Magnus Källström - Runor i Medelpad

Magnus Källström är docent i nordiska språk samt runolog, och forskar bland annat på runskrift och runstenar i Sverige. Här berättar han om hur man kan avläsa runskrifter och om runstenar i Medelpad.

Runor i Medelpad

Att läsa runor från vikingatiden behöver inte vara svårt. Först måste man lära sig runraden, den s.k. futharken, som var den tidens alfabet. Runorna är mycket äldre än vikingatiden och när de skapades någon gång efter början av vår tidräkning bestod runraden av 24 tecken. På vikingatiden hade dessa reducerats till 16. Det såg ut så här:

Troligen bygger runorna på det latinska alfabetet och en del tecken ser därför nästan ut som våra bokstäver gör i dag som t.ex. r, i och b. Andra har en form som ligger ganska långt från dagens bokstäver som h och b.

Vi tror att det äldre runalfabetet med 24 tecken mycket väl täckte de ljud som fanns i den tidens språk, vilket var mycket olikt det vi talar i dag. Strax före vikingatiden genomgick detta språk stora förändringar, vilket innebar att det fick fler ljud är det hade haft tidigare. Det gamla runalfabetet blev därför svårt att använda när man skulle skriva. Det borde ha varit naturligt att bygga ut detta alfabet med fler runor, men den som skapade den vikingatida runraden valde i stället att ta bort så många runor som möjligt och låta ett och samma tecken stå för flera olika ljud. Detta lär vara unikt i skrifthistorien och hur kan ett sådant skriftsystem vara funktionellt?

Det måste det ha varit och den som skapade de vikingatida runorna verkar ha iakttagit var och hur språkljuden bildas i munnen. För de nio vokalljuden fanns i stort sett bara tre runor till hands: i, a och u, men motsvarande ljud markerade också ytterpunkterna i vokalsystemet. Man tycks också ha lagt märke till hur läpparna formades när ljuden uttalades. De ljud som bildades med rundade läppar som u, o, y och ö återgavs med u-runan, medan de som bildades utan läpprundning som i, e och ä skrevs med i-runan.

När det gäller konsonanterna verkar skaparen av runraden ha noterat var dessa bildades i munnen. Ljud som p och b bildas med läpparna och enda skillnaden dem emellan är att p är tonlöst och b tonande. Dessa tecknades båda med runan b. Samma sak gäller t och d som bildas mot tänderna och som båda återges med runan t osv.

Ett par ljud som hade egna tecken i den vikingatida runraden finns inte längre i svenskan. Runan þ (som är samma bokstav som ännu används för att skriva isländska och som där heter þorn) stod för ett läspljud liknande det som i dag förekommer i engelskans thing. Detta ljud kunde också vara tonande och lät då som th i engelskas that. Runraden hade också två runor för r. Den runa som ser ut som en uppochnedvänd gaffel var ett sorts glidande och surrande r-ljud (ett mellanting mellan tonande s och r) och kunde i stort sätt bara stå i slutet av ord.

Varje runa hade också ett namn, som ofta började på samma ljud som runan (vanligtvis) betecknade. Runan f hette exempelvis fé som betyder ’boskap; rikedom’, runan u úrr ’uroxe’ etc. Dessa namn användes förmodligen för att man lätt skulle minnas vilket ljud som en runa kunde markera. Uttalet av ett av dessa runnamn förändrades under vikingatiden. Runradens fjärde runa hette nämligen ursprungligen áss ’asagud’ och uttalades med ett nasalt a som i franskan an, en. Med tiden började detta ord istället uttalas med ett å-ljud som óss [åss]. På lite äldre runstenar står därför denna runa för ett a-ljud, medan den på yngre markerar o (dvs. å)

Har man lärt sig runraden och ovanstående regler är det bara att söka upp närmaste runsten och börja läsa.

Medelpads runstenar

Från Medelpad känner vi till 19 runstenar, som alla är från vikingatiden. 14 av dessa finns fortfarande kvar, medan fem endast är kända genom äldre avteckningar. Redan på 1600-talet började man nämligen rita av runstenarna och på så sätt känner vi till många stenar som senare har försvunnit.

Runstenarna i Medelpad följer vattendragen: Ljungan i söder och Selångersån vid Sundsvall. Det var också här den vikingatida bebyggelsen låg.

Seden att resa en runsten har sina rötter i hednisk tid, men det var först i samband med övergången till kristendomen på 1000-talet som den fick ett uppsving och man kan se hur traditionen sprider sig från Danmark i söder och upp i Sverige. Till de norrländska kustlandskapen kom den sannolikt ungefär samtidigt som till Mälardalen omkring år 1000, men medan det i Uppland finns långt mer än tusen runstenar känner vi från vart och ett av landskapen Gästrikland, Hälsingland och Medelpad bara ett tjugotal. I Ångermanland har märkligt nog aldrig någon runsten hittats fast vi vet att den vikingatida bebyggelsen var ganska omfattande.

Runstenen vid Attmars kyrka

Den som vill läsa en runsten kan med fördel åka till Attmars kyrka. Där finns två runstenar, som båda hittades på 1800-talet en bit från den plats där de står i dag. Den största är enklast att ta till sig. Den består av två ormar eller rundjur som är placerade på ömse sidor om ett stort kors.

