Vävgruppen Studio Supersju del 1 av 7 – Vega Määttä Siltberg
Jag heter Vega Määttä Siltberg och är medlem av vävgruppen Studio Supersju. I det här inlägget vill jag berätta mer om tankarna bakom två av mina verk i utställningen ”Vävgruppen Studio Supersju” och om min konstnärliga process.
Jag har utbildat mig på Nyckelviksskolan och Konstfack och har inte gått någon traditionell vävutbildning. Detta har gjort att jag lärt mig grunden till vävning men sedan behövt prova mig fram själv. Det är genom att undersöka olika tekniker och material som idéer till nya verk uppstår. När jag börjar jobba med ett material vet jag sällan var det ska sluta, vävstolen är som en ram men innanför den ramen kan arbetet ske mer spontant. Kanske hittar jag något i mina prover som kan bli till ett färdigt verk.
Jag tycker om att arbeta med många olika material och uttrycken i mina verk kan variera mycket, det är strama vävar av vass, vävar av plast eller färgsprakande ryor. Det kan tyckas spretigt men när jag betraktar mina egna verk där dom hänger samlade i utställningen slås jag av att alla handlar om och symboliserar liknande saker. Dom är skapade efter varandra som en kedja av tankar. Det är ofta tankar om hållbarhet, förgänglighet, naturens kretslopp och ett intresse för yta och struktur.
Som dom flesta andra nu för tiden så är hållbarhet för människor och miljö något som jag tänker på mycket, att använda begagnade material eller material utan direkt ekonomiskt värde som vass har blivit en ram i mitt konstnärskap. Det är inte endast för att skona miljön. För mig är det en källa till inspiration. Dessa material har ett starkt symboliskt värde och bär på egna historier som jag använder i min konst.
För att förklara detta närmare ska jag berätta om tankarna bakom två av verken i utställningen på Västernorrlands museum.
”Blommande, förmultnande”
I skapandet av det här verket har jag inspirerats av vanitas-motiv från 1800-talet. Vanitas-motiv är stilleben som ofta föreställer vissnande blommor och dödskallar, motiv som ska påminna oss om livets förgänglighet. Verket ”Blommande, förmultnande” befinner sig i ett tillstånd mellan praktfull blomning och långsam förmultning. Materialen i väven symboliserar förgänglighet i kontrast till mer bestående värden. Den glesa bottenvävens naturmaterial kan lätt brytas ner och bli ett med naturen. Ryaknutarna är gjorda av tyger från begagnade blusar och sjalar, mestadels av polyester. Ett förkastat slit och släng material som inte kan brytas ner och försvinna.
Med vanitas-motiven i tankarna gick jag runt i second hand butiker och letade efter intressant material. Det var vår och butikerna började fyllas av blusar och sjalar i skira blom-mönstrade tyger. De flesta av plaggen var av polyester och trots de vackra mönstren och färgerna var det något fult med att de fanns i sådana mängder och för ett så billigt pris. Dom tycktes för mig symbolisera samma sak som målningarna av vissnande blommor och dödskallar, något som är vackert men samtidigt övermoget eller ruttet.
Vassväv Kollage
Under vinterns kallaste dagar åker jag till en sjö utanför Stockholm för att skörda. Det är bäst att vänta tills isen är tjock så att man kan gå på den och slå vassen med en lie. Man måste passa på att skörda den för man vet inte hur länge isen ligger och när våren kommer börjar vassen tyna bort och ersätts av nya skott. Det finns hur mycket vass som helst och jag blir exalterad av att kunna gå ut och plocka mitt material själv från där det växer.
Detta verk är en väv av vass, ull och lin, den är ihopsydd av flera mindre vävar. Första gången jag vävde med vass var under mitt examensarbete på Konstfack 2016. Jag har tagit vara på en hantverksteknik som funnits i min släkt i tidigare generationer och utvecklat den på mitt eget sätt. Det finns ett foto på min mamma och hennes bröder när de sitter vid köksbordet i lägenheten i Finland där de bodde när de var små. Väggen i köket var av betong och för att göra det trivsammare gjorde min morfar vävar av vass som han täckte väggen med. Det var så jag kom på idén att använda mig av vass. Min morfar var möbelsnickare men kunde även väva och sy.
När jag bestämt mig för att väva med vass började jag att experimentera. Jag provade att använda olika slags varp, att färga vassen med växtfärger och kom till slut fram till att jag skulle kombinera vassen med inslag av ullgarn. Genom att kombinera inslag av vass med mörkt ullgarn kunde jag få fram mönstereffekter och ullen fungerade även lite stötdämpande för vassen som är ett ganska skört material. Skalan på vasstråna inspirerade mig till att väva i ett stort format. Examensprojektet blev en vassväv i samma skala som den i utställningen på Västernorrlands museum (240x370cm) och sedan dess har jag fortsatt att väva med vass.
I utställningen kan ni se fler vävda verk av mig och mina kollegor i Studio Supersju. Om ni vill veta mer om min konst kan ni även besöka min hemsida eller mitt instagram-konto, välkomna!