Cajsa Lund – Ljud i forntiden
Cajsa Lund är en av få musikarkeologer och forskar på ljud och instrument i forntiden. I sin presentation demonstrerar olika ljud med instrument som forntidens människor i Västernorrland kan ha använt.
Ljud i forntiden
Hur kan vi veta något – ljuden och rösterna från dessa avlägsna tider har tystnat för länge sedan och det finns varken noter eller bokskrift som kan berätta. Men det finns indirekta spår efter ljuden, både efter de naturgivna och de som människorna själva åstadkom.
Varje fynd som arkeologerna gör är egentligen ett slags ljudspår. Stenyxan, skinnskrapan, metallkittelen, pilspetsen – det lät från smide, från bågskytte, yxhugg, från arbetet med flinta, från skrapornas raspande mot djurhudarna. Ibland utnyttjade man säkerligen medvetet sådana aktivitetsljud och strukturerade dem. Så kan yxors, jordhackors och hammares dunk ha fått löpa i regelbundna rytmiska mönster som i sin tur nog förstärktes med taktfasta rop och sånger, som underlättade tunga kollektiva arbeten, till exempel rodd eller baxandet av stenblock till stenkammargravarna.
Hur förhöll man sig till naturens ljud, alla djurläten och växter som rasslade, susade och ven i vinden, vattenporl och islossning, åskans dunder, stormens tjut, smattrande ösregn? Man lyssnade nog omväxlande aktivt och passivt, precis som vi gör idag, Somliga ljud kan ha ingått som en trygg ljudmatta långt bak i medvetandet. Sådana ljudmattor märker man först när de upphör, som t.ex. den plötsligt hotande tystnaden före ett oväder. Somliga ljud måste ha varit viktiga att uppmärksamma och lyssna på – ibland var det en fråga om liv eller död att känna igen djurläten, att höra var jaktbytet höll till eller varifrån rovdjur hotade.
Vilka ljud skapade våra forntida förfäder själva för olika syften? För vem gjorde man det, när, varför, i vilka sammanhang, hur långt skulle de höras? Hur dansade man, hur sjöng man? Huvudspåren till svar sådana frågor är arkeologiska fynd av bevarade musikinstrument och andra ljudredskap, och bilder av dem. Fynd av musik- och ljudinstrument är få i Västernorrland – de har förmodligen inte bevarats, eller så dominerade rentav rösten, de vokala ljuden. Men det finns fynd av sådana föremål från andra områden i våra nordliga delar att jämföra med.
En del av föremålen är utan tvekan gjorda för ljudproduktion – BJÄLLRAN (4:17), en hästbjällra av järn till exempel; det finns flera fynd av bjällror i Norrland, smycket små och av brons, som nog suttit fästa på kläder. Kohorn med fingerhål är annat exempel på musikinstrument – en självklarhet på fäbodarna för kommunikation med både boskap, människor och högre makter. BENFLÖJT (4:56) – denna är faktiskt från vikingatida handelsplatsen Birka, längre söderut. Kanske lät det så här ibland! Och i den vikingatida Högomgraven hittades rasselhängen till betsel och järnkedja för hästfordon, likt denna från Norge med rasslande ringar, en klingande maktsymbol, signalinstrument, varselinstrument och utmärkt att skrämma bort björn med vid hästfärderna.
I andra fall står vi inför spännande frågor. BENRÖR (6:22). Detta är ett rörben från fågel med bearbetade ändar. Är det en hängprydnad, en amulett, ett litet skaft eller rentav en visselpipa? SKRAPARE (7:17). Och föremålet av tåben från säl med utskurna skåror, hittat i forntida grotta i Norge – är det en kalender, en anteckningsbok, ett skrapinstrument?
Ett djur som verkligen dominerade Västernorrlands forntid är älgen. På goda grunder tror jag att man gjorde ljudinstrument av olika ben från älg. Till både nytta och nöje. ÄLGTRUMPET (8:50). Detta är en trumpet av älgben, som jag fick för flera år sedan av en traditionell älgjägare i Finnmark i Norge. Han använde den för att imitera älg, alltså som lockredskap – men också för att signalera till andra jägare genom att blåsa eller ropa i den! Dessutom är den magisk, berättade han. Nyttig och viktig inför älgjakten. ÄLGFLÖJT (10:23). Här har jag en visselpipa av ben från älg, ett lösfynd från stenåldern i Skåne; det är en rekonstruktion av fyndet. Kanske signalerade man med den, kallade på barnen, eller imiterade någon fågel för att locka den till närmare skjut- och fångsthåll. NÖTVISSLA (11:50). I stället för sådan ljudsvag benvisselpipa kan man ha använt ett halvt hasselnötsskal, en ännu levande tradition med rötter långt bak i tiden – hasselnötter fanns intressant nog i en läderpåse som den förnäme Högom-mannen fått med sig i graven! Ett fantastiskt signalinstrument. Eller en visselpipa som denna norrländska, gjord av horntaggsspetsen på ett renhorn. Att göra visselpipor av rönn och björk – GRÖNA INSTRUMENT (14:42) är också en tradition med rötter långt bak i tiden, och med magisk anknytning, när saven stiger i vårens tid.
Vinare är ett globalt och tidlöst ljudinstrument. För både praktiska och magiska ljud. Det finns faktiskt en sentida tradition från Norrland att man med vinares ljud skrämde bort björn. Vinarens släkting är BENSNURRAN (16:00), av mellanhandsben från svinfot. Också ett tidlöst och globalt ljudinstrument – det finns arkeologiska fynd och att snurra med ett svinben var enligt folktraditionen ett sätt att skrämma bort små troll och annat oknytt. Den vanligaste snurran idag är en knapp på sytråd,
ÄLGKLÖVAR (17:17). Och säkerligen använde man älgklövar som slaginstrument vid danser, fester och ceremonier. SKULDERBLAD (17:55). Slog man kanske på skulderblad från älg – ett häftigt slaginstrument. TRUMMA (18:45). Av älgens hud kunde man göra trumskinn. Här har jag en ramtrumma av sådant slag som vi forskare tror – på goda grunder – har använts i vår forntid.
FLINTSPÅN (19:30). Den flinta som i forntiden importerades till Norrland från Sydskandinavien har en speciell klang! Och så dessa KLANGSTENAR (20:30) – sådana finns i hela världen. Här har jag en äkta klangsten från Spanien. I Västernorrland finns bland annat den klingande Ljummastenen, och på Alnön vid Ås brygga, och i Vattingen vid Gnarp finns klangstenar. Det lär också finnas klangblock vid Nämforsen på Notön, vid en älgristning.
Också RISTANDET OCH KNACKANDET (21:34) av figurer på hällristningarna har varit en klangrik process. Ingick ljuden som ett viktigt element vid tillverkningen av ristningarna, praktiskt, rytmiskt och/eller magiskt/ kosmologiskt? Och vilken roll spelade dån och brus av älvar och forsar, som vid Nämforsen, när ristningarna skapades?
Detta är ett musikarkeologiskt försök att beskriva och förklara ett urval sannolika ljudmiljöer i det forntida Västernorrland. Men vad vi måste komma ihåg är att det kanske dominerande instrumentet var rösten, till vaggsånger och andra visor, till magiska rop och ramsor, till kulningliknande kommunikation med boskap, människor och övernaturliga makter, för att nämna några förmodade vokala inslag i ljudlandskapet.
Cajsa Lund
Cajsa Lund med traditionell skallra av gåsstrupe.