Du kan lyssna till samtliga texter om utställningen, utom föremålslistan, denna finns än så länge bara i utställningslokalen.

För att du ska kunna lyssna på texten behöver du installera en QR-läsare i din mobiltelefon.

Hur man använder QR-Koder
I denna utställning så finns det QR-koder, med din iphone eller Android mobil kan du scanna koderna och få media uppspelad i din mobil/surfplatta.

Iphone: Gå till appstore och sök efter QR Reader for iphone. Installera. Starta sedan appen och scanna av QR-koder som du hittar.

Android Gå till Google Playstore och sök efter QR Code Reader. Installera. Starta sedan appen och scanna av QR-koder som du hittar.

Klicka för att lyssna:

Utställningen ”Couture och trasmattor” är ju en del av temat ”Textilt arv”.
För mig är arv något betydelsefullt som skyddar oss från rotlöshet och identifierar vår plats i historien och som till stora delar formar vår identitet.

1884 föddes Mammas mormor, Signe Hallgren, i en djupt religiös familj. Signe gifter sig sedermera med den mindre troende Fedinand. Trots sin religion var hon tämligen egensinnig. Bland annat så färglade hon hemmets tavlor och textilier med oljefärg då hon tyckte de var för bleka. Signe skrev också psalmer med egna tolkningar av Guds budskap.

1907, vid 23 års ålder, födde Signe en dotter som hon lät döpa efter Söders församlingar; Karin, Maria, Sofia. Hon tyckte inte att det passade att döpa en flicka till Högalid så det fick vara. Karin, Maria, Sofia kallades till vardags Kajsa.

Kajsa, min mormor, påverkades inte mycket av sin mors starka tro. Däremot ärvde hon Signes egensinniga inställning till livet. Kajsa ville vara ekonomiskt oberoende och utbildade sig till sekreterare och ekonom vilket var ovanligt för kvinnor på 1920-talet.

1928 träffade Kajsa sin blivande make Olle och flyttade in i en etta på Skånegatan. Trots att det var mellankrigstid reste Olle och Kajsa en del utomlands, för att som Kajsa sa, det är viktigt att bilda sig en egen uppfattning om världen. När Kajsa var 23 år, 1930, föddes Marianne, min mamma.

Marianne visade mycket tidigt i livet ett stort intresse för mode, kläder och sömnad. Fortfarande som vuxen återkom hon ibland till en händelse som inträffade när hon var åtta år. Hon hade sytt en vacker spetsklänning av en gammal gardin till sin docka med äkta hår. En dag när hon lekte på gården råkade hon tappa dockan med den nya spetsklänningen i en kokslucka på Skånegatan. Det var en stor sorg som grämde henne hela livet.

På sin trettonårsdag fick Marianne en symaskin på villkor att Kajsa också fick använda den. Kajsa var mycket mån om att vara up-to-date och sydde om sin mamma Signes kläder till sig själv. En del utstyrslar blev rent uppseendeväckande men det brydde hon sig inte så mycket om.

Marianne favoritämnen i skolan var slöjd och hemkunskap. Direkt efter flickskolan påbörjade hon den första i raden av många utbildningar på sin väg mot att bli couturesömmerska.

1953, blev även Marianne gravid vid 23 års ålder, precis som sin mor och mormor. Mariannes blev förtvivlad när hon insåg att hon måste göra uppehåll i sin utbildning. Då sa Kajsa att: ”Vi tar hand om ungen”. Marianne protesterade och blev rädd för vad grannarna skulle säga. Då röt hennes far Olle till ”Vi ger blanka fan i vad de där skvallerkärringarna tisslar och tasslar om”. Så när jag föddes blev jag kvar hos Kajsa och Olle, min mormor och morfar på mina tre första år.

Mamma studerade och arbetade om vartannat och hade mycket svårt att få pengarna att räcka. I början av sin textila utbildning fick hon låna pengar av sin pappa men han och Kajsa hade det inte heller så gott ställt nu när Kajsa inte arbetade utan var hemma med mig.