Man ska börja läsa vid huvudet till det rundjur som finns till höger. Läser man runorna står det här först hokunlitrita, varefter det följer ett litet lodrätt streck. Detta är ett skiljetecken som användes för att dela upp orden. Medelpadingarna var dock inte så förtjusta i sådana skiljetecken och det vanligaste var att de inte sattes ut utan skrev hela texten i en enda lång följd. Sedan var det upp till läsaren att själv hitta ordgränserna i texten. Det måste man även göra i den första runföljden på Attmarstenen. Den består nämligen av tre ord: hokun lit rita. Det första är namnet Håkon (dvs. dagens Håkan) och o-runan står här för ett nasalt a, vilket den ofta gör i Medelpad. Det följande ordet lit är ganska lätt att känna igen. Här står i-runan för e och man ska alltså utläsa det som let ’lät’. Nästa ord ser ut att kunna vara vårt rita, men det ska utläsas retta och betyder ’(upp)resa’.

Nästa ord är stin. Det motsvarar givetvis vårt nutida sten. Detta ord skrivs ofta stain på runstenarna och uttalades med en diftong precis som man ännu gör t.ex. på Gotland. Att det står stin på Attmarstenen kan tyda på att ordet redan då hade fått uttalet sten i den lokala dialekten.

Sedan blir texten på Attmarstenen lite svårare. Man läser þinobtiʀ, vilket inte är så lätt att genomskåda, men som ska utläsas som þenna æptiʀ ”denna efter”. Runan o är gemensam för de båda orden och ska alltså läsas två gånger, första gången som a och den andra gången som ä! Att inte upprepa en runa om nästa ord skulle råka börja med samma tecken är ett typiskt drag på de medelpadska runstenarna.

Därefter kommer ett personnamn skukna, som ska utläsas som Skygna. Runan u står här alltså för y. Namnet lyder i sin grundform Skygni och betyder ’den skarpsynte’. Efter detta följer runorna bruþursin som står för broður sinn. Här behövs inte så mycket fantasi för att man ska lista ut att det betyder ”sin broder”.

Då har vi läst inskriftens första mening utan allt för stor ansträngning. Fortsättningen är mycket lik denna. Det står: aukabtiʀalþruþimuþursino. Delar man upp det på rätt sätt blir det betydligt enklare:

auk abtiʀ alþruþi muþur sino

Ordet auk står för ok och betyder ”och”, ett mycket vanligt ord då som nu. Vi känner sedan igen ordet för ”efter” även om det här är stavat med den vanliga a-runan. Därefter följer ett mycket ovanligt kvinnonamn, nämligen Altrud. Sedan följer muþur sino moður sina som givetvis betyder ”sin moder”. (Här används o-runan igen för nasalt a eftersom den står efter nasalen n.)

Vi har därmed nått svansen på det högra rundjuret. Visserligen ser vi att det finns något ristat nedanför detta, men det är med betydligt modernare stil. Det står ”Funnen 1875 26/8 CPGS”. Det sista är initialerna för den som upptäckte stenen i augusti år 1875, häradsdomaren Carl Petter Grafström.

Vi ska i stället gå över till det vänstra rundjuret, där vi också börjar vid huvudet och där det står:

kuþhialbiþiʀasaluaukuþmuþiʀ

Här måste man på samma sätt försöka hitta ordgränserna i texten:

kuþ hialbi þiʀa salu aukuþ muþiʀ

I det inledande kuþ återger k-runan ett g-ljud. Det står alltså Guð ’Gud’. I hialbi används b-runan för p och ordet är alltså hialpi, motsvarande vårt hjälpe. Det står alltså ”Gud hjälpe”. Vi har här att göra med början av en kristen bön. Det följande þiʀa salu står för þæiʀa salu ”deras själ” och aukuþ muþiʀ för ok Guðs moðiʀ ”och Guds moder”. Det sistnämnda kan vara lite svårt, dels för att k-runan i aukuþ ska läsas två gånger: först som k och sedan som g, dels för att ristaren har gjort ett misstag och råkat hoppa över en runa. Det borde ha stått kuþs ”Guds”, inte kuþ.

Hela meningen blir därmed ”Gud hjälpe deras själ, och Guds moder” eller om man tar en mer modern ordföljd: ”Gud och Guds moder hjälpe deras själ”. Gud syftar här på Kristus och ”Guds moder” är givetvis jungfru Maria.

Runstenen vid Attmars kyrka är rest av Håkon till minne av hans bror Skygne och hans mor Altrud. Det senare är ett mycket ovanligt namn, som endast finns på en enda runsten till i hela världen. Den står vid Berga i Njurunda och allt talar för att det handlar om samma person. Denna sten har Altrud tillsammans med ett syskon rest till minne av sina föräldrar. Också namnet Håkon finns på en annan runsten i Medelpad, nämligen den som finns inmurad inne i Tuna kyrka på andra sidan sjön Marmen. Här är dock Håkon namnet på runristaren och det är mycket tveksamt om han ska identifieras med den Håkon som har låtit resa Attmarstenen. Om det var runristaren Håkon borde han väl ha huggit stenen själv, men så ser det inte alls ut. I stället liknar den mycket runstenar av den uppländske runristaren Åsmund Kåresson.

Tidigare har man tänkt sig att Åsmund har gjort någon form av förlaga som en lokal runristare sedan har utfört, men det finns också en hel del som tyder på att det faktiskt är Åsmund själv som har hållit i mejseln. I sitt sätt att skriva har han nämligen många drag som tyder på att faktiskt kan ha haft sina rötter i Medelpad! Attmarstenen som är lite osäkert huggen skulle då kunna vara ett ungdomsverk. Men detta är en annan historia.

Stockholm 2021-05-07

Magnus Källström

Riksantikvarieämbetet, Runverket

Magnus Källström.