Praktisk byggnadsvård och material
Byggnadsvård = Varsamt underhåll
Byggnadsvård handlar om att vårda sitt hus varsamt för att bevara dess arkitektur och originaldetaljer. Det är även föreskrivit i plan- och bygglagen genom krav på att alla byggnader ska hanteras varsamt så dess kulturvärden bevaras. Både vid renovering och vid om- eller tillbyggnad. Det innebär att man väljer de material och metoder som är anpassade till huset. Det är viktigt för att inte skador ska uppstå senare.
Gamla hus (fram till ca 1960-tal) är byggda i öppet system där alla material kan dra åt sig och släppa ifrån sig luft och fukt , samt har egen ventilation genom självdrag. Nya hus är ofta byggda i täta system med separata ventilationssystem. Gör man gamla hus för täta uppstår kondens och fukt på fönster, i grund och mögelskador eller hussvamp kan i värsta fall bli följden. Förr var också murstocken husets hjärta varifrån all värme kom. Huset värms inifrån och ut. För att hålla grunden och källare varm är det därför viktigt att fortsätta elda för att få en torr och varm murstock, även om värmesystemet uppdateras.
Byggnadsvård kan handa om att ta hjälp inför bygglov för att beakta de kulturvärden som är unika, eller återställa eller rekonstruera äldre miljöer. Det finns mycket litteratur kring praktisk byggnadsvård. Här kommer några enkla förhållningsregler samt en litteraturlista. Länkar finns också till bra hemsidor.
Vårda väl-blad är Riksantikvarieämbetets serie med enkla, digitala rådgivningsblad, som på ett lättbegripligt sätt ger svar på och praktiska råd kring frågor som rör vården av kulturarvet. Riksantikvarieämbetets Vårda väl-blad finns att ta del av här >>
Läs mer om olika material och hur du tar hand om dem, under flikarna nedan. Du kan även läsa om moderna material här >>
Filmer om kulturmiljö och hantverk
Se hela serien här.
Timmerhus står ofta på en torpargrund. Det innebär att huset står på grund vid var timmerknut med en luftig grund som du kan krypa under. Här finns också en murstock som går hela vägen ner till marknivån och håller grunden torr till skillnad från en modern krypgrund som kan bli väldigt kall och fuktig.
När man isolerar om golven i ett gamla hus finns risk för att det blir kallare i grunden och kondens kan uppstå. Därför blir det ännu viktigare att men eldar i murstocken så grunden hålls varm. Äldre golv lät lite av stugvärmen att sippra ner i grunden och hålla den torr. Använd samma typ av isolering som tidigare funnits (papp eller, cellolusa) eller ett naturmaterial (lin) som kan andas och släppa igenom både fukt och luft. Undvik ”döda material” och plast som kan stoppa fukten och skapa fuktskador på både bjälklag och grund. En fuktig grund ger stor risk för både rötskada och hussvamp.
En timmerstomme är ett gediget material som inte behöver tilläggsisoleras. Tillsammans med en träpanel utgör det en fullvärdig isolering. Vad man kan tänka på är att komplettera med en vindpapp om panelen ska bytas.
Bygg inte in plast
Både för miljöns och huset skull. Ofta har en gammal byggnad så många fönster att det gör en större yta än själva timmerstommen. grunden och vinden är viktigare att se över och täta samt isolera vid behov.
De äldre timmerhusen hade ingen träfasad men vid mitten av 1700-talet blir det allt vanligare att klä sin fasad med panel. Det började oftast i städerna. Under samma period introduceras även den röda slamfärgen som snart slog igenom i stort sett hela landet. Den ursprungliga slamfärgen var lite ljusare för att efterlikna det röda teglet och tillverkades på restprodukter från Falu koppargruva. Den mörkare rödfärgen blev vanlig först på 1960-talet som ett sätt att skapa en kulör som såg lite äldre och mörkare ut. Slamfärg målas bara på sågad yta. Ska man byta panel på sitt hus bör man studera hur den ursprungliga fasaden kan ha sett ut. Finns den gamla panelen kvar kan den med fördel sparas och kompletteras där den är trasig. Äldre panel är oftast tjockare än den vi köper idag så även om den är väderbiten kan tjockleken vara densamma. De gamla husen har i regel en lite bredare panel i varierad bredd.