Efter tre år hade de inte längre råd att ta hand om mig så jag fick följa med Mamma från stad till stad Sverige runt på olika jobb. Jag minns att vi reste i godsvagnar, med tidningsflyg och på bryggeribilsflak. Hon måste verkligen haft det magert ställt. Trots det var både Mamma och jag alltid ytterst välklädda, hela och rena. Senaste modet och mycket välskräddat. Jag är säker på att hon var fullt medveten om att klädseln fungerade som dåtidens CV och att de första minutrarna i ett möte var avgörande.

Naturligtvis var det inga köpta märkeskläder vi bar utan slitna kläder som snälla tanter hade skänkt. Mamma tog tillvara på de icke slitna partierna. Var de små blev det kläder till mig, var de större kanske det räckte till henne. Var det dukar kunde det bli kjolar. Var det loppätna pälsar kunde det bli till pälskragar, muddar eller puffar. Var det stora stycken som gick att rädda kunde det hända att vi matchade varandra i samma tyg och liknande modeller. Hon var 26 år och jag 3. Det väckte alltid lite extra munterhet. Så här for vi runt Mamma och jag till Borlänge, Mora, Robertsfors och en hoper andra ställen.

När hon var 29 år och jag 6, träffade hon Harry på en sommarkurs på Kapellagården på Öland. De gifte sig och vi flyttade till Sigtuna där han arbetade som husfar på Sigtunaskolan. Sigtuna var en liten stad och Mamma hade svårt att få jobb som motsvarade hennes kompetens i högre sömnad. De bestämde sig för att flytta till den stad som kunde erbjuda dem båda bra arbete. Det blev Härnösand. 1962 gick flyttlasset till Norrland.

Mamma fick arbete på skrädderiet på dåvarande Vanföranstalten, nuvarande Landsarkivet. Flickorna som bodde på anstaltens elevhem fick sin yrkesutbildning på skrädderiet. Vanföranstaltens skrädderi hade mycket gott renome  långt utanför Härnösand. Domprostinnan, biskopinnan, rektorskan och en hoper ordensfruar beställde vackra och komplicerade utstyrslar från skrädderiet på Vanföranstalten.

Jag minns det som en fantastisk miljö. Skrädderiet låg högst upp i huset under det brutna taket med vackra väggmålningar på kläder från olika tidsepoker. Det doftade varmt och tryggt av alla tyger. Det var tyst och jobbades flitigt. Symaskiner burrade men mycket syddes för hand. Och det pressades, hela tiden, varje liten söm och sprängveck pressades ut innan det dög att fortsätta. Det var en värld av siden, sammet och duschesse.

Jag hade fått min första Barbiedocka och satt under de stora skräddarborden och fångade upp tygresterna som ramlade ner och sydde liknande utstyrslar som Härnösands societet bar. Det var en sluten värld, ingen radio som skvalade, inget spring ut och in. Bara undervisning. ”Om ni ska skilja syntet från naturfiber eldar ni på en liten bit av tyget… Ska ni sy en rullfåll i tunn chiffong så blöt vänster tumme och pekfinger så går det lättare. Pressa alltid bystvecket neråt med presstrasa innan ni syr sidsömmen…Ta bara en tråd av tyget i smygsömmen så att den inte syns från rätan” Jag satt under bordet och lyssnade och lärde. Och tog till vara på tygrester.

Det patos för världen som genomsyrade både Signes liv, att i det religiösa göra gott, och i Kajsas, att återbruka allt från brödpåseklipps till tyger och garner, kom också att prägla Mammas liv. Det återbruk hon ägnade sig åt tidigt i livet hade inte bara med dålig ekonomi att göra utan med en stark känsla för att inte slösa på jordens resurser.

När Lena Larsson på 60-talet predikade sin ”slit- och -slängfilosofi” på radion kunde man höra Mamma ropa från sitt arbetsrum ”Herregud, jag tror att jag går upp i limningen, den arma människan begriper ju inte vad hon pratar om!”

Mamma åt bara ”lyckliga” djur som tex lamm, ren och älg. Hon var mycket mån om att man skulle förvalta sin egen kropp på samma ansvarsfulla sätt som man var rädd om jordens resurser. Redan på 60-talet mjölksyrade hon grönsaker och gjorde kombucha för de läkande bakteriernas skull. Hon odlade kolossala mängder grönsaker och vi åt mycket vegetariskt. Hennes saft ”Mormors goda rabarbersaft” var omtalad och såldes tillsammans med rabarbermarmeladen på Korsmässomarknaden på Murberget.

