I Sverige, Finland och delar av Norge räknas den 13 januari, Tjugondag Knut, som julens sista dag. I övriga delar av den kristna världen är julen slut i och med trettondag jul.

Varför vi i Skandinavien har en längre jul är inte helt klarlagt. Vissa menar att den tidiga kristna kyrkan i Norden ville inkludera tiden för det hedniska midvinterblotet i julhelgen.

Och vem är då Knut? Det finns faktiskt två stycken, båda helgonförklarade: Knut den helige, mördad i Odense den 10 juli 1086 och Knut Lavard mördad i Ringsted den 7 januari 1131. I slutet på 1600-talet fördes i den svenska almanackan namnet Knut över från den 7 till den 13 januari.

”Tjugondag Knut kör julen ut” är ett uttryck som började användas på 1700-talet. ”Knut” gick runt i husen med en kvast och sopade ut julen genom dörren. En annan sed var bruket att bulta ut julen. Med klubbor av olika slag brukade ungdomar gå runt i byarna och slå i knutarna på husen och ropa att julen är slut.

I vår tid förknippar vi Tjugondedagen med julgransplundringar och barnkalas, en borgerlig tradition från slutet av 1800-talet.

Traditionen är visserligen inte lika livaktig som för 50 år sedan. Kanske beroende på att de flesta av julgransprydnaderna förr var ätbara: sockerkristyrer, pepparkakor, knäck, smällkarameller, nötter och äpplen. Granen kunde i bokstavlig bemärkelse plundras på sina åtråvärda godsaker. Dessutom var godis inte lika tillgängligt året om som det är för vår tids barn.

Fettisdagen hör samman med påsken, som är den äldsta kristna högtiden.

Påsken har sina rötter i den judiska påskfesten som minner om den bibliska berättelsen om israelernas uttåg ur Egypten, men firas i dag till minne av Kristi uppståndelse.

Påsken startar med fastlagen och efter den följer fastan och själva påskhögtiden. Det är lätt att blanda samman fasta och fastlag på grund av ordlikheten, men orden har precis motsatt betydelse. Fastlag betyder frosseri, fasta hunger.

Störst betydelse hade fastlagen och fastan under medeltiden då vårt land var katolskt. Med reformationen försvann de strikta reglerna kring fastlag och fasta.

Fastlagen startar redan på fläsksöndagen, följs av blå måndag och slutligen fettisdagen. Fettisdagen kan ha fått sitt namn av att man under katolsk tid skulle äta mycket fet mat före fastan. Det kan också höra samman med ordet ”vita tisdag” som hör samman med fasteförberedelserna och bakandet av vitt bröd, pannkakor och kroppkakor.

Till frossandet hörde hetvägg eller fettisdagsbulle, ursprungligen kumminbeströdda vetebullar i kil- eller korsform. Hetvägg kom till Sverige från Tyskland och ”heisse wecken” betyder varma kilar. Under 1700-talen var hetvägg en fylld vetebulle som simmade i mjölk. Skalden Johan Gabriel Oxenstierna ansåg att fettisdagen borde förbjudas och ”hetvägg drivas i landsflykt ur Sverige, sedan den begått ett kungamord”. Fettisdagskvällen den 12 februari 1771 avled nämligen kung Adolf Fredrik efter en måltid bestående av ostron, hummer, surkål och hetvägg.

Fettisdagen hörde till de dagar om året när det gick att ta tydor, eller påverka framtiden. Det berodde på att den sågs som en brytpunkt mellan vinter- och sommarhalvåret. En blandning av lek och tyda hittar vi i det lekfulla inslaget i att ”åka för långt lin” på skidor eller med kälkar eller sparkar som bands samman i långa tåg.

Fettisdagen hör också samman med en risningstradition som förekommit sedan 1600-talet, både på juldagen, fettisdagen och långfredagen. Från att ha varit en påminnelse om Jesu lidande på långfredagen, började den kopplas samman med naturmagi av olika slag, för att till sist bestå av en lek. Det gällde att komma först upp på morgonen och överraska sjusovarna med risbastu.

Sedan 1700-talet har vi haft fastlagsris som smyckats med färgglada band, pappersblommor och ibland även pappersremsor med rim på. Fjädervippor har använts i 150 år men blev inte vanliga förrän på 1930-talet.

