Från fiskesamer till modern renskötsel – om Västernorrlands samiska historia.

Varje år kommer renskötare från Lappland och Jämtland med tusentals renar till Västernorrland för vinterbete. I dag finns här också en fastboende samisk befolkning. Många av dessa är ättlingar till skogssamer, fiskesamer och sockenlappar; andra härstammar från fjällsamer.

I Ewa Ljungdahls skrift Samer i Västernorrland förr och nu kan man bland annat läsa om den fast boende samiska befolkningen, som är spridd över hela länet och har väldigt olika bakgrund.

Häftet Samer i Västernorrland förr & nu inleds med texten:

“Västernorrlands län är ett län som inte så ofta förknippas med samer. Detta trots att det finns en fastboende samisk befolkning i hela länet, och att både Ångermanland och Medelpad varje vinter besöks av renskötare och tusentals renar från samebyar i södra Lappland och Jämtland. Längre tillbaka fanns flera samiska befolkningsgrupper i länet, till exempel skogssamer och sockenlappar, och spår efter samisk verksamhet finns i precis över hela länet. Samer och övrig befolkning har i alla tider haft täta kontakter och mötts i olika ärenden.” (Eva Ljungdahl, “Samer i Västernorrland förr & nu”, 2018).

I samiska sammanhang är det svårt att avgränsa det markområde som idag utgör Västernorrlands län.

Längre tillbaka fanns inga fasta gränser, varken mellan landskap, län eller nationer. Renarna rörde sig över stor landområden där det fanns bete, och renskötarna följde efter oavsett om man befann sig i Ångermanland eller Lappland, Sverige eller Norge.

Skogssamer fanns i norra och inre Ångermanland och hade inte så stora renhjordar, utan levde av jakt och fiske. När skogsrenskötseln tog slut på 1800-talet var det många som blev nybyggare på sina skatteland.

Ett ”lappskatteland” var ett geografiskt avgränsat område som enskilda samer betalade skatt för att bruka. Fiskesamerna levde i älvdalarna, till exempel längs Ångermanälvens nedre del eller längs kusterna och andra bodde ute på öarna. De var skickliga på att tillverka fiskeredskap och sysslade också med hantverk.

”Sockenlappar” bodde vanligtvis i en stuga eller kåta i socknens utkant och hade några renar, en ko, eller getter. De var anställda av socknen för att utföra arbetsuppgifter som bönderna inte ville befatta sig med, till exempel att avliva och flå hästar, hundar och katter.

De skulle också se till att varg och björn höll sig borta från bygden. I Sundsvall och Härnösand fanns det ”stadslappar” som höll rent i staden.

Fjällsamerna har funnits i Västernorrland i flera hundra år.

De kom med sina renar från samebyar i Jämtland och Lappland strax före jul för det viktiga vinterbetet och stannade till april, då det var dags att återvända till fjällen.

Fram till början av 1900-talet flyttades renarna till fots. På grund av industrialismens utveckling ändrades flyttvägarna och i dag flyttar många renskötare sina renar med lastbil till bra vinterbetesmarker.

Marknader har varit viktiga mötesplatser för samer och bofasta, skriver Ewa Ljungdahl. I städerna Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik var dessa välbesökta och det var stor efterfrågan på de samiska produkterna.

Det var också viktigt att det fanns bra betesmarker nära orterna, till exempel vid Södra och Norra Stadsberget på Alnön, Härnön och Hemsön i närheten av Härnösand.

I dag kan man hitta många spår i Västernorrland som visar på samisk härkomst, bland annat ortnamnen Lappholmen, Lappberget, Lappbäcken och Lappudden. Det finns också lämningar av eldstäder längs fjällsamernas flyttleder mellan sommar- och vinterbeteslandet.

För den som vill veta mer om samer i Västernorrland finns det två sameföreningar i Västernorrland. Västernorrlands sameförening är en länsförening som ligger på Norra Berget i Sundsvall. Här jobbar man med kurser för att lära ut om den samiska kulturen och varje höst bjuds det på traditionellt renkok.

Örnsköldsviks sameförening vill vitalisera den samiska kulturen i Ångermanland och i kommunen. Båda föreningarna har aktiviteter på samernas nationaldag den 6 februari, men de ordnar också utflykter, föreläsningar och kurser.

På Gaaltije.se finns skriften ”Samer i Västernorrland” att ladda ner som PDF:

Samer i Vasternorrland.pdf (gaaltije.se)

Skriften ”Samer i Västernorrland förr & nu” ger inte en heltäckande bild av samernas historia i Västernorrland, men den berättar en mångskiftande historia och läsaren får lära känna några samiska kulturmiljöer. I slutet ger författaren lästips för den som vill lära sig mer om samer.

Skriften kom ut 2018. Den finns tyvärr ej att köpa på museet men kan finnas på antikvariat.

Samerna är ett av världens urfolk och det enda i Europa.

Av världens befolkning tillhör ca 370 miljoner människor i 90 länder ursprungsfolken och utgör därmed 5% av jordens befolkning.

Gemensamt för ursprungs¬¬folk (eller urfolk) är att de levt på samma plats genom historien innan länderna invaderats eller kolonialiserats. De har egen kultur, eget språk och egna sedvänjor som skiljer sig från samhället runtomkring. Samerna levde i Skandinavien långt innan nationsgränserna drogs upp.

Det betyder inte att människor som tillhör ett ursprungsfolk alltid lever och livnär sig på samma sätt som förfäderna. Världen ändras och en anpassning sker. Urfolken behåller vissa traditioner medan andra ändras med tiden. Identiteten är – precis som hos alla människor – under ständig förändring.

År 1989 antog den internationella arbetsorganisationen ILO konvention 169 för ursprungsfolkens rättigheter. År 2002 etablerades även Permanent Forum för ursprungsfolk. Den 13 september 2007 antogs urfolksdeklarationen av FN:s generalförsamling. I den anges en miniminivå för hur urfolkens frågor bör behandlas i olika länder, men är inte juridiskt bindande.

ILO 169 skapar inga nya markrättigheter för samerna, men ställer krav på att de markrättigheter som finns ska erkännas och respekteras. Dessutom måste rättigheterna kartläggas. Samernas rättigheter till land och vatten är en omstridd fråga. Den 23 januari 2020 kom domen i det uppmärksammande målet mellan staten och Girjas sameby. Högsta domstolen kom i sin dom fram till att samebyn, men inte staten, har rätt att upplåta småviltsjakt och fiske på byns område. Och att Girjas sameby har rätt att utöva jakt och fiske enligt urminneshävd.

Striden har pågått i en tid när Sverige får allt mer svidande kritik av FN för att inte ge samerna rättigheter till traditionella markområden, bland annat i FN:s rasdiskrimineringskommitté. Och samtidigt har även kampen hårdnat om naturresurser i norra Sverige. I detta finns något väldigt motsägelsefullt när det gäller bilden av Sverige som på ytan gärna vill beteckna sig som världens snällaste och hjälper urfolk i många andra länder.

 

Läs mer: http://www.samer.se/

Samiska flaggan. Foto: Marie Enoksson, Sametinget.se.