Vid ommålning av en röd slamfärgspanel räcker det med att borsta fasaden noggrant
Vid ommålning av en röd slamfärgspanel räcker det med att borsta fasaden noggrant och sedan måla om med en eller två strykningar. Slamfärg finns idag i flera kulörer och man kan även koka den själv av vatten, rågmjöl och pigment.
Kulörer
Kulörer till en äldre färgsättning hör falu ljusröd med knutar och fönsterfoder i en bruten vit färg till exempel. 1502-Y.
Hyvlad panel och linoljefärg
Vid 1800-talets slut när industrialiseringen slår igenom och sågverken utvecklas blir den hyvlade profilerade och spontade fasadpanelen mer vanlig. Den panelen var tidigare vanlig på rikare herrgårdar och kunder målas med linoljefärg. Med nya trävaror blir de ljusa oljemålade träfasaderna vanliga i städerna. Norrlandskustens trästäder lyste nu i ljust gult, grått och grönt. Färger som kunder efterlikna ädlare stenslag som sandsten och kalksten. De ljusa oljefärgerna blir vanliga på landsbygden kring sekelskiftet på de då nya stora herrgårdsliknande bondgårdarna.
Linoljefärgen har många fördelar. Den är enkel att underhålla och skyddar också träpanelen. Vind ommålning ska färgen strykas tunt tunt i tre lager. Läs anvisningarna nog på den leverantör du väljer.
Linoljefärgen ger en mild och vacker yta och andas vilket ger huset ett gott inomhusklimat precis som slamfärgen. En väl målad panel behöver men aldrig måla om man tillför fukt till färgen genom att halvolja den emellanåt med linolja och terpentin. Rengör fasaden noga innan ommålning eller halvoljning.
Äldre fasadpanel har höga kulturvärden och bör bevaras så långt som möjligt. Byt till lika befintlig vid behov.
Plastfärg
Är byggnaden målad med en moderna plastfärg råder att skrapa bort den och återgå till en miljövänligare linoljefärg som både pryder och skyddar ditt hus. Undvik plastfärg, den skapar en för tät fasad och går inte att underhålla. Den innehåller också microplaster som är kan spridas i naturen och ut i vattendrag.
Text: Johanna Ulfsdotter
Betong
Här får du information om betong som byggnadsmaterial och hur du bäst underhåller en betongfasad.
Historik
Betong användes redan under antiken. Pantheons kupol i Rom är till exempel tillverkad av så kallad romanabetong. Bränd kalk fungerade som bindemedel och betongen fick styrka och vattentäta egenskaper genom att man tillsatte krossat tegel och vulkanisk aska.
Svensk portlandcement började tillverkas i en fabrik i Lomma, Skåne 1871. Betong användes till en början i industri- och kajanläggningar och som ersättning för sten i fasadornament. På 1930- talet kom ett genombrott, då vibreringsmetoden slog igenom och man kunde tillverka en styvare betong som inte krympte och sprack så lätt.
Tillverkning och materialegenskaper
Betong tillverkas av sand, grus och småsten (ballast) och med cement och vatten som bindemedel. Cement består av mald kalksten och finmald lera, som har bränts/sintrats i cementugn över 1400°C.
Betong får yta och struktur av gjutformen. Grus och småsten i gjutformen kan ge en extra effekt. Betongen kan också efterbehandlas med kvastning, brädrivning eller stålglättning. Den hårdnade betongytan kan krysshamras, slipas eller poleras.
Betong kan lagra värme ganska bra. Brandsäkerheten är hög, men armeringsjärn påverkas vid brand. Betong är särskilt känsligt för starka syror och rinnande vatten. Koldioxid, kraftiga temperaturväxlingar liksom omväxlande upptining/frysning är också skadligt. Biologisk nedbrytning sker genom alger och mikroorganismer.