Fettisdagskvällen avslutades med dans. I den borgerliga traditionen förekommer maskeradbaler och skridskoåkning par om par. Knäck ingick i fettisdagens frossande. Den gjordes i strutar som sattes i en stor balja med snö.

Den 14 februari har Valentin namnsdag och vi firar Alla hjärtans dag.

Seden har sina rötter medeltidens England. Men hos oss är det en ny tradition. Först på 1960-talet kom den via USA till Sverige.

Dagen firas till minne av Valentin, en kristen martyr i Rom på 200-talet. Enligt traditionen ska han ha blivit avrättad efter att vigt unga förälskade par. Kejsaren ogillade detta eftersom han ville ha ogifta män till armén.

I Sydeuropa infaller Valentindagen samtidigt som våren kommer och fåglarna börjar söka sig en partner. I 1300-talets England och Frankrike var Valentindagen en fest för ungdomar och förälskade, som lekte lekar och bildade par på låtsas. Under medeltiden blev det också vanligt att skriva kärleksbrev och rimmade dikter till sin älskade.

Under 1800-talet blev det i USA populärt med tryckta och vackert utsmyckade Valentinkort och påkostade presenter. I dag är Valentines Day en mycket uppmärksammad dag i alla engelsktalande länder. Det säljs miljoner och åter miljoner med rosor denna dag.

Från USA har seden spritt sig till Sverige. På 1960-talet började blomsterhandlarna med kampanjer runt Alla hjärtans dag. Men det gick trögt i början. Det var först på 1980-talet som Alla hjärtans dag slog igenom på riktigt. Då var det åter tillåtet att vara flärdfull igen.

Seden har via daghem och skola spridit sig bland barn och ungdomar. Tanken att visa kärlek och uppskattning är lätt att ta till sig. Den tilltalar alla oavsett bakgrund och religion.

Marie bebådelsedag kallas även Vårfrudagen, en benämning som i folkmun förvanskats till Våffeldagen.

Jungfru Marie bebådelsedag eller Vårfrudagen infaller den 25 mars, nio månader före juldagen. Det är med andra ord den dag då Maria blev gravid med Jesusbarnet. I olika lokala dialekter har uttalet av Vårfrudagen fått likheter med ”våffla”. Här i länet har dagen kallats för Våfferdagen.

Men något frosseri i våfflor just denna dag har det inte varit tal om. Senvintern var en period med enkel mathållning. Korna gav nästan ingen mjölk och hönorna värpte inga ägg under vintern. Vårfrudagen var däremot viktig eftersom den förut sammanföll med vårdagjämningen. Den markerade slutet på vintern och början på våren. Den här dagen gick det att ta tydor för hur det kommande året skulle bli.

Våfflor har varit populära ända sedan 1600-talet, både till vardag och fest. De enklaste våfflorna var gjorda på enbart vatten och mjöl, de festliga med grädde, ägg och socker. Under 1900-talet har järnhandlare använt traditionen att äta våfflor på Vårfrudagen som ett försäljningsargument för att sälja våffeljärn.

Recept på kornmjölsvåfflor
2 1/2 kkp kornmjöl, 1/2 kkp vetemjöl, 1/2 liter mjölk, 2 ägg samt salt och socker.
Mjöl och mjölk vispas ihop och får svälla en stund. Sedan tillsätts de uppvispade äggen, salt och socker. Gräddas i väl smort våffeljärn.

Recept ur: Maj-Britt Kristiansson. Mattraditioner i Ångermanland och Medelpad.

Alla helgons dag och halloween är två olika saker.

Gamla traditioner försvinner och nya uppstår. Alla helgons dag och halloween är två ganska nya traditioner som båda har ett gammalt ursprung.

Alla helgons dag infaller den första lördagen i november. Då tänder vi ljus på gravarna och minns våra döda. Under medeltiden firade man allhelgonadagen den 1 november. Men kyrkan gjorde klar skillnad mellan helgonen och andra avlidna. Vanliga människor kom man särskilt ihåg den 2 november på alla själars dag.

Allhelgonadagen var kyrkans angelägenhet, till skillnad från alla själars dag som var folkets. Genom själamässor och själagåvor ville man underlätta de dödas tillvaro. Denna kult kring de döda fick inte något utrymme i den evangeliska kyrkan. Allhelgonadagen däremot fick vara kvar som helgdag fram till 1772.