Mamma reste mycket men flög sällan, av miljöskäl. Hon var med i den allra första gruppen svenskar som åkte hela transibiriska järnvägen från Moskva till Vladivostok och vidare in i Kina 1971. Andra resor gick med båt. På Volga, Hurtigrutten, Göteborg-Amsterdam för att komma ner i Europa. Men när hon skulle vandra på Himalaya i snöstorm då flög hon.

Trots sin radikala inställning var Mamma alltid oklanderligt moderiktigt klädd. Dyrt trodde många. Återvunnet visste vi som stod henne nära. Om man hade sett henne klippa mattrasor av små, små tygbitar, klippa varje ände i 45 graders vinkel, sy ihop alla småbitarna omlott, rulla ihop de hopsydda trasorna i nystan och sortera alla nystanen i färg för att sedan väva fantastiska trasmattor. Hade man sett det skulle man förstå att hon kunde förvandla vad som helst till hur fint som helst.

Mamma fick utstå mycket spe och prat bakom ryggen för sina kreationer. Hon var väl medveten om det men gjorde sina val och gick med huvudet högt och citerade med jämna mellanrum Agnes i ett ”Drömspel”; ” Det är synd om människorna…” sedan lade hon till lite Signe ”…ty de veta icke vad de göra” Kontrasten var kanske som mest påtaglig när hon under några jular kom i päls, begagnad och omsydd, med hemlagad mat åt de som levde på Härnösands skuggsida.

Ett annat citat som hon ofta upprepade var; ”Hellre ett kort liv i frihet än ett långt i fångenskap”. Friheten, integriteten och självbestämmande var oerhört viktigt för Mamma. Hon slogs som en väderkvarn mot allt som påverkade människors liv på ett, i hennes tycke, negativt sätt.

Detta gällde bland annat GLC som etablerade sig i Härnösand 1969 och som 1975 togs över av Hagraf. Mamma var helt orubblig i sin uppfattning att de gifter som fabriken släppte ut var canceframkallande. Hon skrev insändare, gjorde studiebesök, pratade med miljönämnden, skrev till regeringen och mycket mer men fick inget gehör. Hon gav sig inte. Ända fram till Hagraf lade ned 1990 kämpade hon utan resultat för att få till en analys på vilka ämnen som släppts ut i luft och vatten.

1986 när Tjernobylregnet föll över Härnösand sa Mamma att man måste följa utvecklingen av cancer för hon var säker på att man skulle komma att se en topp om 10-20 år.

På våren 2006 drabbades mamma av en tumör i lilla hjärnan. Hon var övertygad om att den berodde på en kombination av Hagrafs utsläpp och det radioaktiva avfallet efter Tjernobyl. Den 6 mars 2007 avled mamma stilla och lugnt hemma i sitt arbetsrum bland trådrullar, vinkelhakar, tyger och framför utsikten över Härnösand.

2014 kunde man läsa i Tidningen Allehanda, citat; ”Resterna efter grafitfabriken Hagraf utgör mycket stor risk för människors hälsa och miljö. Området klassas som högsta riskklass av länsstyrelsen”. Slut citat.

Förra veckan, den 15 november stod det att läsa i Sundsvalls Tidning, citat: ”Gävleborg och Västernorrland har haft flest cancerfall i Sverige de senaste 21 åren. Det är samma län som fick mest radioaktivt avfall vid Tjernobylkatastrofen. Forskare misstänker koppling”. Slut citat.

Mamma begravdes i kretsen av den närmaste familjen och på kistan låg ett bårtäcke som jag hade sytt av de överblivna tygerna från hennes tid på Vanföranstalten och med ett broderat citat av Alexandra Kollontay:

Man måste leva
Leva och arbeta
Leva och kämpa
Leva och älska livet
Som bina i syrenerna
Som fåglarna i trädgårdens buskar
Som gräshopporna i gräset