”Anna den granna hon kommer med kanna”

Ett fönster i julutställningen ”Kung Bore och tomtarna firar jul”. 

Julen innebar vila och social samvaro med släkt och vänner. Inte så stor skillnad från dagens julfirande. Julbestyren förr var många och arbetsamma och är kanske det vi mest av allt förknippar med jultraditioner idag. Den gamla bondepraktikan föreskrev dag för dg vad som var viktigt. Hade julbestyren inte påbörjats på Annadagen var det hög tid. ”Anna den granna hon kommer med kanna” sade ordspråket och menar att julölet skulle smakas av första gången. Nu skulle även lutfisken i blöt och julbrödet bakas. Förr åt man i huvudsak hårt tunnbröd av kornmjöl. Bakade gjorden man på hösten och våren när det fanns vatten i bäckarna och skvaltkvarnarna kunde mala mjölet. Men till jul skulle det bakas extra gott. Då kostande man på att baka limpor av råg med både sirap och messmör i. Mot slutet av 1800-talet kunde även vetebröd bjudas i de bättre hemmen. Brödet mjukades upp genom att doppa i spad och sås. Det höll sig ju inte mjukt så länge och blev därför perfekt för ”dopp-i-gryta” på julafton.

”Alltmer som julen nalkades ökades bestyren för husmodern. Det gällde bakverken bl.a. och först och främst bullar av rågsikt, som även är en ny sed. Att baka av rågsikt är inte tradition, ty förr begagnades grovt rågmjöl åtminstone före sekelskiftet.

Och vetebuller skulle bakas, vilket inte alls är tradition, ty i slutet av 1800-talet betraktades det som stort frosseri att begagna vetemjöl till bak. Så tillkom bakning av kakor, som är något nytt och som tillkommit efter sekelskiftet.
(Ur Nordiska museets arkiv. Medelpad 1949)

Ett dukat julbord med pipkanna, fat med äpplen, smörkyrka och brännvinsflaska. 

Ölet bryggdes hemma av eget korn och egen humle. Det svenska ölet ansågs beskt och lite elakt och konkurrerades snart ut av det tyska i mitten av 1800-talet. Men man hade alltid svar på tal. Blev ölet surt skyllde man på trollen som kommit och sugit sötman ur ölet på natten. Man kunde försöka skydda det genom att lägga i en silverslant eller vigselringen i brygden, men helt säker blev man aldrig.

Stöpa juleljus

Juleljusen skulle också stöpas. Att tända ljus var högtidligt och användes sparsamt under året. Vanligast var talgljus, stöpta på överbliven talj från slakten. Ljusen osade och luktade illa. Stearinljus var dyra och blev inte vanliga förrän in på 1900-talet.  I den gamla världen förklarades mycket med skrock och folktro. Den hade syfte att förklara det man inte förstod och förmana och tillrättavisa vad som var rätt och fel i samhället. Under ljusstöpning skulle man därför vara glad och inte fisa. Då skulle ljusen bli rinniga och veken spraka, att det berodde på vatten i ljusveken och taljens beskaffenhet var ju inte lätt att veta 😉 Dessutom skulle ju några ljus till kyrkan och då alla gårdar hade sin ljus på särskilda platsers visste ju alla vem som misslyckats.

”För 50 år tillbaka  (1860-tal) och där förut skulle varje bonde leverera två julljus till kyrkan och var torpare ett. Någon vecka före jul kom sexmannen och hämtade upp ljusen för att i god tid lämna dem till kyrkväktaren. Dessa ljus, voro mycket längre och tjockare än dem, man använde i hemmen, ty den ene ville vara över den andre. De tillverkades i hemmen av talg medelst doppning. (Kajsa Norberg år 1912, Njurunda, Ortsjön).

Julslakten skedde på Lucia-dagen, i ”Svinottan”. Det passade bra då den gamla Luciatraditionen påbjöd flera frukostar, tidig uppgång och sup eller två. Längre tillbaka var detta också den längsta natten på året. Magiska krafter och onda andar var i rörelse och man klädde gärna ut sig till Lussebrud och Lussegubbe och gick i gårdarna och skrämde varandra. Ingen kände till dagens Lucia med ljus i håret förrän i slutet av 1800-talet när den elaka och lite fula Lucia, som man trodde var djävulens hustru  och mor till vitterfolket, inspirerats av seder från Tyskland  och blev vän och vacker i syfte att sprida ljus och värme.

Sist men inte minst skulle julveden huggas. Den skulle förberedas i tid och bäras in på själva julafton.

”Det var viktigt med julveden. På sjulsmässodagen skulle den huggas och då skulle man vara tidigt uppe. Gubbarna i byn gingo då omkring och festade. Jag minns att pappa hade eld uppgjord på vedbacken för att lysa sig med, på sjulsmässomorgonen. (Ur Gammelväla, manus av Emil Löfgren Njurunda 1920-tal).

Med julens förberedelser klara var det bara att vänta in själva julhelgen. Dan, före dan, före dan, före dan.. 🙂

Text: Johanna Ulfsdotter