Den stora skillnaden på egenskaperna hos cement och kalkbruk är att cementbruk kräver vatten vid härdningen. Kalkbruket härdar däremot av luftens koldioxid. Cementbruket är tätare och binder fukt medan kalkbruket är genomsläppligt. I kombination med traditionella, mera mjuka material kan betongen, som är mera statisk, orsaka skador.
Skötselråd
Det effektivaste sättet att vårda betong är att hålla den torr och ren. Vintertid ska man hålla undan snö från fasaderna. Betong binder mycket fukt och genom kapillärsugning kan fukten nå högt upp på fasaderna. Betong kan till och med ta upp fukt från luften om porerna är mycket små.
Tösaltning vintertid bör absolut undvikas. Sanda med osaltad sand. Saltet kristalliseras vid en viss luftfuktighet (olika beroende på salttyp) och spränger sönder betongen. Eventuell armering kan också börja rosta. Vintertid kan saltet i väggarna fällas ut på grund av sjunkande relativ luftfuktighet. Saltangrepp som är synliga i fasaden kan torrdammsugas. Man ska aldrig försöka torka bort saltet med fukt. Saltet löser sig då och kan vandra lång väg. Montering av el-slingor kan vara ett alternativ till sandning.
Smuts på en betongfasad drar åt sig fukt och fuktig miljö gynnar tillväxten av skadliga alger och mikroorgansimer. Norrlägen och partier under fönster är speciellt utsatta. Biologisk påväxt och smuts bör alltså tas bort.
Vissa skyddsåtgärder mot fukt eller saltangrepp kräver expertkunskaper. Vid saltskador har metoder med katodiskt skydd genom plus- och minuspol visat sig fungera bra och skadar inte materialet.
Om det uppstått rostskador på armeringen måste ibland betongen bilas bort. Det är en drastisk åtgärd som inte är speciellt skonsam. Ibland kan det finnas risk för personskador om till exempel armering hotas. När skadad betong har huggits bort görs en ny betongputs med alkalisk egenskap och rostskyddande effekt. Olika typer av fuktavvisande behandling har på expertnivå använts med varierande resultat. Hård och alltför tät behandling med slitstark beläggning är kanske inte möjlig att återställa och kan skada materialet om metoden visar sig olämplig.
Text: Bodil Mascher
Dörrar och portar
Här får du information om skötsel och underhåll av dörrar och portar.
Historik
Äldre portar och dörrar var uppbyggda med ramverk och tunnare fyllningar, så kallade spelgar. Kring förra sekelskiftet hade porten ofta ett ljusinsläpp i form av överljus. Från 1930- talet började man glasa entrépartier och dörrblad, ibland förseddes de med stålprofiler.
Fernissad ek var ett vanligt material i den äldre porten. Även under 1940- och 50- talen var ek populärt, medan enklare dörrar var tillverkade av täckmålad fura eller gran. Under efterkrigstiden blev det vanligt med släta dörrblad och enklare trycken. Äldre spegeldörrar kläddes med hård träfiber och målades. Den smala karosseripanelen, som lätt kunde användas på till exempel rundade hörn är typisk för 1950- talet.
Tillverkning
Moderna dörrar har ofta en ytbeläggning trä som kan vara pigmenterad och lackad eller oljad. Lacken bestod förr av cellulosalack som måste poleras när den var påförd. Under 1960- och 70-talet kom plastlackerna som ger en mer hållbar yta. Den fasta stommen i moderna dörrar kan bestå av till exempel porös board eller cellplast. Innanför träfaneren kan väderbeständig plywood finnas. Gabondörrar som var vanliga på 1960- talet, har en tunn faner av träslaget Gabon ytterst, medan stommen utgörs av träribbor och däremellan en pappersliknande veckad fyllning.
Skötselråd
Den ursprungliga porten är viktig för husets karaktär och hör samman med tidsandan från när huset byggdes. Ofta händer det tyvärr att originaldörrar slentrianmässigt byts ut mot dörrar i eloxerad aluminium helt i onödan.
