Det finns också platser för att sörja eller hata, till exempel mellan dörrarna där posten kommer in. Tamburdörren har små gröna och röda glasrutor, den är smal och högtidlig och tamburen är full av kläder, skidor och packlårar men just mellan dörrarna där man nätt och jämnt får rum finns ett ännu mindre utrymme för att stå och hata. Om man hatar i ett stort rum dör man genast. Men om det är smalt går hatet inåt igen och runt kroppen så att det aldrig hinner fram till Gud.

 

Foto: Jan Berg]

 

Vad är egentligen ett mellanrum? frågade min bror mig för ett tag sedan. Som sjätte vävare ut i Studio Supersjus gästbloggande, inleder jag med ett utdrag ur Tove Janssons Bildhuggarens Dotter från 1968. Jag heter Mirjam och kallar mig “Weaver of Space”. Mellan traditionellt hantverk och ny teknik, med inspiration från karga kustlandskap och med ett intresse för mellanrum, offentliga rum, platser vi längtar till och hem. Jag väver rum.

 

Film: Filip Asphäll

 

Många linjer bildar ytor. För en månad sedan reste jag med ryggsäcken full av tråd till ett textilcenter på norra Island. En månad senare reser jag därifrån med väskan exakt lika proppad fast med tyger. Ytor jag vävt fram, rad för rad. Likheterna linje-tråd och yta-väv är många, metaforerna viner – kanske särskilt när man som jag arbetar digitalt och till och med bygger upp väven pixel för pixel i Photoshop.

Ytor skapar i sin tur form. Jag är förtjust i tyger som skulpterats, men jag älskar ännu mer dem som antagit form redan i vävprocessen. Alltsedan jag började väva har jag utforskat en skala av 3D-väv som rör sig från tredimensionella ytor till arkitektoniska moduler vävda i ett stycke – små rum om man så vill. Ibland mikroskopiska, ibland så stora att man skulle kunna krypa in.

Foto: Jan Berg, Axel Larsson.

 

Min fascination för tredimensionell vävning började gro under kandidatutbildningen i textildesign vid Textilhögskolan i Borås. Som någon slags revolt mot mjukt och varmt sökte jag hårda former, vävde tredimensionella moduler i nylon. Transparensen, lagren och de tredimensionella mönstren som framträder däremellan tilltalar mig.

Något drömskt skapas mellan lagren, rent fysiologiskt är det väl den optiska effekten som uppstår då ljuset studsar och filtreras genom lager av monofilament. Men också det metaforiska, som liksom ger uttryck för en längtan eller undran som kräver fokus:

titta länge. Fundera på vad du ser. Är det samma sak som du förväntade dig se? Finns det mer än du trodde på håll? Förändras det du ser med tiden?

 

Foto: Campher Image.

 

Sedan kandidaten har jag vidgat min materialrepertoar till att innefatta även rep, mattrasor och ull. Tredimensionellt såklart. Men jag inspireras fortfarande i synnerhet av textil arkitektur, det temporära: tält, rumsavskiljare som ger rum ny funktion och skapar rum i rum. Det är flyktigt och bär på minnen av trygghet i ett. Jag skulle vilja drista mig till att säga att textil besitter förmågan att sätta stämning på ett rum, och det är därför jag ibland brukar säga att jag väver hela rum.

 

 

För mig är mina mikroskopiska rumsligheter egna små världar. Där sinnet lämnas fritt att leka, fantisera. Min ambition är att erbjuda människor en upplevelse av mellanrum; en plats för sinnet att drömma. Att titta på något och försöka förstå. Hur är det gjort? Är det tillverkat för hand eller av en maskin? Vilken roll spelar det? Vad är det?

Foto: Campher Image.

 

 

Form formar tanken. Jag undrar om man inte utvecklas som människa genom att titta på något man inte vet vad det är. Att konsthantverk kan få vara detta, som utmanar. Som utvecklar en tolerans. Världen vidgas och kanske blir man mer accepterande, öppen för sådant man inte tidigare kände igen. En övning i olikhet, sympati. Kanske till och med i hopp. För om det är någonting vi behöver i dag så är det hopp och drömmar, och kanske är det därför det inledande citatet av Tove Jansson bitit sig fast i mig. Det kopplar de vardagliga föremålen till de starkaste känslorna och till och med Gud. Tänk att en människa kan rymma så mycket?!

 

Det kan göra mig ledsen när någon känner sig osäker på hur man för sig i konstvärlden. Som om den var en stängd egen bubbla som krävde ett särskilt beteende. Det kanske den tyvärr kommit att göra emellanåt. Men just därför berör utställningen på Västernorrlands museum mig litet extra. Inte bara för att jag kommer från Härnösand, utan för att väven fått ta plats. Textil finns överallt omkring oss och knyter an till såväl historia, politik som nostalgi. Alla har en relation till textil, det finns för alla.

I skrivande stund befinner jag mig i slutfasen av en intensiv månads arbete på Icelandic Textile Center i Blönduos på norra Island. Här har jag introducerats för mitt livs drömverktyg: en datoriserad handjacquard. Mönsterbredden är fri, pixlar översätts till trådar och varje tråd lyfts av ett mirakulöst luftsug. Motiv från Höga Kusten och Kebnekajse varvas med experimentella 3D-vävar.

Om en månad tar jag min masterexamen från Textilhögskolan och därefter kastar jag mig ut i frilanslivet som vävare, då jag på heltid ska arbeta med egna konstprojekt och ta beställningar på mattor. Kommer det vara möjligt? Vet inte, jag är skiträdd. Men man vill ju vara en som är modig.

Om form kan forma tankar, så kan mellanrum rymma drömmar. Detta är kanske min!

Foto: Arielle Walker.

www.mirjamhemstrom.se

@mirjamhemstrom

#måsteväva

 

Utställningen Vävgruppen Studio Supersju visas till och med 30/8 2020.