så att vi arkeologer kan komma ut och dokumentera fyndplatsen. Ett fynd utan kontext säger oss inte så mycket, men när vi vet var det kommer ifrån kan vi sätta det i ett sammanhang och därmed få ut mer kunskap ur det.

Ni får gärna besöka museets arkeologer på någon undersökning.

Fråga: En fråga som dykt upp i vänkretsen: ”Var kan man idag hitta vertikala stensättningar från år 0-1000 e.Kr. som inte är fornborgar? Uppenbarligen finns det gravar som är det men är det vanligt?”

Hej!

Frågan är svår att besvara då vertikala stensättningar inte är ett begrepp inom arkeologin och vi vet således inte vad frågeställaren syftar på för typ av anläggningar. En stensättning är en grav bestående av en flack stenpackning, medan en fornborg är en långt mycket större anläggning.

Fråga:

Ofta i arkeologiska texter använder man fortfarande begreppet kulturgräns, en faktoid gräns mellan den ”arktiska” kulturen och den sydskandinaviska kulturen. Lika ofta anger man också att den gränsen går någonstans genom centrala Ångermanland i öst-västlig riktning. Vilka belägg finns egentligen för en sådan gräns? Fynd av föremål och redskap har uppenbarligen legat till grund för påståendet men idag vet man att spridningen av ”de geografiska” föremålen går långt över gränsen både norrut och söderut. Är det inte dags att vetenskapen reviderar den gamla gränsuppfattningen och presenterar en ny, faktabaserad beskrivning.

-Kent

Svar:

Arkeologin i länet behandlar en lång tidsrymd. Spridningen av föremålstyper och kulturyttringar som givit upphov till olika kulturbegrepp under olika perioder har naturligtvis inte varit statisk. Olika fyndtyper som exempelvis skifferknivar (som givit upphov till begrepp som skifferkultur) är betydligt vanligare i Norrland än i sydligare delar av landet, samtidigt som andra material är ovanligare i norrlandslänen. Utifrån utbredningen av fäbodar talar man om fäbodkultur o.s.v.

Det har säkert funnits olika grupper av människor i Norrland som definierat sig som tillhörande olika stammar eller folkgrupper. Något slags ”kulturgränser” bör det därför ha funnits även om gränserna har varit flytande. Det är svårt att enbart utifrån vissa föremålsgrupper spåra grupptillhörighet. För att definiera något slags område för en särskild kultur behöver man även ta hänsyn till ekonomi, hur boplatserna sett ut, religion, begravningsformer mm.

Den gräns som refereras till i arkeologiska sammanhang har som du påpekar dragits i norra Ångermanland. Under järnåldern baseras gränsen utifrån den nordligaste förekomsten av skandinaviska ortnamn, höggravfält och långhus. Under bronsålder ser vi inte en sådan gräns utan exempelvis gravrösen och stensättningar finns i stort sett längs hela Norrlandskusten medan de är sparsamt företrädda i inlandet. Detta har givit upphov till teorier om en dualism mellan inland och kust. Senare studier har visat att det inte verkar finnas några större skillnader i fyndsammansättningen mellan inland och kust. Tidiga belägg för odling och tamdjurshållning finns heller inte bara i kustnära områden. Teorin om dualism med en inlandsekonomi baserad på en jakt/fiske och kustekonomi baserad på marina resurser har därför inte så starka belägg.

Hej Myran!

Det korta svaret på din fråga är nej, det kan man inte. För att någonting skulle hittas i luften skulle det behöva vara så pass lätt att det inte ramlade ned och med tanke på hur luftpartiklarna hela tiden rör på sig så skulle vi heller inte kunna koppla ett eventuellt sådant fynd till en kontext, det vill säga ett sammanhang. Kontext är väldigt viktigt för oss arkeologer. Ett fynd utan kontext (till exempel fyndplats, andra lämningar i närheten etc.) kan oftast inte säga oss så mycket. Har fyndet en kontext kan vi sätta in det i en större berättelse.

Det är också så att anledningen till att många arkeologiska fynd finns bevarade efter så lång tid är för att de har legat begravda i jorden och inte utsatts för luft. Järn som är ett material vi ofta hittar, reagerar med syre på ett sätt som gör att det korroderar och till slut löses upp helt. När vi plockar upp ett järnföremål ur jorden snabbas denna process på och då är det viktigt att förvara fyndet på rätt sätt och konservera det inom rimlig tid. Här har vi alltså ett exempel på hur luft kan vara direkt skadligt för arkeologiska fynd.

Däremot är pollenanalyser en mycket viktig analysmetod för oss arkeologer. Träd och andra växter avger ju som bekant pollen i luften. Detta pollen lagras sedermera i exempelvis sjöar och myrar och genom att ta prover från dessa kan vi få fram hur växtligheten har sett ut i forntiden. Sammanfattningsvis kan vi alltså inte undersöka fynd som finns i luften nu, men vi kan undersöka sådant som en gång i tiden har funnits i luften, vilket är nog så intressant.

Hej Niklas!

Till att börja med brukar vi dela upp de olika dateringsmetoderna i absolut och relativ datering. Absolut datering innebär att en datering ges baserat på det specifika föremålet. En sådan dateringsmetod som kan användas på upphettad sten är termoluminicensdatering. Här kan man få fram när stenen utsattes för hetta, men vi använder oss inte så ofta av denna metod då den inte är så exakt. Exempel på andra absoluta dateringsformer är 14C (”kol 14-metoden”) och dendrokronologi (som görs på träd). Dessa kan inte användas på sten och skulle heller inte vara av så stor nytta eftersom själva stenen i exempelvis en stenyxa i sig förmodligen är långt mycket äldre än den tidpunkt då den formades till en yxa. När det gäller sten vill vi med andra ord hellre veta till vilket sammanhang den skall kopplas (när formades den till och användes som en yxa?). Då är relativ datering bättre.

Relativ datering är en typ av datering som ges baserat på föremålets relation till något annat och här har vi flera olika metoder. Dels är stratigrafi (det vill säga lagerföljden, som du själv nämner) viktigt. Om lagren inte är omrörda kan det säga oss att stenen inte är äldre eller yngre än det lager den hittas i. Vi kan också utgå från kontext – det sammanhang som stenfyndet förekommer i. Om vi hittar en stenyxa på en stenåldersboplats där inga indikationer på andra tidsperioder finns, då är det troligt att det är en stenåldersyxa. Denna tolkning kan stärkas ytterligare av yxans form. Kanske är det vad vi kallar en trindyxa och då vet vi att den hör hemma i stenåldern. Sådana formrelaterade slutsatser baseras ofta på typologier. En typologi är en slags klassificering av föremål efter typ och ofta kopplat till en kronologi där man ser hur en föremålstyp förändras över tid. Typologier kan skapas utifrån stora fyndmaterial och kan sedan användas för att datera eller klassificera enskilda föremål.

Ibland förekommer även stenfynd med bevarat pigment som till exempel rödockra och det händer även att vi hittar stenar med hartsrester. I sådana fall kan förstås pigmentet eller hartsen dateras.

Det är alltså ofta flera olika metoder tillsammans som ligger till grund för våra slutsatser när det kommer till att åldersbestämma stenmaterial.