Varumärket inregistrerades förvisso redan 1965 och jag är född våren -68.

Men, jag vill nog ändå påstå att jag tillhör den första snowracer-generationen. Ungarna som fick de första exemplaren av snöbobben med två skidor och, framför allt, ratt!

Kälkarna och stjärtlapparna hade regerat ohotade i alla de snötäckta backar fram till dess, men nu var det snowracern som var nummer ett.

För en liten grabb som tidigt trånade efter ett Stiga hockeyspel men fick vänta länge på att få ett, var det spännande att samma företag som tillverkade det även gjorde snowracern.

En jul i min barndom, det kan ha varit mitten av 1970-talet, kom Tomten med ett stort paket innehållande en snowracer.

Jag var förstummad. Men glad, förstås.

Harig som jag var och alltid varit, kastade jag mig inte ut med den i de värsta backarna utan började i smyg på små snöhögar hemma på tomten i Mjällom.

Modet växte långsamt.

Mycket långsamt.

Steg två var att åka med den utför Ringvägen ned mot vägen som gick rakt genom byn från Nordingråvallen mot Norrfällsviken.

Slutligen var det dags för elddopet: att med pappas hjälp dra snowracern upp till Högklinten – 281 m ö.h – och åka nedför på vägen.

Det var svindlande.

Pappa satt bakom mig på snowracern. Jag höll i ratten men lyckligtvis hade pappa också händerna redo att greppa den för till sist tyckte jag att det gick så fort att jag helt sonika släppte ratten och blundade… av skräck.

Efter den strapatsen återgick jag till mindre och beskedligare backar.

Snowracern är dock en oförglömlig julklapp.

Minns du när när du fick din första kälke? Och hur du upplevde det?

Berätta gärna om det här!

Jag heter Olof  Wigren, bor på Svanö i Ångermanälvens mynning och kommer under december att blogga på den här sidan om julen och julminnen.