I många fall kan trädörren i stället repareras eller förstärkas. Ibland räcker det med att fälla in en ny träbit vid låset, som kanske kan ådringsmålas så att den smälter in. Vanligt är att faneren lossnar med tiden och måste limmas på ett snickeri. Det är viktigt att direkt åtgärda småskador på träfanerdörrar. En bit av faneren kan ha lossnat och behöver då limmas ihop igen, en bit skadad faner kan ersättas och fällas in.
Slitna, ej tidigare lackade ytor kan oljas in, eventuellt med pigmenterad olja. Tidigare lackade träytor kan slipas om och lackas. Om hål in till kärnan uppstått kan ny fyllning behövas. Glasade dörrpartier byts ibland ut om de har varit utsatta för skadegörelse eller på grund av brandsäkerhetskrav. I sådana fall kan glas bytas till brandsäkert glas och dörrblad kan i många fall förstärkas med spånplatta på insidan så att de motsvarar B 15 (står emot brand under 15 min.).
Ett smalare brevinkast kan bytas mot ett bredare. Gabondörrar kan vara svåra att laga men ibland kan det gå bra. Stommens fyllning, som liknar ett dragspel, krymper med tiden ojämnt mycket. När man då försöker pressa fast ny Gabon blir den ofta bucklig och ojämn.
Dörrar nöts ofta mycket med tiden. Materialet och hela konstruktionen i den moderna dörren blir försvagad. I vissa lägen går det inte att laga utan dörren måste nytillverkas efter den gamla som förlaga på ett specialsnickeri.
Text: Bodil Mascher
Plast
Här får du information om de plastmaterial som var populära på 1940-, 50- och 60-talen.
Historik
Efter andra världskriget strömmade nya plastprodukter ut på marknaden. Tupperware lanserades 1946, vinylmattorna kom några år senare och Perstorpplattan gjorde succé i början av 1950-talet. Många av de idag mest förekommande plastmaterialen som Polyeten, PVC, Polystyren, akryl utvecklades av försvarsindustrin före och under andra världskriget.
Efter kriget försökte man att hitta nya användningsområden och målgrupper för de nya materialen. En tydlig målgrupp blev kvinnorna. De nya plastmaterialen lanserades som lättstädade och hygieniska. I slutet av 1950-talet fick plastprodukterna ett allt mer självständigt formspråk från att tidigare imitera andra material som till exempel ädelträ, marmor, sten, textil. Denna utveckling gjorde att plast fick en allt högre status som material och tillverkningen sköt i höjden. I slutet av 1960-talet framställdes det mer plastmaterial än stål på världsmarknaden, räknat i ton.
Vad är plast?
Plast är ett samlingsbegrepp för syntetiska och halvsyntetiska polymera material. Plastmaterial är uppbyggda av polymerer ofta i förening med olika tillsatser som stabilisatorer, pigment, mjukgörare, fyllnadsmedel med mera. Plastens egenskaper såsom beständighet och smältpunkt beror således på vilken typ av polymer/polymerer samt vilka tillsatser man använt sig av.
Ordet plast kommer från det grekiska ordet plastikos och betyder formbar. På liknande sätt som man bearbetar metaller så kan man under värme gjuta, pressa, valsa plast till i olika detaljer.
Man kan grovt indela plaster i två huvudgrupper: härdplaster och termoplaster. Termoplaster kan omformas genom uppvärmning i princip hur många gånger om helst, till exempel PVC, Polyeten medan härdplaster inte går att omforma genom uppvärmning, till exempel Bakelit och epoxi.
Bland de första plastmaterialen som använts i hemmen var framför allt Bakelit till elektriska apparater och linoleummattor i början av 1900-talet. Linolja kommer från växtriket medan bakelit är ett helt syntetisk material.
