Julen 1975 var jag sju år och jag hoppades som vanligt att Scooby-doo skulle visas på TV på julmorgnarna. Annars skulle det vara för bedrövligt.

Utan Scooby-doo, ingen riktig jul.

(Ett år visades inte Scooby-doo på julmorgnarna och som jag minns det visade sig inte heller solen förrän långt efter tjugondedagknut…)

Jag var mycket intresserad av tv-utbudet när jag var barn. Jag hörde också till de säkert rätt få i min ålder, som aldrig missade Filmkrönikan med Nils-Petter Sundgren. Jag var ständigt öppen för information om nya filmer och eftersom detta var i en tid långt före hemdatorer och internet, var jag därmed hänvisad till det jag kunde snappa upp via tv och tidningar.

Inför julen 1975 hade det meddelats att det skulle visas en ny, tecknad film på julafton. Den skulle vara gjord av Per Åhlin och det visste jag ju, att det vara samme man som hade tecknat Dunderklumpen.

Dessutom var det den där roliga, långa, rödhårige farbrorn Tage Danielsson som skrivit sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, som den hette.

Jag var kolossalt spänd inför detta.

 

När jag fick min veckopeng inför julen, lät jag införskaffa nya numret av Röster i radio & TV som jag köpte på Shell-macken i Mjällom som drevs av Gottfrid Näsholm.

Karl-Bertil Jonsson fanns på omslaget, som jag minns det.

Jag gick andäktigt hem med tidningen, hämtade en penna och satte mig för att noga gå igenom tv-tablåerna och märka ut alla tv-program jag ville se.

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton var huvudnumret för mig.

Till och med viktigare än Kalle Anka & hans vänner.

Lyckligtvis krockade inte Karl-Bertil ned Julnygammalt med Bosse Larsson, som min mormor alltid prompt ville se varje jul. Det var en lättnad. Annars hade det kunnat bli kris.

 

När sagan väl sändes blev jag helt tagen. 

 Jag var salig.

Den var fantastisk.

Både figurerna, berättelsen och den underbara saxofonmusiken gick rakt in i mitt hjärta för att stanna där.

Jag ville att Karl-Bertil Jonsson alltid skulle visas på julafton och jag visste att jag skulle se den så ofta jag bara kunde.

Och så blev det.

 

Karl-Bertil Jonsson är för min julstämning vad vinylskivorna är för min harmoni.

Jag kan hela berättelsen utantill, allt som sägs i den och jag kan härma karaktärernas röster rätt bra.

Som Tyko Jonsson, Karl-Bertils far, vars röst Toivo Pawlo lånade ut:

”Sa och sa!? Det var ju m i n tallrik!”

Tyko, som befarar att han närt en kommunist vid sin barm när hans son tagit den målade porslinstallriken från faster Märta som hon skickat till familjen, för att i stället ge den till en fattig. 

Och jag spelar ofta ledmotivet, som framförs av Arne Domnérus tillsammans med Gunnar Svensson och Sture Åkerberg. Svensk jazz av högsta klass.

 

Tage Danielssons saga om Karl-Bertil Jonsson är lika giltig och viktig idag som 1975.

Världen skulle må bra av fler Karl-Bertil och Sverige saknar en humanist, humorist och samhällsbetraktare som Tage Danielsson.

I kväll klockan 19.05 sitter jag g a r a n t e r a t framför tv:n tillsammans med min mor på Nordingråvallen, tittar på Sagan om Karl-Berti Jonssons julafton och hoppas att dess budskap ska nå fram och in till så många som möjligt.

Tavlan på bilden här ovan är min egen. Signerad av Per Åhlin.

Jag blir lika varm inombords varje gång jag tittar på den.

Karl-Bertil kommer att följa mig som en kär vän livet ut och sämre vänner än så kan man sannerligen ha.

”Nu är julen kommen, nu är julen här, liten och så kulen men ändå så kär…”

 

Vilket är ditt förhållande till Karl-Bertil Jonsson?

Berätta gärna om det här!

Jag heter Olof  Wigren, bor på Svanö i Ångermanälvens mynning och kommer under december att blogga på den här sidan om julen och julminnen.