År 1953 återinfördes alla helgons dag som helgdag, fast nu den första lördagen i november. På 1950-talet var lördagarna fortfarande arbetsdagar och många önskade sig en långhelg under hösten. Samtidigt hade vi svenskar efter utländsk förebild börjat smycka gravarna och tända ljus vid allhelgona – seder som knyter an till den tidigare firade alla själars dag.

Halloween firas den 31 oktober. Det är en tradition från USA som kom till Sverige i mitten av 1990-talet. Namnet är en sammandragning av ”all hallows eve”, alla helgons afton. Seden går tillbaka på en gammal keltisk tradition. I det förkristna Irland inföll nyårsafton den sista oktober. Samtidigt var sommaren slut och skörden bärgad. Denna natt ville de döda komma tillbaka till sina hem och man satte därför ut mat och höll eld i spisen. Spöken och annat oknytt var i farten och för att skrämma dessa tände man eldar, förde oväsen, klädde ut sig och gick omkring med lyktor gjorda av kålrötter.

Under 1800-talet tog de irländska immigranterna med sig seden till USA. De mer lättbearbetade pumporna har fått ersätta de hårda kålrötterna och barn klär ut sig till spöken och går runt i husen och hotar med bus om de inte får godis.

Vi har har haft liknade upptåg i Sverige, fast till jul. Pigor och drängar utklädda till julspöken gick runt och våldgästade i gårdarna. Bruket att maskera sig är mycket gammalt. Det har fyllt en social fuktion, en slags säkerhetsventil för uppdämda aggressioner. I skydd av förklädnad har man kunnat tillåta sig sådant som annars varit otänkbart.

I Sverige får nu den amerikanska formen av halloweenfirandet snabbt sin egen prägel. Och så är det med seder och bruk – de är i ständig förändring. Gamla traditioner försvinner och nya uppstår.

Visste du att kyrkans år börjar första söndagen i advent, fyra veckor före jul.

Från början var advent en sträng och allvarlig bot- och försakelsetid. Advent betyder ankomst och julfastan var en andlig förberedelse till den stora glädjehögtiden.

Det var många praktiska sysslor som skulle utföras under veckorna för jul. Fin tjärved skulle huggas, mjukt rågbröd bakas, grisen slaktas, ölet bryggas och talgljus stöpas. Dessutom skulle både hemmet och dess innevånare noggrant skrubbas. Av dessa förberedande sysslor är det väl bara julstädningen som har levt kvar i vår tid.

Under de senaste hundra åren har i stället julhandeln allt mer kommit att sätta sin prägel på adventstiden, och nya traditioner har uppkommit. Det är skyltsöndag, adventsbelysningen plockas fram, de kommunala julgranarna tänds och gatornas julsmyckningar är uppsatta. Vi dricker adventskaffe och går på glöggpartyn. Första advent har fått prägeln av en festlig försmak till julen.

Men samtidigt är första advent en av de helger när kyrkorna är som mest välbesökta. Människor trängs för att sjunga med i ”Hosianna” och i ”Bered en väg för Herran”, för att få uppleva den fest och gjädje som omger kyrkans nyårsdag.

Visste du att Lucia egentligen är ett firande av ett sicilianskt helgons martyrdöd?

Enligt legenden var Lucia en ung flicka som år 304 fick lida martyrdöden för sin kristna tro och som straff för att hon använt sin hemgift för att ge mat till de fattiga. I sydöstra Europa finns därför en ålderdomlig sed att till Lucia delar ut bröd.

Lucialegenden är känd i Norden sedan medeltiden. Före kalenderreformen 1753 inföll midvintersolståndet den 13 december. Därför betraktades lucianatten länge som årets längsta natt. Enligt folktron var denna natt farlig eftersom de övernaturliga makterna var starka och det gällde att hålla sig vaken. Dessutom tog en av de fyra årsfastorna sin början. Och fastan inleds alltid med fest, mat och dryck. Dessutom började latinskolornas jullov denna dag och skolgossarna brukade uppvakta sina lärare med sång.

Lucia med ljus i håret som sjungande kommer med kaffebrickan tidigt om morgonen är en sed som har uppstått på herrgårdarna västra Sverige. Första gången hon omtalas är 1764. Från landskapen runt Vänern kom denna form av luciafirande till universitetsstäderna. Genom organisationer som Frälsningsarmén, IOGT, husmoders- och lottaföreningar spred sig luciafirandet vidare ut över landet och kom att bli en slags manifestation för hembygden och för svenskheten.