Polyvinylklorid (PVC) har fått stor användning i byggsammanhang från slutet av 1940-talet och framåt till dörrhandtag, plastmattor, handledare, listverk och avloppsrör. PVC är en termoplast och är i sig en mycket instabil polymer. Tidigt utvecklade man därför stabilisatorer för att förhindra att materialet bryter ner sig själv. PVC innehåller vidare klorider som vid förbränning bildar korrosiva gaser. Ur återvinningssynpunkt betraktas PVC som miljöbelastande och fått utstå en hel del kritik.
Text: David Pettersson
Bänkskivor och inredningsdetaljer
Här får du information och skötselråd om olika plastmaterial som förekommer i bänkskivor och inredningsdetaljer som strömbrytare och handtag.
Praktiskt och lättstädat
Under modernismen ville man skapa praktiska och lättstädade hem; elektrisk belysning installerades, diskbänkar av zink blev rostfria, bord- och bänkskivor av högtryckslaminat, plastfolier på dörrar och hyllplan, dörrhandtag av plast, toalettsitsar av Bakelit och så vidare.
Miljonprogrammet skapade höghus av betongelement och allt byggande skulle gå fort. Limfärg till tak fungerade inte på betong, latexfärgen ersatte limfärgen illa kvickt. På 1980-talet, rotrenoveringarnas decennium, byttes dörrfoder och golvlister av trä ut till plastlister.
Mode och trender har kommit och gått. Vi har förnyat våra hem men materialen är fortfarande till stora delar densamma bara i andra färger och former.
Fenol- och melaminplaster
Leo Baekeland tog patent på Bakelit 1907 och Bakelit fick snart stor användning till elektriska apparater, eftersom materialet inte leder ström och är värmetåligt. Bakelit är en härdplast och tillverkas av fenolhartser. Tillverkning sker under värme och högt tryck. Fenolplasterna är mörka till färgen. Melaminplast liknar fenolplasten men har mycket större infärgningsmöjligheter.
Svenska ättikfabriken, sedermera Perstorp började efter första världskriget tillverka fenolplaster under namnet Isolit. På 1950-talet introducerades Perstorpplattan som fick stor genomslagskraft i svenska hem och utomlands. Laminatet är uppbyggt på papper eller bommull med fenol och melaminhartser som pressas samman under hög värme och tryck till ett laminat.
I slutet av 1950-talet utvecklade man en hel del olika mönster bland annat tog man hjälp olika formgivare. På 1980-talet lanserade Perstorp högtryckslaminatgolvet Pergo. Pergo är numera avknoppat från Perstorp och säljs världen över.
Skötselråd
Fenolplaster är i allmänhet tåliga för olika typer av kemikalier, men man bör man inte utsätta dem för långvarig exponering av vatten eftersom de kan innehålla fyllnadsmedel av trämjöl. Flera olika typer av laminat som Perstorp tillverkade på 1950- och 1960-tal är fortfarande i produktion. Återförsäljare är Formica Skandinavien AB.
Brytare och elkontakter av melamin eller bakelit tillverkas inte längre. Ersättningskontakter kan möjligtvis finnas på byggåtervinningscentraler eller hos byggnadsvårdsbutiker.
Text: David Pettersson
Historia
Det klassiska listverket har sitt ursprung i antikens arkitektur. Under den italienska renässansen på 1400-talet började arkitekter använda listverk inspirerade av antik romersk arkitektur. Romarna hade baserat sin arkitektur på de grekiska kolonnordningarna som i sin tur utvecklats från den egyptiska arkitekturen.
Kolonnordning är ett byggnadssystem som utvecklades under antiken. Kolonnordningen bygger upp och delar av byggnaden eller rummet i sektioner som framhävs av profiler. Kolonnordningen är indelad i tre huvuddelar: piedestal (botten) kolonn (mitten) och bjälklag (toppen). Respektive del är uppbyggda av ytterligare 3 delar med bottenparti, mittparti och topparti. Piedestalen är indelad (nedifrån och upp) i sockel, liv och krön. Kolonnen är delad i bas, kolonnskaft och kapitäl. Bjälklaget i arkitrav, fris och kornisch. Det här systemet inspirerade och präglade det klassiska listverket. Exempel på kolonnordningens indelning finns kvar i vår arkitektur idag. Liknande piedestalen är exempelvis bröstning uppbyggd av tre delar med sockel, spegel (liv) och bröstlist (krön).
Även listprofilerna följer ett system som kan brytas ner till specifika former. De vanligaste formerna är hålkäl, scotia, stigande karnis, omvänd karnis, äggstav, pärlstav platt, platta. Genom att kombinera dessa former kan man bygga upp en listprofil.
Från 1500-talet spreds nya listverk och profiler. Över tid utvecklades profilerna synkront med de generella stilepokerna. På landsbygden, i torp och backstugor var listverk ofta enklare profilerade medan mer förmögna kunde bekosta mer utsmyckade lister. Listprofiler var även mer likformiga på landsbygden eftersom samma hyvlare vanligen anlitades. Aningen olika lister med samma profiltyp kunde även återanvändas för att spara på material och pengar.
På 1600-talet blev lister vanliga för att täcka skarvar. Dörr- och fönsterfoder täckte springor mellan vägg och karm och glipan mellan golv och vägg doldes med golvsockel. Dessa lister var handhyvlade.
Under barocken (ca 1660-1750) skulle arkitekturen vara dramatiskt och pompös, det speglade sig i foder med framspringande och underskurna karniser och höga, släta golvsocklar med en liten profil eller fasning i överkant. Taklister hade vanligtvis en enkel hålkälsprofil.
På 1700-talets mitt i samband med rokokon (ca 1750-1770) blev det populärt i borgarhus och herrgårdar med höga bröstpaneler på väggarna. Bröstpaneler var i regel låga, som mest upp till fönsterbrädet och bestod av ett ramverk med en fyllning i trä. Under rokokon blev lister mer detaljrika, foder hade en kraftig karnis med flera pärlstavar. Det tog en skarp vändning under gustaviansk tid (ca 1770-1810) då lister stramades till och profilen blev plattare och mer stilren.
In på 1800-talet var lister fortfarande brett ett hantverk; under seklets mitt kom ångsågen som gjorde det möjligt att maskinhyvla lister. Lister började fabriktillverkas och därmed standardiserade olika profiler.
Enkelheten i de gustavianska listerna fortsatte delvis under empiren (ca 1810-1850). Empirefoder var plattare med karnis eller större hålkäl. Taklister var nättare och kunde bestå av en enkel snedställd bräda. Många taklister hade ofta en svanhalsprofil (en hålkäl eller scotia följt av en stigande karnis). Golvlister blev lägre men fick däremot en aningen rikare profilering.
Med nyrenässansen under seklets andra hälft blev höga socklar populära igen. De kunde tillverkas i tre delar som sedan sammanfogades. Mot slutet av seklet blev fodren och taklisterna kraftigare och mer profilerade igen för att sedan bli successivt enklare under 1900-talet.
Varför är det viktigt?
Genom att veta vilka former som var vanliga under vilken tidsperiod och vilka de vanliga profiltyperna var är det möjligt att göra en tidsbestämning av lister utifrån när de tidigast kan ha tillverkats samt när de rimligen tillverkades. Listprofilen i kombination med kulör och tillverkningssätt (handhyvlat eller maskintillverkat) kan ge en ännu säkrare uppskattning.
Vid restaurering av äldre bebyggelse är kunskapen om olika tidsperioders listprofiler väsentlig. Lister är dels ett visuellt tecken för när ett objekt är byggt och eventuellt renoverat och är därmed ett underlag för tidsbedömning. Kunskapen gör det även möjligt att göra en historiskt korrekt och tidstrogen restaurering.
Text och bilder av Alias Wernöe som en del av ett examensarbete i utbildningen Byggnadsvård- Interiör och hantverk vid Träakademien, Yrkeshögskolan Höga kusten.
Golv
Här får du information om olika golvmaterial och hur du sköter dem på bästa sätt.