Än mer offentligt blev luciafirandet 1927 då Stockholms Dagblad tog initiativ till luciatåg längs stadens gator, ett arrangemang som föregåtts av en tävlan mellan olika luciakandidater.

Så här kunde luciafirandet gå till på Alnön utan för Sundsvall vid förra sekelskiftet:

Den viktigaste på Luciadagen var att ej försova sig. Den som försov sig långt fick heta Lucialus. Och det var stor skam särskild för barnen. Mor brukade därför väcka dem och nu foro de upp ur sängarna som en oljad blixt, annars var det inte lätt att få dem vakna. Men de behövde ej gå ur sängen, de skulle blott vara färdiga att ta emot Lucia då hon kom med brickan för bjuda på kaffe på sängen, hon hade ljus i håret.

Stundom gingo Luciorna äfven till granngårdarna och bjödo på kaffe. Kaffebröden voro de vanliga plus Lussekatten och Gullvangnar. Lussekatten var en katt med rumpan i vädret. Den var av vörtdeg och skars med kniv. Gullvangnen rullades ut och skars ut i ändarna i fyra bitar vilka rullades utåt så att det blev fyra hjul vilka fästas vid vagnskorgen, ett russin sattes i mitten.

Visste du att gårdstomten har en mycket gammal historia?

Det är inte underligt att gårdstomten är en liten och mycket gammal man med långt grått skägg. Tomten har nämligen vaktat gård och hem i 4000 år!

I den indoeuropeiska heliga texten Rigveda återfinns tomtens förfader Vastospati som betyder ”ställets herre”. När man flyttade in i ett hus bad man om Vastospatis beskydd för gården.

I det romerska riket levde denna tro vidare i form av Penater och Larer. Penaten bodde i skafferiet och vakade över husets välstånd. Laren beskyddade själva huset, människorna och djuren. Som tack ställde gårdsfolket fram mat och dryck varje kväll.

Den fornnordiska traditionen har många drag av den indoeuropeiska och romerska världen. I de isländska sagorna berättas om vättar som fungerar som skyddsandar för olika platser. Det finns många olika slags vättar men en av dem är knuten till gården och kallas för tomtvätte, det vill säga gården/tomtens väktare. Tomtvätten ansågs vara anden efter den förste som anlade gården. Medan de andra vättarna kunde ha familj var tomtvätten alltid en ensam man.

När kristendomen gjorde sitt intåg ingick gårdstomten i den flora av folktroväsen som måste bekämpas. På 1300-talet varnar den heliga Birgitta för tron på tomtar:

På detta ställe har något ont förövats av de förra invånarna och av dem, som bo här nu. Ty de vörda tomtar och gå icke i kyrkan, om ej för att slippa skämmas inför människor, och de höra aldrig Guds ord. Därför härskar djävulen på denna plats.

…Tron därför på Gud och prisgiven de ormar, åt vilka I sätten ut mjölk, och given icke tomtarna förstlingsoffer av edra kreatur och svin, ej heller av bröd eller vin och andra saker.

Birgitta kallar tomtarna för ”tompta gudhi” vilket är det äldsta svenska belägget för ordet tomte.

Trots all kyrklig propaganda levde dock gårdstomten vidare i de folkliga berättelserna. Han har fått olika namn och utseende i olika delar av Norden men framställs oftast som en ensam och gammal liten man med skägg, ofta klädd i grå kläder samt en luva på huvudet. Gemensamt för de flesta historier är också övertygelsen att man måste hålla sig väl med honom och vara noga med att tacka för allt arbete som han utför.

Med tiden har den gamla gårdstomten försvunnit allt mer. Traditionen att sätta ut gröt till gårdstomten lever till viss del kvar men ersätts nu allt mer med den amerikanska varianten med ”milk and cookies” det vill säga mjölk och kakor till Jultomten som tack för att han levererar julklapparna. En alldeles ny tradition är också den att små barn ska lämna sin tutte till tomtenissarna.

Men kanske är det just en gårdstomte som vi skulle behöva nu för tiden. En liten husande som ser till att vi släcker lampor och spar energi, källsorterar rätt och har det rent och prydligt hemma. Om han dessutom kan dra hem lite extra till hushållet i slutet av månaden är det ju bara att tacka och ta emot. Och vem vet, han kanske skulle nöja sig med att bo i skafferiet, precis som hos de gamla romarna!