Linoleummattor
Linoleummattor började tillverkas i Storbritannien på 1860-talet. Mattorna salufördes som Walton-mattor efter upphovsmannen till patentet, Frederick Walton. Produkten blev mycket populär och snart tillverkades linoleummattor i Tyskland och USA på licens. I Sverige startade Forshaga Linoleum tillverkning av linoleummattor 1896.
Linoleummattorna är uppbyggda av oxiderad linolja med harts som valsades fast på juteväv. Kork och kalkstensmjöl användes tidigt som fyllnadsmaterial. Mönster fick man antingen genom att tillsätta pigment i linoleumblandningen eller trycka mönster på enfärgade mattor, så kallad “Tryckvara”. För att få fram mönster i de genomgjutna mattorna valsade man samman olika pigmenterade massor av linoleum.
En exklusivare variant var “Inlaid” som var utstansade bitar av linoleummattor som sattes samman i olika mönster. Götaleum var ett billigare fabrikat i linoleumfamiljen och istället för juteväv så använde man lumppapp som bärare av linoleummassan.
Tillverkningen av linoleummattor i Sverige lades ner 1968 och idag finns bara genomgjutna mattor att få tag på.
Vinylgolv
Vinylgolven gjorde sitt intåg i slutet av 1940-talet. De var lättstädade och hade obegränsade infärgningsmöjligheter. PVC var vidare mycket billigt att framställa. 1947 lanserade Limhamns träindustri AB vinylgolvet Tarkett och snart började även andra fabrikanter tillverka vinylgolv, först som plattor och sedan som mattor.
Vinylgolven var helt täta och kom så småningom även att användas som väggbeklädnad i våtrumsmiljöer. År 1956 började man tillverka vinylgolv med asbest som fyllnadsmaterial. Produkten upphörde 1974 när man upptäckte att asbetsen var hälsovådlig.
Gummiplattor
1894 patenterade den amerikanska arkitekten Frank Furness ett golvmaterial av gummi. Gummiplattor var ingen ny företeelse utan framställdes redan på 1300- och 1400 talen. Gummiplattorna var känsliga för solljus så de användes främst till gångstråk och källarmiljöer.
Korkplattor och Kork-o-plast
Korkplattor introducerades 1904 men var både dyra och porösa. Kork användes också tidigt som fyllnadsmaterial till linoleummattor. I Sverige kom linoleummattor därför allmänt att kallas korkmattor. Kork-o-Plasten lanserades i slutet av 1950-talet. Egentligen var den en utveckling av de tidigare korkplattorna, men som till skillnad från föregångaren hade ett överdrag av PVC.
Skötselråd
Linoleummattor är särskilt känslig för vatten och starka rengöringsmedel. Torrmoppning är att föredra framför golvmoppning. Synliga fläckar kan tas bort med en fuktig trasa alternativt slipas med stålull om det är mycket besvärliga fläckar. Om rengöringsmedel används bör man hålla sig till neutrala rengöringsmedel (pH 6-8). Såpa bör därför undvikas eftersom den har högre pH värde. För lång hållbarhet rekommenderas mjukvax som ytskikt och porfyllning.
Tryckta plattor är mycket mer känsliga för slitage än homogena och behöver ett skyddande ytskikt. Traditionellt använde man en linoljefernissa som ytskikt, men dagens linoljefernissor håller inte samma kvalité. Kontakta en målerikonservator eller restaureringskunnig person för att få råd om vilket ytskikt som lämpar sig bäst.
Vinylgolv tål både varmt vatten och mycket vatten. PVC är relativt stabil för nedbrytning men långvarig kontakt med lösningsmedel eller fysisk kontakt med andra material kan få mjukgörarna att fällas ut och ytan kännas klistrig. Mjukgörare som fällts ut på ytan kan vara mycket svåra att få bort. Prova att torka med en trasa med lacknafta. I första hand ska städning ske med torr- eller fuktmoppning. Vissa plastmattor kan behandlas med polish, andra inte. Starka rengöringsmedel och starka polishborttagningsmedel skadar golvytan. Om du är osäker hur du skall hantera vinylmattor kontakta någon som sysslar med golvvård.
Text: David Pettersson